I min begynnande medelålder Kapitel 1

Det var under denna period av sitt liv hon allt oftare kom att drömma den egendomliga drömmen om resan.

Samma period som i övrigt kännetecknades av en så nästan total stiltje och av ett ständigt avsmalnande framtidsperspektiv som hon på grund av klaustrofobi undvek att se alltför långt in i.
Hon vaknade mitt i natten av att en hand strök henne över pannan och i samma stund visste hon utan att kunna redogöra för hur hon visste det att hon befann sig i sitt gamla flickrum i det hus där hon vuxit upp och att handen tillhörde hennes far. I det svagt rosa skenet från nattlampan kunde hon urskilja hans långa skugga i mörkret och hon tyckte sig också kunna känna hans lukt av rakvatten och tobak och något annat dovt och lockande, men det var ingenting av detta som starkast fick henne att uppleva hans närvaro utan den omisskännliga tyngden hos hans blick som utan att hon kunde se hans ögon vilade på henne. Hon låg alldeles stilla och väntade. Värmen från faderns hand strömmade och pulserade ner genom hennes kropp och kom hennes hjärta att slå snabbare. Hon var uppfylld av en sällsam lycka, så stark att den gränsade till skräck. Och nu talade fadern till henne. Det är dags nu. Du måste skynda dig, sade han. Rösten var den vanliga välkända men tonfallet var nytt; det fanns något återhållsamt i det, som om dessa få ord måste bära så otroligt mycket mer än vad deras vardagliga innebörd tillät. Hon såg upp mot fadern för att försöka upptäcka hans ansikte men han hade redan dragit åt sig sin hand och vänt sig bort. Han stod i dörren med ryggen mot henne och på golvet stod två stora ålderdomliga läderkoffertar som hon aldrig sett förut. Först trodde hon att han skulle ta dem med sig, att han skulle resa någonstans, och hon flög upp från sängen och ropade pappa, pappa, vänta! men det var redan för sent, han hade redan glidit ut genom dörren, ut i hallens mörker. Ett ögonblick dröjde han sig kvar där ute och hon var säker på att han såg på henne fast hon inte kunde se honom, att hans blick en sista gång träffade henne där hon stod på golvet mitt emellan de två koffertarna som räckte henne upp till armhålorna och ropade efter honom. Sedan var han borta.
Hon stod ensam kvar i sitt flickrum där nattlampan lyste och stirrade på dörrspringan där han försvunnit och på något vis visste hon att det inte skulle vara lönt att försöka springa efter honom. I spegeln bredvid nattduksbordet kunde hon se bilden av sig själv kastas tillbaka och det var nu hon såg att hon inte alls hade sitt lilla nattlinne på sig utan att hon var klädd för att gå ut, i jacka, mössa, vantar, halsduk, till och med gummistövlar, och i samma stund förstod hon innebörden i det som fadern hade sagt: hon skulle resa redan i natt, till en okänd destination, och hon skulle aldrig mer återse detta hus eller de som bodde i det. Hon skulle aldrig mer återse fadern –
Hon slog upp ögonen och i samma stund som luften slöt tätt mot hennes ögonhinnor och hon förnam det grådaskiga ljuset som fick allt i rummet att anta samma färg och struktur förstod hon att hon befann sig i sitt sovrum på Eklandagatan 22c och att hon återigen hemsökts av drömmen. Som alltid då detta inträffade (numera flera gånger i veckan) kunde hon inte bli kvitt en obehaglig känsla som klibbade vid henne av att hon vaknat just i det ögonblick då en avgörande hemlighet skulle avslöjas och nu blandades denna känsla med insikten om att en ny dag låg framför henne, en ny dag i det som var hennes tillvaro – inte hennes liv just, utan hennes tillvaro. Och hon tänkte liksom mekaniskt, som hon hade för vana att göra så snart hon kom till sina sinnen om morgonen: ikväll ska jag hälsa på pappa.
Hon trevade med handen över nattduksbordet efter klockan, konstaterade att den var tre minuter i halvsju, tre minuter innan den skulle ha börjat ringa, slog av den, satte sig upp på sängkanten och såg ut över rummet som varje morgon var sig alldeles likt. Hon hade aldrig varit någon pedant men heller aldrig någon riktig slarva och detta förhållande avspeglade sig tydligt i hennes sovrums utseende. Golvet var naket sånär som på en halvläst bok med bruten rygg och lite dammråttor här och var i hörnen. På skrivbordet härskade en desto större oreda med pennor och papper och obetalde räkningar och hopkrullade gula post-it-lappar. Stolen var knappt möjlig att skönja under de föregående dagarnas kläder som täckte den. Hela rummet var präglat av en slags halvhet. Sakerna gav intryck av att vara slumpmässigt utvalda; en golvlampa med fot av smidesjärn och duvgrå linneskärm, skrivbordet i vitt trä, sängen som var en järnsäng ärvd från någon sedan länge hädangången släkting, de vita gardinerna med tunn spetsbård och den lilla bokhyllan utan andra kännetecken än själva böckerna som också de präglades av brist på särprägling; det var mest romaner som under olika perioder av hennes liv varit populära och funnits att köpa i pocket, någon enstaka klassiker som fadern gett henne i present, sådant som hon kunnat komma över billigt och utan särskild eftertanke. Ändå upplevde hon dessa saker som sina egna, om än en smula avlägsna, och hon kände dem alla in i minsta detalj eftersom hon aldrig brukade slänga någonting och heller nästan aldrig köpte på sig något nytt. Då hon nu lät blicken svepa över rummet för första gången den dagen kände hon något som liknade beklämning; en tyngd i själva luften som sipprade ner i hennes lungor. Hon skyndade sig att resa sig för att undgå frestelsen att lägga sig ner igen och dra täcket över huvudet. Den vanliga utsikten genom fönstret mötte henne; gatan med dess trottoarer täckta av snömodd där människorna rörde sig som en slags grå insekter i en seg massa, utan kön eller ålder eller andra kännetecken, och breda vägbanor där bilarna ilade fram med ett brusande ljud, på väg ner mot Korsvägen eller upp mot Guldheden och Johanneberg. Hon hade haft tur som kunnat få en lägenhet som var så centralt belägen. Fadern hade betalat många tusen under bordet för kontraktet och även om han aldrig nämnde det så visste hon att denna summa, de släta papperslappar som innan kontraktet undertecknades måste byta ägare och som hon aldrig kunde ha tjänat ihop till själv, hade ökat på hennes skuld till fadern ytterligare. Det var bara en av dessa oräkneliga händelser som band henne till fadern men som aldrig kunde kläs i ord.
I köket kokade hon upp tevatten i den rostfria kastrullen som alltid stod på spisen. Hon stod kvar och såg på hur det klara vattnet först började fyllas av mycket små bubblor lika kolsyrebubblor som sedan så småningom blev allt större tills de nådde ytan där de sprack och det var dags att ta av kastrullen. Under tiden fick hon gåshud. Precis som sovrummet hade köket – särskilt vid den här tiden på dygnet – en kall, grå och smått påver atmosfär som bara förstärktes ytterligare av februaridagern som utan att hindras av några gardiner föll rakt in genom det höga fönstret med den djupa fönsterbrädan av marmor. Avokadoplantan hon planterat för något år sedan, de av havet avslipade granitkullerstenarna i sin glasburk, vasen med torkade kaveldun; dessa små ting hade inte förmått fylla ut fönsterbrädan och hon hade ofta tänkt att hon skulle skaffa sig fler krukväxter men det hade inte blivit av ännu och förmodligen skulle det aldrig bli det heller, åtminstone inte på mycket länge. Hon lagade sällan mat. De födoämnen hon levde av var mestadels råa; frukt, råa grönsaker, råa morötter, bröd och flingor. Köksbordet var för jämnan belamrat med tidningar och post som väntade på att bli öppnad. Köket var på det hela taget ett utrymme hon sällan vistades i och att om morgonen stå där på det kalla plankgolvet, iförd endast t-shirt och trosor, ingav henne alltid samma känsla av obehag; som om hennes ryggrad vore en planta av is som växte upp ur hennes bäckens bottenfrusna vak. Att se ner på dessa blåflammiga ben med det knottriga skinnet och groparna i låren, dessa små trubbiga fötter med trubbiga tår vars naglar växt snett och inåt! Det var rent ut sagt deprimerande. Men trots det stod hon där tills vattnet kokat upp och hon kunde återvända till sovrummet med sitt te och sin skorpa som hon tog fram ur burken på köksbänken.
Efter frukosten klädde hon på sig och gjorde i ordning sig inne på toaletten. För en del år sedan, då hon fortfarande kunde berättiga sin existens genom att kalla sig student, hade hon brukat sminka sig och till och med färga håret. Hon hade tyckt om att se förvandlingen. Hur hennes nästan vita hår blev skiftande svart som olja och hennes färglösa ögon fick skarpa konturer som på en liten uggla. Det var vid samma tid som hon vackra dagar brukat ligga på en filt nere i Vasaparken tillsammans med Jimmy och höra på hans utläggningar. Det var vid den ålder då hon ännu tänkt: snart börjar det. Lägenheten och Jimmy var de första två smakproven på vad livet skulle komma att bli för hennes del hade hon hoppats. Sedan hade ingenting blivit som hon föreställt sig det, det vill säga ingenting hade precis blivit på något särskilt sätt alls. Då Jimmy försvann hade hon slutat sminka sig och färga håret. Hon hade tagit beslutet helt omedvetet, kanske redan samma kalla vinterdag som hon på håll såg Jimmy promenera arm i arm med en främmande kille nere vid skridskobanan i Bältesspännarparken. Inte ens ett dramatiskt slut. Bara en slags långsam kvävning. Först hans uteblivna telefonsamtal. Sedan hennes icke besvarade uppringningar och slutligen denna hägring på långt avstånd; Jimmy, klädd i den fuskpälsfodrade jackan, med den guldbruna luggen kammad snett ner över pannan under mössan, tätt tryckt mot den andre killen som i ett ögonblick då hela parkens uppmärksamhet var riktad åt ett annat håll hade vridit på huvudet för att helt diskret låta sina läppar snudda vid Jimmys hals. De hade inte kunnat veta att hon såg dem; de hade inte ens vetat att hon var där. Hon hade gått sin väg genast, raka vägen hem där hon torrögd slängt sig på sängen. Sedan dess hade hon inte sett Jimmy och hon hade inte heller sminkat sig. Istället hade hon vinnlagt sig dubbelt om att hålla sig ren. På hennes vita hud skulle minste lilla smutsrand synas pinsamt tydligt. Det hände att hon gnuggade sig med nagelborsten i ansiktet. I spegeln över handfatet kunde hon se sitt ansikte som det nästan genomskinliga ansiktet på ett lik som flyter upp under en mörk vattenyta. Åsynen påminde henne om hennes ålder. Det smygande förfallet skrämde henne mer än allt annat, mer än själva döden. Som om livet bara innebar en slags kontinuerlig skinnömsning där varje dag ytterligare ett lager av det egna jaget måste bort tills det till slut inte återstod något annat än en skelettaktig stomme, exponerad för tomma luften. Trettio år, tänkte hon. Trettio år har jag funnits utan att ana varför. Och det var också det enda som skilde denna morgon från alla de andra morgnarna de senaste fem åren: det var hennes trettioårsdag och på kvällen skulle hon som vanligt besöka sin far men inte för att som annars bara röja upp i hans kök eller dammsuga eller sitta en stund framför teven utan för att fira sin födelsedag.
En stund senare stod hon ute på gatan, nu själv en av de insektslika grå gestalterna som hon en stund tidigare beskådat genom sitt fönster. Varje morgon utom då hon var ledig upprepades samma sak. Hon följde gatan ner mot Korsvägen, svängde upp mot Södra Vägen där hon i rask takt fortsatte bort i riktning mot Mölndalsvägen där de fösta husen på hennes lista var belägna. Som hon avskydde den här staden, den här årstiden, de här vämjeliga pustarna av fukt mot ansiktet! Varenda yta tycktes vara täckt av ett omisskännligt lager av smuts och inte vilken smuts som helst; en solkig, våt och liksom kemisk smuts som rann längs asfalten och letade sig in under kläderna. I avloppsbrunnarnas rännor blandades fimpar med spottloskor, klementinskal, snusprillor och andra oidentifierbara avfallslämningar men det hjälpte inte att lyfta blicken från marken och istället titta upp för där uppe var himlen minst lika smutsig och grå, i den mån den alls skymtade fram över hustaken. Hon hukade under denna himmel med en känsla av betryckthet, som om det var hon och ingen annan som på sina axlar måste bära upp den och det tycktes henne som om alltid samma skumma dager härskade i den här staden; samma kompakta halvskymning där spårvagnarna och bilarna och människorna gled förbi som skuggor. Några gånger under sin väg genom de här gatorna hade hon nästan varit helt säker på att det var Jimmys slanka gestalt hon såg längre bort på trottoaren, lika lysande som hon mindes den; Jimmys kattlika hållning, hans finlemmade ansikte med antydan till flyende haka, hans nobelt raka näsa och drömmande ögon med tunga ögonlock. Men då hon kom närmare hade det alltid visat sig vara en främling, inte ens avlägset lik Jimmy; det kunde vara en yngling eller en äldre man, till och med en kvinna, det fanns inget mönster i det. Det var bara hennes inbillning som mot den grå hinna bakom vilken hon släpade sig fram skapade dessa skimrande drömbilder av en människa vars existens hon alltmer kommit att betvivla ju mer den kom att kännas som det enda verkligt verkliga i hennes inre värld.
Vad hon älskat så vanvättigt hos Jimmy var hans prägel av öververklighet. Uppvuxen med en diffus känsla av att vara berövad någonting väsentligt, själva verkligheten runt omkring, och samtidigt fast i denna verklighet, den obönhörliga, opåverkbara, fann hon all sin längtan fullbordad i Jimmys rörliga ansikte, Jimmys kropp som rörde sig framåt som om ingenting vore omöjligt. Alltid då hon tänkte på Jimmy kom detta ord för henne: öververklig. I det limbo där hon själv vistades dök Jimmy upp som en slags ängel som hade makten att öppna alla dörrar in till de hemliga rum som hon redan i barndomen antagit att de andra människorna måste ha tillgång till eftersom de verkade så lätta och liksom inifrån rörliga (inte som hon själv vars rörelser snarare var något av nöden och yttervärlden påtvingat, som rörelserna hos en sprattelgubbe). Egentligen hade det aldrig fallit henne in att Jimmy skulle kunna älska henne, kanske hade hon inte ens velat att han skulle göra det eftersom det skulle ha dragit ner honom till hennes egen dystra nivå. För henne hade det varit nog att på lagom avstånd betrakta honom och känna den ljuva, ilande smärtan i luftrören, lungorna och hjärtat. På något vis hade det också varit den största förlusten då han försvann; detta att inte längre kunna titta på honom. Och i minnet tunnades snart bilderna ut, som om de slets ut av att så ofta plockas fram och hanteras.
