Blendad

Information

This article was written on 28 Mar 2012, and is filled under Blogg.

Current post is tagged

, , , , ,

Vredens ängel är en man

Jag upplever alltid att det är något andfått, nästan desperat över Joyce Carol Oates mer sentida kvinnoporträtt.

Det är som stode de på led och gjorde ett slags otidsenliga gymnastiska övningar i för små trikåer, angelägna om att vara till lags, helt fast i betraktarens ögonblick.

Men egentligen har de kanske alltid stått sådär, det är bara det att det märks lite tydligare nu, då antalet romaner för länge sedan blivit tvåsiffrigt och novellerna och essäerna ännu fler. Det börjar helt enkelt bli lite ont om plats i ledet och den som vill synas får bli ännu mer fjärilslätt, ännu mer desperat i sitt behagande, än sina äldre medsystrar.

Dessutom börjar modellerna ta slut, både på trikåerna och kropparna… man får rent av en känsla av att det är samma kvinna som står där, klonad i massor av exemplar. Då spelar det ingren roll att det i Oates bästa stunder är just flåsigheten, flyktigheten och den impressionistiska verklighetsuppfattningen som gör hennes kvinnoporträtt så inträngande träffsäkra; att det är just dessa egenskaper som i vår kultur nästan avlats fram hos generationer av kvinnor och som Oates synliggör och med sälta kritiserar. Man har oavsett läst om det förr och fattat grejen.

I novellsamlingen Vredens änglar får man läsa om det nio gånger till – åtta ånger för mycket, om man frågar mig. Novellen som inspirerat till novellsamlingens titel är nämligen fullt läsvärd, fast symptomatiskt nog har den en man i huvudrollen.

Oates har visserligen ägnat sig åt att dissekera också många mäns fiktiva psyken förr men inte fullt så många gånger som kvinnors. Det är inte fullt så uttjatat för hennes del. Att kvinnors förhållande till våld, som är temat i Vredens änglar, är präglat av deras bristande inflytande i samhället, av deras beroende av män och det faktum att de oftare än män är förhindrade att ta fullt ansvar för sina egna liv är ingen nyhet, vare sig man läst Oates eller inte. Lite mer nytt blir det då eventuellt med en man som begår våldsdåd för en kvinnas skull. Åtminstone blir det intressantare eftersom det innebär en perspektivförskjutning trehundrasextio grader för Oates del.

Det är möjligt att jag är alltför kritisk i min läsning av Vredens änglar. På sätt och vis säger det nämligen något om Oates livsgärning som författare att hon får trogna läsare som mig att uppleva hennes skildringar av kvinnors infantilisering och vanmakt i det amerikanska samhället som någonting uttjatat. Ännu mer säger det eventuellt att hon får hela det vida temat kvinnor och våldsutövning att kännas lite för genomskinligt och enkelt.

Man bör komma ihåg att den övervägande merparter av våldskildringar ur förövarens synvinkel från tiden före mitten av 1900-talet handlar om män. Kvinnor beskrivs – då de beskrivs – nästan alltid som offer. Hos Oates är de också offer, lite för mycket ibland för min generations smak, men de blir många gånger förövare med och tror man att den bilden är sannare så har Oates gjort en betydelsefull insats som samhällskritiker.

Vredens änglar känns kanske inte så hemskt upphetsande, flickorna på led finge gärna gå ut i omklädningsrummet om det vore mig det hängde på, men i så fall är det nog författarens Oates förtjänst lika mycket som hennes misslyckande. Synd bara att hon är så ensam.

 

Oates, Joyce Carol (2008). Vredens änglar. Stockholm: Bonnier

Leave a Reply


six − = 5