Blendad

Information

This article was written on 18 Dec 2011, and is filled under Uncategorized.

Current post is tagged

, , , , ,

Minnets tid – Utdrag ur mitten

Fjärde advent hade redan varit och min mor hade tagit ledigt från jobbet i väntan på julhelgen. Jag hade jullov. Paketen vi köpt var inslagna och klara. Huset städat fast vi inte skulle vara där. Vi åt frukost tillsammans för första gången på länge och min mor hade kokat risgrynsgröt med kanelstång i, tagit fram det engelska porslinet och tänt änglaspelet på bordet. Jag kände på mig att det var något särskilt hon ville. Inte bara att sitta där i den tidiga kolmörka morgonen med mig och dricka kaffe och läsa varsin del av tidningen utan något mer, något som hon gruvade sig för. Vi hade nästan ätit upp då det kom. Min mor lade ifrån sig tidningen på bordet och drog efter andan. – ”Det är någon mer som skall vara med i jul,” sade hon. – ”Någon du inte har träffat förut men som jag hemskt gärna vill att du skall träffa.”

Det var en man hon talade om. Jag begrep det genast. Tecknen hade funnits där och nu kunde jag tolka dem; hur hon de sista veckorna ivrigt sprungit fram till telefonen då det ringde och hur hon börjat lägga sig till med ett speciellt skratt som hon aldrig haft förut, högt och lite tillgjort, som om hon ville att man skulle lyssna på det och tänka: vilken varm och glad kvinna, riktigt ungdomlig, är hon kanske förälskad? Jag försökte komma på hur jag borde reagera men lyckades inte. En man till min mor; tanken var på något vis både för konkret och för abstrakt, den angick mig inte. Jag log mot henne. Ett sällsynt leende som fick det att strama i kinderna. Det gav henne mod. Hon böjde sig fram mot mig över bordet och sade det:- ”Det är så, Theo, att jag har fått en vän. En manlig vän, alltså. Men du behöver inte vara orolig. Ingen kan ta din plats. Det förstår du väl?” Jag log ännu lite större och nickade. Leendet hon gav mig tillbaka var nästan lite för lättat. – ”Jag visste att du skulle förstå, Theo. Du är så klok. Och du” – nu lade hon sin hand på min och jag var nära att rycka undan den – ” jag tror kanske det kan vara bra för dig, jag menar med en, hur skall jag säga? En manlig förebild. Jag menar, som det var med pappa och så, även då han bodde hemma så…” Hon klämde min hand. Det stramade i ansiktet. Mellan oss snurrade änglaspelet allt snabbare. – ”Oroa dig inte, mamma. Det blir nog bra.”

Jag såg hur hon andades ut. Det här måste hon ha förberett sig för länge. Introduktionen av min nye far. Den som måste komma. Nu hade hon fått det överstökat. Sonen satt där med sin vanliga intetsägande uppsyn bortsett från att han log – ett gott tecken – och han sade de vanliga intetsägande orden. Min mor hade skäl att vara lättad. Men då hon reste sig och började plocka bort det använda porslinet från bordet såg jag hur hennes mun återigen knöts ihop. Även mitt hjärta knöts. Och jag önskade som så ofta att lögnen kunnat vara starkare än sanningen. Inte bara utanför oss utan också inom och mellan oss. Men det var för sent och jag gick upp på mitt rum.

Julaftons morgon dök i alla fall en bil upp på garageuppfarten och en man klev ut. Jag såg honom komma genom köksfönstret. Han var lång och mager och gick med långa steg som fick kostymbyxorna att fladdra lätt. Han använde dörrklockan, som en främling. Signalen fick min mor att rusa nerför trappan, i sista sekunden kämpande med att sätta i örhängena. Sedan stod hon rodnande och fladdrig i hallen och tog emot honom, liksom på tå. Jag stod i dörröppningen in till köket, tung och golvbunden. – ”Det här är Theo, min son. Theo, det här är Rolf som jag talade om.” Han sträckte fram handen och jag tog den. Vi nickade båda från varsin ytterpunkt. Han sade något i ena mungipan som lät som ”trevligt”. Så vände han sig om och började ta av sig rocken som min mor stod beredd att hänga upp. Av hennes små och lite stela rörelser förstod jag att mötet inte blivit som hon hoppats på men jag visste inte hur jag skulle bete mig för att göra det annorlunda. En älskare kan trots allt aldrig bli en far men en son förblir alltid en son. Någon av dem måste alltid till slut avstå kvinnan till den andre och det vet de om. Där jag stod och såg på hur min mor och denne man arm i arm gick in i vardagsrummet och hur min mor flickaktigt lutade sig intill hans axel kände jag mest en slags djup och glädjelös förvåning: jag hade ju redan förlorat henne och jag trodde jag hade accepterat det.