Där hon nu gick gatan fram ansträngde hon sig för att återkalla minnet av promenaden med Jimmy längs samma gata en annan vinterdag för snart tio år sedan. Trots att hon egentligen hade bråttom kunde hon inte låta bli att unna sig att stanna till vid butiken som sålde dans- och teatertillbehör – det var ju hennes födelsedag – och en stund glo in genom det immiga skyltfönstret där skära och vita balettskor samsades med spegelblanka steppskor, färgglada benvärmare och beskäftiga stödstrumpor. I en blink såg hon sig själv i en yngre upplaga gå arm i arm med Jimmy, in i den lilla affären där den medelålders men mycket slanka expediten med den stramt uppsatta frisyren hälsade dem med ett strålande men bittert leende; en uttjänt och medelmåttig ballerinas leende mot två unga människor varav den ena var en yngling av en sort hon bara alltför väl kände till. Jimmy, vars tankar var som kvicksilver och vars ansikte var en spegel där han lät alla slags mänskliga känslor skymta fram, en efter en, hade en osannolik förmåga att vid varje möte med en annan människa veta exakt vad denna människa mest av allt åtrådde och han hade genast slunkit upp alldeles intill expediten, ställt skämtsamt insmickrande frågor om sortimentet och då det blev dags att prova ut balettskor hade han med utsökt artighet bett om hennes hjälp. Han hade till och med försåtligt låtit sina händer snudda vid expeditens höfter då hon böjde sig fram för att plocka fram skorna ur hyllan och hon hade vänt sig om, låtsat chockerad, och han hade slagit handen för munnen och med stora ertappade ögon vädjat om förlåtelse.
Hela denna pantomim satt fastnaglad i hennes medvetande alltsedan den dagen. Jimmys talang för det komiska som yttrade sig i att han ständigt fångade upp andra människors gester och miner i sin kropp, sitt ansikte och återgav dem med en ömsint överdrivenhet så att han tycktes både oemotståndligt känslig och mjuk och oåtkomligt kontrollerad. Jimmys uppsyn som hade något dandyaktigt över sig men som när som helst kunde spricka upp i en skamlös lust att underhålla, få omgivningen att skratta. Jimmys förmåga att ena stunden vara grinigt, missnöjt barn, andra stunden värdig man och tredje förförisk kvinna. Jimmys hud som tycktes genomskinlig och var beströdd med de mest ljuvliga små födelsemärken, lika chokladstänk i vispgrädde. Allt detta sammanföll i minnet av honom den där dagen inne i dans- och teaterbutiken då han sittande på den lilla plyschklädda pallen snörde på sig balettskorna och lät den motvilligt besegrade expediten klämma honom på tårna. Han hade haft en underlig scarfliknande slips runt halsen som de några dagar tidigare köpt i en butik som sålde begagnade bijouterier, handväskor och hattar. Det var en av hans kostymdagar; han hade den vanan att växla mellan klassiska herrkläder som han med någon främmande detalj gav en lätt bohemisk anstrykning och vanliga tajta jeans med tillhörande linne eller skjorta eller topp, allteftersom vilket humör han var på just för tillfället. Under tiden expediten slog in balettskorna i en gräddvit kartong med guldbokstäver på locket hade han stått lutad mot disken och drömskt betraktat hennes händer som om det var hans livs kärlek som stod där framför honom och hon, hans försmådda väninna, hade under ett ögonblick undrat: visste han något om den längtan och den svartsjuka hans blick gav upphov till, denna totalt ohejdbara dyrkan? Kunde han ens ana? Och hur kändes det att vara föremål för sådana känslor hos en annan människa? Att äga något så åtråvärt genom sin blotta existens som sig själv? Var det en stor lycka eller en förbannelse eller kanske bara ett faktum att med kyla konstatera och sedan lära sig utnyttja? Hon hade i det ögonblicket tyckt sig stå inför ett mysterium som hon aldrig, så länge hon levde, skulle kunna bli delaktig i, en gåta som inte krävde eller ens önskade något svar. Och där hon nu stod, på gatan utanför den lilla butiken och såg in på de små fadda tingestarna där inne på sammetstäcket i skyltfönstret, förundrad över att denna trånga, illa upplysta butik kunde vara densamma som den i den inifrån lysande bokmärkesbild hon bevarat i sitt minne, slog det henne att Jimmys hemlighet kanske hade varit varken mer eller mindre än hans frånvaro av jordbunden tyngd. En omtänksamhet utan medlidande, en passion utan desperation, och till slut, en smärta utan någon fast kärna att värka sönder och förvrida. Jimmy hade redan då varit en av dessa bilder i hennes inre fast rörlig och hon hade älskat honom med en rakt igenom begärande kärlek, helt olik den tryckande, glädjelösa kärlek som var den enda hon tidigare känt till. I Jimmys värld fanns hon inte som någonting annat än som en åskådare; han begärde inte att hon skulle skydda honom från besvikelser, för honom räckte det med hennes åtrå som var rakt igenom utbytbar. Och han hade bytt ut henne till slut, precis som hon alltid hade vetat att han skulle komma att göra eftersom det var deras vänskaps och hennes kärleks djupaste förutsättning.
Samtidigt som dessa tankar nu for genom hennes hjärna fick hon syn på expediten där inne. Först kunde hon inte tro att det var samma kvinna som i minnet, så böjd och sorgsen såg hon ut, men så förstod hon att det måste det vara, hennes frisyr var ännu likadan, liksom hennes förtorkade ansikte. Hon kom ut ur ett inre rum och ställde sig bakom disken där hon omedveten om att hon var iakttagen började plocka bland varorna medans hon torkade bort stora tårar från kinderna. Till en början rörde sig hennes fingrar långsamt, nästan drömmande då hon stuvade om bland lådorna med extraprisvaror på disken men snart började hennes rörelser bli häftigare och hon överflyttade sin uppmärksamhet till området bakom disken där skorna förvarades på en hylla som täckte hela väggen. Nu var det ingen tvivel längre om att hon var mycket upprörd. En efter en tog hon ner kartongerna från hyllorna och började riva ut deras innehåll av skor och silkespapper. Ursinnigare och ursinnigare rev hon medans hon med allt kortare mellanrum förde handen till ögonen för att gnugga bort tårar. Var det något hon letade efter kanske? Nej, det hela verkade planlöst, som en akt av till ilska stegrad sorg. Så plötsligt lyfte hon upp ett par vita balettskor ur en av kartongerna – mycket lika dem som Jimmy köpt en gång – och hon dängde dem in i väggen med ett uttryck av förtvivlad triumf i ansiktet och precis då råkade hennes blick snudda vid skyltfönstret och hon avstannade mitt i rörelsen, frusen som på ett fotografi, med bestörtningen som ett lysande mörker ur ögonen.
Hela intermezzot hade kunnat bli ännu pinsammare om inte betraktaren i samma ögonblick skyndat vidare längs gatan, uppskakad av vad hon sett och påmind om tiden. Hon hade tre timmar på sig att städa alla trappuppgångarna i husen bakom Mölndalsvägen. Tre timmar var allt fastighetsvärden ville betala för eftersom han ansåg att det var vad som behövdes för att hinna med ett kvarter. Fyra dagar i veckan städade hon trapphus, ett kvarter för varje dag. Om hon skyndade sig kunde hon vara färdig efter tre timmar och en kvart men det vanliga var att hon fick hålla på åtminstone tre och en halv timme fast tre timmar var vad hon fick betalt för och vetskapen om sin långsamhet, sin klumpighet och odefinierbara bristfällighet i allt som rörde det praktiska livet frätta på henne. Hon hade aldrig inför sin arbetsgivare vågat påtala att hon tog längre tid på sig än tre timmar och varje dag städade hon lika frenetiskt, övertygad om att hon en dag skulle bli påkommen i all sin oduglighet och då få sluta på dagen eftersom hon trots att hon arbetat åt arbetsgivaren i flera år inte fanns noterad i några papper.
Arbetets enda fördel var dess avsaknad av arbetskamrater. Innan hon fick det hade hon valsat runt på ett antal andra okvalificerade arbeten och varje gång hade det slutat med att hon blivit avskedad eller med att man helt enkelt hade upphört att ringa efter henne. Hon visste mycket väl vad det berodde på. Närvaron av arbetskamrater eller kunder gjorde henne nervös, hon ville alltför gärna vara till lags och ju mer hon ansträngde sig desto mer tycktes hon misslyckas. Hon klantade till allt möjligt, skrev fel i bokföringen eller lyckades ha sönder någonting eller var helt enkelt hopplöst långsam och omständlig. Så fort hon blev tilltalad rusade rodnanden upp till hennes ansikte och hon kunde inte komma på något att svara, hon visste inte vad man borde säga till människor man inte hade någon närmare relation till men som man ändå gärna ville vara vänlig mot och visa sig från sin bästa sida inför. Som regel blev det att hon började babbla okontrollerbart. Hon hörde sin egen röst men de enskilda orden kunde hon inte urskilja. Om hon hade sinnesnärvaro nog försökte hon säga sådant som hon trodde att den som tilltalat henne ville höra, även om denna person gav ett dumt, till och med rent ut sagt osympatiskt intryck på henne, och ibland hände det att hon fick ett välvilligt leende till svar men med tiden blev leendena alltmer stela, alltmer mekaniska, tills illviljan lyste igenom som en hafsigt övermålad tapet och då kunde hon inte dölja tårarna som steg upp i ögonen längre. Het av förödmjukelse rusade hon in på närmaste toalett där hon segnade ner på toalettlocket med hjärtat dunkande och skallen fylld av samma djupa skamkänsla som plågat henne då hon var barn och hon inte fick vara med och leka eller blev sist vald till laget på gymnastiken. Det var fel på henne, det visste hon, men exakt vad det var för fel kunde hon bara ana. Ja, naturligtvis kunde hon räkna upp otaliga fel hon faktiskt hade, men då dessa fel transformerades om till ord blev de med ens så vanliga och nästan ursäktliga och hennes verkliga fel var av en annan art, det var säkert; det handlade om något djupare, en medfödd och fruktansvärt skamlig oförmåga att ens vara mänsklig. Som barn hade hon ofta blivit varse hur hennes mor granskade henne från topp till tå med ett uttryck av obeskrivlig avsmak i det leende ansiktet, som hos någon som väntat sig en fin och dyr present men istället får något fult krimskrams och måste dölja sin missräkning. Med hennes lillasyster hade det varit annorlunda; Mia hade från början varit sötare men också påstridigare, mindre gåtfull. Mia hade genast blivit moderns favorit även om hon återgäldade favoriseringen med ständiga krav och en besvärlig nyckfullhet. Och i jämförelse med Mia blev det blott ännu tydligare att modern trots sin exemplariska modersomvårdnad inte kunde tåla henne, att modern i henne såg någonting avskyvärt och vämjeligt. Men vad som än värre var var det faktum att moderns uppfattning om henne bekräftades då hon började skolan. Hon hade sett fram emot skolstarten i flera månader innan, till och med försökt lära sig alfabetet utantill. På förskolan där hon gick hade man inte haft några större problem med henne bortsett från att hon var ovanligt tillbakadragen men likadant hade det ju varit på dagis och en del barn var inbundna i den åldern, det kunde man kanske acceptera även om dagisfröknarna gärna dryftade saken då och då med modern. Annat var det i skolan! Redan från början hade hon funnit sig vara hopplöst fel och utanför i en värld där inga defekter accepterades, vare sig av barnen eller fröknarna. I klassrummet gled hon in i tankar så djupa att hennes blick vändes inåt och inte förrän hon hörde sin egen röst säga något helt meningslöst ord rätt ut och alla stirrade på henne förstod hon att fantasin blivit så levande att hon talat högt för sig själv. Hon hade svårt att begripa lärarnas instruktioner. Även om hon verkligen försökte lyssna noga så slutade det alltid med att hon missförstod och gjorde bort sig. På friluftsdagar och andra aktiviteter utanför skolområdet kunde denna utanförkänsla stegras till ren dödsångest. Hon såg de andra barnen skingras åt alla håll, de flesta i grupper, väl medvetna om vad de skulle göra och hur de skulle bete sig, själv hade hon bara blivit stående paralyserad av ångest inför möjligheten att bli lämnad ensam kvar i någon skog eller vid någon grillplats. Ingen tycktes lägga märke till henne och själv kunde hon inte se sitt sammanhang med någon av de grupper av barn som fanns runt omkring henne. Spelet barnen emellan hade hon aldrig lyckats lära sig. Vad som uppfyllde henne var istället ångesten inför möjligheten att bli lämnad ensam i en värld som var oöverskådlig, kall, skrämmande som en mardröm. Det hade aldrig slagit henne att hon redan var så ensam en människa kan bli ty ensamhet hade ännu varit något hon tänkte på som ett fysiskt tillstånd. Modern hade de första åren syrligt brukat fråga om hon inte hade någon kompis som hon ville bjuda med sig hem men det hade hon inte och det visste modern redan, precis som modern kände hennes innersta, det som hon inte ens själv kände och som var något obeskrivligt fult och vidrigt. Det hade hon ju redan från början lärt sig: om det var någon som kände henne så var det modern och modern behövde inte ens fråga henne eller se på henne för att veta sådant om henne som hon inte ens själv visste. Genom livet hade hon sedan bevarat denna känsla av att det var andra människor som besatt den riktiga kunskapen om henne medans hon själv bara hade att i deras ansikten och röster avläsa denna kunskap och rätta sig efter den. Skammen fanns redan där då hon träffade en ny person eftersom hon halvt omedvetet utgick från att denna nya person kände till, inte hur hon var eller vilka egenskaper eller känslor hon hade (det visste hon redan att ingen var intresserad av), men vem hon var och att denna som hon var var dålig, fel och förkastlig. Hon var van att tänka på sig själv som något en gång för alla fastslaget – så som modern brukat tala om henne – och samtidigt splittrat, märkligt egenskapslöst, som en vätska som utan förvarning kan förångas till tusentals svävande droppar. Hon sökte i andra människors ögon efter en enhetlig bild av sig själv men såg bara olika, sinsemellan oförenliga bilder som alla var lika egendomligt stumma och likgiltiga. Bara i Jimmys blick hade hon vissa stunder, vissa ögonblick tyckte sig känna en oemotståndlig känsla av vara och helhet men så snart han försvann ur hennes tillvaro kunde hon inte längre minnas vari denna känsla bestått eller vad den haft sin grund i; snarast framstod den som en slags magi som bara Jimmy var förmögen till. Och som de flesta människor som sina liv igenom går runt och tror att det är andra människor de måste lita på istället för sig själva så litade hon i själva verket ytterst lite eller ingenting på dessa andra människor. Ett felsteg och de skulle vända henne ryggen, det visste hon av erfarenhet ty beroendet av andras erkännande hade lärt henne allt om människors grymhet. Hon visste att det var hennes vädjande som var problemet, att hon till varje pris borde sluta upp med det eller lära sig att dölja, men hur klart hon än såg allt detta så förmådde hon inte ändra sig. Ett leende kunde fylla henne med en tacksamhet så stor att det sprängde i bröstet. En nedlåtande kommentar eller tillrättavisning krossade henne. Och naturligtvis kunde var och en som ville det lukta sig till denna möjlighet till makt över en annan som hon erbjöd. Därför hade det varit en plåga för henne att behöva arbeta i grupp och då hon till slut lyckades få jobbet som trappstädare tog hon tacksamt emot det, trots att den låga lönen band henne vid ständiga lån av fadern.
