Blendad

Information

This article was written on 30 Jul 2011, and is filled under Uncategorized.

Current post is tagged

, , , ,

Vägrenens blommor Kapitel 1

Sommarhettan dallrade över vägen och över de ljudlöst svajande träden strax innanför dikesrenen där en ung man denna julieftermiddag stod med tummen i vädret och en sportbag slängd över axeln. Den unge mannen var just ung, säkert inte mer en tjugu år, men som kontrast till den sladdriga och slitna bagen var han påfallande elegant klädd i svart kostym, brun skjorta och bruna spetsiga skinnskor med ett mönster av perforeringar. På huvudet hade han dessutom en svart hatt som skulle ha passat i en annan tid eller på en betydligt äldre man men som på honom verkade för stor och lite löjlig. En förbipasserande måste också särskilt lägga märke till och förundra sig över att hettan inte lyckats locka av honom kavajen ty den var verkligen olidlig. Emellertid hade ingen sådan förbipasserande, varken bil eller fotgängare, synts till på säkert en halvtimme och vägen låg alldeles öde likt ett blankslitet skärp i solgasset. Trakten som den ledde genom var kuperad, med små skogspartier och hagar där inga djur syntes beta. Det var långt mellan bensinstationerna och samhällena och även mellan ensamgårdarna. Den unge mannen hade gått länge längsmed vägrenen och han började bli både trött och missmodig.
Då han lämnat staden, där han bodde, för ungefär ett dygn sedan hade han till en början haft turen på sin sida. Han hade fått lift nästan direkt, först med en lastbilschaufför som lät honom åka med säkert tio mil upp genom landet, sedan med en kvinna i övre medelåldern som lyssnade på p1 och var på väg mot Oslo där hon skulle hälsa på sin dotter. Kvinnan hade väckt honom i skymningen, då det blivit dags för henne att ta av västerut. Han hade sedan tillbringat natten hopkrupen i sin sovsäck och med ett myggnät över huvudet på en mossbevuxen sluttning inne i skogen. Men därmed hade det varit slut med hans tur. Han hade vaknat i gryningen av klådan från de myggbett han trots nätet fått på händerna och i ansiktet. En kylig dimma hade kringvärvt den sumpiga undervegetationen och trädens stammar och han hade strax insett att han var genomfrusen, våt av daggen, öm efter att ha legat direkt på marken. Svärande mellan sammanbitna tänder hade han rullat ihop sovsäcken och packat ner den i bagen varpå han hade börjat traska längsmed vägen i riktning norrut, viss om att han ändå aldrig skulle lyckas somna om, hur trött han än månde vara.
Så hade hela morgonen och förmiddagen förflutit. Han hade fortsatt sin vandring, då och då hade han hört motorljudet från en bil bakom sig och då stannat till med handen utsträckt, men ingen hade stannat för honom, han hade suckande fått gå vidare och framför honom hade solen stigit allt högre, tills den nu sken rakt ovanifrån, vit och nådelös som ett ondskefullt öga. Han önskade att han tänkt på att ta med något att äta och ännu mer önskade han att han haft lite vatten. Han önskade att han hade bett kvinnan han fått lift med att släppa av honom på en mer trafikerad vägsträcka än denna. Han önskade nästan att han aldrig givit sig av, även om han visste att det inte varit möjligt att låta bli, inte efter vad han fått veta. Kort sagt befann han sig i ett tillstånd av uppgivenhet och han var så inne i detta tillstånd att han först inte märkte att en bil hade dykt upp bakom honom. Först då den gjorde en hastig inbromsning så att grus och damm skvätte och virvlade upp mot hans byxben vände han sig om, överrumplad, och stirrade på den bildörr som liksom av en osynlig hand öppnades på bilens passagerarsida.