Jag klädde mig fin. Längst in i min garderob hade jag sparat min fars urmodiga slips och den tog jag nu på mig över skjortan och då jag såg mig själv i spegeln hade jag faktiskt förvandlats. En vuxen man jag inte kände men som påminde lite om min far tittade tillbaka på mig genom glaset. Jag hade aldrig tidigare sett likheten så tydligt. Som om han nu, då han var borta och slutligen hade blivit ersatt av en annan, tagit gestalt i mig, sonen. Ändå var det något där som var alldeles annorlunda. Min far hade alltid haft ett skratt på lut. Fast ögonen sällan skrattade så hade hans mun och bröstkorg ofta skrattat. Hos mig fanns inget sådant. Mig hade skrattat redan fladdrat iväg från. Om det ens funnits från början. Och jag tänkte plötsligt där framför spegeln något som jag aldrig tänkt förut; jag är min far med min mors allvar, jag är en hybrid och ändå inte lik någon. Så tog jag kavajen på också och jag såg verkligen vuxen ut. Paketet till Joanna stoppade jag i axelremsväskan – jag var beredd.

Där nere var de redan påklädda och på väg ut. Min mor talade om något men avbröt sig då jag kom ner. – ”Men Theo, så stilig du är! Har du allt nu?” Hennes huvud vred sig fram och tillbaka på den tunna halsen. Rolf lade beskyddade armen om henne och föste henne mot dörren utan att se åt mitt håll. Jag skyndade mig att ta på duffeln och kängorna. Sedan gick jag bakom dem över gatan medan min mor fortsatte prata. Vände sig om mot mig, vände sig upp mot Rolf; jag såg hennes läppar röra sig men lyssnade inte, jag tror inte att hon själv gjorde det heller. Vid det här laget hade jag blivit så van vid de ständiga förvandlingarna. Raden av kvinnogestalter min mor provade en efter en förmådde inte dölja henne för mig. Men jag undrade om Rolf trodde att det var sådan här hon var. Om han där han gick med sin raka rygg och sina självsäkra kliv förstod att den sobert klädda kvinnan bredvid honom, med håret uppsatt i svinrygg och ansiktet diskret men omsorgsfullt målat, som konverserade så animerat och log så förtjusande, just bara uppstått för hans skull. Antagligen inte. För honom var min mor den han önskade sig och som hon därför gjort sig till och detta var ett och detsamma. Det var bara för mig hon var en mor och där jag nu gick förstod jag det, som jag aldrig förr förstått det.

I hallen till den Enbergska villan mötte Inger oss med översvallande vänlighet. Mot Rolf sträckte hon fram handen och då han tog den kramade hon hans hand mellan båda händerna. – ”Så roligt, Rolf! Dig som jag har hört så mycket om!” Rolf log artigt men det syntes att han var charmad av denna blodfyllda kvinna i röd hellång klänning och med ögon som inte släppte taget förrän de vändes bort. Min mor kramade hon och pussade på kinderna. Jag uppfångade viskningen mot min mors öra: – ”Varför har du inte sagt att han var ett sådant kap?” Hon blinkade mot mig då hon sade det; jag vände mig snabbt bort. I dörren in till köket hade Ragnar kommit till synes och hans mun var lika bred som alltid då han log och räckte fram brickan med glögg och mandlar och russin. – ”Vilken överraskning, va! God jul!” Han gick runt och lät alla ta varsitt glas. Också jag tog ett och min mor sade ingenting om det, verkade inte ens se det där hon stod lutad mot Rolf arm, överväldiga av detta som måste vara någon slags höjdpunkt för henne.

Ragnar förde oss in i salongen där levande ljus brann överallt och granen stod pyntad och sprakande i hörnet, helt i vitt och blått som Inger entusiastiskt berättade var årets modefärger. Från stereoanläggningen strömmade Håkan Hagergårds salvelsefulla stämma ut. Oh helga natt. I soffan satt Jan med en tidskrift uppslagen i knäet. Fast det var minst ett par år sedan jag sett honom senast var han precis sig lik, sånär som på att hans hår börjat få vita stänk som inte funnits där förut. Samma lediga kostym med uppknäppt kavaj och samma pojkaktiga leende. Då han fick syn på mig ropade han genom Hagergårds vrålande: – ”Men är det inte du, Theo? Det var länge sedan! Då man ser dig kan man ju tro att det är Lasse man ser!” Jag uppfångade i ögonvrån hur min mor stelnade till och kanske gjorde också Rolf det, det var svårt att avgöra, så stel som han var redan från början, men Jan log bara och tog alla i hand. Han började förhöra sig om min skolgång. De andra vuxna slog sig ner runt omkring och lyssnade. Det var genant och det var en lättnad då han äntligen lutade sig tillbaka med en bitterljuv suck: – ”Den åldern. Du vet inte vad du har. Och det är det som gör det så fint. Tro mig.”

