Blendad

Information

This article was written on 19 Nov 2012, and is filled under Blogg.

Current post is tagged

, , , , , , ,

Mirjam Tuominen – Flickan som blev en växt

Ibland tänker jag att det viktigaste skyddet mot det onda som vi människor har är förmågan att känna sorg. Den som kan sörja har accepterat allts verklighet och allts ändlighet. Den vet vad som står på spel och att det inte är lyckan.

Den som kan sörja har en hud som innesluter allt den ser och är samtidigt verkligen sig själv. Inuti den finns en port som redan står öppen eller som aldrig slutits.

Mirjam Tuominen var en av dem som kunde sörja. I den lilla antologin Flickan som blev en växt finns några av hennes texter samlade. Bl.a. titelnovellen om en ung kvinna som förlorat sin far vid tidig ålder och som sedan aldrig slutar uppleva sin värld som förlorad och uppgörelsen Besk brygd, där Tuominen spårar den punkt där offer och bödlar blir till och som är en och densamma för båda.

Tuominens språk är dovt, mörkt och fyllt av konjunktiv. Hon är på en gång rakt på sak och djupt poetisk; koncentrerad skulle man kunna säga, så att varje ord bär sin fulla tyngd.

Sin fulla tyngd bär också hennes teman. Livets utsatthet, som människan antingen kan förbli ett med eller vända sig bort ifrån. Att vända sig bort innebär kanske smärtfrihet men bara till priset av förlusten av verkligheten. I förlängningen innebär det också att inta en position som bödel över det liv man en gång själv föddes till att bli en del av.

Trots Tuominens uttryckssätt är det hos de som inte har något språk som hennes identifikation ligger; hos djuren, de små barnen och växterna. En bärande tanke hos henne är att det hos dessa (ännu) inte existerar någon bödel. De är bara liv och i den här världen som vänder sig bort från sorgen så blir de också offer, för dem som inte klarat av att sörja sig själva.

Men för dem som redan utvecklat en inre bödel finns det ändå två vägar att välja mellan; att behålla honom i sitt inre, som en åklagare, eller att vända honom utåt och låta honom bli just det han är, fullt ut; en som attackerar det svaga och sårade. Tuominen låter sin beskrivning av den inre bödeln utgå från flera för henna viktiga författarskap, som Franz Kafkas och Edith Södergrans.

Den yttre bödeln närmar hon sig främst genom att se offren. Det är som om den yttre bödeln för henne har förlorat sitt inre. Om honom skriver hon att han inte lider för det är offret som övertagit hans lidande, som han inte velat veta av.

Tuominen är en författare som inte släpper livets grundläggande tragedi. På det viset är hon mer religiös än intellektuell. Hon ringar in det drama som vi i vår tid (och kanske också på Tuominens tid) varje ögonblick försöker förtränga; att för var och en av oss handlar det till syvende och sist om ifall vi blivit mötta en gång eller inte och om vi fått växa in i det mötet så att det kunnat bli till en bestående samhörighet. Kanske tror vi att vi glömmer om så inte skedde och kanske tror vi att de varelser är glömda som vi utestängde ur vår verkliga sfär men det blir i så fall till priset av något mycket värre än sorgen; vårt slutliga avskärande från det som är verkligt.

Tuominens texter är mer aktuella än någonsin. Skrivna för en tid av krig är de ändå lika viktiga för en tid av krigets skenbara motsats, som är vår allmänna njutningslystnad och likgiltighet.

Tuominen, Mirjam (2000). Flickan som blev en växt: prosa 1938-1949. Stockholm: En bok för alla

Den vackra muggen på titelsidan är tillverkad av Linda Carling www.linkeramik.se

2 Comments

  1. Andreas
    July 13, 2014

    Jag har studerat Tuominen i tio års tid och måste säga att du verkligen lyckas fånga essensen i hennes författarskap! Det är en beundransvärd konst och leder tankarna till en så innerlig kritiker som Hagar Olsson.
    Tack för en inspirerande text!

  2. Andrea Blenda
    July 13, 2014

    Tack så mycket, Andreas! Det gläder mig att du tycker om min text men också att höra att du studerar Tuominen. Har du själv skrivit något om hennes författarskap?
    Jag upptäckte Tuominen pga att en annan av mina favoritförfattare, Ola Nilsson, hade ett citat av henne som måtto i en av sina romaner. Det blev inledningen till en intensiv period av sträckläsning av hennes texter.
    Hon tillhör definitivt de nordiska författare som givit mig mest, som läsare, skribent och människa.

Leave a Reply


+ 6 = fourteen