Utan tvekan var det ett utmärkande drag hos den unge mannen att han oftast kände sig missmodig och avogt inställd till allt som andra människor upplevde såsom roligt, trevligt, lyckat och normalt. I gengälld tog han de flesta obehagliga överraskningar och underligheter med resignerat jämnmod. Sålunda avskräcktes han inte av den syn som mötte honom inne i bilen utan knödde sig helt enkelt ner i det belamrade sätet och placerade bagen mellan fötterna, ovanpå golvets skräphög. – ”Vad heter du?” frågade kvinnan som körde – hon var klädd i batiktopp och kjol som prunkade i alla regnbågens färger och det hennafärgade håret hängde i sjok ner över axlarna som rörde sig ryckigt då hon gestikulerade med cigaretten och trummade på ratten till den skrällande klezmermusiken från bilbandspelaren. – ”Evert,” svarade den unge mannen som var medveten om att han under ett ögonblick blivit utsatt för ett nästan brännande intensivt granskande innan kvinnan åter vänt uppmärksamheten mot vägen; samma granskande blick igenkände han hos den lilla flickan som han, då han hastigt böjde sig ner för att rätta till bagens position, skymtade i baksätet. – ”Vart är du på väg då?” fortfor kvinnan. – ”Har du fått vänta länge?” Orden kom ur hennes rödmålade, spruckna mun tillsammans med distinkta moln av rök. Blixtsnabbt sträckte hon ut handen och sänkte musiken så att hon bättre skulle kunna höra Everts svar. – ”Tja” – han ryckte på axlarna – ”Sedan imorse har jag väntat. Jag ska uppåt landet till. Mot Stockholm.” – ”Bra, dit ska vi också,” sade kvinnan. – ”Är du student förresten?” Evert nickade. – ”Precis vad jag gissade. Min intuition är det inget fel på. Hälsa på Evert nu, gumman, och sitt inte där och sura! Han kan ju tro att du bits, så som du ser ut.” Den sista uppmaningen hade varit riktad till flickan som, då Evert vände sig om, utan att röra sin magra hopknutna kropp ur fläcken och knappt ens sära på de sammanbitna käkarna hälsade fientligt. I nästa nu tryckte kvinnan ner gasen och bilen for framåt med ett dönande över den skimrande asfalten. – ”Sådan där är hon jämnt,” sade hon i det att hon skrattade mot sin egen spegelbild i backspegeln. – ”Hon är likadan mot mina vänner där hemma. Gör det bekvämt för dig du bara och sov en stund om du vill det, låt inte oss störa dig.”
Mycket riktigt somnade Evert så snart han slutit ögonen och lutat huvudet bakåt. Den gångna nattens brist på komfort fick honom att uppleva bilsätet som bekvämt. Nästa gång han slog upp ögonen stod bilen stilla och de upprörda rösterna från en man och en kvinna som tydligen befann sig i gräl med varandra trängde in genom rutan. Evert sträckte sömndrucket på halsen och fick syn på en bensinmacks av reklamannonser och löpsedlar tapetserade entré och närmare inpå, mellan två av bensinpumparna, stod kvinnan som körde bilen och hötte med slangens munstycke mot en karl i mysbyxor och keps. Evert kunde nu också höra vad hon skrek. – ”Förbannade lantisslum!” – hennes stämma var verkligen genomträngande – ”Vilken jävla brist på stil, säger jag bara! Att bara försöka tränga sig före i kön! Men det är klart: stil vet du väl inte vad det är, du har säkert varit inne och köpt dig några porrisar och en tvåliterscola precis, din överviktiga gris!” Intensiteten i hennes vrede var faktiskt imponerande. Trots att hon inte var särskilt stor till växten gav hon ett skräckinjagande intryck där hon hoppade upp och ner med tänderna blottade och håret på ända. Mannen, som säkert aldrig tidigare varit föremål för en dylik attack, såg ut att vara nära att sprängas; hans ansikte liknade en röd ballong och hans läppar darrade. – ”Hora!” ropade han. – ”Jävla fitta!” I sin hjälplöshet vände han sig om mot bensinmackens ingång och högg tag i ett neongrönt tennisracket i plast som tillsammans med dussintals likadana racketar låg i en stor korg för annonsvaror och med denna racket gick han till angrepp mot kvinnan som emellertid, utan att tveka, vred det ur händerna på honom och började slå mot hans bakdel och lår under det att hon tjöt: – ”Din feta gris! Ditt snuskiga, perversa svin!”
Det dröjde inte länge innan mannen gav upp och tog till reträtt; utan att se sig om flydde han bort till sin bil och med en rivstart försvann han från parkeringen. Det sista Evert såg av honom var hans glansiga ansikte där bakom de gungande tärningarna i backspegeln. Säkert var han lika förvirrad som arg. Under tiden hade kvinnan lugnt övergått till att tanka. Ingenting av hennes tidigare upprördhet stod längre att läsa i hennes ansikte och då bensinmacksexpediten gläntade på dörren och frågande kikade ut fanns där inget för honom att se annat än en medelålders kvinna som höjde handen till en vinkning och log.