Icke desto mindre kände hon sig ofta ensam där hon gick med sin hink och sin svabb, upp och ner i husens ekande innandömen. Särskilt morgnar efter sömnlösa nätter då hon vaknat gång på gång av flyktiga, söndertrasade mardrömmar, med metallsmak i svalget och ångesten som ett kallt knivblad genom mellangärdet kunde hon finna sin egen tystnad outhärdlig. Gryningens nakna skräck var borta och ersatt av förmiddagens kompakta tristess men egentligen var det ena tillståndet bara en variant av det andra, som kroppen kanske är en variant av själen. De olika tillstånden växlade inom henne i ungefär samma ordning dag för dag utan uppehåll. Bara vid något enstaka tillfälle hände det att en oväntad händelse uppväckte en känsla hos henne som hon inte redan vrängt utochin på hundratals gånger och desto mer ur balans blev hon då det väl hände. Åsynen av den gråtande expediten som dängde balettskorna i väggen hade satt sig på hjärnan på henne och trots att hon hade arbetet att tänka på hade hon svårt att bli kvitt den. Vad var det hon hade sett återspeglas i expeditens vissnade uppenbarelse där inne i dunklet? Vad var det hon hoppats på att få se då hon stannade till vid den lilla butiken och tittade in genom fönstret? I flera års tid hade hon varje morgon gått förbi denna butik utan att stanna till och varje gång hade det varit en viljeansträngning, som då man nekar sig en sötsak man länge suktat efter. Var det vetskapen om att allt för länge sedan var hopplöst bedagat och förbi som hade hejdat henne? Där hon nu jagade gatan fram i allt snabbare takt försökte hon med alla krafter glömma vad hon just bevittnat vilket naturligtvis bara gjorde att hon tänkte på det ätter värre.
Vid det här laget hade hon hunnit komma fram till den gata där de första husen på hennes lista var belägna. En smal tarm till trottoar ledde upp mot den anonyma längan av femvåningshus i rött tegel. Inte ett träd, inte ett grässtrå, bara den ogenomträngliga asfalten där räfflade fotspår och slingringa hjulspår mönstrade lagret av slask. Hon steg in genom den första porten. Luften som slog emot henne tycktes egendomligt nog fuktigare och kallare än luften utomhus. Ljudet av hennes steg ekade ödsligt upp genom trappans spiral och krossades mot taket under det låsta vindsutrymmet. Trots att det måste bo åtminstone ett tjugotal personer i den här trappuppgången så var det ytterst sällan hon såg till någon annan än brevbäraren och på sätt och vis var hon tacksam för det ty hon hade alltid en molande känsla av att hon skulle kunna bli avslöjad som den bluff hon var om någon såg henne i arbete. Väl medveten om att hon redan förlorat dyrbar tid skyndade hon nu ner i källaren där städförrådet var beläget, längst in, bortanför de hönsnätsomgärdade förråden. Att passera genom den långa betongkorridoren med dess doft av underjord ingav henne alltid samma oroande föraningar. En dag skulle någon vänta på henne där nere i mörkret, gömd inne bland skuggorna mellan förråden. Ingenting skulle vara enklare än att överfalla henne där; hennes skrik skulle inte höras upp i lägenheterna för de massiva trossbottnarnas skull. Med hjärtat bultande låste hon upp skrubben, fyllde hinken med hett vatten och såpa och slet åt sig svabben och sopskyffeln, innan hon småsprang hela vägen tillbaka upp i trapphuset där hon genast började dagens värv.
Det dröjde inte länge innan det monotona arbetet hade vaggat in henne i den vanliga tristessen och förjagat de sista spindelvävstunna resterna av nattens dröm och den oroande minnesbilden av den gråtande expediten. Hennes huvud fylldes av det geléartade töcken som hängde ihop med dessa förmiddagar då hon ilade från våning till våning, först med sopskyffeln, sedan med svabben och spannen, och som bara avbröts av någon enstaka hastigt uppblossande dagdröm i vilken hon plötsligt såg sig själv som någon annan, involverad i alla möjliga osannolika situationer. Ibland drömde hon om sådant som tycktes henne underligt och helt väsensfrämmande från den person hon trodde sig vara. Under en period drömde hon till exempel att hon var någon slags gerillaledare i djungeln. I kamouflagemönstrade shorts, med huden djupt solbränd och det smutsiga håret instoppat under en sjal krälade hon runt i den täta undervegetationen, med det tunga automatgeväret vilande mot skuldran, spanandes efter fienden. Ingen hade någonsin varit så fast besluten att offra sig som hon var i denna dröm; att döda eller bli dödad för att uppnå något okänt men avgörande mål som skulle förvandla döden till något mer meningsfullt än livet. Drömmen föreföll henne obegriplig men ändå hemsökte den henne i flera veckor i streck och fick hennes puls att slå snabbare och hennes tankar att tillfälligt slita sig lösa ur sin orörlighet och flyga högt, högt, bort från den skalle som var deras fängelse. Det dirrade under hennes hud. Hennes rörelsers tröghet övergick i frenesi. Under någon minut förväxlade hon denna fantasibild av kvinnan med geväret med sig själv och en tom, liksom elektrisk energi fyllde henne, ilade genom hennes blodomlopp, men så plötsligt var energin slut och hon var åter oändligt tung, oändligt trög, stående på golvet längst ner i ett djupt schakt stängt mot himlen. Det hände att hennes tyngd bröt igenom botten, att hon från fantasins höjder föll handlöst ner i förtvivlan, men oftare hann hon hejda fallet innan dess, hon föll bara halvvägs. Skamset begabbade hon sig själv för de patetiska dagdrömmarnas skull. Vem trodde hon egentligen att hon var? Hon som var så rädd att bli utskälld av sin arbetsgivare att hon trodde att hon skulle kissa på sig då han utan förvarning ringde hem till henne! Hon som på det ynkligaste vis oroade sig för de mest vardagliga situationer; att gå in i en affär för att köpa sig ett nytt klädesplagg, att ringa tandläkaren och boka tid, att promenera längs trottoaren en sommarkväll då stan var full av unga människor på väg ut för att roa sig. Rädslan som var själva hennes urkänsla, hennes essens! Det mest djärva hon gjort under hela sin livstid var förmodligen att den där första dagen på universitetets kurs i praktisk filosofi sätta sig bredvid den unge man som hon lagt märke till redan i korridoren för hans vackra födelsemärkens skull och som hon senare skulle få veta hette Jimmy. Sedan dess hade hon irrat runt i världens utmarker som en flackande låga, ständigt med en känsla av att katastrofen, den slutgiltiga, nalkades. Hon var rädd för de andra människornas blickar som innehöll deras äckel, deras misstänksamhet som när som helt skulle kunna transformeras om till äkta illvilja. En sådan som hon kände man igen; en sådan där onyttig, misslyckad och osund människospillra som febrilt klamrade sig fast vid sina tarvliga omständigheter. I tidningen hade det på senare tid allt oftare börjat dyka upp insändare, ja även artiklar och till och med ledare där man ondgjorde sig över dessa bortskämda arbetslösa och sjukskrivna och outbildade som parasiterade på systemet och tydligen inte behagade försörja sig själva utan ville att andra skulle göra det åt dem, som om någon bett dem om att de skulle finnas till. Varje gång hon läste något sådant blev hon alldeles kall av skam; hon visste mycket väl att hon var en av dessa omtalade oduglingar och latmaskar. Utan faderns lån skulle hon inte klara sig en enda månad och vad skulle hon egentligen leva av då hon blev gammal? Hon förstod att allting skulle se annorlunda ut då, att det som kallades utveckling skulle svepa den värld hon vuxit upp i med sig och göra den mer realistisk, mer rättvist grym och skoningslös. Den som inte arbetar ska inte heller äta skulle man säga till henne – om det alls fanns någon där som kunde säga någonting till henne då den dagen kom. Och hon tyckte då hon satt på spårvagnen eller stod i snabbköpskön att man stirrade på henne med rättmätigt förakt. Sådana som hon hade man inte bett om att få betala för! För betala skulle de få göra, dessa sunda, lyckade, framgångsrika medborgare, den dagen då hennes far inte längre fanns i livet; den dagen ensamheten slutgiltigt slöt sina käftar om henne. För det var i slutänden ett och detsamma, det visste hon; detta att vara värdefull och att ha rätt att finnas till. Värdefull kunde man bara bli genom egen förtjänst eller genom att bli älskad och ofta tycktes dessa två gå hand i hand; de som var älskade kunde så lätt samla ihop till ett ännu större värde, starka och lyckliga som de redan var, för att sedan i sin tur bli ännu mer älskade. Om man inte kunde vare sig prestera eller råkade ha någon som älskade en återstod bara den helt ofattbara skulden, uppenbarad i minsta lilla vardagssituation, då man åt maten man inte förtjänade eller njöt av en ledig dag som man inte förtjänade eller vågade visa sig ute på någon plats där man avgjort inte förtjänade att vara och dessutom förfulade miljön. Hon hade då hon sökte bot för sin värdelöshet läst att man skulle tänka sig lycklig och framgångsrik. Man skulle föreställa sig de mål man ville uppnå och sedan skulle resten ge sig av sig självt. Hon hade försökt med det ett tag, intensivt försökt föreställa sig sig själv som någon som lyckades leva upp till livets krav. Men hon misslyckades naturligtvis; det var uppenbart att hon inte blev ett dugg mer värdefull, snarare kom hon att hata sig själv ännu mer eftersom hon misslyckades även med detta. Och vad värre var: hon hade egentligen aldrig lyckats komma underfund vilka mål hon ville uppnå mer än detta att bli en nyttig medborgare som andra inte besvärades av. Då hon försökte tänka på vad hon ville ha så kom hon inte på någonting, det var helt tomt. Hon försökte föreställa sig själv som innehavare av olika ansvarsfulla och nyttiga yrken, som lycklig mor till ett litet barn, som en av de där kvinnorna som hon ofta såg gå två och två med varsin träningsbag över axeln, glatt pratandes om allt som de måste hinna med innan helgen då de skulle roa sig och koppla av välförtjänt. Men ingen av dessa bilder lämnade efter sig något inom henne annat än en stor likgiltighet. Ibland, någon enstaka gång förmådde hon elda upp sig till någon liten entusiasm men då insåg hon alltid efter en stund att bildernas kvinna var en annan än hon själv, någon som förmådde uppskatta och arbeta för dessa goda, nyttig tings upprätthållande. För det var hennes största misslyckande: oförmågan att vilja det som andra människor ville, så enkelt var det och man måste ju alltid vara ärlig mot sig själv med sina brister, aldrig försöka dölja eller undanhålla någonting.
Sådant som hon verkligen längtade efter var mer diffust, svårare att förställa sig eller sätta ord på. I tjugoårsåldern, de där åren strax efter föräldrarnas skilsmässa och hennes egen hemifrånflytt då staden tycktes glöda inifrån som om den vore gjord av eldslågor hade hennes dagar och sömnlösa nätter varit fulla av på en gång myllrande och innehållslösa drömmar om framtiden. Världen hade tyckts henne så stor, så väldig, så mysteriös där bortom den grå hinnan som skymde hennes syn. I drömmarna kunde hon känna dess hjärtslag, dess vågrörelse genom tiden och rotation genom rymden och hon kunde komma på sig med att tyst för sig själv viska: ta mig med, ta mig med. Som om livet vore en farkost som hon hett önskade att få hoppa på. Men livet hade framför allt uppenbarat sig i Jimmys mörka pupiller där hon såg den nya underbara versionen av sig själv återspeglas.
I trappuppgången där hon nu befann sig tycktes henne Jimmy nästan obegripligt fjärran och hon tillät sig bara i begränsad omfattning att drömma om honom i rädsla för att dessa drömmar alldeles skulle nötas ner till ingenting. En stund varje dag fick det bli under vilken hon erinrade sig ett avsnitt ur det som den gången var fullaste verklighet. Efter ett par veckor hade hon som regel kommit fram till själva klimax; den varma sensommarnatten då de låg med varandra för öppen balkongdörr i Jimmys studentrum, iakttagna endast av den arm – och benlösa provdockan vid sängens fotände. Den gången hade hon djupt inom sig hoppats att det bara var början men nu visste hon att det var toppen och början på slutet så som toppar alltid är början på slutet. Det gav minnet en bitter eftersmak, det kunde hon inte förneka för dessvärre har framtiden alltid möjligheten att beröva de mest ljuvliga tilldragelser deras inre magi bara genom att låta dem leda fram till oförutsedda tråkigheter. Ändå förblev tiden med Jimmy hennes tankars favorittema under dessa förmiddagar då hon sprang från hus till hus. Idag, hennes födelsedag, tillät hon sig att minnas Jimmy i större doser än normalt och en efter en framkallades de olika händelserna för hennes inre syn. Hur Jimmy och hon efter föreläsningarna hade brukat gå och sätta sig på något fik längs Vasagatan med varsin stor kopp varm choklad. Jimmys outtröttliga svada, hans skämtande, hans skamlösa flirtande med män som passerade förbi ute på gatan och råkade kika in genom fönstret i förbigående. Om sitt förflutna hade han bara berättat helt kortfattat; hans far som enligt uppgift var amerikansk medborgare och någon slags affärsman hade försvunnit ur hans mors liv strax efter det att han givit upphov till Jimmys existens för att sedan aldrig mer låta höra av sig, inte ens då modern senare dog och efterlämnade sonen på åtta år, alltför liten till att klara sig på enbart minnet av modern och alltför stor för att kunna dra till sig främmande vuxnas oförtjänta kärlek. Men Jimmy hade ägt den magiska förmågan att transformera om sitt ansikte och låta det spegla allsköns önskningar, även de olika fosterföräldrarnas och senare de äldre manliga vännernas. En förmåga som även skulle komma att fängsla henne med sin tjuskraft och göra henne benägen att tro honom då han lät förstå att de äldre manliga vännerna inte betydde något annat för honom än pengar och sex och att de förresten egentligen tillhörde hans förflutna. Ja, naturligtvis hade han inte lovat henne något, inte ens antydningsvis, det var ju långt innan någonting graverande hade inträffat dem emellan, men det hade tänt hennes hopp – en liten brännande låga i hennes hjärta. I botten av Jimmys självmedvetna charm hade hon anat en bekant grundton av sorg och den kom henne att älska honom ännu vansinnigare, som hon aldrig hade kunnat älska någon som endast representerade den fulla lyckan. En varelse på sätt och vis tillhörig den värld hon kände till men med nyckeln till en annan värld. Så hade hon uppfattat honom. En varelse född bakom den grå hinnan precis som hon själv men stark nog att slå hål på den: Jimmy var en av dessa människor som har den underbara förmågan att utkora sig själva, till segrare och evig ensamhet. Och hans ansikte hade varit en mask av ljus ur vars hål det sipprade mörker. Som hon hade älskat, älskat, älskat! Vad det nu var att älska. Kärlek som förmågan att längta, tänkte hon nu, kämpande sig upp genom trappans jättelika snigelhus, och med ens stack minnesbilden av expediten på nytt till i henne. Vad händer med en då man förlorat förmågan att längta? Var det det som det innebar att vara en varelse instängd i tiden, dömd att åldras? Frågor av detta meningslösa slag ställde hon sig ofta timme ut och timme in men som regel brukade de åtminstone låta vänta på sig till eftermiddagen. Förmiddagarna med arbetet var tomhetens och de uppflammande dagdrömmarnas tid och hon fylldes av förbittring på sig själv då hon insåg att hon just idag av någon anledning kommit in i de meningslösa funderingarnas stadium tidigare än vanligt, bara på grund av att hon trotsat det förbud mot att titta in genom dans- och teaterbutikens skyltfönster som hon ålagt sig själv för så länge sedan.
