Blendad

Information

This article was written on 30 Jul 2011, and is filled under Uncategorized.

Current post is tagged

, , ,

Linus Palms långa vinter Kapitel 1

Telefonen ringde då Linus Palm kom tillbaka från sin lunch denna mycket grå och liksom igentjocknade novemberdag. Den stod placerad på hans skrivbord, omgiven av papperstravar som han lovat sig själv att gå igenom någon gång då han fick tid, och det fanns stunder då han kände för att istället för att lyfta luren kasta den i golvet. Med sin svarta knappförsedda kropp, sin långa, tvinna-de sladd som var festad vid luren som i sin tur nästan ständigt var tryckt mot hans öra kom den honom att tänka på en sådan där fotboja som man tänker sig att fångar brukade ha en gång för länge sedan. Men en boja inte för hans fot utan för hans tankar. Egent-ligen inte alls tung men då han lyfta luren kunde han ändå ibland få en förnimmelse av total och ögonblick utmattning. Hans medvetande var en droppe under en kran vars ytspänning när som helst skulle kunna brista, då rösten där i andra ändan punkterade det med sina fordringar, sina frågor, sina klagomål och idéer. Det var till honom man vände sig. Det var han som var den sista utposten. Det var en naturlig följd av hans ställning såsom chef för ekonomiavdelningen och någon annan hade kanske kallat detta makt eller inflytande men själv hade han för länge sedan blivit skeptisk till alla sådana sätt att benämna det. Han var festad vid denna telefon som vid en navelsträng och varje gång den ringde kom han på sig själv med att rycka till. Särskilt om han, som denna gång, redan innan känt sig pressad och på dåligt humör efter en förmiddag av problem som måste lösas – som han måste lösa – och otaliga möten med människor vars ansikten var så egendomligt platta och omöjliga att se igenom att han ibland undrade om de ens existerade utanför arbetstid; om dessa ansikten alls var förmögna att låta sina ägare uttrycka sådant som kättja, ångest eller förtvivlan. Hur såg de till exempel ut då deras ägare var upptagna av att älska med någon eller gå på toaletten eller sova? Han kunde inte se det framför sig. De var inte som hans eget ansikte som han alltid hade haft en obehaglig känsla av att det på en gång avslöjade och avskärmade honom; som om var och en som ville kunde se på det att det tillhörde en främling men att ingen – inte ens då dess ägare önskade det – skulle kunna se in i denna främlings själ. Som yngre hade han studerat det framför spegeln, ibland flera timmar i sträck, utan att komma dess hemlighet på spåren. Ett ganska vackert ansikte, skulle man kunna säga. En smula för feminint kanske, men med ett tydligt käkparti som motsade den mjuka välformade munnen och den raka trubbiga näsan. Liksom sin mor och sin bror var han blond. Den där typen av blondhet som inte försvann med vuxendomen utan bara blev mer framträdande ljus. Hans ögon var blå, nästan genomskinliga. Man skulle ha kunnat se ner till deras botten men det kunde man inte; man kunde bara se att någonting rörde sig där nere som inte passade ihop med denna alltigenom ljusa och friska skönhet. Han tyckte inte om det där ansiktet. Sin kropp såg han aldrig på fast den också var en välväxt och välformad kropp. I tonåren hade den kanske varit en aning gänglig fast han inte var mer än en och åttio i längd men även detta rättade med tiden till sig och han fick smala, hårda muskler som fyllde ut bålen, armarna och benen. Numera hade han vant sig av med spegelskådandet. Fast han varje morgon, även denna just förlidna, stod länge i badrummet och rakade sig så såg han aldrig sitt eget ansikte. Han hade blivit för van vid det. Han hade lärt sig att ansikten bara är masker. Och hans minutiösa vård av detta ansikte var bara någonting han ägnade sig åt av gammal vana eller för företagets skull. I den lilla etta i centrala stan där han bodde sedan nästan tio år tillbaka var badrummet det utrymme som han trivdes bäst i. Då han installerade det hade det varit toppmodernt; rostfritt stål, vitt kakel och speglar. I skåpet förvarade han sina hygienprodukter i mycket prydliga rader. Duschkabinen hade skjutdörrar av