Till känslan måste en hemlig ingrediens tillsättas

Varje år då det börjar närma sig tillkännagivandet av vem som tilldelats Nobelpriset i litteratur hör jag åtminstone en person säga: när skall Joyce Carol Oates få priset då?

Nästan alltid är det då någon annan som svarar: hon får det inte, hon är alldeles för ojämn, alldeles för produktiv.

Det kan naturligtvis verka vara ett ganska löjligt argument, att en författare är för produktiv. Ett argument för kultursnobbar som ser på litteraturen med samma surmagade svartsjuka som vissa gourmetkockar tycks se på mat. Det viktiga är att litteraturen är fin och fin är den bara om det är få som förstår sig på den och för att det helt säkert skall vara få som förstår sig på den måste den vara svår och svår är man liksom inte genom sisådär tre hyllmeter romaner, dramatik och poesi. Svår är man på några få sidor. Eller möjligen i en eller ett par – men inte fler än tre! – tegelstensluntor.

Ja, man kan onekligen raljera över den här attityden. Den är löjlig. Det stora med litteraturen är inte och kommer aldrig att vara att den förser människor med ett slags andliga statusmarkörer. Det stora med litteraturen är att den går bortom den verklighet där sådana markörer behövs. Ändå kan jag efter att ha läst Änkans bok inte låta bli att tänka att de som menar att Oates produktion faktiskt blivit för stor, för omfattande, för hennes författarskaps bästa nog har en poäng.  Änkans bok tillhör nämligen de böcker som förstör ett författarskap genom att färga av sig på andra verk som ryms i det.

Jag önskar att jag hade kunnat finna ett meningsfullt svar på vad Oates vill med Änkans bok. Uppenbart sett vill hon givetvis skriva om sin sorg efter makens plötsliga död men är det verkligen det hon vill på djupet? Vet hon ens vad hon vill på djupet?

Det är denna fråga som gång på gång återkommer till mig medan jag plöjer mig igenom dessa hundratals sidor luftigt fyllda av Oates karaktäristiska prosa med sitt överflöd av bilder, känsloord och kursiverade små filosofiska reflektioner. Det är som om formen är densamma som alltid men innehållet gått förlorat på ett nästan kusligt sätt. Makens död körs över av en ändlöst ordkaskad, utan att läsaren ett enda ögonblick får stanna upp i det som faktiskt händer. De första veckorna och månaderna skildras nära nog impressionistiskt; den ena efter den andra sidan fylls av redogörelser för änkans tillstånd men utan att förlusten någonsin blir verklig för läsaren.

Oates som annars är en författare som framför allt är läsvärd för sin goda iakttagelseförmågas skull verkar som privatperson – för det är denna privatperson hon hela tiden påminner läsaren om att hon skriver om – vara omedvetet självcentrerad, oförmögen att ställa saker och ting i proportion till varandra, för att inte säga egendomligt naiv. Viktigast av allt är att omgivningen inte märker av någon svaghet. Om den gör det bör man skämmas. Att sörja är förhävelse. Att vara ensam är som att vara pestsmittad och att man är en berömd författare hjälper inte, har ingen som helst betydelse.

Men inte en enda gång frågar sig änkan om inte hennes största förhävelse faktiskt är att skriva allt detta samtidigt som långa partier av hennes roman består av mejl från deltagande vänner, inbjudningar till deras middagar, beröm av hennes verk…

Och hur är det egentligen med maken? Han vars död romanen utger sig för att behandla? Faktum är att läsaren knappt för veta någonting alls om honom och ganska snart blir det uppenbart varför: Oates vet själv nästan ingenting om honom. I långt över ett halvt liv har on varit gift med en person hon inte kunnat gräla med, inte kunnat fråga om hans förflutna eller ens framföra en egen åsikt till, om denna åsikt avvikit från hans. En av samtidens vassaste kvinnliga författare vad det gäller att framföra kritik av sexismen i det amerikanska samhället skriver att hon aldrig vågat motsäga sin man och hon verkar inte ens för ett ögonblick finna det underligt!

Nu är det inte min mening att recensera Oates som människa, hennes äktenskap eller ens hennes sorgeyttringar. Jag bara konstaterar att det blir en ganska trist läsning då en sjuttioårig kvinna som tycks lika storögt beundrande mot män som en skolflicka i början av förra seklet helt okritiskt bereder ut sig om sitt äktenskap. Inte nog med att detta äktenskap framstår som någon slags parodi på ytliga och döda övre medelklassäktenskap, det är också så att Oates inte är förmögen att genom språket tränga in i sorgens eller kärlekens väsen. De böljande meningarna, åskådligheten, alla detaljerade beskrivningar av kroppens och psykets krisreaktioner, som annars är en sådan styrka i Oates prosa, blir här så tunga, så överlastade utan att innehålla något att de sänker hela romanen som en sten.

Inte förrän framåt slutet lyckas Oates lyfta mot ytan igen och möjligheten finns att detta lyft helt enkelt beror på att sorgens första förvirrade fas är över, den då ingenting tycks ha något sammanhang eller vara begripligt, men det spelar egentligen ingen roll, inte för läsaren. Att skriva en bok om sörjande är inte samma sak som att sörja. Till känslan måste en hemlig ingrediens tillsättas om konst skall kunna bli till.

Kanske är det det så att Oates bara helt enkelt vill sörja men att skriva är det enda sättet hon vet att göra det på. I så fall är det inget fel, mer än att en eventuell läsare – och en författare av Oates dimensioner har inte bara eventuella läsare – blir både uttråkad och får resten av ett lysande författarskap nersolkat av privatpersonen änkans ältande. Trist tycker jag.

Fortsättningsvis kommer jag förmodligen att tillhöra dem som varje gång Oates som nobelpriskandidat kommer på tal mumlar något om för stor produktion och för ojämn kvalitet. Synd på en författare jag annars brukar älska.

Oates, Joyce Carol (2011). Änkans bok. Albert Bonniers Förlag