Med huvudet surrande av de frågor som annars hörde eftermiddagen till fortsatte hon beta av hus efter hus på den lilla gatan. Arbetet gick fortare efter en stund då hon kommit igång och stressen och de egna funderingarna fick henne att glömma bort tiden. Framme vid det sista huset kände hon sig nästan lite besviken; så intensivt hade hon bespetsat sig på att jobba och jobba fort att hon nu, så gott som färdig erfor en plötslig känsla av förlust vid insikten om att det enda som nu låg framför henne var den långa, innehållslösa eftermiddagen. Hon sölade medvetet med den sista trappavsatsen och bara skräcken kunde sedan få henne att skynda sig nere i källaren med att hälla ut det använda såpvattnet och rengöra svabben.
På vägen ut mötte hon brevbäraren; en ung man med rakat huvud och vindtygsjacka i grälla färger som nickade till henne innan han i rasande fart rusade upp genom trapphuset. Hon hade sett honom förr. En person av det där slaget vars ansikte man har svårt att minnas just därför att det varken verkar bekant eller obekant. Finnig, mellanblond, glasögon som fastvuxna vid näsroten. Utanför porten stod hans cykel parkerad med sin postväska framför styret. Hon undrade om människor av hans typ hade ont av vädret, om slasken och det fina duggregnet bekymrade honom eller om han i enlighet med sin sportiga uppsyn inte fäste sig särskilt mycket vid sådana småsaker. Själv hade hon svårt för nästan alla typer av väder. Solen tycktes henne alltid så obarmhärtig. Om sommaren ingav den henne panikkänslor då den förvandlade staden till en stenöken med få men skarpa skuggor där man måste antingen förbli totalt synlig eller gå in i den absoluta osynligheten. Om hösten frätte den henne genom den klara luften, knivskarp mot den ogenomträngligt blå himlen fick den henne att längta efter det som inte går att urskilja med blotta ögat. Till och med den av människorna så efterlängtade vårsolen gjorde henne dyster eftersom den uppenbarade hela den förödelse som vintern ställt till med. På samma vis var det med de olika typerna av regn och i staden Göteborg finns det otaliga regntyper, alltifrån de nålfina som letar sig in under kläderna till de riktiga skyfallen som förmörkar hela luften. Det var som om varje väder lät exponera en ny sida av hennes oförmåga att leva. Inte ens detta liksom väderlösa gråväder som större delen av året behärskade den stad där hon levt hela sitt liv hade hon lyckats försonas med riktigt. Som bedövad började hon nu anträda hemvägen medans hon kände hur kylan gradvis bemäktigade sig hennes kropp, ända in i skelettet, och hur fukten letade sig in mellan varje hårstrå på hennes huvud. Det hade hunnit bli lunchtid. Enstaka män och kvinnor skyndade fram och tillbaka längs Södra vägen, antagligen på jakt efter någonstans att äta lunch, medans den jämna strömmen av bilar fortsatte svischa förbi. Ur en spårvagn som just stannat strömmade de påpälsade, tilltufsade passagerarna ut med sina väskor, kassar och barnvagnar; vädret, de tjocka jackorna och det faktum att de just suttit hopträngde hade gjort deras ansikten märkligt anonyma och tomma, som ansiktena hos primitiva, uppstoppade dockor. En mor försökte lugna sitt gallskrikande barn, annars var människorna tysta där de klumpade ihop sig vid övergångsstället, var och en redan avskiljd och instängd i den stund som snart måste komma då de skulle skingras på andra sidan vägen. Vanligtvis då hon gick hem från arbetet eller var på väg någon annanstans i staden lade hon inte märke till någon av dessa detaljer och små redan glömda händelser men idag var det annorlunda, hennes hjärna tycktes gå på högvarv och djupt inom sig kände hon en sugande oro som hon inte riktigt kunde identifiera. Det var som om hon såg allt detta för allra sista gången och som hon därför för första gången verkligen såg det; som om en slags förkänsla dragit upp henne ur den mentala snömodd där hon annars vistades. Hon såg de få färgfläckarna klarare; kinakrogens skylt med den gula eldsprutande draken, de röda tofsförsedda lamporna i fönstren innanför vilka män i vita skjortor satt och år biff med bambuskott och pratade i sina mobiltelefoner, en kvinnas blå halsduk som blåste upp i vinden då hon skyndade förbi. Halvvägs uppför gatan saktade hon in på stegen. Hon närmade sig den lilla dans- och teaterbutiken och plötsligt hade hon drabbats av en ovälkommen impuls att kika in genom skyltfönstret ännu en gång för att måhända se vilken förödelse expediten kunde tänkas ha ställt till med. Hon kämpade tappert mot frestelsen men då hon kom i höjd med butiken kunde hon likväl inte motstå den; hon stannade till och lät blicken söka sig in genom fönstret, över de utställda varorna på sin sammetsbädd och vidare in mot disken bakom vilken hon några timmar tidigare sett expediten ge efter för någon form av inre tryck. Men till hennes förvåning fanns där nu ingenting ovanligt alls att se. Expediten stod kvar bakom disken men orörlig nu, oavvänt betraktande en punkt på andra sidan rummet med det en gång förmodligen mycket vackra ansiktet stelnat i en livlös, om inte direkt sorgsen uttryckslöshet. Disken var kal sånär som på lådorna med extraprisvaror; kartongerna, skorna och silkespappren var borta och på hyllorna invid väggen härskade återigen en förkrossande ordning. Med en rysning vände hon sig bort från fönstret och fortsatte gå, snabbare nu. Hade morgonens syn bara varit en inbillning? Ett första tecken på att åldrandet nått hennes kropp och hennes hjärna där minnena låg så skyddslösa i sina kokonger av längtan? Höll hon kanske rentav slutligen på att bli verkligt sjuk som hon så länge fruktat att bli eftersom hon ju begrep att hon var vad den alltid oemotsagda och gud ersättande läkarexpertisen kallade deprimerad? Men nej, vad hon sett genom skyltfönstret några timmar tidigare hade varit verklighet. Det var hon säker på.
Medans hon försökte bli av med dessa tvivel och obehagskänslor svängde hon upp mot Johanneberg och fortsatte vidare i riktning mot snabbköpet vid Olofshöjd där hon hade för vana att handla vad hon behövde i matväg. Hon hade tur idag; det var inte mycket folk i affären, hon skulle inte behöva stå i kö länge och vara ett byte för andras blickar. Hon tog en röd plastkorg och började plocka åt sig vad hon behövde för att kunna baka tårtan som hon tänkt baka hemma hos fadern under kvällen. Det där med tårtan var förresten ännu ett av hennes patetiska försök att klamra sig fast vid illusionen om vem hon kunde ha varit om hon bara inte varit den hon faktiskt var. Minsta lilla gnista av energi som hon med dagdrömmarnas eller den förtvivlade viljans hjälp lyckades uppbåda använde hon till att göra just sådana meningslösa, vardagliga ting som om de utfördes tillräckligt kontinuerligt (vilket de i hennes fall inte gjorde) skulle utgöra tecknet för ett mänskligt liv. Hon hade börjat skriva listor på allt hon borde göra. Städa, tvätta, laga en riktig middag, ringa viktiga telefonsamtal. Listorna blev liggande på köksbordet, i sängen, på golvet bland dammråttorna där de dagligen påminde henne om det största misslyckandet av dem alla: detta att inte lyckas vara normal. För naturligtvis blev det som stod skrivet på listorna aldrig gjort. Hon tänkte att hon skulle göra det, hon rentav ägnade större delen av sin vakna tid åt att kritisera sig själv för att hon ännu inte fått det gjort, men så fort hon verkligen skulle ge sig på att försöka föll hon handlöst ner i en meningslöshetskänsla utan botten. Alltsammans var oavsett bara enskildheter, små fragment av rörelser och handlingar som aldrig blev tillräckligt sammanhängande för att nå verklighetens yta där de andra människorna av födsel redan rörde sig. Dessutom: ingen skulle se resultatet, bara hon själv och då kunde det kvitta. Hon hade lärt sig ensamhetens kanske mest förfärande läxa: att det som bara en enda, isolerad varelse erfar, utan vittnen, det är lika overkligt som en dröm. Så var det med hennes tankar, alla de miljontals stämningar som genomfarit henne likt elektriska impulser under hennes på en gång långa och korta liv, men också med dessa förment praktiska detaljer vilka var så viktiga för ett mänskligt, av myndigheterna godkänt liv. Att skölja fluor gemensamt en gång i veckan, det var vad som hade hållit ihop skoltidens fragmentariska landskap. Att en gång i varje årskull plocka skräp på stranden i Kungsbacka. Hälsoundersökningen hos skolsyster en gång per termin där varje barn tålmodigt jämfördes med det redan fastställda barnet, den mänskliga prototypen på sju, åtta eller tretton år. Också i hemmet skulle dessa verklighetsuppehållande handlingar utföras, under överinseende av modern. Borsta tänderna, tvätta, tvätta, tvätta, städa, städa, städa, de ständigt återkommande jularna. Bara i faderns närhet hade dessa ritualer upphört att binda samman verkligheten och genast hade hon handlöst sjunkit ner i ett konturlöst intet, ner i faderns ständigt växlande stämningar. Allt äldre och allt mer lik fadern kämpade hon nu febrilt mot den konturlöshet som när som helst skulle kunna sluka henne; en ständigt lika ojämn kamp som hon ännu inte haft mod nog att förlora. Istället köpte hon ångestfyllt hem ingredienser till mat som aldrig skulle bli lagad, skrev listor på det som aldrig skulle bli gjort, rådbråkade sin hjärna ständigt med denna på en gång skarpkantade och diffusa känsla av defekt. Därav den tårta hon nu planerade att baka till sin egen födelsedag. Tårta ingick i födelsedagsritualen och var en förutsättning för att den totala tomheten skulle kunna hållas stången, det hotande intet under ytan, kaoset och kanske även döden som år från år närmade sig både henne och fadern bit för bit. Ja, hon tyckte ibland rentav att döden redan var närvarande i faderns uppenbarelse, som en skugga i botten av hans spensliga gestalt, där han satt hopsjunken i sin länstol och läste eller stod vänd mot köksfönstret och blickade ut mot gatan utan att vänta sig att få se något nytt och utan att registrera det gamla. Kanske, tänkte hon, skulle även hon själv från och med nu liksom blekna inåt denna död så att hennes egna konturer sakta blev allt svagare medans dödens blev allt skarpare. Då skulle inga vardagsritualer i världen kunna hjälpa henne, inga tafatta försök att härma det liv som hon via teve och tidningar och vad hon kunde se runtomkring sig kommit att tro att andra levde. Inte ens om hon en dag blev den hon borde ha varit skulle hon kunna komma undan med livet i behåll och allt detta for nu genom hennes skalle medans hon lät blicken fara över hyllorna med kakmix, mjöl, socker och bakpulver. Naturligtvis visste hon redan att tårtan skulle komma att bli stående halväten på det lilla bordet framför teven; varken fadern eller hon själv hade någonsin gillat söta bakverk och sedan skilsmässan hade fadern kommit att förlora aptiten mer och mer. Ändå sträckte hon sig resolut upp och plockade från hyllan ner ett paket med färdig sockerkaksmix varpå hon med sin lilla plastkorg fortsatte bort mot mejeriavdelningen där hon försedde sig med vispgrädde, färdig vaniljkräm och, från en annan hylla, slutligen sylt. Hon betalade i kassan och packade ner varorna i en påse och strax stod hon åter ute på gatan.
Under tiden hon varit inne i butiken hade det börjat regna; ett sådant regn utan kännetecken som ständigt faller i Göteborg om vintern, ett regn som varken faller glest eller tätt, som varken har små eller stora droppar, som man knappt ser eftersom det så snabbt smälter ihop med bakgrunden av asfalt och betong. Och redan tyckte hon sig skönja den första nyansen av skymning över himlen fast det borde vara alldeles för tidigt på dagen för det. Hon märkte att hon skyndade på stegen hem fast hon egentligen gruvade sig för den stund då ytterdörren skulle slå igen bakom henne och hon skulle bli absolut ensam med sig själv. Gatans ensamhet var trots allt en uthärdligare sorts ensamhet; en ensamhet som åtminstone kunde användas till att betrakta omvärlden genom. Lägenhetens ensamhet var så definitiv i sin stillhet, den erbjöd bara dessa fyra väggar som timme ut och timme in förblev oförändrade sånär som på ljusförhållandena i rummen som skiftade med dygnets tider. Ändå hände det ofta att hon hastade hem från jobbet som om någonting väntade på henne där hemma, ty inom henne, svävandes över den tyngd som hotade dra ner henne, så ilade en aldrig vilande rastlöshet. Det var som om hon år efter år fortfor att vänta på något som hon inte visste vad det var och denna väntan drev henne framför sig, bort längs trottoaren, in genom den anonyma stenporten och sedan upp genom trapphuset till dörren innanför vilken hennes lägenhet var belägen.
Posten på hallgolvet gick hon igenom med viss iver. Ett kort föreställande en bukett rosor och brudslöja med den förtryckta texten GRATTIS PÅ DIN TRETTIOÅRSDAG och på baksidan ifyllt ’mamma’ under det likaledes förtryckta ’önskar’. Inget kort från Mia men det hade hon inte heller räknat med. Var än Mia befann sig just nu så var det förmodligen inte på en plats som uppmuntrade till pliktskyldigt gratulationskortsskrivande; i sitt inre såg hon Mia för sig, liggande på en säng med de söndertrasade strumpbyxorna halvt nerdragna över benen och kjolen uppkanad, lojt blossande på dagens första cigarett. Senast hon hörde någonting om Mia hade varit förra julen då modern plötsligt ringt upp henne från Amsterdam där hon firade jul tillsammans med sin nye mans son och hans kosmopolitiska familj. Moderns metalliskt muntra röst i andra änden av linjen hade önskat god jul och meddelat att det faktiskt fallit snö, bara några korn i och för sig, men ändå mer än i Göteborg där regnet väl vräkte ner som vanligt. Efter dessa effektiva tillkännagivanden hade modern verkat stå i begrepp att lägga på – det hördes alltid så tydligt på hennes sätt att låta orden liksom tona av mot slutet, som om hon med ens vore oändligt uttråkad – men så hade hon plötsligt tillagt, som om hon av en slump kommit att tänka på det: – ”Mia ringde förresten förut, hon hade tydligen blivit fotograferad för någon stor klädkedjas julkampanj, MQ tror jag det var. Du kan ju hålla ögonen öppna under mellandagsrean så kanske du får syn på henne.” En ton av försmädlighet hade smugit sig in i den sista meningen, det hade inte varit att ta miste på. Därpå hade modern äntligen skyndat sig att lägga på luren och några dagar senare hade hon, Mias fula syster, faktiskt mycket riktigt sett Mia på bild nere i Nordstan, lika mager som vanligt under det silkiga, röda nattlinnet men sminkad och ljussatt nästan intill oigenkännlighet, illustrerande den smått fåniga texten ’ EN GOD JUL OCH EN RIKTIGT GOD NATT ÖNSKAR VI PÅ MQ’. Denna bild utgjorde vad hon visste höjdpunkten i systerns livsbana vars riktning första gången kunnat skönjas då hon i sjätte klass valdes till skolans Lucia och fick stå längst fram i aulan med batteridrivna ljus i håret och handflatorna fromt tryckta mot varandra medans tärnorna bakom henne stirrade avundsjukt och svajande sjöng Natten går tunga fjät. Den gången hade Mia varit en blond flicka med oskyldig uppsyn döljandes ett listigt hjärta, helt olik den svartsminkade, förslöade unga kvinna med ärrade underarmar som hon senare skulle förvandlas till under inflytande av vardagarnas leda och helgernas hämningslösa utlevnad. Men redan då hade hon främst varit synlig på avstånd. Hon hade dykt upp i familjens villa då och då, krävandes ett eller annat med sin gälla röst, sedan hade hon försvunnit ut igen, omgiven av pojkar, av kompisar, alltid i grupp, alltid medelpunkten, aldrig ensam med någon. Fadern hade bekostat hennes första resa upp till Stockholm för att vara med i en modelltävling som hon återvänt från tårögd av förbittring men härdad till stål. Senare hade han bekostat bartenderutbildningen, de otaliga utlandsresorna, de långa perioderna av festande på okänd ort och så småningom hade hon helt och håller förlorats ur sikte; bara en bild av henne hade blivit kvar, hennes spindelliknande lemmar i motljus, evigt fångade i kontrasten mellan förlamande händelselöshet och halsbrytande fart. Varför hon nu plötsligt dök upp liggande i en säng med strumpbyxorna trasiga och kjolen uppvrängd det var en gåta men ändå mycket typiskt Mia vars syster aldrig fått se henne på en gång ensam och rörlig. Där nu systern stod med moderns kort i ena handen och matkassen i den andra hade hon svårt att föreställa sig Mia som någon som fortfarande existerade just i detta nu, någonstans i världen. Mia och modern föreföll henne lika overkliga som om de varit rena fantasifoster och det var också så hon kommit att tänka på dem alltsedan skilsmässan då de slutgiltligen blivit uppenbart hur totalt de svikit fadern.