Evert hade varit så förbluffad över uppträdet att han alldeles glömt bort att han inte var ensam i bilen och han var nära att rycka till av förskräckelse då en röst plötsligt tilltalade honom från baksätet. – ”Hon tål inte mansgrisar förstår du.” Evert vände sig om och stirrade rakt på flickan som fortfarande satt i exakt samma ställning som då han först lagt märke till henne. Nu, då han granskade henne noggrannare, såg han att hon kunde vara i tioårsåldern; späd men senig och på något vis kraftfull, med ett litet blekt ansikte med redan skarpa konturer. Evert tänkte att det var konstigt att hon var mörkhårig; modern kunde inte vara vidare mörk med tanke på hårets morotsfärg. I själva verket liknade flickan och modern inte alls varandra, om man bortsåg från det air av trots som tycktes omge dem båda. – ”Då man har fått nog har man fått nog,” fortfor flickan dystert. – ”Fast han där fick hon åtminstone bukt med.” – ”Hon? Är det din mamma du talar om?” undrade Evert som kände sig obehagligt berörd av flickans granskning som ömsom drabbade honom själv, ömsom kvinnan utanför fönstret. – ”Ja, Gullvi alltså,” svarade flickan. – ”Jag kallar henne så, eftersom vi inte är någon familj utan bara hon och jag.” – ”Och vad heter du då?” Flickan tuggade på underläppen som om hon funderade på vad hon skulle svara. – ”Det säger jag inte,” sade hon till slut. – ”Jag talar inte med främmande män.”
Den sista meningsutväxlingen hade åhörts av kvinnan Gullvi som precis öppnat bildörren och stigit in och då hon vred om startnyckeln sade hon: – ”Lyssna inte på hennes dumheter. Medea heter hon.” – ”Som i tragedin?” utbrast Evert förvånat. – ”Ja, precis. Hennes pappa och jag träffades under en uppsättning av den som vi gjorde med teatergruppen. Ja, han drog sedan förståss men jag tänkte som ett minne liksom. Annars tror jag inte på det där med rötter. Visst, det förflutna styr kanske våra liv men bara om vi låter det göra det och jag är inte en av dem som har låtit det göra det precis och det tänker inte Medea vara heller, eller hur Medea?” Hon slängde en blick på flickan i backspegeln under det att hon tände en cigarett men flickan stirrade bara stint tillbaka utan att svara – ”Eller hur, Medea, sade jag”, upprepade hon med högre röst men tillade sedan nästan genast: – ”Sådan där har hon alltid varit. Bry dig inte om det.”
Bilen var nu ute på vägen igen. Motorn accelererade dånande. Hägringar av vattenpussar uppenbarade sig och försvann i tomma intet framför dem. Det var fortfarande lika hett, kanske till och med hetare, tänkte Evert, som kände skjortan klibba mot huden under kavajen. – ”Ni såg det lilla uppträdet va?” fortsatte Gullvi mellan blossen. – ”Man kan inte låta dem köra över en hur som helst, det har jag lärt mig. Och det lustiga är att om man bara säger ifrån så blir de oftast spaka som lamm eller också tar de till flykten, som han den där. Tuffare än så är de inte.” Hon skrattade. Segern hade verkligen livat upp henne och därtill gjort henne pratsjuk. – ”Medea och jag är inte ute på någon nöjestripp, ska jag säga dig, även om man skulle kunna tro det, såhär i semestertider. Egentligen har jag inte tid med det här ens, jag har ett jobb att sköta hemma i stan, men nu är det så att min pappa har dött hastigt och lustigt och då måste man ju åka dit och bevaka sin rätt. Folk är som gamar och de som man är släkt med är värst av alla. Jag har sagt till Medea att vi ska upp och hälsa på hennes mormor men att hon inte ska bry sig för mycket om hur det är där uppe för det är inte där vi hör hemma. Det är viktigt att ge barn realistiska förväntningar. Egentligen hade jag gärna låtit bli att resa hela den här långa vägen i den här värmen men jag råkar känna mina släktingar bara alltför väl, även om jag inte träffat dem på femton år. Pappa har garanterat velat ha en jättebegravning som gör slut på varenda krona han lyckats skrapa ihop men morsan är snål som en skäkta och kommer att låta det stanna vid en pappkartong till kista och några granriskransar och så kommer mina syskon att rivas och slåss om arvet istället. Mig är det naturligtvis ingen som tänker på, jag som är det svarta fåret, så nu är jag alltså på väg och som du ser så tar jag ingen skit. Ja, ursäkta att jag är så öppenhjärtig men det spelar ju faktiskt ingen roll. Vem känner inte för att vara öppenhjärtig mot en främling ibland?”