I detsamma uppenbarade sig Joanna i dörren. Jag hade hela tiden väntat på det. Ändå blev jag förvånad då det väl hände. Hon hade stannat på tröskeln och satt upp handen mot dörrposten som om hon tänkte stå kvar där och betrakta hela den lilla jultablån med hennes föräldrar, deras bekanta, mig och den överdådiga granen. Själv såg hon inte alls särskilt julaktig ut; hon hade inte ens klätt upp sig, hade bara de vanliga jeansen och den vanliga rutiga herrskjortan i flanell på sig. Minen hon satte upp var spotsk; den tycktes likt en kameralins fånga oss i ett enda ögonblick, som ett bevismaterial i en rättegång vi ännu inte blivit informerade om skulle äga rum.

Jan var den förste som reagerade. – ”Men Joanna, kom in då! Stå inte där och sura!” ropade han. – ”Det finns glögg här, om du vill ha.” Joannas ögon smalnade, det såg ut som om hon övervägde något, men så ryckte hon på axlarna, tog de få stegen över golvet och sjönk ner bredvid mig i soffan där hon snappade åt sig ett av glögglasen från brickan på bordet. – ”Vad är det ni ler åt?” sade hon. – ”Man skulle kunna tro att ni redan var döda.”

Inger skrattade skallande. – ”Men Joanna! Döda? Ja, är hon inte lustig! Precis som Sture, en riktig outsider. Joanna, vi ler för att vi har trevligt, det är så man gör då.” Joanna såg ut som om hon skulle svara något beskt men dörrklockan ringde just då och Inger reste sig och skyndade ut för att öppna och Ragnar följde klumpigt efter med brickan. – ”Ni har båda rätt,” sade Jan nästan belåtet då de var utom hörhåll. – ”Vi ler för att vi har trevligt och vi har trevligt för att vi är döda. Men det krävs en klipsk flicka för att upptäcka det, som du Joanna.” Åt detta log Joanna ett syrligt leende och räckte fram sitt glas mot honom. – ”Skål, farbror Jan!”

Gästerna hade kommit in genom dörren nu men Jan och Joanna verkade inte ens märka dem fast de var ett helt sällskap, tre kvinnor och två män som snart fyllde rummet med röster och skratt. Jag kände visserligen igen dem alla från Ragnars och Ingers fester men jag visste inte deras namn och ärligt talat intresserade de mig inte särskilt mycket heller. Den jag ville tala med var Joanna men Jan hade fortsatt att skoja med henne och snart verkade hon ha tinat upp helt och hållet för de satt där och pratade, med än viskande röster, än högljudda utrop, med ögon och öron endast för varandra.

För att ha något att göra drack jag glas efter glas av glöggen. Ingen verkade märka det eller bry sig om det så jag bara fortsatte och snart upplöstes alla röster och ansikten och jag satt inuti en vadderad kupa av ekon. Långt borta fnittrade min mor åt någonting Rolf sagt. Långt borta lutade Joanna och Jan huvudena tätt ihop. Långt borta underhöll Ragnar kvinnorna med sina anekdoter och sitt osannolika minspel. Jag var också långt borta och från fönstren spred sig mörkret sakta som en rök och kom alla ljus att lysa klarare. Jag hade inte märkt att tiden gått då Inger plötsligt kom in från köket – jag hade inte ens märkt att hon försvunnit – och klappade i händerna och ropade att julbordet var serverat. Det var nära att jag tappade balansen då jag reste mig och jag såg mig oroligt omkring – hade någon märkt något? Men ingen såg ens åt mitt håll; alla var redan på väg ut i köket, upptagna av sig själva och av varandra.