Med en grimas av motvilja knödde hon nu ner kortet i den översta kökslådan bredvid spisen där hon sedan gammalt förvarade sådant hon helst ville glömma att hon ägde men av någon anledning inte tordes slänga. Kassen ställde hon ner på golvet innan hon gjorde sig kvitt skorna och ytterkläderna och gick in i sovrummet där allt var som det varit samma morgon, då hon gick hemifrån. Hon sjönk ner på sängen under det att hon begrundade detta: det var något mycket beklämmande över det faktum att ett rum som man ensam disponerade alltid anträffades i samma skick som då man senast såg det. Det var orörligheten som skulle göra slut på henne en dag, det hade hon med tiden blivit mer och mer säker på. Som om hon i själva verket levde sitt liv i långsamt stelnande gelé. Ibland tyckte hon sig rentav kunna känna hur tiden gick allt långsammare, dag för dag, så att varje rörelse, varje handling måste dras ut i en oändlig, trög slow motion. Ofta blev hon liggande på sängen i flera timmar efter jobbet, oförmögen att ta sig för något vättigt; bara att lyfta armen och sträcka sig efter en bok på nattduksbordet kostade henne stor möda. Ja, som hon föraktade sig själv då hon trots all denna kamp, all denna ävlan och dessa självförebråelser inte lyckades rycka upp sig och leva livet i normaltakt igen som hon dunkelt mindes att hon gjort en gång för länge sedan, kanske då hon gick i skolan eller på den tiden då Jimmy fortfarande var en del av hennes tillvaro! Bara detta att orka gå ut i köket och laga sig en kopp te föreföll henne som höjden av självdisciplin för att inte tala om att ta sig en dusch! Att hon alls lyckades släpa sig till jobbet om morgnarna kom sig bara av skräcken som än så länge trots allt var en starkare kraft än orörligheten men en dag skulle hon inte orka det heller längre, hon skulle bli liggande i sin säng hur väckarklockan än pep, och då skulle det vara ute med henne, hon skulle inte ha någonting att leva av och det enda hon skulle kunna hoppas på var att fadern förbarmade sig över henne. Där hon nu låg i sin säng och såg ut över det varken prydliga eller stökiga rummet där halvdagern gav luften en skämd rökaktig nyans kände hon hur självhatet började expandera i bröstet, precis som det alltid gjorde då hon kommit till den här stunden på dagen. Det lyckades alltid hitta ett färskt sår där det kunde börja svida och gro. Den här gången var det kortet från modern och den oväntade fantasibilden av Mia; dessa människor som hon borde ha något slags samband med men som verkade lika avlägsna som karaktärerna i en för länge sedan avslutad teveserie, de började nu se på henne med sina fördömande blickar. Det var så med moderns och Mias blickar att de bara gick åt ett håll; de kunde se på henne, tränga in i henne med sina stålblå nålar till ögon, men hon kunde inte se på dem, även om hon ju faktiskt såg dem i allra hösta grad, hennes ögon var som mjuka, skälvande djur i hennes kraniums hålrum. Du är inte värdig, sade dessa blickar. Det är något sjukt med dig. Du är inte som oss. Och även: du är lik honom och vi vet ju hur han är, se bara hur han blivit nu då han inte har oss längre. Som riktigt liten hade hon kanske trott att denna blickarnas hårdhet var något för modern och Mia specifikt men ganska snart – hon hade nu svårt att minnas när – hade hon lärt sig att så gott som alla människors blickar var sådana. Lärarna i skolan, de andra barnen, senare hennes arbetsgivare och arbetskamrater såg på henne på detta sätt, som om de vägde och mätte henne och fann henne för kort, för lätt och även om hon tittade tillbaka, även om hon faktiskt såg dem mycket klart, med alla deras detaljer och egenheter, så var det på något vis som om det bara var deras blickar som räknades. Blickarna trängde in i varje skrymsle och vrå av hennes person och drog ur henne varje liten defekt, varje unken hemlighet som kunde omfattas med avsky. Överallt där det fanns människor kunde detta när som helst ske och redan i första klass, då hon stod tryckt mot vaktmästarskjulet och åsåg hur ringen av ramsande, tjutande barn slöt sig omkring henne så hade hon lärt sig att frukta blickarna. Inte ens här i sin säng, i sitt eget tillslutna rum kunde hon helt och hållet komma undan ty med tiden hade blickarna flyttat in i henne och börjat sitt skärskådande inifrån. Faktum var att just tystnaden och stillheten befrämjade blickarnas värv i henne så att de riktigt ostört kunde få dissekera henne på längden och tvären. Ligga i sängen mitt på blanka dagen! Det är något som inte är som de ska vara, som inte är normalt, sade de. Och vidare: som det ser ut i lägenheten, dammigt och ostädat, det är tur att hon inte har besök oftare i alla fall. Borde hon inte vara på jobbet så här dags förresten? Hon har ju knappt råd till hyran som det är nu och alla andra drar ju sitt strå till stacken och släpar och sliter, det borde hon tänka på lite oftare! En parasit är vad hon är, en riktig stackare. Dessa blickar korsade nu varandra förklädda till röster och det enda sättet att få tyst på dem vore att somna men om hon somnade skulle hon också genom det bevisa vilken oduglig och lat människa hon var och dessutom skulle hon kanske inte kunna somna till natten sedan och att vända på dygnet var aldrig sunt, det hade modern brukat påpeka vid första bästa tillfälle. Rösterna och blickarna var helt enkelt omöjliga att undkomma och det kunde knappast bero på annat än att hon förtjänade dem så som man alltid förtjänar det dåliga samvetets förebråelser.
Oförmögen att ta sig för något som helst som hon var låg hon även denna eftermiddag kvar i sängen och åsåg hur skymningen långsamt bemäktigade sig rummet ända tills hon av mörkret tvangs tända den lilla lampan på nattduksbordet. Hela tiden perforerades hennes medvetande av rösterna och blickarna. En röst sade att hon var självisk som levde detta hopplöst navelskådande liv, en annan att hon var på tok för mesig som inte vågade stå för den hon var, tränga sig fram, ta för sig av livet som ju tillhör de orädda. En att hon inte ens klarade av att sköta sin ekonomi, en annan att hon var snål som aldrig köpte nya kläder och därmed störde sin omgivning med ett ovårdat yttre. En påminde henne om hur grundligt hon misslyckats med alla de arbeten hon hittills haft, en annan fördömde henne för att hon inte förmådde tro på sig själv och som normala människor söka sig ett jobb som kunde ge henne en vättig inkomst. Så fortsatte det i all evinnerlighet tills hon nådde avgrundens rand och hon plötsligt stod inför befrielsen, den enda: hon skulle göra slut på sig, det var det enda rätta, det enda som kunde befria henne från skuld och befria världen från den börda hon utgjorde. För ett ögonblick svävade denna möjlighet för henne, hisnande, som ett i neon blixtrande löfte. Det skulle vara lätt, några minuters eller sekunders smärta och sedan ett evigt smärtfritt intet, utan skuld, utan skuld, såsom bara den som inte existerar kan vara utan skuld. Men i samma stund erinrade hon sig faderns existens och genast slutade möjligheten glöda.
Det hade hunnit bli helt nermörkt då hon till slut strandade där, i den förtvivlade tanken på fadern, och nu mindes hon med ens vad som fortfarande låg framför henne denna dag, hennes trettionde födelsedag. Mödosamt hävde hon sig upp i sittande ställning, stillnade så någon minut för att samla kraft innan hon slutligen reste sig upp, stod på golvet och kikade ut genom fönstret på den av gatlyktorna belysta vägen där bil efter bil svepte förbi skjutandes framför sig fält av gulvitt ljus. Under åren hade hon lärt sig denna gata utantill, hur den förändrades med årets och dygnets tider, och trots att åsynen av den egentligen gjorde henne dyster till sinnes så hade det blivit till en vana hos henne att varje gång hon klev ur sängen studera den någon minut, liksom för att förbereda sig på det oundvikliga mötet med den. Då denna minut var till ända gick hon in på toaletten där hon snabbt granskade sig själv i badrumsspegeln, drog en kam genom håret och sköljde munnen med giftblått munvatten för andedräktens skull. Därmed fick hon anse sig vara färdig att anträda resan ut till fadern.
Spårvagnen gick från Korsvägen. Promenaden dit ner tog henne knappt tio minuter. Regnet hade nu tilltagit och vinden friskade i ordentligt så att dropparna kom från alla håll och kanter. Hela staden tycktes insnörd i en genomblöt, sur säck och där inne, i de mörka irrgångar som gatorna utgjorde kilade människorna fram och tillbaka bärandes sina bördor, döljandes sina tankar bakom sina ansikten. Själv bar hon kassen med ingredienserna till tårtan tryckt mot magen, väl tillsluten för regnets skull och hon försökte så gott det gick att sluta till också sitt ansikte inför blickarna och stadens fulhet. Bara att gå ombord på spårvagnen krävde av människorna deras fullständiga avpersonifiering. Att som ett kreatur på väg till slakt trängas och tryckas mot främmande kroppar förutsatte den egna kroppens luktlöshet, ljudlöshet, ja, nästan dess osynlighet. En yngling bakom henne som försökte knö sig förbi undrade om folk trodde att de hade hela dagen på sig. En äldre man som luktade fränt av urin och alkohol svor åt honom att hålla käften. En kvinna gnydde tyst för sig själv och ropade då och då ut osammanhängande förbannelser. Mellan dessa enstaka störande element härskade en förbluffande tystnad, som om människorna inför varandra förlamats av förlägenhet. Själv skyndade hon sig att sätta sig på den närmaste platsen, bredvid en annan oformlig varelse med uppfälld kapuschong och orörliga händer i knäet. Vagnen skakade igång, gav ifrån sig ett ljudligt pling och hon kände hur hon sjönk ner i den dvala som verkade vara typisk för människor ombord på en spårvagn om kvällen; kroppens avdomnande, tankarnas flykt in i det monotona surrandet från vagnens underrede mot rälsen. Inombords kände hon hur hon närmade sig fadern; en påtaglig förnimmelse som hon varit bekant med så länge hon kunde minnas. Hon såg honom för sig som hon sett honom så många gånger, sittande i en avsides belägen fåtölj med boken i knäet och blicken förlorad i ett icke existerande fjärran. Alltid hade det tyckts henne som om han var lite utanför; en man vars inre energi inte räckte till för att göra honom synlig i den här världen. Som barn hade hon upplevt faderns belägenhet som en ordlös, ständigt molande smärta utan hemvist och därför allestädes närvarande. Minnet av hur hon kommit tassande om natten och genom vardagsrummets rökdimmor sett fadern sitta där, mitt bland de andra vuxna vars röster steg och steg mot taket, men ändå ensam, tyst, med sin förlorade blick fäst i ingenstans. Hon hade tydligt kunnat se hur han liksom trycktes samman, hur han pressades sönder av de andra vuxnas tydliga konturer, deras smattrande ord och resoluta rörelser och på samma sätt trycktes också hennes eget hjärta samman och pressades sönder tills ingenting annat fanns på hjärtats plats än en uppblött, trasig klump av smärta. Då hon kom närmare hade han böjt sig ner och han hade blinkat till henne med sitt ena torra ögonlock bakom vilket det på en gång unga och urgamla ögat låg i sin håla och för bråkdelen av en sekund hade det bara varit hon och han där i rummet, fast i denna aldrig avslutade sekund av längtan, innan modern reste sig och med ett utrop av ogillande tog henne vid handen och förde henne bort från honom, tillbaka till hennes ensamma säng. Ack, om hon bara hade kunnat befria honom och ta honom med sig därifrån! Ja, bort från denna värld där människornas handlingar var så grymma i all sin praktiska ändamålsenlighet! Varje morgon hade hon sett honom genom köksfönstret, hur han stegade nerför grusgången, bort till bilen som skulle föra honom till det arbete som hon aldrig någonsin hört honom tala om; en småväxt, mager man med den obekväma gången hos en liten pojke som inför en fest blivit påtvingad sin första skjorta med slips och sina första finskor. En seg tråd hade dragits ur henne och klibbat fast vid hans rygg och då han åkte sin väg hade hon känt hur denna tråd tänjdes ut alltmer tills hon trodde att den skulle brista men det gjorde den aldrig, den var slitstark som en sena men känslig som en nerv och hela dagen hade hon sedan känt hur det ryckte i den vid faderns rörelser långt borta, ända tills fadern äntligen kom hem och satt vid middagsbordet, mitt emot modern vars hela uppmärksamhet var inriktad på de karotter och grytor som måste skickas fram och tillbaka med vidhängande förmaningar om att äta ordentligt, inte söla, inte prata med mat i munnen, inte sörpla med mjölken. Ja, där vid bordet hade hon många gånger önskat att fadern skulle titta upp och möta hennes blick, hon hade önskat det så det värkte i varje ben i hennes kropp, för ljudet av moderns stämma, av de ogenomträngliga föremålen som slog och stötte mot varandra, av den tickande väggklockan över deras huvuden, avskar henne så grundligt att hon snart inte skulle ha något samband med världen alls längre och faderns blick var det enda som kunde rädda henne, trodde hon. Men så hade han verkligen sett upp och i samma stund hade hon ångrat sig ty detta faderns förpinade ansikte drog hela hennes inre till sig som en magnet och där satt hon så, utan möjlighet att skydda sig från faderns tysta vädjan. I stunder av förtvivlan, av desperation hade hon nästan kunnat hata fadern för hans sårbarhets skull, för att han inte upprättade en gräns mellan denna sårbarhet och hans dotters ynkliga inre som redan var på bristningsgränsen. Ty det föreföll henne så egendomligt att medans hon själv varje vaken sekund kunde känna hur hon liksom flöt in i fadern och förlorade sig i honom så verkade fadern ofta vara helt omedveten om henne. Långa perioder kunde förflyta utan att han gav henne ens den ringaste uppmärksamhet. Försjunken i tankar tillbringade han eftermiddagarna i en länstol i vardagsrummet med den vanliga boken i knäet eller också höll han sig borta från hemmet, jobbade över som modern kallade det, och hon hade nästan börjat ge upp hoppet om honom. Men så plötsligt hade det hänt igen; han hade kallat henne till sig, på deras hemliga kodspråk skickat ut sina nödrop, och hon kunde ännu minnas hur han plötsligt hade brukat dyka upp i hennes rum om natten, satt sig på hennes sängkant och lyft upp hennes av sömnen varma och slappa kropp i sitt knä där han gungade den, sakta och varsamt och med en oändlig sorg i varje rörelse. Det var en sådan natt han en gång hade sagt henne de ord som slutligen band henne: – ”Då du blir stor har du också glömt mig.” hade han sagt, rakt ut i luften som om han tänkte högt och hon hade inte förmått svara honom med den protest som steg upp inom henne. Han hade gått sin väg innesluten i en ensamhet som hon inte kunnat befria honom ur.
