Blendad

Albert Speers leende – På spaning efter förförelsen

Inledning: efter Spandau
Utkommen från Spandaufängelset där han suttit i tjugo år fann sig Albert Speer omgiven av ett märkligt tomrum. Det var inte bara alla nazismens offer och den internationella opinionen som fördömde honom. Också hans gamla nazistvänner gjorde det och med sin familj hade han inte längre mycket gemensamt.
Vart Albert Speer än vände sig fann han misstänksamhet mot hans erkännande under Nürnbergprocessen, en nitälskande vilja att finna bevis på hans lögnaktighet då han påstod att han inte känt till förintelsen, hämndkänslor hos gamla nazister som i honom såg en förrädare och en evig opportunist som under Hitleråren varit ivrig anhängare men som nu lika ivrigt skrev böcker för att avslöja sina forna kamrater och vinna sympati med hjälp av sina imaginära krokodiltårar.
Inte heller de döda tingen ville visa något sammanhang med honom. Visserligen var han tillbaka i sitt föräldrahem där han kunde spatsera i trädgården och ta emot besökare som ville intervjua honom men av hans gärning som arkitekt fanns i stort sett bara några lyktstolpar i Berlin och en bunt ritningar kvar. Han, som skulle ha blivit själva hjärnan bakom ett av världens mäktigaste imperiums stadsprojekt, hade knappt något yrkesliv alls att se tillbaka på då han stod inför sin ålderdom.
Inte ens i sig själv hade Albert Speer någon att verkligen identifiera sig med; allt vad han gjort och stått för föreföll visserligen ha varit drivet av starka krafter men utan bestämd riktning. Nu var han ensam och han var medveten om sin ensamhet.
En dag fick han ett brev från en yngre kvinna som levt i nazityskland men senare bott många år i England. Det var ett av många tacksamma brev han fick från vanliga tyskar som läst hans böcker. Brevet blev inledningen till Albert Speers sista romans. Om han inte var ensam i det sista var det därför att han, den f.d. ledande nazisten, funnit en kvinna ur det en gång under nazismen lydande folket. I henne såg han kanske vad hon sett i hans böcker och som fått henne att skriva brevet; en sann spegel där inte bara skulden syntes utan också människan som bar den. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 400-411)
Då den tyske historikern Joachim Fest långt senare skrev sin biografi över Albert Speer valde han att kalla sista kapitlet där han ur ett efterhandsperspektiv försöker förstå den historiske personen Speer för Regeln och undantaget. Titeln är mycket välfunnen; hos just Albert Speer finns något som både lockar till djup igenkänning och lika djupt avståndstagande hos eftervärlden. Hos honom möter skurken hjälten och offret förövaren och blir ett kött. Som många andra av de människor vi har svårt att glömma förkroppsligar Speer en fråga eller ett problem som är långt större än honom själv och hans liv.
Vad är det då för fråga eller för problem vi ser hos honom, som inte låter honom dö? Svaret är naturligtvis inte helt givet eller kanske ens givet som ett enda alls. Men om jag ändå skulle försöka säga något om det såhär inledningsvis skulle jag säga att det har med vår mänskliga sårbarhet för lögnen att göra, och för löftena om att få det vi innerst inne vet inte är vårt.
Det handlar om så mycket mer också men det är där jag vill börja; i människans svaghet som kan göra henne till bödel likaväl som till offer och ofta till både ock, allt efter situation och konstitution. Däri ligger det välfunna i Fests titel; det är både regeln och undantaget hos oss som gör oss sårbara då vi står inför de verkligt stora frestelserna. Det gällde för Albert Speer och de gäller för oss andra.

Problemet med den fogliga majoriteten
Sällan är domarna hårdare än över dem som frivilligt följt en ledare som efter eller ibland redan före sitt fall blivit avslöjad och betraktad som destruktiv. Skulden ligger kanske tyngst på ledaren själv men skammen, den får medlöparna, opportunisterna, de lydiga medbrottslingarna och de tysta åskådarna bära.
Från dem vänder man sig helst bort i avsky eller så glor man på dem lystet, som om de representerade det stora undantaget. En sådan fegis, lögnare, naiv idiot eller streber vill ingen försvara.
Vad man inte vill tänka på är att få egenskaper i själva verket är så allmänmänskliga i bemärkelse icke tidsbundna, icke platsbundna som just benägenheten att följa en stark ledare och normerna i den grupp som omger honom och där man själv ingår. Exempel efter exempel från historien eller vardagen visar samma sak; finns det system där brott och förtryck har blivit normen är det fler som anpassar sig än som gör tydligt motstånd.