Under tiden hon talade steg hennes humör ytterligare, åtminstone att döma av hur hon gestikulerade med cigaretten så att mikroskopiska askflarn virvlade åt alla håll och kanter. Studenten lyssnade artigt. Han kände sig fortfarande sömnig och hade egentligen bara velat luta huvudet mot nackstödet och sova ännu en liten stund men hans goda uppfostran hindrade honom. Att han fått lift med den här kvinnan var trots allt en helt osannolik tur. Som det nu var skulle han kunna vara framme i huvudstaden redan till kvällen. Tog det längre tid var det bara vad han räknat med från början men han såg helst att det inte gjorde det ändå, ty han hade bråttom, hans ärende kunde egentligen inte bli uträttat fort nog, vad det nu än var som han skulle uträtta. Bilens höga fart var dock trösterik. Gullvi körde som en biltjuv och hela tiden trummad hon mot ratten med fingertopparna och rökte. Mellan sätena låg en mobiltelefon som då och då plingade till och så tillkännagav att ett textmeddelande hade inkommit. Gullvi kontrollerade vad som skrivits och skrev själv svar utan att sakta farten, med ett halvt öga på displayen där bokstäverna pipande uppstod ur tomma intet och ett halvt öga på vägen. – ”Jag vet ju att ensamma kvinnor inte borde ta upp liftare,” fortsatte hon efter en stund. – ”Men jag antar att den där lusten att tala öppenhjärtigt med en främling tog överhanden idag, faktiskt. Dessutom är jag inte vilken dam som helst, jag har både huvudet på skaft och en hel del stål i nävarna och om jag ska vara ärlig så ser du rätt klen ut. Det var bland annat därför jag gissade att du är student.”
Hon avbröts av telefonen som ringde med en gäll syntetisk sambasignal och utan att andas emellan lyfte hon luren. – ”Men hej Misse! Det var ju ett tag sedan!… Ja, jo, jag ringde dig förut ja… Det är dramatiskt som vanligt. Du förstår pappa har dött… ja, jag är på väg dit nu… bor du kvar i det där skithålet fortfarande?… du förstår, vi är ju alldeles i närheten. det var därför jag ringde förut, då du inte svarade, jag menar vi kan väl glömma det gamla nu, va?…ja, jag skulle behöva något att varva ner med faktiskt… en exceptionell situation, ja” Evert hade redan slutat lyssna och lät istället blicken vila på landskapet som susade förbi på ömse sidor av vägen. Gula rapsfält som vajade i den heta eftermiddagsvinden tycktes reflektera solen som jättelika speglar. Här och där avbröts slätten av fluffiga träddungar varav vissa innehöll små rödvita gårdar. Idylliskt, tänkte studenten, men det förvånade honom att de inte åkte på motorvägen utan på en vanlig landsväg där trafiken inte var särskilt livlig. Nu hörde han dessutom Gullvi säga: – ”Men då kommer vi då… ett par timmar högst. Det kan du lita på!” och med en smäll lade hon telefonen ifrån sig på instrumentbrädan varpå hon skruvade på klezmermusiken igen. Han borde egentligen ha tagit tillfället i akt att fråga vem det var hon talat med men han var inte en sådan som frågar eftersom han lärt sig att frågvishet ofta leder en i fördärvet. Dessutom hade kvinnan redan gjort honom förlägen och han ville inte störa hennes koncentration på musiken och därmed kanske fresta henne till fler avslöjanden om sig själv. Alltså teg han även fortsättningsvis och kvinnan tycktes inte störas därav; under det att musiken skrällde vidare och cigarett efter cigarett mötte sitt öde mot vägrenens asfalt fortsatte färden i halsbrytande fart.

Comments are closed.