Sådan var hans närhet som hon drogs in i och ändå kunde hon ibland lika intensivt känna hans likgiltighet, hans förhärdelse mot hennes barnsliga behov av honom. Som då hon en gång ute i trädgården blev retad av Mias kompisar och till slut ikullbrottad av dem och rullad i den taggiga rosenbusken; hela tiden hade han suttit endast några meter bort och läst och inte en enda gång hade han låtsats om att han såg eller hörde vad som försiggick. Själv hade hon också förblivit tyst, till och med då de hundratals små rosentaggarna trängde in i hennes skinn, för trots att hon längtade efter att han skulle rädda henne så hade hennes vånda inför att utsätta honom för denna händelse varit större och som så många gånger senare hade hon efteråt då de åt middag på moderns fråga om Mia och hon haft kul svarat att ja, de hade haft jättekul, och hon hade sneglat på honom då hon sade det men hans ansikte hade varit ogenomskinligt, stumt. Bara i Mias skadeglada grin hade hon sett minnet av dagens smälek återspeglas. Och inom henne hade smärtan inflammerats i takt med att den kapslades in; då hon såg honom hade hon aldrig kunnat bibehålla sitt trotsiga hat för hon förstod ju att han behövde henne så mycket mer än vad hon någonsin skulle kunna tillåta sig att behöva någon. Ju mer han svek henne desto mer skulle hon bemöda sig om att inte visa sin smärta, sin vrede, sin besvikelse; med tiden hade det förvandlats till en slags tyst överenskommelse mellan dem som cementerades i samband med skilsmässan, då han flyttade till den lilla lägenheten alldeles invid Slottsskogen och blev helt beroende av hennes hjälp med livets vardagliga tarvligheter. De hade aldrig nämnt skilsmässan vid namn, lika lite som de benämnde det band som alltid funnits dem emellan, men likväl kände hon varje sekund i faderns närhet hur minnet av den låg där i det tysta och jäste och förgiftade luften. De aktade sig noga för att tala om modern och hennes nye man, om Mia som redan då hon flyttade hemifrån hade slutat höra av sig till fadern, om allt detta som benämns det förflutna trots att det ibland tycks mer närvarande än både nuet och framtiden. Om vad de tänkte eller kände hade de aldrig kunnat tala. Sanningen var att de kvällar som hon tillbringade hemma hos fadern bestod av timtals av smärtsam tystnad, bara avbruten av faderns alltmer omöjliga fordringar. Varför gick hon runt och hängde läpp, kunde han fråga. Se lite glad ut för satan! Om hon skulle besöka honom fick hon faktiskt se till att inte vara sur. Sådant var ohyfsat, det begrep hon ju själv. Sedan ville han plötsligt tala om hur fint de haft det då hon var liten. Hon hade varit glad då, det var visst och sant, jämt hade de haft så roligt. Vad som hänt med henne sedan begrep han inte alls; hur hon kunnat förvandlas till ett så tråkigt sällskap. Synd och skam var det i alla fall! Medans han talade satt han alldeles orörlig i fåtöljen i lägenhetens vardagsrum där persiennerna ständigt var nerdragna och luften tjock utav tobaksrök och stirrade in i teven som nästan alltid stod på, som om det egentligen inte alls var henne han talade till utan till en inbillad, underbarare dotter, helt olik denna förkrympta, i förtid åldrade lilla människa som var hans åhörare. Hon hatade honom alltid då han var på det humöret, för sitt sammanpressade hjärtas skull hatade hon honom, för att han inte såg på henne där hon stod i ingången till köket med de gula diskhandskarna på och en vild smärta dold under den spända huden, men hennes korta, avvisande svar var inga hämndens svar utan ännu en manöver för att beskydda honom. Vad han pratade sade hon, hon var alls inte sur, bara trött, och sekunden efter var hon försvunnen ut i köket för att göra färdigt disken och röja upp; göra allt det som hon aldrig orkade ta itu med hemma hos sig själv men som hos fadern var enda tillflykten undan en tystnad som när som hels skulle kunna brisera. Hela tiden lyssnade hon med ett halvt öra på ljudet från teven, beredd att så snart det dök upp något hemskt inslag på nyheterna störta in i vardagsrummet för att högljutt börja pladdra om något helt ovidkommande. Ja, hon visste ju så väl vad fadern måste besparas; nyheter om djurplågeri, om barn som blev utnyttjade och dödade, om tortyr och förfärliga orättvisor. Ett helt liv inuti fadern hade lärt henne smärtans osynliga geografi; att urskilja varje känsla, varje stämning genom den tystnad som omgav honom och med instinktens ofelbarhet spåra upp alla de outhärdligheter vilka hon måste undansmussla innan fadern blev varse dem. Som barn hade hon periodvis varit fixerad vid mänsklig grymhet. Hon hade med bankande hjärta i smyg läst på tidningens utrikessidors alla nyheter om förfärliga krigshandlingar, om massgravar och avrättningar och våldtäkter, och inför varje fasansväckande ord hade hon tvingats blunda några sekunder, matt som om allt blod tömts ut ur henne och hon hade undrat: hur ska man kunna leva? Och sedan, än mer ångestfyllt: hade hon kunnat genomgå all denna plåga för faderns skull? Med ögonen hopknipna hade hon tvingat sig själv genom tortyr och avrättningar, försökt föreställa sig denna ofattliga smärta och göra den till sin egen, ty kunde hon bara uthärda det mest outhärdliga inbillade hon sig på något dunkelt vis att hon skulle kunna rädda fadern och alla andra svaga och rädda små djur och människor som hon anade att fadern var besläktad med. Det skulle vara det enda sättet att stå ut med det som inte gick att stå ut med: att genomlida det. Ja, var det inte i själva verket hennes skyldighet att genomlida det? Hon hade väl inte förtjänat att få slippa allt detta som människor utsatte till och med de gåtfulla, silkesmjuka djuren som hon älskade för. Och då hon en gång sett pojkarna i skolan jaga och kasta sten efter en liten grå katt som sprang, sprang över asfalten då hade hon tänkt att nu dör jag, nu dör jag, och vilt tjutande hade hon sprungit in i klungan av äldre pojkar, rivit och slagit omkring sig så de alldeles kom av sig och för det hade hon ju fått betala i månader, år av ständig förföljelse från dessa pojkars sida. Men inom sig hade hon redan då burit den insikt som var den värsta av dem alla: hon var för svag för att kunna försvara vare sig fadern eller alla djuren eller de stackars plågade människorna, världen var så obegripligt stor och de hårda och elaka så obegripligt hårda och elaka och själv var hon bara en spinkig, rädd liten flicka, inte värd ett ruttet lingon och för det mesta praktiskt taget helt osynlig. Svag, svag, svag – det var vad hon var! Svag och hjälplös inför detta som hon inte kunde förstå, som tornade upp sig runt henne som väggar av kall betong. I de vuxnas leenden hade hon sett grymheter hon läst om återspeglas; i dessa leenden som var liksom platta och på vars baksida det fanns något frätande. Ingen hjälplöshet i de vuxnas leenden, ingen förundran eller längtan. Bara de praktiska handlingarna som dag ut och dag in måste utföras utan tvekan. Så nöjda de hade varit med sig själva, dessa vuxna; fröknarna i skolan och även modern! I alla avseenden hade de varit så perfekta, som om de vore fabrikstillverkade speciellt för att passa in i de små hålrum i världen som de fyllde ut. Och ändå hade det varit fadern hon älskade, det hade varit för hans skull hon berett sig på att genomlida allt. Ty i faderns ansikte hade hon skymtat en brist som gav plats åt drömmen, en liten lucka i den väv av hård perfektion som de vuxnas värld hade tyckts utgöra. De andra människorna tycktes leva utan att fråga, både barn och vuxna, de bara gjorde, fanns, uttalade, men de frågade inte och det kunde hon inte begripa; varje föremål, varje varelse och miljö väckte hos henne en djup och oroande förundran, också nu i vuxen ålder. Hon hade en gång suttit i sin bänk i skolan och känt hur hennes synfält gick sönder för hon hade inte kunnat begripa det; hur fröken bara kunde stå där och tala och tala med den käcka, liksom mekaniska rösten och hur barnen bara kunde sitta där på rad upptagna av att viska och knuffas och skicka lappar och vara vad de en gång för alla blivit då allt det fruktansvärda fanns överallt, allt som man inte kunde förstå eller ens tänka på utan att det blixtrade i huvudet. Rymden till exempel, vart tog den slut och vad fanns det i så fall där, fanns det en ny rymd? Hur kunde det vara möjligt att alla dessa ting och varelser som hon såg runt omkring sig tillhörde samma verklighet som det oändliga? Ja, varken ändligheten eller oändligheten hade varit möjlig att föreställa sig. I badrumsspegeln i föräldrarnas villa hade hon sett sig själv och modern; hon med tandborsten i munnen och tandkrämslödder rinnande nerför hakan, modern bakom, vasst och otåligt betraktande henne genom spegelns glas – blir du aldrig färdig? Och hon hade plötsligt undrat – det var som att falla – var hon kom ifrån, hur det alls kunde vara möjligt att hon så som hon fått det berättat för sig legat i denna mors mage och dessförinnan inte alls funnits, hon som nu var det enda hon säkert kunde veta fanns. Instängd i sig själv var hon, en gång för alla, som på botten av en cistern, och det skulle inte hjälpa hur mycket hon än skrek och rev sina naglar söndriga mot de skrovliga men släta väggarna för ingen skulle kunna höra henne och ut skulle hon aldrig komma, nej, ut kom man aldrig ur sig själv, ur sin kropp, det hade hon tidigt upptäckt. Bara i närvaro av fadern kunde hon stundom uppleva en slags närhet som var så ömtålig att man inte ens skulle kunna snudda vid den med det yttersta av fingertopparna. Den hade att göra med den smärtsamma inre expansionen, ty om hennes kropp var snäv och trång så var hennes medvetande i gengälld en avgrund där hon föll och föll genom alla lager och där såg hon i världens inre allt det som alla andra tycktes ha glömt, allt man kunde föreställa sig, och hon trodde varje ögonblick att hon skulle nå botten och krossas men det gjorde hon aldrig, hon skulle kunna fortsätta falla i evighet och runt om henne skulle konturerna upplösas mot det outhärdliga. Så hade hon fortsatt att åren igenom tvinga sig igenom varje upplevelse hon läst eller hört talas om, varje plåga som måste fallas igenom i det inre fast hon i det yttre var avskuren, feg och patetiskt liten och svag, för faderns skull, för att en dag i en mytisk framtid stå beredd att ta hans plats i det jordiska helvetet vars existens de andra människorna in i det sista tycktes förtränga men som hon själv redan såg framför sig.
Kanske var det rentav denna framtida räddning av fadern som dag för dag höll henne vid liv, det tänkte hon i sina klara stunder. Nu då hon för alltid förlorat Jimmy ur sikte och inte längre trodde på eller ens förmådde att på allvar önska sig en förändring så fortsatte hon framåt med glädjelös oförtrutenhet, vagt medveten om att det tillfälle när som helst skulle kunna dyka upp då hennes slutliga offer skulle krävas, det som skulle köpa fadern fri. Tills vidare måste hon skydda fadern från den ständigt påträngande verkligheten, hon måste stävja den söndring som sedan skilsmässan blivit alltmer tydlig och som yttrade sig i faderns avmagring, faderns åldrande, faderns lägenhets snabbt eskalerande förfall. Tio år hade det gått sedan skilsmässan, påminde hon sig nu. Det hade varit som värst just då hon lärde känna Jimmy och med ett styng av dåligt samvete erinrade hon sig hur umgänget med Jimmy under en kort period nästan fått henne att glömma bort fadern som så helt utan förvarning blivit informerad om moderns vilja att skiljas och avsikt att gifta om sig med en ny man som mer liknade den man hon borde ha gift sig med redan som ung fast hon den gången inte haft förstånd nog att inse det. Tillsammans med Jimmy hade det varit lätt att glömma, till och med sådant som hela ens liv kretsat kring förut, det hade bara varit att se in i Jimmys elektriska ansikte och låta sig motståndslöst dras med. För fan gumman, hur gammal är du egentligen, tjuge? Så hade han sagt och plötsligt hade han rest sig upp från sin stol och gått runt det lilla kafébordet där de suttit och stannat alldeles bakom hennes rygg, lagt händerna på hennes axlar och böjt sig ner – hon hade känt hans varma andedräkt mot sin hud och allt blod strömmade upp till hennes yta – för att låta sina läppar snudda vid hennes öra – bara snudda, inte mer. Då hade hon glömt, glömt, och det hade varit en underbar glömska, som en drog som på ett ögonblick nådde hennes hjärta. Du skulle behöva ett bra ligg, det är det som fattas dig gumman. Dessa ord i hennes öra där de åstadkom en våldsam omstörtning. Hade han ens anat vad han väckte hos henne? En åtrå som inte fått plats inuti henne tidigare eftersom fadern funnits där ensam, livslusten som hon aldrig kunnat känna eftersom hon på något vis förknippade den med grymhet. Hur skulle det vara att utan hänsyn och ansvar och kvävande ömhet kasta sig i armarna på Jimmy och låta allting ske? Hur skulle det vara? Det hade hon undrat då ty det hade aldrig förr hänt henne att begäret efter liv lyckats tränga igenom den matta av allvar under vilken hon framlevde sina dagar. Jimmy skulle hon inte behöva beskydda, honom skulle hon kunna äta upp utan hänsyn, ja det var allt hon hade önskat sig att få göra där hon satt vid kafébordet och kände Jimmys läppar mot sitt öra och glömskans tunga sötma i hjärtat. Men under tiden hade skilsmässan varit i full gång och innerst inne hade hon redan anat – det trodde hon nu – att dagarna med Jimmy bara var en tillfällig respit. Fast nej, kanske ändå inte; hon mindes plötsligt hur tungt hon fallit den där dagen då hon för första gången hade besökt faderns lägenhet och Jimmy under loppet av sekunder förvandlades till ett minne blott under inflytande av faderns dystra uppenbarelse.
