”Nu erinrar jag min skogsgång som något stort och högtidligt; att jag icke gick under då, vill jag icke tillskriva den egna kraften, ty den tror jag inte på.” (Strindberg, Ensam, s. 92)
Orden tillhör den gamle Strindberg och är hämtade från den utsökta lilla romanen Ensam där en äldre författare återvänder till sin hemstad, återkallar ungdomens stridslust, kamp och seger, och i den föds på nytt, till ålderdomen.
Rösten är fortfarande lätt att känna igen som Strindbergs. Han upprörs, blidkas och låter olika idéer brytas mot varandra samtidigt som han är en knivskarp iakttagare med ett både klart och medkännande språk. Men precis som i citatet har det i hans tonfall också kommit in en eftertänksamhet som är, om inte ny, så i alla fall fördjupad.
Den egna kraften tror inte Strindbergs förmodade alter ego längre på. Ändå inleds historien med en fest i gamla goda vänners lag, efter vilken han bestämmer sig för att det nu är dags att utträda ur de gamla, inpyrda, halvdöda och förljugna relationerna, som oavsett inte är desamma som förr. I deras ställe träder ensamheten – att bli ensam, att vara ensam.
Ingen självömkande eller längtansfull ensamhet blir det dock, utan en uppmärksam och nyfiken. Kommen över livets krön kan huvudpersonen tillåta sig att på allvar uppleva det tillstånd som kanske tidigare skrämt honom, både med dess nöjen och dess leda och obehag.
Han flanerar på gatan och fantiserar om människorna han möter, låter deras levnadsöden ta gestalt för honom utan att det väcker behov av att verkligen lära känna dem mer. Han umgås med sina minnen från barndomen och framåt, låter alla de stadier han genomgått bli verkliga och smälta samman till mättnad och sorg. Han skriver, lyssnar till grannarna, iakttar årstidernas växlingar och uthärdar de långa kvällarna då dagens arbete lämnat honom i sticket.
Som skribent har jag lätt att känna igen mig i Strindbergs skildring av skrivandet. Morgonen då man är full av arbetslust och förhoppningar, dagen då behovet av att läsa så småningom ger sig tillkänna, för att man börjar bli uttömd, och till slut kvällen då man kan känna sig så övergiven, tom och meningslös och bara längtar efter att få vakna upp till nästa morgon igen, för en ny arbetsdag.
På det viset är Ensam en betarktelse av den äldre konstnären (även om Strindberg själv inte vill betrakta litteratur som konst) som lämnar livet därhän för sitt arbete, viss om att medan det förra är opålitligt så är det senare pålitligt och aldrig sinande.
Men Ensam är framför allt en stilistiskt och formmässigt fulländad roman om just ensamheten – den slutliga ensamheten där mognad föds och en ny generositet.
Strindberg är en brytningarnas författare. Hans språk kan vara både torrt konstaterande och myllrande av liv och bilder. Hans karaktärer kan omfatta allt det komplexa som det innebär att vara människa.
Då mognaden och generositeten tillkommer blir han därtill finstämd och full av vemod.
Det är tid att träda ur livet och in i konsten – eller in i ett accepterande av att den egna styrkan inte är allt, för världen klarar sig bra på egen hand. Det är tid att vara ensam.
Jag är tacksam mot Strindberg att jag får dela den upplevelsen med honom och hans huvudperson, över hundra år senare och i en annan stad.
Strindberg, August (2012). Ensam: fyra noveller. Göteborg: Lindelöw
Till min pappa Max Bruzelius
Väl skrivet!