Blendad

Alice Miller blir aldrig gammal

Precis som alla andra genrer har den s.k. självhjälpslitteraturen sina klassiker som aldrig riktigt går ur tiden.

I vissa fall är det välförtjänt, som med Alice Millers Det självutplånande barnet från 1979. Faktum är att boken kanske aldrig varit så aktuell som nu, då trenden svängt mot en ökad tendens till biologisering av människans känslomässiga och existentiella problem, med förnekandet av barndomens betydelse som följd.

Det har ofta slagit mig att det inte sällan är samma personer och instanser som med hyckleriets envishet upprepar hur viktiga barns rättigheter är som också, i andra sammanhang, hävdar att det absolut inte kan vara barndomen som är roten till vuxnas ångest, psykiska och fysiska sjukdomar och relationsproblem.

Frågan är om inte hela vår tidsanda är så djupt präglad av det förakt för barnets utsatthet som Miller i sin bok beskriver som en följd av att barndomstrauman aldrig kommit att bli medvetna och bearbetade att vi inte längre kan se att barn inte främst är söta och ”lyckliga” fritidsnöjen för sin föräldrar utan nya människor, i desperat behov av en plats i tillvaron.

Millers tänkande runt barndomen och dess betydelse har sitt centrum i insikten om barnets absoluta beroende. Barnet kommer till den här världen utan att veta någonting om den. Det kan inte själv föda sig eller gå på toaletten eller ens med verbala medel tala om för omgivningen när det behöver göra detta. Fysiskt förblir det länge beroende av andra för sin överlevnad.

Men situationen är egentligen densamma psykiskt. Barnets själv finns där men barnet kan inte se det på egen hand och inte avläsa dess sanna behov, dess egenskaper eller dess känslouttryck. För att inte förbli osynligt behöver barnet en motpart. Någon som bekräftar barnet, bemöter det och skapar en trygg zon där det kan utvecklas utan fara eller intrång.

Just detta beroende är det som är grunden till tragedin som ligger i borttappandet eller förvridandet av det sanna självet. Om ingen förälder finns eller den som finns själv inte blivit vuxen och därmed har sina barnsliga behov kvar som det egna barnet nu får tillfredsställa uppstår inte det fria, öppna och trygga samspel som krävs för att ett självständigt och vuxet själv skall kunna utvecklas.

Barnet går under eller anpassar sig. Är det senare fallet är det till priset av att vissa delar av självet antingen förblir osynliga eller också förvrängs så att de ursprungligen relevanta behoven och känslorna inte längre kan kännas eller uttryckas utan måste ta omvägar via missbruk, perversioner eller destruktivitet.

På ytan kan den vuxne verka välanpassad, även som förälder. Men i relation till det egna barnet kommer tragedin att upprepas eftersom den vuxne aldrig fått möjlighet att se och förstå och inifrån uppleva det barn den själv var en gång för länge sedan.

Så vidareförs föraktet för barnet, det inre och det yttre, och blir till ett förakt för allt svagt, hjälplöst och ofärdigt.

Som de flesta som är experter på sitt område och äger gedigen erfarenhet inom det är Miller här inte rädd för att dra långtgående slutsatser om större sammanhang och naturligtvis har hon en poäng; det är ingen nyhet att svaghetsförakt är ett mycket spritt fenomen bland oss människor och påverkar politik, samhälle och det egna familjelivet på ett destruktivt sätt.

Evangeliet enligt Miller är att varje vuxen människa som blivit skadad, kränkt eller osedd som barn skall få möjlighet att få förståelse för det som hänt och i efterhand, nu som vuxen, leva sig igenom barnets sorg och smärta, som därefter kan bli en erfarenhet som ökar förmågan till empati, med andra, den egna personen och de egna barnen.

Ett samhälle där det utsatta och barnsliga inte väcker förakt utan kärlek, är Millers vision. Där alla barn får växa upp utan att behöva stänga av delar av sig själva eller pervertera och förvanska dem för att de skall passa föräldrarna och andra vuxna. I ett sådant samhälle ser Miller ingen grogrund för företeelser som nationalism, rasism, politiska totalitära idéer eller för en delen religion, som hon verkar vara negativ till som fenomen.

Oavsett hur idealistiskt och förenklat Millers budskap kan uppfattas då det förs över på ett mer samhällsövergripande plan så ligger det naturligtvis mycket i att människans grundläggande ondska har sin rot i hennes oförmåga att se och älska sig själv, också i sin svaghet.

För den behövande läsaren kan Miller vara en givande bekantskap med sin vänlighet, sin klokhet och sin idag faktiskt provokativa uppmuntran till individen att söka sig bakåt och inåt för att förstå sig själv och möta det svåra som givit upphov till problem, ångest och sjukdom.

Är man bara intresserad i största allmänhet är Miller ändå en underhållande och tankeväckande läsning. Hennes ganska övergripande och kortfattade fallstudier av författare och konstnärer är habila och hennes genomgripande förståelse för barnets villkor gör hennes text levande, full av energi och godhet.

Läs Miller i sommar och möt dig själv. Om du inte redan har gjort det – då kan du läsa henne ändå, för dina medmänniskors skull.

 

Miller, Alice. (2007). Det självutplånande barnet och sökandet efter en äkta identitet. Enskede: TPB

 

Tipstack till Kalle Andersson!

One Comment

  1. […] om Det självutplånande barnet här i en DN-artikel från 2005 och här på Blendad.nu. Alice Miller var tyska och dog 2010, läs mer om hennes liv och verk här. […]

Leave a Reply


+ 2 = nine