Med tanke på vad den som går emot makten som regel riskerar är det inte svårbegripligt. Inte heller med tanke på vad makten ofta utlovar.
Men skulle kunna säga att de flesta gör som de flesta gör. Och de flesta gör som ledaren vill, om denna ledare är tillräckligt mäktig, skräckinjagande eller förförisk. Ibland leder det till överlevnad för enskilda men lika ofta leder det till död, både för henne och för den större gruppen. I många fall leder det till katastrof för alla och faktum är att just detta att beteendet är både vanligt förekommande och förknippat med katastrofala konsekvenser sätter var och en som studerar det i ett delikat dilemma.
Antingen så accepterar man att de flesta, inklusive man själv, ägnar sig eller skulle kunna ägna sig åt destruktiva medlöparbeteenden under vissa omständigheter, s.a.s. per automatik, vilket i förlängningen leder till ett slags ansvarsbefrielse om man samtidigt ser moralen som något av människan skapat. Eller också går man den motsatta vägen och tar helt avstånd, menar att beteendet är avskyvärt och därför ingenting som man själv skulle kunna göra sig skyldig till även om alla andra gjorde det; en attityd som tagen till sin extrem förhindrar all sund självinsikt.
Bägge ståndpunkterna har både sina rimliga anledningar och problematiska konsekvenser. Å ena sidan kan det vara rimligt att anta att de flesta av oss oftast är mer fega än modiga, mer egenkära än ödmjuka och mer måna om oss själva än om andra och att vägra tillstå det leder i värsta fall till hyckleri.
Å andra sidan är det faktiskt ett fåtal av oss som i yttre mening begår handlingar som mord, våldtäkt, grov misshandel, krigshets eller förföljelser av oliktänkande och för att kunna sträva efter någon form av moral i våra egna privata liv och i samhällslivet krävs det att det finns en gräns mot det onda, mellan otillåtet och tillåtet, sådant som medför skuld och sådant som medför värdighet och att det förra i dessa motsatspar trots allt har status som det normala.
Men då katastrofen är ett faktum är ingen av dessa hållningar särskilt fruktbar. Då återstår att antingen förneka eller söka sanningen. Kanske är det då så att existensen av en destruktiv ledargestalt är något som gör det lättare för somliga av de skyldiga att bortförklara sitt agerande medan det för andra bara innebär en än tyngre skuld att bära, att man på det viset sålt sig till att gå i någons ledband.
Beroende på hur stark känslan av inre självständighet är faller den egna domen över bristen på integritet olika tungt. Men oavsett hur tungt den faller så befinner sig den som låtit sig förföras av den skicklige ledargestalten eller den rådande ideologin i gott sällskap med resten av mänskligheten; de mekanismer som får individen att anpassa sig är verksamma dagligen i våra liv och ofta är skillnaden i grad större än skillnaden i art, mellan att låta sig ledas till det som är gott och att låta sig manipuleras till det som är ont.

Ledaren och ledarskapet
Vem är då ledaren vars ansikte höljer sig i dunkel? Som manipulerar, ljuger, tvingar och sår split? Och vad skiljer honom från den ljusare ledargestalten som mänskliga grupper har svårt att klara sig utan?
Ett sätt att besvara den frågan är naturligtvis att börja med att betrakta den gode ledaren och sedan se till kontrasteffekterna som uppstår. Alltså att vända på ordningen i frågeställningarna. Hur är den gode ledaren alltså, om man skall tänka sig honom tagen ur sitt sammanhang?
Den gode ledaren utmärks kanske främst av att han tar på sig ansvaret tillsammans med makten. Det innebär i förlängningen att han inte strävar efter att leda för att få tillfälle att ge sig själv fördelar utan för att åstadkomma något som kommer alla som påverkas av och deltar i hans verksamhet till godo.
Han strävar heller inte efter att glänsa på andras bekostad och tar inte åt sig äran för vad andra har gjort bra men han är å andra sidan beredd att bära det fulla ansvaret då det går dåligt.
Vidare skor han sig inte materiellt och utvidgar inte sin makt så mycket att den inskränker på hans underlydandes eller i rang jämbördigas ansvarsområden. Han vet vilka befogenheter han har och förstår att inte gå utanför dem. Kortare uttryckt skulle man kunna säga att han håller sig inom sina gränser och han känner sig själv och vet vad han uppgift är – och inte är.
