Blendad

Information

This article was written on 06 Jun 2012, and is filled under Recensioner, essäer etc.

Current post is tagged

, , , , , , , ,

Amerikansk tegelsten – Frihet av Jonathan Franzen

Episka romaner som håller sig inom den realistiska berättartraditionen och väver samman relationsskildringar och samhällsskildring tycks vara något av en amerikansk specialitet.

Riktiga tegelstenar skall det vara, innehållande familjedramer med rötterna ner i historien och lövverket ut mot politiken, ekonomin, de stora sociala problemställningarna.

Och kanske är det ingen slump – USA är en smältdegel, inte bara för många olika kulturer utan också för individen och samhället som konfliktfyllda fenomen. Ingen annanstans i världen har väl individen som enhet betonats så starkt och ingen annanstans har väl heller uppbyggandet av ett samhälle från grunden kunnat försiggå så koncentrerat och medvetet.

Jonathan Franzens senaste roman har fått den mycket passande titeln Frihet. För vad utmärker både drömmen om den amerikanska individen och det amerikanska samhället mer än just friheten? Då naturligtvis mindre den faktiska friheten än den ideologiska, just den drömda, kanske en dag möjliga men inte då och inte nu – och det är den Franzon börjar i.

Patty och Walter är två unga människor med helt olika bakgrund, såväl socialt som klassmässigt. Patty kommer från en förmögen och förfuskat intellektuell New York- familj som aldrig kunnat hålla samman eller se varandra i den spegelsal där de vandrar runt på ständig jakt efter nya bilder att mata egot med. Walter, å sin sida, har ett enkelt ursprung, i en svenskättad familj i mellanvästern. Fadern alkoholist och modern den typiska martyren som i den annars hopplösa familjen har yngste sonen som sin självklare stöttepelare.

Patty behöver någon som bara vill ge. Walter behöver någon som bara vill få så att han kan fortsätta känna sig behövd. Ömsesidigheten skrämmer med dess, för den rädda och ensamma individen ofta besvärande, krav på att man är två. Alltså är Patty och Walter som gjorda för varandra och de blir till ett i paret Berglund.

Fast för att det skulle hända har det krävts att Pattys borderlinegalna och hopplöst övergivna terapeutdotter till väninna Eliza presenterat Patty för Walter genom hans, i sin tur, bohemiske och evigt kvinnotjusande blivande rockstjärna till rumskamrat Richard.

Patty spelar basket på elitnivå och Eliza behöver desperat någon att beundra, inom vad som helst. Hon behöver också någon att vara förälskad i och det är där Richard kommer in. Redan från början är Patty också intresserad av Richard men det är Walter hon kommer att gifta sig med och då Eliza är ett avslutat kapitel och Richard dragit vidare på sitt osaliga stråt slår sig paret ner i närheten av Walters hemtrakter, i den lilla staden Ramsey Hill.

I Pattys familj bestående av självupptagna och självutnämnda konstnärer och aktivister är hemmafru ungefär det mossigaste man kan bli. Men precis som det tidigare sportintresset erbjuder just därför hemmalivet en helt egen och ny arena för Pattys självförverkligande. Där kan hon skapa sitt lilla rike utan att behöva riskera intrång av eller jämförelse med sina pretentiösa syskon och föräldrar. Hon gör sig snabbt känd i grannskapet som den unga modern som knackar på för att ge bort sina hemmagjorda godsaker och småprata. Walter agerar den gode familjeförsörjaren och på fritiden renoverar han och Patty huset tillsammans.

Allt verkar perfekt men som varje god romanläsare vet så är det bara på ytan. Under den pyr det förflutnas ruttnande avfall och läckta gift. Att bli hemmafru är måhända raka motsatsen till att vara en narcissistisk judiskättad New York-bohem men det betyder inte att drivkraften inte är samma brist, samma längtan efter bekräftelse och samma tomhet. Att bli en redig arbetande medelklassman motsäger kanske direkt den hotande bilden av den försupne latmasken till lantisfar som bara ligger på sofflocket och självömkar och svär över sina söner men frågan är om det spelar så stor roll då man aldrig vågar sluta vara omgivningen till lags och utplåna sig själv.

Patty gör som sina föräldrar. Hon dyrkar sin äldste son till fördärvet – hans och hennes och hans kvinnors. Walter gör inte som sina föräldrar men han gör som livet med hans föräldrar har lärt honom; han tar hand om och tar hänsyn tills han mister sig själv.

Och så ökas Pattys skuld bara på. Hur kan hon längta bort då hon har en man som aldrig vill annat än väl? Som aldrig kommer att kritisera eller lämna henne? Hur kan hon fantisera om Richard och låta sin son förakta sin far?

Så under tiden familjen Berglund bygger och bygger på sitt hus och sin tillvaro som samhällets stöttepelare, dess minsta enhet av solid medelklassfamilj, så urholkas den alltså inifrån av oförlöst längtan, skuld, rädsla och falska hänsynstaganden.

