Förutom att jag är en riktig hjälte så är det syndast om mig i hela världen också

Okej, min rubrik kanske inte säger riktigt hela sanningen om Julias Assanges omstridda självbiografi, bara nästan.

Boken kom ut för knappt en månad sedan och redan ligger dess huvudperson i konflikt med förlaget, som han menar har givit ut den mot hans vilja. Utan att gå in på just själva sakfrågan i det här fallet kan man därmed säga att Assanges liv verkar fortsätta i samma anda som boken om hans liv är skriven i; oppositionens.

Från hans tillblivelse under en Vietnamdemonstration (sic!), genom åren på flykt undan moderns destruktive pojkvän och tiden som ung datahacker, fram till grundandet och drivandet av WikiLeaks, får vi följa honom, Julian Assange. Och han är verkligen outtröttlig i sitt jagande framåt. Så outtröttlig som bara en människa driven av starka inre konflikter kan vara.

Inre konflikter driver nu de flesta människor som någonsin gör något av betydelse och det är inget fel i det. Tvärt om. I det här fallet görs det heller ingen hemlighet av detta förhållande och som läsare är det svårt att låta bli att inte både känna med och dra lite på mun åt hur hundra procent gravallvarligt berättelsens huvudperson tycks ta skuggboxningen med den obefintlige fadersgestalten. Första tredjedelen av boken ägnas faktiskt nästan enkom åt att berätta om Assanges barndom och uppväxttid, hans grundläggande erfarenheter av världen och om formandet av hans person.

Visserligen är jag benägen att tro Assange före detta medarbetare och nu mera bittre fiende Daniel Domscheit-Berg då denne skriver att Assanges självbiografi förmodligen bör säljas som ren fiktion men det spelar egentligen ingen roll; faktum är att de historier en person vill berätta om sig själv ofta säger minst lika mycket om vederbörande som den rena sanningen skulle ha gjort – om det nu existerar någon sådan ren sanning.

Assange har tidigare visat sig vara utomordentligt skicklig när det gäller att bygga upp myten om sig själv men jag tror inte att denna skicklighet kommer sig av något noggrant planläggande. Snarare gissar jag att den är en följd av att Assange så starkt identifierar sig med bilden av sig själv i andras ögon att han verkligen, just i det bokstavligt menade ögonblicket, förmår bli ett med den. Det lyckas han med här med, i sin självbiografi, och det får väl antas vara lika bestickande som hundratals faktauppgifter framgrävda av objektiva, granskande journalister.

För den som verkligen vill veta något om Assange tankevärld lär hans självbiografi nog oavsett vara det mest uttömmande dokument vi har att tillgå hittills. Bara det gör den läsvärd. För ärligt talat: WikiLeaks har spelat en avgörande roll i de senast årens utveckling i världen. Inte bara har vår syn på teknikens roll i politiken förändrats. Också mediernas roll i samhället, förhållandet mellan stat och medborgare, mellan öppet och slutet, offentligt och privat, har påverkats av de debatter som följt på de uppmärksammade publiceringarna av hemlighetsstämplat material som WikiLeaks möjliggjort.

I en era då den enskilde individen blir alltmer övervakad av stater och företag har WikiLeaks blivit en symbol för att även motsatsen är en möjlighet; enskilda individers anonyma övervakning av sina övervakare.

Allt detta diskuterar, motiverar och beskriver Assange ingående i sin självbiografi och oavsett vad man har för egna personliga åsikter i de här frågorna så är det en intressant läsning. Resonemangen om teknik och politik hör till bokens höjdpunkter och är definitivt i sig själva ett skäl att läsa den, särskilt som spökskrivarens prosa är så ovanligt lättflytande och habil.

Tyvärr händer det dock något då historien kommit fram till tidpunkten för WikiLeaks genombrott. Framgången och uppmärksamheten har – inte helt förvånande – gjort Assange, om möjligt, ännu mer grälsjuk och egenmäktig än vad han var innan och bokens sista kapitel är en enda lång tirad över hur fantastisk Assange själv är, faktiskt en riktig hjälte, och hur elaka alla andra har varit mot honom, så att det nu är syndast om honom i hela världen.

Grovt skulle man kunna dela in Assanges självbiografi i tre delar: barndomsmyten, idéernas förverkligande och slutligen det paranoida sammanbrottet. Bilden som Assange till slut förmedlar av sig själv är den av en självömkande rättshaverist som maniskt fortsätter sin kamp, till och med sedan han börjat glömma bort vad den egentligen, från första början, gällde.

Men för läsaren är detta inte mindre intressant. Precis som idolen Oscar Wilde måste Julian Assange till slut ta av sig masken och finns det inget ansikte där under är också det värt att upptäcka.

Assange, Julian. (2011). Julian Assange: the unauthorised autobiography.. Edinburgh: Canongate