Den gode ledaren drivs inte av egoism utan av omsorg om det gemsamma. Han är en människa bland människor men han har också rollen som ledare och för honom finns det ingen konflikt mellan det han är och hans roll. På det viset är han sig själv hela tiden och ändå helt och fullt ledare då det krävs av honom.
Men naturligtvis är detta en beskrivning av en ideal ledargestalt. I verkligheten finns det få ledare som helt och hållet kan leva upp till en sådan katalog av dygder. Däremot finns det många ledare som lever upp till samtliga deras antiteser, vilka då kan sägas utmärka den dålige ledaren.
Tråkigt nog tycks det ligga i ledarskapets natur att det gärna lockar fram det sämsta inom en människa och är det sämsta ganska dåligt eller till och med ont så innebär det också att ledarskapet kommer att se så ut.
Det som skiljer en ledare från en person som inte har eller tar på sig den rollen alls eller för tillfället är nämligen att ledaren har en makt som sträcker sig utöver den egna personen och det gör ledarskapet attraktivt för var och en som önskar utnyttja och manipulera andra för att uppnå egna ljusskygga syften och det är här vi finner den destruktive ledaren.
Den destruktive ledaren är ingen annan än den ledare som går in i sitt ledarskap med ett underliggande syfte att främst tjäna sig själv eller leva ut sina inre konflikter med hjälp av andra levande varelser som i egenskap av underställda inte kan värja sig.

Narcissismen och ledarskapet
Den kanske mest typiska utövaren av det destruktiva ledarskapet är vad psykologin ibland benämner som den narcissistiskt störda individen. I alla fall så länge det handlar om ett ledarskap som präglas av starkt av personkult.
Om de narcissistiskt störda ledarna skriver Else-Britt Kjellqvist, en svensk psykoanalytiker som sysselsatt sig mycket med den relaterade offer-förövartematiken och även skrivit en bok om ledarskap i arbetslivet, att de ”ofta aspirerar efter ledarskapet mer för makten och prestigen än för intresset för vissa arbetsuppgifter.” (Kjellqvist, Ledaren på den inre scenen – Psykoanalytiska perspektiv på grupper och ledarskap, s. 44)
Den narcissistiskt störde ledaren strävar följaktligen inte bara efter att leda andra, han vill också dominera dem. ”Narcissistiska ledare brukar omge sig med ja-sägare och sluga manipulatörer, ” konstaterar hon vidare och fortsätter sedan med följdverkan: ”varvid mer ärliga och därför mer kritiska medlemmar av personalen drivs ut i periferin.” (Kjellqvist, Ledaren på den inre scenen – Psykoanalytiska perspektiv på grupper och ledarskap, s. 45) Det handlar alltså om ett ledarskap inriktat mot sig självt snarare än en verksamhet.
I extrema fall strävar den narcissistiske ledaren efter att helt kontrollera sina underlydandes vilja så att den kan bli ett med hans egen och därmed upphöra att vara ett hot mot hans position som den mest betydelsefulle, värdefulle och viktige. För att lyckas med det använder han sig av en rad knep som alla vädjar till den eventuella bristande integritet som kan finnas hos de han vill kontrollera. Beroende på var det finns en blotta i integriteten, alltså i de gränser som omger individen, väljer den narcissistiskt störde ledaren sin metod.
Den narcissistiskt störda ledaren vet, om än omedvetet, själv mycket om brist, vanmakt och skräck och det gör honom skicklig att spela på just de känslorna hos sina underlydande. Han vet också mycket om den frestelse som smicker och löften om materiella och sociala förmåner innebär, när det kommer till att kompensera för de förstnämnda känslorna. Vad han däremot knappast vet mycket om egentligen, även om han mycket väl själv kan tro sig om motsatsen, är genuin längtan efter att göra gott.
Där kommer å andra sidan hans självöverskattning honom som regel till hjälp; han vet hur det är att fantisera om att vara någon som gör det absoluta goda, som i sig själv förkroppsligar det som är absolut gott, vad det nu är i hans föreställningsvärld.  Det räcker en bra bit för att inför sina anhängare och till och med inför sig själv framstå som en moralens väktare, en fanatisk idealist och till och med som en övermänniska eller ett helgon.