Karotter och fat stod på köksbordet. Inger själv stod vid spisen med ett förkläde över klänningen och dirigerade gästerna. Hon måste ha gjort en jätteansträngning, om hon inte köpt in alltihop från saluhallen förstås; där fanns alla rätter man kunde önska sig. Bara Joanna petade i maten och påpekade att hon var vegetarian numera. Det skrattade Inger åt som om det varit mycket lustigt. – ”Jag är nog en modern morsa men det finns gränser!” – ”Så jag skall svälta då eller! På julafton?” Grälet låg i luften men Jan var snabb; han lade sig i och avledde och försökte truga på Joanna lutfisk som han menade i alla fall var fisk men inte ens det ville hon ha och det slutade med att det låg lite potatis och vörtbröd på hennes tallrik. Inte heller jag tog något kött. Däremot tog jag en julöl som Ragnar så försåtligt satt fram en hel back av på köksbänken. Även Joanna hade gjort det. Hon halsade direkt ur flaskan på väg genom rummen. Jag gick ifatt henne och satte mig bredvid henne vid bordet. Nu hade jag min chans. Jag försökte säga något. Kom av mig. Försökte igen med samma resultat. Ögonblicket efter var det redan för sent; de andra gästerna var runt omkring oss, Jan slog sig ner på Joannas andra sida. Och nu öppnades ytterdörren igen och Ingers välkomsttjut hördes på nytt blandat med en ljus mansröst och en flickröst.

Först kände jag inte igen honom. Han kom in i sällskap med den långa, blonda flickan som såg ut som om hon kom direkt ur annonskampanjen för en sport- och seglaraffär. Jag måste först se Joannas snabba ögonkast, först mot honom, sedan ner i tallriken, Ragnars liksom prövande leende och Ingers förtroliga hand på hans axel som han besvarade med att trycka henne intill sig och kyssa hennes kind, innan jag förstod. Det var Axel. Lika blond och fräsch som jag mindes honom men större, mycket större; längre och med axlar och överarmar som såg ut att hota spränga den rosa skjortan. Han hade kammat bak håret. Det såg flottigt ut. Nu ropade han rakt över rummet:- ”Men tjäna plastsyrran! Har du kommit hem va? Läget?” Joanna såg upp igen. Även från sidan och i mitt lite avdomnade tillstånd uppfattade jag det mörka blänket i hennes ögon. – ”Jo tack, det är inget fel på mig.” Någonstans bakom Axel tjöt Inger – ”Var nu inte så surmulen, älskling! Är det inte underbart att hela den moderna familjen är samlad till slut i alla fall! Fattas bara våra före detta, Sture och Axels mamma också, men moderna är vi kanske inte riktigt!”

Alla skrattade utom Joanna och jag. Till och med Axel. Han lade armen om den blonda flickan och kysste henne med belåten äganderätt. – ”Han går på Handels nu,” förklarade Ragnar stolt. – ”Han blir ju inte läkare som sin far men ekonom är det mer pengar i. Det här man ju på ordet. Ekonom, ekonomi.” – ”Det är den nya tiden,” sade Jan lågt, så att bara Joanna och jag hörde det. – ”För tjugo år sedan skrek de slagord mot kapitalismen. Nu skriker de hejaramsor till sina barn som skall ut i världen och roffa åt sig. På det sättet beundrar jag din pappa, Joanna. Han var aldrig med på det där. Varken då eller nu. Han var bara intresserad av sin konst.” Joanna log glädjelöst. – ”Men Ragnar har väl i alla fall aldrig varit kommunist.” – ”Alla var kommunister i den generationen, utom möjligen din far och det var för att han var konstnär.” – ”Ragnar var inte kommunist heller, det slår jag vad om. Kolla bara hur han ser ut!” Jan skrockade. – ”Joanna, du är ett smart flickebarn men det finns vissa saker som bara åren kan lära en. Hur folk kan förändras, till exempel. Men lita på mig då jag säger det. De där kamraterna du har nu, anarkister eller vad de kallar sig, kommer också att vara som Ragnar en dag, om de har tur, vill säga. Har de otur kommer de att vara som din far eller ännu värre. Men de kommer vara annorlunda. De kommer att ha stelnat eller gått under, hela bunten. Det finns bara ett sätt att komma undan det ödet och det är genom att inse att allt är relativt. Moralen också. Precis allt. Så gör man vad man kan och vad man vill.” – ”Det där tror jag inte på,” sade Joanna högdraget. I Jans mungipa lekte ett litet retsamt leende som hon naturligtvis var medveten om. Plötsligt vred han på huvudet och såg han rakt på mig. – ”Vad säger du, Theo? Du tror väl i alla fall på vad jag säger?” Jag ryckte nästan till i stolen. – ”Förlåt?” – ”Ja, du tror väl på mig?” Hans släta pojkansikte fångade upp mig som i ett prisma och bredvid mig anade jag Joannas spänd axlar och armar. Naturligtvis var det sekunder tystnaden varade men den var längre än så inom mig. Jag hörde mig själv säga, som på ett band som spelas upp i långsammare takt än det spelats in, med en konstig grötig röst som inte riktigt var min:- Jo, visst. Absolut.”