Fadern tog på något vis ut Jimmy. Det var så det var. Fadern tog ut allt. Det hände att hon hatade honom, att hon önskade att han skulle försvinna från jordens yta så att hon äntligen kunde bli fri, men så genast slöt sig skulden om tanken; hon älskade ju fadern, mer än allting annat, om han försvann skulle hennes liv inte längre ha någon mening. Trots allt var han den punkt runt vilken allting kretsade, hennes enda levande bultande punkt utan vilken hon skulle vara rakt igenom död. Och hon längtade efter honom, det var det värsta, denna fullständigt måttlösa längtan! Att en dag få höra honom bryta den tystnad som rådde mellan dem, att en dag få se hans verkliga ansikte bakom den förstelningens mask som nu var allt hon kunde se, att än en gång få återvända till den stunden som hon knappast ens längre kunde minnas då han hållit henne i sina armar om natten och gungat henne fram och tillbaka. I jämförelse med denna längtan hade längtan efter Jimmy varit ytlig, det visste hon. Ty mellan fadern och henne fanns något ofullbordat och själv var hon ofullgången, som ett foster vars anletsdrag ännu inte går att ana, och den enda som skulle kunna förlösa henne var fadern men än så länge vägrade han envist att ens se på henne. Han satt där i sin fåtölj vänd mot teven – hon kunde redan se honom för sig – och då hon kom in genom ytterdörren skulle han inte ens vända sig om, han skulle fortsätta stirra in i teverutan medans han bedrövat besvarade hennes hälsning. Sedan skulle hon fråga hur det var, hur dagen varit, men hon skulle genast ångra sig för faderns svar skulle vara så tungt och utan styrsel att det gjorde ont och hon skulle plötsligt, mot sin vilja, börja babbla okontrollerbart för att tysta vad frågan väckt i faderns inre. Hon skulle ställa de mest dumma frågor och berätta de mest ointressanta detaljer från sin egen dag och alltsammans skulle som vanligt sluta med att fadern med en suck avbröt henne och sade sitt vanliga gör dig inte dummare än vad du är. Och det var ju sant; hon gjorde sig dummare än vad hon var. Men det var för hans skull, för att han inte skulle behöva tänka och för att hon aldrig hade hittat en lucka stor nog i hans synfält för att hon skulle kunna få plats i den. Om han bara anat hur många gånger hon tyst inom sig samtalat med honom om sådant som hon verkligen tänkte! Omsorgsfullt hade hon givit varje ord sin rätta plats, allt hon sade lät så intelligent och personligt och naturligt, och hon hade tänkt: nästa gång. Det var bara det att nästa gång blev det ändå som vanligt. Så snart hon stod där på tröskeln till faderns lägenhet och kände hans smärtsamma närvaro i luften så greps hon av den vanliga förlägenheten; bara att tänka någonting personligt i faderns närvaro blev på något vis omöjligt. Hon kände tydligt hur den besvärade stämningen mellan dem från första sekunden grep henne och snörde in henne i en tvångströja av smärta. Fadern och hon såg aldrig varandra i ögonen då de talade, de såg över huvud taget egentligen inte på varandra, och skulle det någon gång inträffa av misstag att deras blickar ändå möttes så måste hon genast vända sig bort, för att skona fadern. Hon trodde att detta outtalade förbud mot blickar hade uppstått i och med att hon blivit äldre och större. I en viss ålder, den då de första tecknen på barndomens flykt börjar göra sig påminda, hade han plötsligt slutat se på henne. Han hade fortsatt tala till henne som till ett barn, kallat henne lilla gumman och lilla sockergrynet och andra fåniga smeknamn, men han hade inte sett på henne längre. Det hade varit som om han inte ville se det faktum att hon vuxit. Till en börja hade hon sökt hans blick, hon hade försökt gå in i hans synfält som hela tiden flyttade sig, men då vek han genast undan och med tiden hade hon blivit förlägen och själv bemödat sig om att de aldrig skulle behöva se på varandra. Numera inskränkte sig deras kontakt till förvirrade försök till samtal (från hennes sida) avbrutna av (hans) hånfulla kommentarer. Bara vid något mycket sällsynt tillfälle hade han kommit ut till henne i köket och smugit sig upp bakom henne och hon hade för ett ögonblick känt hans beniga hand krama om sin arm innan han vände sig om och gick ut igen. Efteråt hade hon alltid tyckt att det borde ha blivit ett märke, så intensiv hade hans beröring varit, som något tillhörande en annan dimension än den där hon vanligtvis vistades och där ingen någonsin rörde vid henne och där tingen som hon rörde vid var så stumma och döda.
Där hon nu befann sig ombord på spårvagnen som skakade fram genom det kompakta regnmörkret som en jättelik lysmask tycktes henne minnet av faderns beröring overkligt, som något helt väsensskilt från den regnmättade luften i vagnen, ledet av stående passagerare i gången med avlägsna, likgiltiga ansikten och hon tänkte plötsligt: ingenting berör mig längre. Och sedan, helt oväntat: allt berör mig för mycket. Tankarna på fadern hade den effekten på henne: hon blev full av motsägelser som hon inte begrep sig på. Som om den ena delen av henne inte passade samman med den andra. Till exempel hände det alltid flera gånger under resan hem till fadern att hon greps av en impuls att vända; att hoppa av spårvagnen vid nästa hållplats och ta första bästa vagn tillbaka. Det skulle nu inte gå att genomföra; fadern väntade henne och värre än allting annat var faderns besvikelse. Dessutom- och det var det underliga – var det besöket hos fadern som hon hela dagen väntat på och förberett sig inför. Också idag var det så. Hon visste mycket väl att hon efteråt skulle återvända hem till sin lägenhet och att ingenting skulle vara förändrat. Hon kunde redan se sig själv för sig, ståendes ute i regnet och mörkret vid Linnéplatsens hållplats, sittandes i den vid det laget betydligt folktommare vagnen stirrandes framför sig, mot den punkt i tiden då hon åter skulle lägga sig i sin säng för att möta ännu en mer eller mindre sömnlös natt och ännu en ångestfylld morgon då tingen skulle kastas nakna mot henne. Tom skulle hon vara då, och samtidigt tung. Fylld av en besvikelse hon inte kunde sätta fingret på. Men trots allt detta var hon nästan otålig inför besöket. Febriga tankar på tårtan, på fadern, på sådant som inte lät sig formuleras men som snart skulle inträffa om hon bara hade tålamod. Vad skulle hennes liv ha varit utan fadern? Utan dessa nästan dagliga besök i hans lägenhet? En frihet till ingenting. En lång rad av tomma dagar, tomma nätter, tomma år; som att i hög fart oändligen färdas genom en dåligt upplyst tunnel. Och vad värre var: ett liv utan ens ett förtvivlat hopp. Ty en dag skulle hon rädda honom. Hon visste inte hur eller när men hon visste, som om denna vetskap lagts ner i henne före hennes födelse likt en gudomlig utkorelse, att så måste ske. En vansinnig tanke – nej, något mycket djupare och större än en tanke! – som hon hur skamsen den än gjorde henne aldrig kunde bli kvitt fast hon tryckte tillbaka den av alla krafter. Så var det med henne och däri bestod hennes oduglighet; andra människor kunde kontrollera sina tankar (eller också tänkte de inga rubbade eller konstiga tankar från början) men det kunde inte hon. Hur hon än gjorde stack tankarna upp sina fula huvuden. Inte ens de vansinnigaste av dem kunde hon hejda och åsynen av den egna spegelbilden i spårvagnens mörka fönsterruta gjorde henne sjuk av självförakt; så obetydlig hon var men full av de mest storvulna föreställningar som inte hade med verkligheten att göra. Vad går du och drömmer för hade modern sagt till henne då hon var barn. Precis som din pappa. Det var sant. Men emedan denna egenskap hos fadern endast väckte hennes ömhet så väckte den hos henne själv bara ett bottenlöst äckel, riktat mot det egna jaget.
Medans hon inom sin stumma orörliga kropp ältade allt detta hade hon sånär alldeles glömt bort var hon befann sig men nu återkallades hon plötsligt till verkligheten av chaufförens röst som ropade ut i högtalaren att nästa hållplast var Linnéplatsen och som någon som blivit bryskt väckt ur en orolig sömn for hon genast upp, drog i stoppsnöret och banade sig väg längs mittgången, fram till dörren där några ynglingar stod och hängde och upptog det mesta av utrymmet. Genast började ynglingarna bolla henne mellan sina blickar medans de kastade ut fraser på ett främmande språk till varandra. Hon undrade om det var henne de kommenterade. Säkert var det så. En av dem himlade med ögonen då hon råkade möta hans blick och hon tittade genast bort, rodnande; han kunde knappast vara mer än tio år yngre än hon själv men säkert tänkte han på henne som en tant, en hopplöst medelålders och trist och ful kvinna som man aldrig skulle kunna föreställa sig varit ung eller föremål för någon som helst åtrå. Vagnen närmade sig Linnéplatsen i hög fart nu, ner för backen från medicinarberget, farande genom mörkret som någon infernalisk farkost i en gammaltestamentlig profetia och för ett ögonblick slöt hon ögonen, uppfylld av farten. Bort och ut. Bort och ut. Att bara oändligen fortsätta färdas, utan mål – det var vad hon just nu önskade sig. Men där låg Linnéplatsen, som en upplyst, regnglittrande plattform i mörkret och vagnen bromsade in så häftigt att hon flög in i en av ynglingarna som svärande knuffade undan henne och hon stapplade ut genom dörren stammande fram ursäkter, rodnande ända ner på halsen.
Gatan tycktes henne ovanligt hård och platt under hennes fötter efter spårvagnsresans fria krängande. Hon måste stanna till en stund under väntkurens tak för att återfå ballansen. Stadens ljus gav genom regnet ett intryck av att snurra och flimra och samtidigt som hon stod där, desorienterad och med påsen dinglande i handen, körde en annan vagn in på hållplatsen och då hon lyfte huvudet fick hon syn på en ung man i fönstret närmast. Han var barhuvad, med mjuka gyllenbruna lockar uppkrupna i pannan och trots de nästan tio åren som gått kände hon genast igen honom. Den vita huden, födelsemärkena, den flyende hakan och de utsökt höjda ögonbrynen som bildade som två valv över ögonlockens vingar; det var inte till att ta miste på – det var han.
Under några sekunder såg de på varandra innan spårvagnen tog ny fart och skramlade vidare. Men hennes spegelbild fanns inte längre i hans ögon; han såg på henne utan tecken på igenkänning, utan en nick eller ens en liten grimas, bara som man ser på en främling; likgiltigt, oavvänt. Rätt som det var lyfte han handen och förde den bakåt genom håret som en fåfäng kvinna skulle ha kunnat göra och precis då satte sig vagnen i rörelse igen och han var försvunnen. På gatan stod endast hon kvar, stirrande efter vagnen som redan bara var en samling lysande punkter i fjärran.
Händelsen väckte hos henne samma drömlika obehag som incidenten vid dans- och teaterbutiken under förmiddagen hade gjort och hon blev stående ännu en liten stund där hon var, kvarlämnad. Kunde det verkligen vara en slump att hon just denna dag, hennes trettioårsdag och tillika den dag då hon till slut tillåtit sig själv att titta in genom dans- och teaterbutikens skyltfönster, hade fått syn på Jimmy? Eller var det så – och detta skrämde henne – att hon bara inbillat sig? Så många gånger som hon hade tyckt sig se Jimmy på gatan och sedan hade det visat sig vara någon annan! Men aldrig förut hade hon sett honom på så här nära håll och så länge – nej, mannen hon sett i spårvagnens fönster var utan tvivel Jimmy, hans ansikte hade inte ens förefallit särskilt mycket äldre än då hon senast såg honom i den vintriga parken, bara hårfästet hade dragit sig tillbaka i två djupa vikar på ömse sidor om pannan och de tendenserna hade funnits där redan då, på den tiden hon känt honom, som ett varsel om ålderdomen mitt i hans nästan aggressiva ungdomlighet. Det hon inte kunde greppa var den totala likgiltighet som hans ansikte avspeglat; trots att de sett på varandra i flera sekunder och han naturligtvis måste ha känt igen henne så hade det inte funnits ett spår där av minsta känsla, han hade inte ens gjort en ansats till att titta bort som man annars gärna gör vid åsynen av en gammal bekant det slutat illa med. Tillintetgjord mindes hon hans ögon, hur de mött hennes utan att väja, hur de sett rakt igenom henne. Så litet hade hon betytt för honom. Precis som männen som han ofta brukat sova över hos och som gav honom presentkort och pengar som hon varit med då han handlat upp. (En minnesbild som etsat sig fast: Jimmy stående framför spegeln med en skjorta på en galge framför sig, hur han vände sig om med ett triumferande leende: snygg jag är va! Nickat hade hon gjort naturligtvis). Och nu återkom med ens kvällen i hans studentrum till henne, med förnyad smärta, så tydligt som om det hela inträffat igår.
De hade varit ute och dansat den kvällen. Eller rättare sagt: Jimmy hade dansat, själv hade hon suttit i baren och följt honom med ögonen som en katt som följer en solkatt. Som självlysande hade han varit där han rörde sig mellan de främmande kropparna, mellan färgfläckarna, röken och de hundratals ljuden som smälte ihop till en jämn kakofoni. Hans långsträckta kropp, hans mage där linnet gled upp och blottade navelns grop, det där på en gång utmanande och inåtvända uttrycket i hans ansikte – det skulle kanske ha förefallit henne främmande bara något år tidigare att tänka så om en kille men han var vacker, som ingen före honom varit vacker; själva hans hud tycktes genomskinlig och genomströmmad av ren magnetism. Och plötsligt hade hon vetat – hon mindes än idag hur denna vetskap på ett ögonblick gjort henne liksom berusad, fast hon bara druckit en blaskig öl – att ikväll skulle det hända något särskilt ty bättre än så här skulle det aldrig kunna bli, det här var det ögonblick som var hela hennes livs brännpunkt och det som inte hände nu, det skulle hon aldrig någonsin få uppleva, det skulle för evigt vara försvunnet i askan efter denna magnesiumvita brand. Så hade han plötsligt slutat dansa och kommit bort till henne. Hans arm om hennes axlar och hans fuktiga mun alldeles intill hennes ena öra då han sade att han ville gå hem. Hon hade genast förstått att någonting gjort honom på dåligt humör och då de kom ut på gatan, i den heta augustinatten, hade han hasplat ur sig att det var någon kille där inne som han spanat in men det hade på något vis gått åt helvete (var det att killen hånglat med någon annan? det fick hon aldrig veta) och nu hade han ingen lust med någonting längre, så sned var han.