I Kjellqvist bok om ledarskap i arbetslivet delas de destruktiva ledarstilarna in i flera kategorier utifrån vad som driver dem såsom kontrollbehov, paranoia och perversion, men gemensamt för dem alla är en inriktning mot ett ledarskap till för sig självt. I den meningen är de destruktiva ledarskap hon beskriver färgade av den skadade narcissismen oavsett hur det ser ut i detaljerna; det är fråga om en makt vars själva mål och mening för den som utöver den är utlevande och expansion av den egna personen på andras bekostnad.

Sund och osund narcissism – Ett psykologiskt perspektiv
Själva begreppet narcissism är inte oproblematiskt att använda sig av. Den grekiska myten om Narcissus är myten om ynglingen som bestraffades för att han avvisat den unga flickan Ekos kärlek genom att istället bli kär i sin egen spegelbild och framför den tyna bort, i brist på föda.
Om den narcissistiskt störda människan kan snarare sägas att hon är satt framför spegeln till straff för att andra vägrat älska henne; hon sitter där för att åtminstone kunna vara älskad av sig själv men det är en bedräglig form av kärlek som liksom i myten leder till svält, om än andlig sådan.
Det mest tragiska i myten är kanske hur den utformats för att på så vis dölja det allra grymmaste i de verkliga narcissisternas öden, nämligen de faktum att de bestraffats för andras ogärningar mot dem. Säkert skyddar här myten i vederbörlig ordning brottslingarna men man kan också kanske i den se en ovilja att göra de i viss mening mest frånstötande ödena bland de mänskliga till föremål för medkänsla.
De som fastnat i evig självförälskelse har i själva verket inte alls vägrat älska, inte från början. De har bara inte blivit älskade, och vad de flyr från genom att stirra in i spegelbilden är ingen annan än sig själva, som de verkligen ser ut på insidan där det som de måste tro gjorde dem frånstötande från början finns. Mellan denna spegelbild och deras ögon finns ingenting annat och till slut finns bara spegelbilden och den som ser in i den är borttynad och död av brist på näring. Sorgligt nog återstår till slut ingenting och däri ligger påminnelsen om att människan inte kan leva endast av sig själv och för sig själv; hon är tvingad till gemenskap, med andra människor eller djur eller åtminstone med naturen eller en transcendent värld, om hon inte vill tyna bort och dö.
Inom religionens, mytens och konstens värld finns talrika skildringar och gestaltningar av människans narcissism, eller hennes egofixering, som den vardagliga och lite svepande termen ibland lyder. Narcissism är däremot den av psykologin oftast använda termen men även här finns skilda synsätt och beskrivningar, med det gemensamt att de ringar in det komplicerade förhållandet människan har till sig själv och sin eget värde.
I religionen är detta värde relaterat till Gud eller gudarna. Människan som inte böjer sig under dem och de eviga lagar som har ursprung i dem sägs vara egenmäktig, full av hybris, ogudaktig, självsvåldig, högfärdig, gudlös, syndfull eller oupplyst. I en sekulariserad kultur blir det svårare att tala om fenomenet; det finns till synes inget större än människan där som hennes storlek eller anspråk på storhet kan relateras till.
För att komma åt ett trots allt för mänskligheten evigt besvärande och betydelsefullt problemkomplex går man idag därför som regel till psykologin där människan som individ studeras och beskrivs.
Men psykologin brottas även den med den moderna tidens brist på måttstockar. Narcissism är följaktligen inget entydigt begrepp. Förenklat kan man säga att det knyter ann till myten som givit det dess namn genom att syfta på individens självbild – sann eller perverterad – och på de processer som den har inflytande över, inom individen själv eller mellan henne och hennes omgivning.
Kjellqvist skriver om narcissismen i en av sina andra böcker, som egentligen handlar om skam:

“Man kan sätta likhetstecken mellan narcissism och förmåga till självkärlek. Det rör sig om en kärlek som är riktad till den inre bilden av det egna självet. Graden av narcissism överensstämmer med omfattningen av och intensiteten i laddningen av det egna självet. Om denna laddning av kompensatoriska skäl är överdriven hamnar vi en extrem självöverskattning, den s.k. patologiska narcissismen med skamlöshet som följd. Självkärleken sker då på bekostnad av förmågan att älska den andre.” (Kjellqvist, Rött och vitt – Om skam och skamlöshet, s. 46-47)

Med narcissism kan man alltså mena vad som beskrivs i början av citatet ovan; helt enkelt den självkärlek som behövs för att individen skall kunna känna stolthet och glädje över att vara en unik varelse, sedd av sig själv och andra i sin egen absoluta individualitet. Det är den sunda, naturliga narcissismen eller självkärleken som vi alla behöver och lider förutan.