frostat glas och han trivdes med att stå avskärmad bakom dessa dörrar och låta vattnet strila nerför sin nakna kropp som händer hade kunnat stryka över den om han bara varit en annan. Han skämdes inte över att vara så välvårdad, så rakt igenom doftande och ren. Det hade alltid varit naturligt för honom att vara prydlig. Då han kom ut ur badrummet med en vit handduk lindad runt höfterna, fast ingen annan än han själv bodde i lägenheten och han därför egentligen inte hade behövt skyla sig, behövde han bara ta de få stegen fram till spegelgarderoben i sovrummet och där inne, bakom skjutdörren, hängde alla hans skjortor, byxor, kavajer och slipsar släta och perfekt vikta i rader. Han valde med omsorg men utan intresse. För många år sedan hade han blivit medveten om det i grunden meningslösa med det mesta människor företar sig men det hindrade honom inte från att frukta det kaos som dessa handlingar håller stånget. En vit skjorta, en svart kostym, en slips i midnattsblått siden och så dessa svarta snörskor, framtagna från skostället på garderobens golv. Ett sista drag genom håret med kammen fick det att ligga i släta vågor över pannan och öronen och ner mot nacken – färdig! På väg ut ur lägenheten brukade han ibland drabbas av en stramande smärta i bröstet som varade under några sekunder och även denna dags morgon hade det varit så. Han hade blivit stående i den minimala hallen, för ett ögonblick lutad mot väggen medans smärtan strålade ut i armarna och upp i huvudet. I hallspegeln hade han plötsligt fått syn på sitt ansikte och nu såg han det verkligen – dessa speglar; varför omgav han sig med dem? tanken som en svala genom hans tomma luftrum – och det var ett trött ansikte, ett sammanbitet och pressat ansikte, och med en rysning hade han konstaterat att man om man tittade noga kunde se små, små svettdroppar tränga fram alldeles under hårfästet.
Smärtan hade som vanligt upphört lika plötsligt som den kom. Några minuter senare hade han promenerat gatan fram medans han kände sin puls slå jämnt och tryggt. Kontoret var inhyst på översta våningen i ett stenhus beläget alldeles nere vid hamnen. Att gå dit tog honom knappt tjugo minuter. Han ägde i och för sig en bil som stod parkerad nere i garaget under huset där han bodde men han var mån om sin kondition, även om han egentligen inte var mycket för idrott eller träning, och så länge det inte var snöstorm eller åska eller han måste tillryggalägga några längre sträckor brukade han försöka förflytta sig till fots. Kanske var det den bästa stunden på dagen; den då han gick utmed hamnen mellan Järntorget och Operan och lät blicken svepa över älvstranden där kranarna höjde sig över tankfartygen och bananpiren. En döende hamn var det. En döende hamn omgiven av ett döende hav; han hade så länge han kunde minnas varit övertygad om att människans återstående dagar på jorden var räknade och på något vis förknippade han denna katastrofberedskap som han ständigt levde i med hamnen med dess nedlagda varv och öde kajer. En dag då havet endast var en oljig soptipp skulle måsarna ensamma kretsa över jorden, på jakt efter fiskkadaver i dyn, men deras skrik skulle fortfarande vara lika vackra och deras flykt skulle vara lika smidig och formfulländad, fast inget mänskligt öga längre skulle kunna iaktta den. Som han älskade dessa fåglar! Någon gång då han kommit dem nära hade han sett deras sluga små ögon tydligt men på håll, då de befann sig luften och han på marken kunde han bara se deras blekgrå siluetter mot himlen, som komprimerad dimma eller materialiserade själar. Och han hade kommit att drömma där han gick, jordbunden och tyngd eller snarare åtspänd om sina plikter. Han skulle ha blivit sjöman istället så att han åtminstone kunde ha fått färdas över haven. Det hade varit bättre än att bli ekonom. Han tyckte inte om pengar. Pengar var som makt; något smutsigt därför att de aldrig var jämt fördelade mellan människor och de människor som hade mer skulle alltid utnyttja och suga ut dem som hade mindre. Pengar betydde kontroll – om man hade dem. Men han behövde kontroll, det var hans dilemma. Han var ingen mås utan en människa.