Joanna förändrade inte en min. Ändå kände jag hennes avsmak. Men Jan skrattade som om jag varit mycket kvick och det gjorde mig ännu mer förvirrad, fast på ett underligt trögt sätt. Jag hade fått svårt att riktigt uppfatta vad som hände. Jag såg och hörde men intrycken verkade inte ha kvar sitt sammanhang med varandra. Mitt emot oss hade Ragnar rest sig upp och klingade i glaset med – som jag tyckte – onaturligt långsamma rörelser. – ”Mina kära vänner,” började han. – ”Mina kära, kära vänner och min kära familj. Tänk att ni alla är samlade här idag. Så få gånger det är och ändå är det dem man minns sedan. De tillfällen då man varit tillsammans. Då vardagen är bruten och det är fest. Är det inte så? Och nu är det dessutom jul. Mina båda barn, ni Axel och Joanna, är hemma. Min hustru sitter intill mig. Ljusen är tända och paketen ligger under granen. Är det inte lite som en dröm, tycker ni? Det är som om vi alla samlats här för att drömma vår barndoms dröm om julen som är drömmen om våra liv, inte som de är utan som vi ville att de skulle bli. Vi har lämnat allting annat för en stund, alla våra trista plikter och krångliga sammanhang som vi trassalt in oss i bara för att vi skall få återvända och vara lyckliga. Jag tycker att det är vackert. Så nu mina vänner tycker jag att vi skålar. Glöm allt agg till din nästa och till dig själv för nu är det jul och vi har fest!”

Som i slow motion föll han baklänges ner i stolen och glasen klirrade mot varandra. Det skvimpade ut julöl och snaps på duken. Inger applåderade. Bredvid mig slog Joanna motvilligt sitt glas mot Jans framsträckta och drack alltsammans i ett svep. – ”Mycket att glömma ser jag,” sade Jan ironiskt. Hon skrattade inte. Runt omkring oss hade folk börjat stämma upp i en snapsvisa och det hälldes åter upp i de små glasen, också i ett som plötsligt stod framför min tallrik. Ragnar och Inger kysstes. Ärmen på Ingers klänning föll fram över bordet och svepte ner ett snapsglas och hon vände sig om och utbrast: – ”Men så klumpig jag är!” men ingen gjorde något annat än skrattade. Den klara vätskan sögs upp av duken och det hälldes upp mer av den i glaset. Jag såg allt från mitt avstånd som börjat kantra. Alla dessa skrattande munnar och händer som höjdes. Till och med min mor och den där mannen Rolf sjöng med i snapsvisorna och skålade och nu gick det plötsligt i normal takt igen. Det var jag själv höll jag på att stelna. Jag rörde mig bara för att dricka. Annars satt jag helt stilla och betraktade dem medan de sakta försvann allt längre bort i fjärran. Det där som jag hade tänkt tala med Joanna om, vad det nu var, var redan borta. Jag kunde inte minnas det. Trots att hon satt så nära mig att jag kunde känna värmen från hennes kropp var avståndet omöjligt att överbrygga. Jag hörde Jan och hon, hur de viskade med varandra sådant som de andra gästerna antagligen inte blivit glada att höra. En av kvinnorna som jag inte kände lutade sig intill mig och rörde vid min axel. – ”Är det inte en underbar fest?” Jag försökte le. Mungiporna hade fastnat. – ”Jo, underbar,” trodde jag att jag svarade men jag hörde bara ett oartikulerat mummel fast bredvid mig log kvinnan oförändrat. Hon var ljus och hade en klänning med bar rygg och nu lade hon armen om mig. Jag såg bort mot min mor men hon såg mig inte, hon var upptagen av att skratta åt något Rolf hade sagt, och så plötsligt reste sig Inger och det var julklappsutdelning och jag trodde att jag skulle falla ihop då jag reste mig jag med och gick mot soffan men bakom mig gick hela tiden den blonda kvinnan; hennes andedräkt var het mot mitt öra och det enda närvarande just då, det enda helt påtagliga och kroppsliga. – ”Jag heter Alice om du har glömt det,” viskade hon. – ”Jag vet redan vad du heter, Theo, det visste jag redan innan du presenterade dig förut. Jag minns dig från då du var liten. gammal är jag. Kan du tro det?”