Franzen har en snudd på otrolig känsla för dynamiken i den dysfunktionella familjen. Som läsare förvånas jag över hur skickligt han låter gamla konflikter ta ny gestalt och omvandlas på ett helt överraskande men organsikt sätt. Han vet vilka krafter som hotar ett kärleksförhållande på djupet och hur bittert det kan vara att veta men inte förmå dra konsekvenserna av det man vet. Som då Patty till sin vuxne son säger att två människor som älskar varandra måste gräla ibland och om de inte gör det är de inte två helgjutna personer som lever tillsammans eller då Walter säger till Patty att hennes familj är en bristekonomi, i alla bemärkelser.

Givetvis är det Franzens på en gång sammansatta och knivskarpa personskildringar som är nyckeln till hans förmåga att iscensätta relationsdramer så trovärdigt. Han kan konsten att skriva klockrena dialoger där timingen funkar perfekt. Han vet också att låta karaktärerna växa långsamt och utan brådska bli dem de skall bli för läsaren.

Flera gånger genom romanen byts berättarfokuset och även om det inte förekommer rent jag-berättande i ordets sanna bemärkelse så utgår olika delar tydligt från olika personers perspektiv. Dessa vyförändringar gör texten mindre statisk – något som kan behövas i en 650 sidors realistisk roman – och håller läsaren i en nästan konstant spänning.

Just ur spänningssynpunkt är Franzen lika god som vilken duktig deckarförfattare som helst; han vet hur man gör en riktigt oemotståndlig cliff hanger, han vet hur man håller läsaren på halster precis lagom länge, bara för att då avslöjandet väl kommer genast börja kretsa runt en ny hemlighet. Hans historia rör sig ryckvis men jämnt framåt och språket flyter så lätt och ledigt och är så totalt avsymboliserat att man knappt märker att det är via det man tillägnar sig berättelsen, personerna och de vackra naturmiljöerna som Franzen (som själv är fågelskådare) tycker om att skildra.

Så är det också med deckargenren Franzen delar problem. Frihet är en stor roman i många bemärkelser. Den är en roman som lyckas både berätta om det intima och privata och om de drömmar och konflikter som är knutna till samhällslivet, till hela vår tid. Samtidigt drivs den just till stor del av ren nagelbitardramaturgi och mot romanens slut, då det mesta ligger i öppen dager, blir texten onekligen plattare, lösningarna på de olika problemen blir nästan för simpla, för tillrättalagda, de förlösande händelserna inträffar osannolikt lätt. Precis som i en deckare faller mycket (på plats eller samman, hur man nu ser det) då mysteriet eller förvecklingen är upplöst.

I den havererande och havererade familjen Berglund är det intressant och oemotståndligt att läsa in det amerikanska projektets problem och misslyckanden men också dess ibland synnerligen goda intentioner och rörande naivitet. Patty och Walter får stå som en symboler för en samhällsklass, etnisk grupp och en nation som tror på sina ideal om frihet, ansvarstagande och evigt framåtskridande samtidigt som deras välstånd vare sig de vill eller inte blir andras fördärv. Walter med sitt miljöengagemang på marknadens villkor och Patty med sina världsfrånvända hemmafruideal utgör spelrum för konflikten mellan samhälle och individ och även mellan längtan och skuld, självförverkligande och begränsningar. De är ihop med rockstjärnan Richard perfekta projektionsdukar där läsaren kan se sig själv och sin värld eller världen där bortom, på andar sidan Atlanten.

Med dramats upplösning följer däremot den form av tomhet som vidlåder västgötaklimax (fast i något mildare form än vad men vanligen förknippar med detta ord). Franzen kunde inte motstå frestelsen att komma med lösningsförslag och det är hans stora misstag i Frihet.

Samtidigt är det ett förståeligt misstag; gränsen mellan att låta berättartrådarna vävas samman till en storslagen episk effekt och att snuva läsaren på den åtråvärda kvardröjande upplevelsen av att bära med sig en hel men ändå oavslutad värld vidare från en bok är hårfin. Inte många författare behärskar balansgången perfekt.

Att Frihet blivit en riktig storsäljare i såväl USA som annorstädes är dock icke att förvåna sig över. Franzen är bra. Han är en fruktansvärt driven skribent, en skicklig stilist, en otrolig människokännare och samhällsskildrare. Han använder sig effektivt av ett medryckande familjedrama för att diskutera de stora nutidsproblemen, såsom klimatfrågan, vad vi gör med naturen och djuren, hur vi skall leva våra liv för att bli lyckliga och om vi alls bör sträva efter att bli lyckliga eller om andras väl och ve och det därmed förenade ansvaret är viktigare.

Franzen ställer helt enkelt de frågor som ligger under ytan i det senmoderna västerländska samhället. Frågorna hos de människor som kämpar för att få ihop meningsfulla liv i en materiellt överflödande men just därför moraliskt bankrutt och existentiellt tom civilisation.