Så hade han denna morgon, denna förtätade novembermorgon då husen på långt håll såg ut att sväva över marken men då man kom nära dem snarare gav ett än mer solitt och tungt och rakt igenom materiellt intryck än vanligt, stigit in genom entrén och vidare in i den inglasade hissen som skulle föra honom upp genom marmor-rymden. För ett ögonblick hade han känt sig viktlös då hissen upp-hävde tyngdlagen. Det fanns stunder då han kände sig fladdrande som en låga man blåste på, som om han när som helst skulle kunna slockna i intet, men det fanns även stunder då han upplevde det som om hans kropp var en säck fylld med sand. De båda tillstånden kunde växla snabbt och ibland kunde han till och med på något egendomligt sätt erfara dem samtidigt. På väg genom den långa gången på vars sidor kontorsrummen låg i rader försökte han alltid föreställa sig hur hans steg fjädrade mjukt mot heltäckningsmattan, hur hans armar pendlade lätt och ledigt utmed kroppens sidor, hur hans ansikte blev slätt och redo för ett leende. Kanske lyckades han lura sin omgivning bättre än sig själv, åtminstone ibland, för då han denna morgon sprungit på Anne, receptionisten, hade hon genast spruckit upp i ett stort och hjärtligt leende mot honom och frågat hur det stod till. Vad hade han svarat henne? Samma sak som han med största sannolikhet snart skulle svara personen i andra änden av den ringande telefonen; bara bra tack, lite mycket just nu bara, några rapporter som måste bli färdiga, men ja, annars, helt okej. Och Anne hade säkert lett ännu hjärtligare mot honom med sin röda mun och samtidigt hade hon kanske också skjutit fram den svällande barmen en aning, rent reflexmässigt givetvis, och spärrat upp sina blå grisögon. Synd bara att han inte kunde minnas det riktigt klart längre, som så mycket annat den sista tiden hade det försvunnit ner i minnets frusna dimma där bitar av tid flöt omkring som trasiga moln.
Egentligen tyckte han om Anne. Hon var en den enda kvinnan på kontoret som inte försökte dölja att hon var intresserad av honom. Han tyckte om hennes sätt att alltid äta med för stor aptit bara för att sedan rodnande och med ett nervöst leende blicka ut över de andra kvinnornas tallrikar där några få salladsblad trängdes i mitten som om hon hade velat tigga dem om att få även deras mat. Han tyckte om hennes blusar som alltid var en aning för grälla i färgen under kavajerna och hennes sätt att tugga tuggummi med öppen mun. Det fanns någonting både skamlöst och sårbart hos henne som väckte hans beskyddarinstinkt. Till och med hennes utseende som skulle ha passat en raggarbrud bättre än en karriärskvinna gjorde honom öm. Det hände att han fantiserade om henne då han låg ensam hemma i sin säng och glaset med whisky, med vilket han brukade inleda helgen, var urdrucket. Hennes dallrande lår innanför den smala kjolen, hennes gräddvita bröst och handleder där späcket bildade en valk; han skulle drömmande långsamt stryka utmed allt detta. Han skulle vara varsam och försiktig. Absolut inte låtsas om hennes fetma. Särskilt skulle han inte låtsas om hur upphetsad denna fetma gjorde honom och hur den väckte hans drift att sarga. Han måste hejda sig innan det inte gick att hålla emot längre, innan han förvandlades till sin egen skugga. Men vid det laget var det oftast redan för sent. Under sina hoppressade ögonlock pressade han sig över henne, pressade han handen över hennes ansikte, pressade han handen in mellan hennes lår, och där, där där – han nådde aldrig dit. Med ett gnyende rullade han över på sidan och tömde sig över sängkanten. Efteråt: skuldkänslor, självförakt, ånger, ännu mer whisky och löften om botgöring. Då han sedan mötte henne på jobbet var han särskilt noga med att vara artig och reserverad