Vi satt bredvid varandra, nersjunkna i de mjuka soffkuddarna, den blonda kvinnan Alice och jag, och jag stirrade på Ragnar som var den som skulle dela ut paketen. Han hade försvunnit ut en stund och kommit tillbaka iförd lösskägg och tomtemask som hängde på trekvart och en remsa luciaglitter runt halsen som han måste ha fått med sig av bara farten ur kartongen med julsaker. Nu ropade han: – ”Finns det några elaka vuxna här?” Alla skrek ja. Inger sköt fram en av de svängda nyrokokostolarna till honom och han började. Han gjorde ett stort nummer av varje paket, särskilt de som var till honom själv. Och paketen var onekligen många. Allra flest hade Axel fått. Han och hans tjej satt sammanslingrade i soffan omgivna av de färgglada pappren och snörena och liknade ett brudspar från någon avlägsen sydlig kultur, om man bortsåg från deras blonda hår då förstås. – ”Min bortskämde son,” suckade Ragnar då han delade ut det sjuttioelfte paketet till Axel. Alice dunkade i soffans ryggstöd bakom mig och ropade: – ”Vi är alla bortskämda här hos er, Ragnar!” För det hade visat sig att alla fått paket av Ragnar och Inger Enberg. Jag hade fått en plånbok i svart skinn, Alice en sidenscarf som hon förtjust draperade om halsen. Jag såg bort mot min mor. Hon hade fått en fin toalettväska och höll nu just på att öppna paketet från mig. – ”Tack,” mimade hon innan hon åter uppslukades av Rolf. Jag öppnade, i min tur, hennes paket och fann ännu en marinblå lammullströja – den vanliga julklappen – som jag försökte hålla upp framför mig fast mina händer var så avdomnade att jag tappade taget om den och den gled ner på golvet från vilket jag inte orkade fiska upp den igen.

Bortsett från mig själv var Joanna den enda som inte verkade särskilt begeistrad över presenterna. Hon satt fortfarande borta hos Jan och framför henne låg ett berg av böcker och kläder som hon bara stirrade slött på. Om halsen hade hon knäppt på sig halsbandet från Jan som var av guld och hade en berlock formad som ett J med en briljant i den lilla böjen; en ovanligt fin gåva som Joanna emellertid tagit emot utan ett leende. Jan talade fortfarande med henne nästan hela tiden som om han ville muntra upp henne. Det fanns något bekant i detta; ett minne som plötsligt trängde sig upp ur mig och förde med sig en av dessa insikter som ibland under inverkan av starkt rus, då alla andra tankar är som nedsläckta, kan komma plötsligt, som en blixt. Turerna med den gula sportbilen, hur Jan den där gången då jag först blivit bekant med svartsjukans gift lärt Joanna kasta smörgås, hemkomsterna till Inger då dörren stängdes om arbetsrummet. Som det hade sprakat mellan Jan och Inger på den tiden – hur hade jag kunnat låta bli att se det, hur hade någon kunnat låta bli att se det? Varje ögonkast hade ju varit en gnista som kunnat få allt att fatta eld. Varje ord ett hemligt chiffer. Och ändå, motsägelsefullt nog, var det som om Jan var den ende som numera var oåtkomlig för Ingers trollkraft, den ende som inte ens tycktes berörd av hennes väl genomtänkta presenter och bländande värdinneleenden.

Ibland hörde jag enstaka ord som slet sig lös ur samtalet som Jan förde med Joanna och flera gånger var det Stures namn jag hörde. Sture som en gång varit Jans vän, före Inger blev det, och fortfarande var Sture levande för Jan, i mycket högre grad än Inger någonsin kunde bli, det insåg jag med ens, i denna förklaringens stund mitt inne i rusets mörker.

Paketen var äntligen slut och Inger bytte skiva i stereon till 60-talspop och i lämningarna efter paketmassakern dansade de vuxna i par eller ensamma; Ragnar fortfarande i tomtemasken, Inger med presentsnören i håret, min mor och Rolf stelt omslingrade som ett par i ett pompöst och lite torrt kostymdrama. Bredvid mig reste sig Alice och försökte dra mig med sig. Hon hade starka armar och tryckte sig mot mig men jag var lealös som gummi och inuti mig var klarhetens ögonblick förbi. Avlägset hörde jag bara henne mumla att jag var fantastiskt söt, att hon gärna skulle haft en son som mig, eller att hon nog ännu hellre velat vara ung igen. I dörren stod Axel med sin tjej och ropade: – ”Vi går upp till mig nu. Ni, Joanna och Theo, kan ju alltid komma upp sedan. Vi tänkte spela kort och käka nötter och godis på mitt rum.” Jag lutade mig tungt bakåt i min fåtölj och Alice släppte äntligen taget och dansade iväg på egen hand, bort över julens eget slagfält.

