Blendad

Information

This article was written on 31 Oct 2011, and is filled under Recensioner, Sakprosa.

Current post is tagged

, , , , , , , , , ,

Ytligt om ytlig genre

Blod, Eld, Död är den passande titeln på Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs bok om svensk metal och dess historia. I femton reportageliknande kapitel tas olika aspekter av metalscenen upp; tongivande personer intervjuas, spelningar besöks, händelsekedjor som haft betydelse för utvecklingen inom svensk (och norsk) metal beskrivs. Resultatet blir en i flera bemärkelser spretig skildring som sväljer mycket men smälter lite.

Min egen förhandskunskap om metal som konstnärlig och kulturell yttring är visserligen tämligen begränsad men Johannessons och Klingbergs tidningsprosa är inte särskilt svår att hänga med i ens för den totalt oinvigde. Att författarna valt att använda just reportagestilen är inte heller att förvåna sig över; de skriver om populärkultur och tidningen är det skriftliga medium som har starkast fäste inom just populärkulturen. Ambitionen har säkert varit att skriva om metal på ett sätt som kan eller skulle kunna attrahera metalfans. Språket är rappt, svepande och – tyvärr – ibland illa redigerat. Till exempel kan ju den svensk som har goda norskkunskaper störa sig en del på den dåliga översättningen i de intervjuer som genomförts med norska representanter för genren (”sliter med” borde översättas till ”kämpar med” istället för att stå kvar som det är etc..) men det där är naturligtvis petitesser. Artikelformatet får i Blod, Eld, Död andra, enligt mig, tråkigare konsekvenser än så och då tänker jag främst på den innehållsmässiga biten.

Vad som gör metal till en intressant genre för utomstående är bl.a. den blandning av fest och religion, ploj och totalt distanslöst gravallvar som den kännetecknas av. I Blod, Eld, Död täcks detta spänningsfält in i all sin bredd. Här finns allt från dansbandsproducerande farsor med hårdrockintresserade söner som spelar in skivor ihop till självmordsivrare och övertygade satanister med mord på sina samveten. Gemensamt för alla grenar inom metalen är fascinationen för symboler, gärna religiösa, kort sagt för blod, eld, död och mycket annat som kan ses som grundläggande och därför laddade företeelser i människans upplevelsevärld. Vidare verkar det också vara typiskt för metalen att ge dessa symboler att ganska ytligt värde. Det kan sedan ske på olika sätt; genom ett esteticerande, en barnslig lekfullhet, genom ironi, socialt identitetsskapande eller helt enkelt genom antiintellektuellt frosseri i allt pompöst och till intet förpliktigade.

Ironiskt nog tycks metalen så snart den frångår sin i grunden ytliga natur slå över i denna naturs skenbara motsats. Symbolerna som från början mest var tingeltangel blir plötsligt till obehagliga tecken för verklig död – djurs och människors – och den antiintellektuella hållningen går över i en slags intellektuell elitism helt utan känsla.

Johannesson och Klingberg har skrivit en reportagebok och i en sådan är kritik och analys ofta av underordnad betydelse men som läsare utanför metalscenen blir avsaknaden av djup i texten efter ett tag ganska irriterande. För vad är det egentligen som kan få människor från ett av världens absolut rikaste hörn att upphöja våld, svaghetsförakt och förstörelse till ideal? Frågan infinner sig förr eller senare oavsett hur fördomsfri man har bestämt sig för att vara i utgångsläget. Bara för att metalen är en populärkulturell yttring och en subkultur innebär det inte att man bör låta den förbli ogranskad. Inte så länge många av dess extremare yttringar faktiskt bär på ett idégods som i andra sammanhang får finna sig i att bli nagelfaret både upp och ner.

Det är intressant att flera av intervjuobjekten i boken själva reflekterar över att media har en tendens att kunna svälja ganska mastiga idéer så länge det inte handlar om nazism eller annan högerextremism. Bandet Watains frontfigur Erik Danielsson säger bland annat, i ett belysande citat: – ”Jag tycker att det är en märklig situation att bli intervjuad av en tidning som Sydsvenskan, märklig på det sättet att jag fattar inte hur de kan öppna dörrarna för oss, hur lite de har förstått av vad vi står för.”

Naturligtvis har han rätt: det är ganska märkligt. Watain är ett band som inte på något vis sticker under stol med att de ser våld och förstörelse som någonting önskvärt men det hindrar dem som sagt är varken från att intervjuas i stora svenska dagstidningar eller från att vinna Grammisar och få posera med Carola på bild.

Som läsare är jag naturligtvis inte intresserad av något slags moraliskt fördömande av metal i största allmänhet eller ens av satanistiskt inriktad black metal i synnerhet. Faktum är att de flesta band och personer som beskrivs i Blod, Eld, Död är helt harmlösa och mest intresserade av party. Däremot bör den som skriver om i grunden faktiskt ideologiska företeelser, särskilt om dessa är extrema på något sätt, vara medveten om sitt ansvar som analyserande och kritisk part. Visserligen kan analysen helt och hållet överlåtas åt läsaren men då behövs en mer grundlig genomgång av stoffet än den som finns i Blod, Eld, Död.

Antagligen hade boken tjänat på att vara mer tematiskt uppbyggd eller att helt enkelt ta efter den populärhistoriska berättartraditionen snarare än reportagetraditionen från tidningarnas värld. Oavsett hade en djupare genomgång tillfredsställt en nyfiken läsare som mig bättre. Nu sveps mycket över som hade kunnat bli verkligt intressant och det är synd; en genre som metal som både skapar och återanvändbar så många av västvärldens symboler och bärande idéer hade förtjänat en större fokusering än så. Som det är nu drunknar kvaliteten helt enkelt i kvantiteten.

Blod, Eld, Död lämnar mig på det hela taget mindre nyfiken på en subkultur jag visste ganska lite om från början. Tråkigt nog inte därför att min nyfikenhet tillfredsställts utan därför att den inte mötts av ett innehåll som kunde ha ökat min förståelse och förökat mina frågor.

Artikelns titelbild föreställer Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg.

Johannesson, Ika & Klingberg, Jon Jefferson (2011). Blod, eld, död: en svensk metalhistoria. Stockholm: Alfabeta

 

 

 

Leave a Reply


7 + = nine