mot henne. Ändå undrade han ibland om hon misstänkte något. Blommorna han i hemlighet skickat henne, inte för att han älskade henne utan för att kompensera för sina tankar; anade hon för ett ögonblick vem de kunde vara ifrån? Denna morgon hade han sett henne rakt i ögonen då han talade med henne – utan att höra vad han själv sade men intensivt koncentrerad på att inte vika undan med blicken, inte rodna – men allt han hade sett där inne var okomplicerad uppskattning. Snart hade hon nickat adjö och försvunnit bakom honom i korridoren. Om han hade velat vända sig om efter henne och se hennes bakdel guppa bort som en livboj så skulle han säkert ha kunnat göra det, hon skulle inte ha märkt något. Fast han hade inte gjort det; självklart hade han inte gjort det. Sådan var han inte. Istället hade han gått raka vägen bort till sitt kontor där han genast hade satt igång med att gå igenom dagens internpost och ringa de första av dagens brådskande telefonsamtal.
Men det var det som hänt senare, då han uppsökte toaletten, som nu for igenom hans hjärna sekunderna innan han lyfte luren. Han hade varit på väg till ett möte mellan cheferna för företagets olika avdelningar och som vanligt då han hade på känn att det hade uppstått problem någonstans som han förväntades vara den som löste blev han kissnödig. I hans tankar snurrade lösryckta partier ur årsbudgeten han varit med att utforma runt. Siffror och kalkyler i raka kolumner – fast han noggrant kollat igenom alltsammans flera gånger innan han lämnade det ifrån sig så var han nu övertygad om att det ändå var något som inte stämde riktigt. Nervositeten kramade blåsan och då han öppnade dörren in till toaletten hade han haft så bråttom att han var nära att krocka med en av de andra männen som jobbade på kontoret som stod och tvättade händerna vid ett av de många handfaten som var fastsatta utefter väggen. Linus avskydde att bli påkommen med att vara på väg in på dass, det svor mot hans diskreta natur, och då arbetskamraten som var en slemmig ung typ vars namn – Martin – av någon anledning tycktes honom osympatiskt lyfte huvudet och flinade mot honom med en blandning mellan servil grabbighet och förtäckt hån hade han varit nära att reflexmässigt vända om. Som tur var hade han hunnit hejda impulsen i tid. – ”Tjena snubben!” hade Martin utbrustit. – ”Värst vad du har bråttom. Är du sjuk?” Typiskt en sådan som han! En sådan plumphet. Till svar hade Linus lett stelt, nästan smärtsamt. – ”Inte precis men jag är på väg till ett möte.” Han hade själv tyckt att hans tonfalls syrlighet inte gick att ta miste på men Martins flin hade inte mattats, inte heller självsäkerheten i hans röst då han frågade: – ”Är det något viktigt eller?” Typiskt; han skulle då alltid snoka! Linus hade känt avskyn svalla i sig samtidigt som tanken for genom hans huvud: sådan borde jag också ha varit, då hade allt varit annorlunda. Avskyn gjorde det emellertid inte lättare för honom att snäsa av den andre mannen. Trots allt var Martin just sådan som företaget ville ha sina anställda: intelligent men inte lärd, uppmärksam men inte medlidsam, ägandes all den egennyttighet som leder till lite friktion. Och säkert hade han aldrig förberett sig inför någon större katastrof än den att ett virus skulle kunna ta över hans dator. Att killen var en av Linus underordnade gjorde bara det hela värre för Linus visste att det inte betydde något, inte i praktiken. Då han med en nick som skulle föreställa uppmuntrande hade vänt sig bort och fortsatt bort mot ett av toalettbåsen hade han oväntat hört Martins röst efter sig igen, hur han ropade, med ett tonfall som i en äldre värld skulle ha kunnat tolkas som tillgivet: – ”Ta det lugnt bara. Det är i din ålder man får