Blendad

Information

This article was written on 27 Oct 2011, and is filled under Recensioner, Teater.

Current post is tagged

, , , , , , , , , ,

Politisk teater utan kött – Pappersgudarna på Angereds Teater

Pappersgudarna Foto: Anna Lamberg

Angeredsteatern

Pappersgudarna av Aleksander Motturi

Regi, scenografi och kostym: Ulla Kassius

Med: Daniel Boyacioglu, Marall Nasiri, Eva Rexed och Ove Wolf

Spelas t o m 2/12

Politisk teater är svårt.

Det gäller att vare sig stanna vid frågorna eller presentera svaren. Och det gäller att låta teorierna bli kött. Precis som de blir i verkliga livet. Om man vill lyckas. Angereds Teater gör ett försök med Aleksander Motturis Pappergudarna.

Inramningen är rörig men enkel. Rekvisita från gamla pjäser har återanvänts för att bygga upp ett rum med djup, där de fyra skådespelarna kan kretsa runt varandra, gömma sig och gå i närkamp, om vartannat. Intrycket är skräpigt men ganska trevligt och publiken kommer in bakom spelplatsen och sitter nära det som händer, vilket skapar en känsla av intimitet.

Också det faktum att skådespelarna har sina riktiga namn och spelstilen som över lag är rak, enkel och utan krusiduller förstärker den känslan.

Konceptet är klassiskt inom idédramatraditionen; alla fyra karaktärerna representerar varsin hållning till samhället och den politiska verkligheten. Där finns rebellen – den unga kvinnan spelad av Maral Nasiri – som frågar efter sanningen och inte vill inordna sig. Där finns hennes far – Daniel Boyacioglu – som flyr det offentliga för sina älskade prydnadsporslinshästar. Där finns ledartypen Ove – Ove Wolf i verkligheten – och den världsfrånvända Eva – Eva Rexed – som vänder sig in mot yogans kvasireligiösa vetande. Alla skall de samsas i samhället fast de i själva verket lever i varsin värld, med varsina föreställningar om vad som är deras egen roll att spela gentemot sig själva och varandra.

Det stela typgalleriet till trots är samspelet mellan skådespelarna faktiskt präglat av en mänsklig direkthet som ger pjäsen fräschör. Den lite pompösa överdramatisering som ofta, med viss rätt, förknippas med teater är utbytt mot ett både fysiskt och vardagsnära kroppsspråk som för tankarna till dans eller idrottsträning. Med jämna mellanrum visas närbilder av skådespelarnas ansikten på en bildskärm, med eller utan ljud till deras tal. Det är ett grepp som hade kunnat bli effektfullt men tyvärr stupar det, som så mycket annat i den här pjäsen, på att det inte används med större precision.

Motturi vill säga alldeles för mycket på en gång. Än ifrågasätts övervakningssamhället i ett snabbt replikskifte, än väcks frågan om demokratins sanna väsen, än är det frihetsbegreppet som får sig en omruskning. Manuset rör sig över allt och stannar vid intet. Det är som om orden ingenstans tillåts gå tillräckligt djupt för att sticka till. Resultatet blir likt scenografin en röra av hoplock varav, i slutänden, inte mycket stannar kvar alls. Trots alla repliker och scener som en och en hade kunnat bli början på något mer djupgående och drabbande.

Ambitionen att säga något allmängiltigt och viktigt om politikens villkor förblir i Pappersgudarna just en ambition. Det är som om manusförfattaren först bestämt sig för att skriva en politisk pjäs och börjat fundera över vad som brukar finnas med i en sådan för att sedan ta med det. Utan att tillföra något mer.

Att politisk teater är svårt har ännu en gång bevisats. Det är både en teaterns och en verklighetens paradox att få företeelser berör människan så direkt, så köttsligt, som politik och ändå är det få företeelser som då de talas om blir så teoretiska.

Fotot över rubriken är taget av Anna Lamberg

 

Leave a Reply


nine − 2 =