Det var som att glida ner i ett tonrum. Musiken hördes inte längre, inte heller rösterna och skratten eller plingandet från änglaspelen. Det hade blivit helt tyst inuti mig men inte en klar tystnad utan en liksom vadderad, som att bli kvävd av bomull. Jag sjönk längre bakåt, kände hur ögonlocken tyngde mot ögonhinnorna och hur mörkret under dem djupnade. En sista tanke nådde mig som ett eko av något: detta fick inte min mor se. Och hur det nu gick till så lyckades jag resa mig upp, var nära att vingla till och sopa till julgranen innan jag återfick lite av självkontrollen och kunde stappla ut ur rummet. I det tillstånd jag befann mig i märkte jag knappt att Alice följde efter mig. Inte förrän hon kom ifatt mig i trappan upp till övervåningen och hennes våta heta läppar trycktes mot mina och jag kände hennes tunga mellan dem märkte jag det.

Och det är så jag skall minnas den, min första gång, det jag minns av den, det våta och heta som följer mig in i mörkret, händer som griper om mig, som kramar och drar ut något ur mig, munnen som slickar, suger ur mig, där mot underlaget som jag faller handlöst genom, som ner i en vindtunnel, innan jag vaknar och det fortfarande är natt och jag hör mig själv mumla något som låter som – ”Nej, nej, låt bli!” och någonting upphör, en närvaro försvinner, sältan och kladdet från kött, jag somnar om igen och så var hon borta och runt mig var tystnaden kompakt som en sarkofag. Det var i Joannas gamla flickrum jag befann mig, i hennes obäddade säng. En julstjärnas ensamma, gula ljus splittrades helt stilla över min kropp. Jag tänkte först att det var mitt eget rum, min egen säng, som omgav mig men så såg jag Degas-postern och plötsligt var det i det förflutna jag befann mig istället, i barndomens ändlösa timmar med Joanna, drömmande, lockande, iskalla, innan jag slutligen landade precis där jag var och illamåendet började krama min magsäck som en kall hand.

Jag lyckades kravla ur sängen och krypa över golvet ut till badrummet där jag lade mig framstupa över toalettskålen och kräktes tills ingenting fanns kvar i mig, ingenting utom mitt medvetande som plötsligt blivit helt tomt, som om rensningen av min kropp också varit en rensning av mina tankar. Det var då jag märkte att jag var halvnaken; kavajen borta, skjortan uppknäppt och byxorna nere vid knäna. Pungen kändes öm och svullen. Mitt kön urkramat och liksom uppblött. En våg av illamående steg upp igen och jag spydde ännu en gång men nu kom det bara galla. Grönt klet rann ner i toaletten. Jag spolade för att slippa se det. Spolade och spolade, flera gånger tills illamåendet äntligen börjat sjunka undan och jag kunde tänka igen.

Mina ben kändes fortfarande ostadiga då jag reste mig och gick nerför trappan men medvetandets nya klarhet kompenserade; jag kunde kalkylera ut vart jag skulle sätta fötterna. Från Axels rum hördes då jag lyssnade noga kvävda flämtningar och mummel. Säkert låg de med varandra, den där blonda tjejen och han, tänkte jag. I bottenvåningen låg tystnaden däremot kompakt. Ett svagt ljussken föll över hallen från glaset i ytterdörren och ett annat från de franska dörrarna in till salongen. Jag kikade in och ryckte till; jag hade väntat mig att finna rummet tomt men nu fick jag istället syn på Jan och Joanna där inne. De satt i varsin fåtölj som de hade ställt mitt emot varandra och Jan höll Joannas hand i sin medan de båda lutade sig framåt som om de var försjunkna i gemensamma djupa tankar. Jag smög förbi och tog min väska, tog ut paketet till Joanna och bar så tyst jag kunde med mig det tillbaka upp till övervåningen. På hennes skrivbord lade jag det, där hon inte skulle kunna missa det. Så tog jag kavajen som låg i oredan på sängen. Den hade en fet röd läppstiftsfläck på kragen och då jag tryckte den mot näsan kände jag doften av parfym som en kväljning. Så var det alltså. Jag tog den på och gick ner och hem. Kanske hörde Joanna och Jan då jag gick, kanske var de för upptagna med varandra, vilket vet jag inte och kommer aldrig att få veta.