hjärtinfarkt va, är det inte det? Relaxa lite så kanske vi syns till lunch. Tjingeling!” Och så hade han varit försvunnen. Linus hade med en lättnadens suck knäppt ner byxorna och sjunkit ner på toalettstolen. En sådan man som sitter ner då han pinkar; det var vad han var, Linus – det skulle aldrig Martin göra. Ett arv från Linus mors uppfostran eller bara ett utslag av hans egen skräck för den plötsliga nersolkningen; små, små urinstänk på vitt porslin. Det var patetiskt och ändå betydelselöst men med tiden hade han lärt sig att det inte fanns mycket hos sig själv han kunde ändra på. Med slutna ögon hade han väntat på att urinstrålen skulle komma. Det dröjde. (Begynnande problem med prostatan? De sista åren hade det tagit allt längre tid för honom att kissa, särskilt då han var nervös.) Då det till slut väl hade kommit hade det bara varit som en liten rännil som sakta sipprade ner i en sned båge. Strålen saknade tryck i sig. Det strilade knappt då den träffade porslinet. Den här gången hade det gått ovanligt trögt, som om någonting hade slutit sig i hans kropp vid tanken på det förestående mötet, på alla mejl han borde besvara och alla samtal han borde ringa. Redan försenad hade han varken kunnat avbryta eller påskynda den förödmjukande tömningen; i så fall skulle han ha blivit sittande kissnödig under hela mötet, utan att kunna tänka på något annat.
De sista dropparna hade precis kommit ut då han blev varse att någon öppnade dörren in till toalettutrymmet. Klapprandet av en kvinnas klackar upphörde. Under några sekunder hade tystnaden varit total som om den som befann sig där utanför lyssnade koncentrerat. Sedan mycket försiktiga steg över golvet. Den som kommit hade uppenbarligen inte haft bråttom in i något av båsen; istället hade han hört hur hon liksom spankulerade fram och tillbaka längs raden, stannade till ett ögonblick för varje dörr innan hon fortsatte. Och det var då han hade fått den där besynnerliga ingivelsen; som ett bevis på att hans instinkter fortfarande fungerade trots år av rutinarbete, rutinkonverserande, rutinliv. Utan att han själv egentligen hade förstått riktigt varför han gjorde så hade han så ljudlöst han förmådde lyft upp benen från golvet så att de spretade rakt ut i luften. Med handen om livremmens spänne för att det inte skulle klirra och lårmusklerna plågsamt spända hade han uppehållit denna obekväma ställning medans han hörde hennes steg nalkas allt närmare för att till slut stanna utanför hans bås. Han hade varit rädd att hon skulle höra hans andning. Hans hjärta hade plötsligt börjat dunka snabbare och han hade för ett ögonblick glömt bort mötet. Höll han benen tillräckligt högt, hade han undrat. Dörren lämnade ett par decimeter luft innan golvet. I en inre syn hade han sett den ansiktslösa kvinnan stå alldeles stilla och nedböjd, granskande denna öppning. Så hade han äntligen hört det dämpade klappret igen. Hon hade gått vidare. Strax hade han också hört hur hon öppnade dörren till ett av båsen längre bort i längan. Under några sekunder hade det varit absolut stilla i toalettutrymmet. Bara fläktens brummande genljöd svagt. Sedan det överraskande och omisskännliga ljudet av någon som hulkar upp en spya. Plaskandet då vätskan träffade vattnet i toalettskålen hade kommit det att vända sig i magen på Linus. Samtidigt – det var efteråt inga tvivel om den saken – hade han känt en slags diffus upphetsning, som om detta att han kunde höra en kvinna kräkas, en kvinna som dessutom inte visste att han kunde höra henne, innebar en ovanlig intimitet. Följaktligen hade han blivit sittande där, tyst som en mus, tills kvinnan slutade kräkas, spolade och gick ut till handfaten där hon förmodligen tvättade händerna och sköljde munnen. Strax skulle