De hade följts åt till Brunnsparken. Hans arm om hennes liv, hans ännu solvarma hud med de små solblekta fjunen mot hennes hud; trots hans mulenhet hade hon fortsatt att känna det som om kvällen var magisk. Vid Johanna hade hon motvilligt lösgjort sig från honom för att som vanligt gå mot sin spårvagn men då hade han helt oväntat tagit tag i henne på nytt och han hade med ett snett leende föreslagit att hon skulle åka med honom hem istället. Det finns så många skumma typer ute på stan, hade han sagt. En tjej som du borde nog inte åka hem ensam nu. Följ med mig istället. Du kan sova på tältsängen. Han hade blinkat. Ögonlockets vinge hade sänkt sig över hans öga som hon var fångad i som en mycket liten fluga inuti en daggdroppe. Motståndslöst hade hon låtit sig ledas in i nattbussen, bort från sig själv, bort från det liv på botten som hon dittills framlevt, och då han fått henne att sätta sig ner hade han med en förbryllande ömhet dragit upp hennes linnes och bh:s axelband som kanat ner – oj gumman, så det har blivit! – och försiktigt strukit bort en hårslinga från hennes panna.
De hade färdats genom en sammetslen natt beströdd av stadens elektriska stjärnor, som två övergivna barn på väg in i en framtid utan slut. Huset där han bodde låg på Guldheden. Hon hade konstigt nog aldrig varit där förut och hon mindes att hon hade funnit detta hus främmande från Jimmy, från Jimmys väsen som borde hållit till i en vindskupa någonstans istället för i dessa kulvertliknande trapphus vars långsträckta, ekande gångar kantades av rader av vita små lampor som gav ifrån sig ett svagt grönsaktigt sken och identiskt lika små rum med tunga kassaskåpsliknande dörrar. Inte heller Jimmys rum hade varit vad hon väntat sig. Det var ett litet rum, till och med för att vara ett studentrum, med en minimal kokvrå, en dörr som antagligen ledde in till toaletten och en balkong vars dörr stod öppen och släppte in nattens hetta. Golvet hade varit täckt av hopskrynklade klädesplagg liksom sängen utan gavlar. Det lilla nattduksbordet var så belamrat med nycklar, mynt, smycken, papper, att dess skiva knappt var möjlig att urskilja. Bara en enda sak i rummet hade avvikit från detta på något vis påvra kaos och den var så egendomlig att hon ett ögonblick hade blivit stående och bara stirrat då han tände lampan, innan hon kom till sanns och vände bort blicken. Det var en skyltdocka utan armar och underkropp. Huvudet saknade hår men de onaturligt stora ögonen hade en intensiv turkos färg som gick igen i de målade ögonlocken och detta gav dockan att nästan aggressivt utseende, som av en slags krigsmålning. Mellan de hårda små plastbrösten hängde en lädersnodd med en likaledes turkos fjäder i och det var som om detta enda smycke gjorde henne ännu naknare än vad hon redan var, utan kläder och hår.
Inträdet i rummet hade haft en omedelbar effekt på Jimmy som fortfarande förbryllade henne. Han hade gått före henne in och nästan buttert börjat rätta till de hopsnurrade sängkläderna. Och som om han hade kunnat läsa hennes tankar hade han plötsligt, utan att se på henne sagt, med ett hårt, nästan strängt tonfall: hon är inte levande, man vänjer sig vid henne efter ett tag. Det var det enda han sagt om skyltdockan. Det var över huvud taget det enda han hade sagt innan han vände sig om till hälften och i ögonvrån gav henne en blick som var så intensiv att hon utan att själv märka det liksom drogs mot honom, helt utan sin viljas medverkan. Och så fort han hade slutit henne i sina armar, med handflatan mot hennes bakhuvud passat in hennes ansikte i den lilla gropen mellan hans axel och hans nyckelben, hade hon känt hur allt som var hon rann ur henne. Borta hade bilden av fadern varit. Borta hela den brokiga smet av minnen som hon aldrig riktigt hade fått ihop och den kväljande känslan av ansvar. Borta var allt utom hennes hjärtas slag i svalget då hon öppnade munnen och lät hans lena tunga glida in. Det var vad det hade varit alltsammans: en akt av glömska. Där i dunklet, på de mjuklegade lakanen hade han pressat henne intill sig, pressat sig in i henne och runt henne och hon hade varit alldeles borta; glömskans drog hade nått hennes hjärta med en sådan ilfart att hon inte ens hade hunnit tänka på vilka motiv han kunde tänkas ha eller vilken risk för deras vänskap detta kunde innebära. Hans händer, hans kropp, denna totala befrielse ur smärtans förstelning, det hade varit mer än vad hon kunnat klara av och efteråt, då han fortfarande smekte henne med sina varma, fasta händer, fast stillsammare nu, hade hon blivit liggande helt utmattad med vidöppna ögon som stirrade upp i taket. Och det var då hennes blick av en slump hade mött dockans. De elaka små dockögonen hade för bråkdelen av en sekund tyckts glöda och det hade varit som ett stick i hennes själ, rakt igenom alla de luddiga, varma lagren, men som om han kände det på sig hade han precis då makat henne närmare intill sig, lagt hennes huvud mot sin bröstkorg så hon kunde höra hans hjärta slå därinnanför och plötsligt hade han sagt hennes namn, gång på gång, som hon aldrig hört det sägas förut. Ja, det var så förunderligt, det hade rentav varit som om hon hörde sitt eget namn uttalas av en annan människa för allra första gången. Detta namn som hon innan alltid hade avskytt och som hon varit nästan tacksam för att fadern alltid bytte ut mot något diminutivt smeknamn hade plötsligt tyckts henne mycket vackert.
Våg efter våg av ren glömska hade genomfarit henne hela den natten igenom och hon kunde inte minnas att hon hade somnat, bara drömmarna kunde hon minnas, de tysta men glödande drömmarna där hon rörde sig tillsammans med honom i en ljum rymd, på en gång kroppslig och okroppslig, långt borta från sig själv, djupt inne i honom som var djupt inne i henne. Överallt hade hon kunnat känna honom; i sitt blodomlopp, i sin andning, enda ut i fingertopparna och tårna. Det var en annan sorts kärlek, helt främmande från den hon hittills släpat runt på som en tung, stinkande klädedräkt.
Men så hade morgonen kommit och det var den hon nu mindes allra klarast. Den grymmaste morgonen i hennes liv. Med sadistisk tydlighet fanns den ristad i hennes minne. Först hur hon slagit upp ögonen fylld av en omedelbar klarhet som på ett ögonblick ersatt sömnen. Vad var det som hade väckt henne? Ett ljud? Det skarpa dagsljuset genom den nu stängda balkongdörren? Eller bara den plötsliga förnimmelsen av hans frånvaro? Uppfylld av onda aningar hade hon vänt på huvudet bara för att konstatera att han inte fanns där. Hon trevade med handen över lakandet, i den grop där konturerna efter hans kropp fortfarande vagt kunde skönjas, men den var kall; han hade inte legat där på en bra stund. Samtidigt hade hon hört ett strilande någonstans ifrån och hon sjönk tillbaka ner i kudden. Dagern skar in i henne som glas. Hela hennes innandöme hade tyckts bestå av glassplitter. Hon låg orörlig, rädd att någonting skulle kantra om hon rörde sig, rädd att det vaga illamåendet hon kände skulle intensifieras så att hon måste kräkas. Och hela tiden hade den där skyltdockan stirrat på henne med sina oseende ögon från sin plats på fönsterbrädan, med ett vädjande dött hat som hon inte kunde värja sig emot. Vad trodde du egentligen? hade den tycks vilja säga henne. Trodde du att man kan glömma och på så vis bli en annan än den man är? Men nej, nej, det hade hon aldrig trott, hon hade bara låtit sig dras med därför att det inom henne hade funnits en längtan som var vida större än att hennes vilja kunde rå på den och i centrum av denna längtan hade en liten vetskap suttit som en tagg: sedan ska du vara död en evighet. Det hade varit ett förräderi mot fadern, mot hela den verklighet som bestämde henne, men hon hade gjort det ändå och mitt i all sin eländighet hade hon känt ett slags trots som hon aldrig hade anat att hon ägde. Hon hade legat där i sängen och lyssnat på strilandet och hon hade vägrat ångra sig fast hon tagit för sig av något som inte var hennes; hon hade med hårt spända ögonhinnor stirrat tillbaka mot skyltdockan och känt trotset strila ner i tomheten som en besk vätska.
Men även denna sista rest av självbevarelse hade naturligtvis fallit samman då han till slut kom tillbaka. Naken, sånär som på handduken om livet hade han släntrat ut från det lilla badrummet och fram till balkongdörren där han blivit stående medans han nonchalant tände en cigarett. Han hade inte frågat henne om hon ville ha någon frukost, han hade inte ens tittat på henne ordentligt, bara låtit blicken vandra ut i ögonvrån från vilken den kunde svepa över de ur diset uppstickande huskropparna utanför fönstret och hon hade redan begripit: han ville bli av med henne. Hans ansikte utstrålade ingenting annat än en lätt road irritation med höjda ögonbryn. Då cigaretten var upprökt och han slängt fimpen i vasken och spolat vatten på den hade han kommit bort och satt sig på sängkanten och med nästan faderlig, beklagande stämma hade han erbjudit sig att titta ut en buss till henne i tabellen. I hans blick hade det inte funnits några spår av nattens händelser. Det hade varit ett spel, det som skett, rakt igenom, men det hade egentligen inte på allvar förmått bekomma henne för det hade hon hela tiden vetat, det var det som hade gjort det så lockande. Att bara för en stund få slippa omslutas av verklighetens stinkande kloakgångar och föras upp i ljuset, i en ballong av glömska. Det var bara fallet tillbaka som var så svårt att uthärda. Och utan att protestera hade hon klätt på sig och gått ner till bussen, hon hade stått där och väntat i den annars tomma kuren, på den söndagstomma gatan, och hon hade vetat vad som väntade, färden tillbaka neråt, efter denna enda utflykt, återkomsten till den mörka, trånga tillvaro där hon skulle släpa sig fram som en mullvad fast med ögon. Men hon hade inte ångrat sig. Ännu hade hon varit för ung för att helt ge upp sitt hopp, sin vilja. Hon hade inte kunnat ångra sig trots att det var efter denna händelse som Jimmy hade blivit allt svalare mot henne för att så småningom upphöra att svara i telefon då hon ringde, trots att hon denna natt svikit fadern genom att ge efter för sin längtan bort, för sin ungdoms trolösa behov av liv.
Inte ens nu ångrade hon sig, efter alla dessa år som gått, även om hon gömde denna brist på ånger undan skammens öga. Och hon tänkte nu, hukande under det gula ljuset från gatlyktorna, att inte ens Jimmys främlingsblick genom spårvagnens fönster skulle kunna ta ifrån henne den natt av glömska som varit hennes livs kulmen. Ändå oroade den henne. Som om hon i denna blick anade ett varsel om något större; precis som åsynen av den gråtande expediten tidigare på dagen framstod den för henne som på en gång overklig och besynnerligt öververklig. Men hon tvingade sig själv att slå bort oron. Vid det här laget hade hon hunnit fram till faderns port och det förestående mötet hade redan börjat sippra in i henne likt en grå rök. Hon blev stående en stund i porten, andandes in den råa kvällsluften i djupa drag. Snart skulle hon vara instängd där igen; i den lilla lägenheten med de inpyrda tapeterna och det sparsamma men ändå på något vis påträngande möblemanget, i den förtätade stämningen av avstånd. Hon skulle återigen klamra sig fast vid diskbänken, vid ljuset från den lilla lampan över köksbordet som aldrig tycktes riktigt kunna tränga undan skuggorna mer än innanför en mycket snäv liten krets, och i vardagsrummet skulle fadern sitta och vänta på henne redo med sin besvikelse och sina anklagelser. Det var alltsammans. Och med en liten suck slog hon in portkoden och knuffade upp den tunga dörren och fortsatte upp genom det trapphus som hon vid det här laget passerat genom hundratals gånger i samma sinnesstämning av beklämning.
Det var då hon ringde på dörrklockan och han inte ropade åt henne att komma in som hon först förstod att någonting var fel. Insikten var som en seg tråd som träddes genom hennes mage och upp genom bröstet. Inte en enda gång under de år som gått sedan föräldrarnas skilsmässa hade det hänt att fadern inte varit hemma då de bestämt att hon skulle komma över. Hon ringde en gång till och en gång till men fortfarande hördes inte ett ljud inifrån lägenheten. Bakom henne bara det kalla, ekande trapphuset och framför henne denna stumma dörr där faderns namn stod så ensamt på en liten smal skylt. – ” Hallå?” ropade hon. Och – det kom bara, utan att hon kunde hejda det, detta lilla ord – : ”Pappa?” Då inte heller detta föranledde något svar eller ens minsta ljud tryckte hon till slut ner dörrhandtaget och till hennes bestörtning gled dörren upp. Hon tyckte att den gled upp i all evighet, att hon såg den glida upp och glida upp och glida upp fast hon redan hade hunnit in i hallen där ett kompakt mörker härskade och hon stötte i foten paraplystället innan hon lyckades tända lampan i taket men smärtan nådde henne bara som en avlägsen impuls, genom rymden. Där stod faderns svarta herrskor i skostället, de som han använde på kontoret. Där hängde faderns djupblå ytterrock. Där hade fadern låtit halsduken bli liggande på den lilla hatthyllan. Ändå fanns det ingenting i lägenhetens själva atmosfär som tydde på att han var hemma. Hon öppnade dörren in till vardagsrummet men allt som mötte henne där var tevens livlösa, grå jätteöga och den tomma fåtöljen vid bordet där askfatet var tömt om än inte diskat. Rummet gav ett prydligt intryck som var främmande för dess vanliga skepnad och nu grep skräcken tag i henne som en väldig matthet. Hon måste ta stöd mot dörrposten då hon backade ut i hallen. Där låg köket, utan någon skyddande dörr. Hon kikade in; herregud, allt var undandiskat, diskbänken kal och blänkande, bordets skiva blottad för det blå gatljusets skiftningar! Hon tvingade sig själv att räta på ryggen, att vända sig om och fortsätta bort genom hallen ända in till den innersta dörren som var sovrumsdörren och redan nu såg hon den gula post-it-lappen strax över handtaget. Faderns prydliga kontorsbokstäver som följda av flera utropstecken meddelade att dörren inte skulle öppnas innan polis tillkallats. Som en blind trevade hon efter lappen och rev loss den innan hon slängde sig på handtaget så dörren for upp. En duns hördes då påsen hon fram tills nu hållit tryckt mot kroppen föll i golvet. Annars var det tyst, tyst. Rummet framför henne tycktes henne mycket djupare än hon mindes det, som en lång tunnel in mellan skuggorna och i vars avlägsna ände det brann en enda lampa; nattduksbordslampan som hon kände igen från föräldrarnas gemensamma sovrum i ett avlägset förflutet (det hade den gången funnits två sådana lampor, en på var sida om sängen). Hon tog ett steg in. Hon hade redan sett uppbuktningen under det utslätade vita sängöverkastet, hon hade sett det mörka som stack fram där uppe vid kudden, men det var inte där hennes blick fastnade; hennes blick hade blivit till en smal tratt i vars mynning hon nu sögs in. Som en sömngångare fortsatte hon gå, allt djupare in i sitt eget synfält i vars innersta centrum, lutat mot sänglampans fot det lilla vita kuvertet befann sig, lysande vitt och med ett enda litet namn, hennes namn, nogsamt präntat utanpå: JENNY.