I den mörka första morgontimmen låg jag på sängen i mitt eget rum och kände efterdyningarna av illamåendet och lyssnade efter ljuden från andra sidan väggen; samma ljud som från Axels rum. Jag hade aldrig hört de ljuden därifrån förut. Inte då mina föräldrar bodde där båda två. Bara de upprörda viskningarna och de kvävda anklagelserna. Insikten om att min mor låg med den där mannen Rolf med det stela ansiktet och det kortklippta järngrå håret föreföll mig absurd. Även om de på sätt och vis var ett mer maka par än mina föräldrar varit. Tafattheten som lyst igenom där på festen fast de ju dansade och till och med kysstes, den hade de båda; den där särskilda besvikelsen som människor som gjort allting korrekt men ändå på något vis misslyckats utstrålar. Sådan hade min far aldrig varit; det var därför man hade viskat om honom och min mor att de inte passade för varandra, det förstod jag nu. För när min far skrattade sitt bullrande skratt och skämtade respektlöst och svor som han hade lust så hade min mor stått där rodnande och darrande och sett på med skam eller åtrå. Och jag visste plötsligt vad hon alltid hade vetat: det hade varit förutbestämt att han skulle lämna henne. Kvinnor som min mor levde stillsamma välordnade liv tillsammans med män som Rolf. Män som min far drog iväg någonstans med kvinnor som Jane eller med bara sig själva. Jag förstod det nu då jag helt och hållet slutat vara en son och blivit en man vars kavaj luktade parfym. Detta var det mysteriösa; spelet mellan könen som jag aldrig velat kännas vid. Det var så det fungerade. Och jag kände inget äckel längre men heller ingen lättnad, bara en slags tom vetskap om att det var bara detta det var, bara detta -

Den juldagen ringde min far för första gången på flera månader. Jane och han hade separerat och han bodde hemma hos sin mor nu. Det tog en stund innan han klämde fram med det. Det lät för några ögonblick nästan som om han skämdes. Men så skrattade han och sade att den enda kvinna som går att leva tillsammans med är den som har fött en och så undrade han om jag ville komma och hälsa på, han hade en julklapp åt mig. Jag sade att jag skulle göra det så snart jag kunde. Så lade vi på. Min mor och Rolf stod i köket och lagade middag gemensamt till tonerna av Johannespassionen. Jag var tacksam över att de inte märkt vem som ringt. Jag tog på mig ytterkläderna och gick över til Enbergs och ringde på. Hjärtat dunkade men jag brydde mig inte om hjärtat längre. Det var Inger som öppnade, i morgonrock fortfarande fast det redan skymde. Hon hade en handduk om håret också och det doftade schampo om henne. – ”Men Theo, så roligt! Tack för senast! Joanna är uppe på sitt rum. De sista gästerna har precis åkt sin väg.”

Jag gick upp till Joanna. Hon satt vid skrivbordet då jag kom in. Framför henne låg anteckningsboken uppslagen. – ”Hej Theo. Tack för julklappen,” sade hon. Det lät som om hon väntat på mig. Jag försökte att inte rodna. – ”Den var till dina dikter.” – ”Jo, jag förstod det. Hade du kul igår?” Nu gick rodnaden inte att hindra längre. – ”Mmm. Och du?” – ”Såg det ut som att jag hade det?” – ”Nej, kanske inte. Men du och Jan kanske…” Hon ryckte på axlarna. – ”Jag väntar faktiskt på Jan nu. Han skall komma och hämta mig. Vi skall åka och hälsa på farsan.” – ”Är de kompisar igen?” – ”Nej, han kör mig bara.. Det är för min skull. Och jag gör det för farsans skull.” – ”Får jag följa med?” Jag hade sagt det innan jag tänkt färdigt och jag kände hur hon för ett ögonblick fixerade mig med blicken, som om hon plötsligt slagit på ett annat djupseende för att verkligen kunna tränga in i mig, rannsaka mig. – ”Visst, om du klarar av det så.”

Och det var så det blev att jag även träffade Sture denna märkliga händelserika jul då jag invigdes i så många mysterier och så mycket avslöjades, helt eller till hälften. Som ett bevis för att vi ännu den gången levde i en tid värd att minnas. Joanna slog ihop diktboken jag givit henne och lade den i översta skrivbordslådan som gick att låsa. – ”Kom då, jag tycker jag hör hans bil där ute nu. Gör inte du?”

Leave a Reply


seven − = 6