hon ha lämnat toalettutrymmet och återvänt ut till kontoret utan att han någonsin skulle ha fått veta vem hon var, det hade väl kanske varit det bästa, men som det nu blivit hade han där han satt inlåst i sitt bås plötsligt känt att han inte kunde stå ut med tanken på att det var så det hela skulle avlöpa. Ett oförklarligt begär efter att ta reda på vem hon var hade fått honom i sitt våld och av ett ögonblicks ingivelse hade han, försiktigt för att inte åstadkomma några ljud, böjt sig så långt fram han bara kunnat utan att kliva ner från toalettstolen och kikat ut under dörren. Det var naturligtvis inte mycket han hade kunnat se. Bara en strimma golv och i kanten av denna strimma två fötter sedda rakt bakifrån. Högklackade, klargröna pumps. Det hade inte varit någon tvekan; hade det varit någon av de andra kvinnorna på kontoret hade han inte kunnat avgöra vem, de hade alla likadana svarta pumps, men ett par klargröna var det endast hon som ägde, Anne.
Han hade väntat en god stund inne på toaletten efter det att hon hade gått sin väg innan han vågat slinka bort till mötesrummet. Mötet hade redan hunnit börja och pågå en stund och alla hade stirrat på honom då han öppnade dörren och steg in. Männens uttråkade ansikten i en ring runt bordet och det vita ljuset från powerpointpresentationen hade åtminstone delvis återfört honom till verkligheten. Men bara delvis. Flera gånger under de timmar som följde hade han kommit på sig själv med att sitta och fundera över incidenten på toaletten. Han hade gång på gång varit nära att rycka till då någon tilltalade honom och det var underligt; då han fått veta att den budget han varit med om att utforma inte skulle hålla hade han istället för den vanliga nervositeten endast känt en krypande likgiltighet. Männen runt bordet hade naturligtvis ofta vänt sig till honom; en mer ansvarsfull medarbetare än Linus fick man leta efter, om det fanns någon som brukade ta på sig grovgörat och rädda upp situationer som redan gått över styr så var det han. Han antog att det från början hade varit en metod för att överleva och kanske också bli älskad men numera hade den som allting annat förvandlats till rutin, antagligen sedan han på allvar börjat inse att överlevandet är något djupt likgiltigt utan den kärlek som inte är beroende av prestation. Han hade mekaniskt kommit med sina vanliga försäkringar om att han skulle titta på de nya siffrorna, ringa de nödvändiga samtalen, granska ditt och datt. Vid lunch hade han följt med de andra männen ner till den lilla restaurangen i samma hus; den där så gott som alla företagets anställda åt och där det serverades kinamat och salladsbuffé med de vanliga böngroddarna och räkchipsen. Det var nästan alltid mycket folk på den där restaurangen vid lunchtid. Lokalen var inte särskilt stor och borden stod tätt, nästan knökat. Röda kinesiska lyktor och grällt målade porslinsdrakar prydde fönstren men annars var det inte mycket annat än menyn som antydde att restaurangen var kinesisk. Den lojt pumpande musiken från en radio som stod på någonstans blandade sig med sorlet av röster och bakom disken tog restaurang-ägarens svenska hustru emot beställningar med block och penna i händerna. Linus hade denna dag sin vana trogen tagit salladsbuffé – precis som de flesta av kontorets kvinnor. Han tyckte inte om att behöva sitta med de andra manliga cheferna. Egentligen fördrog han mer blandade sällskap där han kunde hålla sig i bakgrunden lättare men som det nu blivit hade han ju varit tvungen att delta i de tröstlösa samtalen om bilar, mobiltelefoner och semesterresor till Thailand. Oron från mötet hade till synes helt och hållet släppt taget om de andra, utan att han begrep hur. Själv hade han fortsatt pendla mellan att