Om han har några svar är en annan sak som jag inte tänker föregripa här men jag kan säga så mycket redan nu som att de svar han eventuellt kommer med är lika amerikanska som frågorna.

Stora samhällsfrågor eller ej – vad jag finner både mest intressant och mest störande i Frihet är nog Franzens inträngande beskrivningar av familjelivet och känslolivet hos de enskilda karaktärerna. Hans språk är, som sagt, både ganska lukt- och färglöst, vilket bidrar till den realistiska effekten. Bitvis är han hänsynslös i sitt dissekerande. Och det är inget snack om att Franzen är en osedvanligt klok och iakttagande författare. Han frilägger elegant de långt ifrån uppenbara mönster som styr relationer över lång tid; de som det krävs mycket livserfarenhet för att greppa och en alldeles speciell talang för att ge form i berättelsen.

Varför är det så viktigt att man förblir två och inte en, hur hotande ensamheten än är? Är det alltid den supande, otrogne och i hemlighet dagdrömmande partnern som är mest distanserad? Vem tar egentligen mest ansvar i ett äktenskap; den som gör som den vill eller den som gör som den andre vill? Varför är det egentligen så smärtsamt att inte vara överens? Och hur sann behöver kärleken egentligen vara för att vara kärlek? Finns det något större att drömma om där ute?

Dessa är den symbiotiska relationens eviga frågor. Franzen vet att de måste tröskas igenom metodiskt. Ännu bättre är han på att verkliggöra den narcissistiska familjens dynamik. Hur barnen drivs in i sina olika gestaltningar av familjens lögner, dess fantasier om orimlig storhet och orimliga talanger. Stumhet, ständigt högljutt krävande och tyst opposition följer. Vem skall egentligen ge någon annan något då alla är tomma?

Pattys återvändande till sin fars dödsbädd och följande begravning är ett av romanens känslomässiga klimax, då hon äntligen förstår att han gjorde vad han förmådde och hon ser alla de utslagna och fattiga som flockas för att hedra honom, för de insatser han uppenbarligen gjort utanför hemmet, i sina advokatgärning.

Men precis som med den lyckade spänningen är den lyckade relationsskildringen också en svaghet hos Franzen. Att vara en god iakttagare är inte med automatik samma sak som att vara en god gestaltare eller att kunna ge liv inifrån åt det man tillfullo förstått utifrån. Narcissismens familjedynamik liksom alkoholismens är så på kornet beskrivna att det är en fröjd (och vämjelse) för läsaren men det innehåller inget kött och blod, ingen verklig smärta, snarast en liten men äcklig portion amerikansk helyllemoralism.

Den ensamhet och den totala tomhet och kärlekslöshet som Pattys systrar lever i får sitt fulländade yttre uttryck men det vilar en kyla över det uttrycket som jag inte tycker om att Franzen tillåter läsaren att göra till sin. Då hjälper det inte att han ofta är hejdlöst rolig och med en stark känsla för det dråpliga och bisarra och den helande effekt som det kan ha att göra det synligt.

Franzens universum är mekaniskt, materialistiskt. Precis som det samhälle han skildrar och vill kritisera. Det bidrar förvisso till att Frihet är lättläst, en riktig bladvändare. Det bidrar också till förtingligande av det som lever; just den attityd som är en orsak till exploaterandet av naturen.

Det kan hända att Franzen liksom sin romanfigur Walter föredrar att se värdet hos florans och faunans artrikedom snarare än värdet hos den brokiga mänsklighet han har en sådan talang för att göra begriplig. Jag skulle gissa att det är så. Kanhända gör det bara Frihet till en ännu mer typisk amerikans roman och ett ännu mer typiskt dokument från och om vår tid.

Franzen, Jonathan (2011). Frihet. Stockholm: Bromberg

5 Comments

  1. Karin
    June 7, 2012

    Vad bra skrivet Andrea! Tyckte du satte fingret på den där obehagskänslan jag kände i slutet av boken trots all läsnjutning.

  2. Andrea Blenda
    June 7, 2012

    Vad roligt att du läst, Karin! Hela tiden medan jag läste Frihet tänkte jag på det du hade sagt om den och längtade efter att få fråga dig mer om det. Nästa gång vi pratar vill jag gärna höra alltså! Kan tänka mig att du störde dig på just det här mekaniska draget hos honom?

  3. Karin
    June 8, 2012

    Självklart att jag läser. Ja, jag gör nog det. Mitt i all mänsklighet finns det något tomt och själlöst i Franzen, men jag vet iallafall ett par som absolut inte skulle hålla med om det. Vi får prata mer!

  4. Andrea Blenda
    June 8, 2012

    Ja, det får vi. Är som sagt väldigt nyfiken på vad du tyckte.

  5. need for speed most wanted
    February 7, 2014

    Great post.

Leave a Reply


× 2 = ten