tänka på budgeten och att spana efter Anne. Då hon till slut dök upp hade han just fått en fråga om hur han skulle spendera julhelgen; han hade suttit med gaffeln lyftad och försökt svälja medans hans hjärna febrilt arbetade med att konstruera ett trovärdigt svar då dörren öppnades och tillsammans med en kall dimpust släppte in Anne och ett par andra kvinnor. De grälla pumpsen – visst var de hennes. Hon hade skrattat åt något, rött och öppet, då de banade sig fram mot disken för att beställa. Samtidigt hade han hört sig själv säga något om några släktingar uppe i Stockholm. Den typen av nödlögn som han blivit tvungen att dra så ofta att han med tiden fått svårt att hålla reda på dem, sin organisatoriska begåvning till trots, men det fanns inget val. Mannen som frågat hade ju inte heller sett misstänksam ut; strax hade han börjat mala på om sin egen familj och deras tripp till Sälen. I andra änden av lokalen hade Anne och de andra kvinnorna under tiden slagit sig ner vid ett bord. Alla hade redan varit och hämtat sallad utom Anne som satt och väntade på att hennes mat skulle komma in. Linus hade inte kunnat låta bli att försöka studera henne i smyg; kunde det vara möjligt att det var henne han hade ertappat med att kräkas inne på toaletten samma morgon? Det hade plötsligt förefallit honom osannolikt. Men pumpsen förrådde henne. Det kunde helt enkelt inte förhålla sig annorlunda. Ändå hade han haft svårt att tro att det kunde vara möjligt då han såg hur sprudlande hon log och pratade, med barmen framskjuten över bordet. De andra kvinnorna hade artigt lyssnat på henne men deras leenden hade varit stela, inte så hjärtliga. Det var inte första gången Linus hade lagt märke till detta avstånd som tycktes råda mellan Anne och andra människor; som om ett sådant överdåd som hennes på något vis verkade avskräckande. I motsats till honom själv var Anne en sådan person som blir ensam genom att ständigt tala, inte genom att tiga. Ändå verkade hon ju alltid så glad, åtminstone var det sådan hon framstod. Medans han åt hade han börjat fundera på vad som egentligen hindrade honom från att försöka träffa en kvinna. Männen runt omkring honom talade inte om sina fruar och sambos annat än indirekt men trots det var han medveten om att det faktum att han levde ensam gjorde honom udda också i deras ögon. En man i hans ålder borde åtminstone ha en flickvän. Om han inte hade det måste det vara något fel. Men ingen frågade honom någonsin rakt ut, inte heller denna lunch hade man gjort det, och snart hade det blivit dags att återvända till kontoret. Männen reste sig, krängde på sig sina ytterkläder och lämnade i samlad trupp restaurangen. Endast Linus hade dröjt kvar i sina tankar, hos kvinnan med de klargröna pumpsen som just i denna stund precis hade fått in sin mat och tagit sin första tugga friterade räkor med läppar som var röda och hungriga.
Ja, egentligen var det först nu, då Linus återigen befann sig uppe på sitt kontor och telefonen ringde så envist, som han i tankarna lycka-des släppa taget om denna bild av kvinnan i restaurangen och för-middagens tidigare händelser istället började rullas upp för honom bara för att även de till slut avbrytas av hans förnuft som sade honom att han nu måste svara. Precis då upphörde telefonen att ringa. Det var inte mycket att göra åt det. Den som ringde skulle förmodligen tro att han inte hunnit komma tillbaka från lunch ännu och därför ringa lite senare igen. Linus suckade uppgivet och sjönk ner i kontorsstolen framför datorn. Femton nya mejl blinkade i inkorgen på skärmen. Med en kraftansträngning trängde han bort de sista resterna av mer vidlyftiga funderingar ur sitt omedelbara medvetande och öppnade det första av dem.

Comments are closed.