I denna sunda narcissism finner man grunden till individualitet, uttrycksbehov, längtan efter kärlek och självrespekt. Lite förenklat kan man säga att det enligt detta synsätt är då denna goda förmåga till självkärlek av någon anledning blivit störd som den patologiska narcissismen kommer in i bilden; den som Kjellqvist går över till att tala om i den andra halvan av citatet.
Här handlar det plötsligt om en kompensatorisk självkärlek som paradoxalt nog bottnar i upplevelsen av att inte vara värd kärlek, att inte vara en unik individ som känner sina styrkor och svagheter och respekterar dem. Den narcissistiskt störda individen beskrivs ofta i psykologiskt inriktade texter som en individ som störts i sin grundläggande identitetsutveckling och antingen behållit en barnslig personlighetsstruktur eller transformerat densamma, i syfte att skydda sig mot upplevelser av maktlöshet, avvisande och förnedring som annars vore överväldigande. Den amerikanske psykiatriprofessorn Otto Kernberg skriver om narcissistiskt störda patienter, alltså personer som lider av vad han kallar patologisk narcissism, att de ”inte bara tycks älska sig själva i övermått, utan även gör det på ett tämligen torftigt och självförnedrande sätt, vilket gör att man drar slutsatsen att de inte behandlar sig själva mycket bättre än de behandlar människor som de har relationer till.” (Kernberg, Borderlinetillstånd och patologisk narcissism, s. 278)
Enligt Kjellqvists beskrivning av den störda narcissismen i ovan citerade Rött och vitt – Om skam och skamlöshet kan den resultera i olika grundhållningar hos individen, beroende på hur skadan uppkommit, graden av den och andra faktorer, såsom personlighetens övriga egenskaper. Den som förmodligen är lättast att identifiera som patologisk narcissism innebär en total och mer eller mindre uppenbart verklighetsfrånvänd identifikation med ett falskt eller s.k. grandiost själv, där egenskaper som exceptionell begåvning, skönhet, framgång och makt är centrala. (Kjellqvist, Rött och vitt – Om skam och skamlöshet, s. 50)
Samvaron med andra människor och med hela den yttre verkligheten syftar hos en sådan individ till att få bekräftelse på att dessa egenskaper verkligen finns där och den som inte går med på att stå till tjänst som beundrande iakttagare straffas ofta grymt. ,Omgivningen blir till den spegel där individen oupphörligen måste få se sig själv och grumlas den hotas hela existensen eftersom den s.a.s. flyttat in i bilden. Därför blir andras blickar så viktiga fast de som har blickarna i övrigt kan behandlas som betydelselösa.
Uppenbart är det i den här kategorin av narcissistiskt störda individer som de flesta narcissistiskt störda ledare också kan sorteras in. För dessa människor är livet en kamp för att få omgivningen att spegla den jättelika, för den objektive betraktaren ofta deformerad självbilden. Allt för att glömma det verkliga självet som en gång fanns eller fortfarande finns bakom spegeln; förkastat, skräckslaget, ofärdigt och skamtyngt. ”Seger över skammen har vunnits till priset av en försvagad känslighet i förhållandet till andra människor, svackor i verklighetskontakten och ett bristfälligt över-jag(samvete).” skriver Kjellqvist som under den narcissistiska fixeringen ser skammen över att ha blivit avvisad och kränkt. (Kjellqvist, Rött och vitt – Om skam och skamlöshet, s. 50).
Den andra hållningen som den narcissistiskt störda individen kan inta är den av pendling mellan det ideala självet och det nedvärderade och förkastade, mellan spegelbild och borttynande kropp.
Naturligtvis finns här variationer. En del teoretiker vill i sin beskrivning av narcissismen som personlighetsstörning se en sådan pendling som obligatorisk (För en översikt, se t.ex. Sigrell, Narcissism – Ett psykodynamiskt perspektiv, s. 108-161) men verkligheten är förmodligen på den här punkten mycket komplex. De djupast störde individerna kan i enlighet med den första hållningen vara nästan oförmögna att medvetet uppleva att deras självbilder inte stämmer överens med verkligheten medan andra, som i någon mening får sägas ha mer verklighetskontakt, visar den typiska pendlingen mellan självförakt och självöverskattning. Återigen några kan endast ha till gång till sitt nedvärderade men dock sanna själv medan det ideala och fantiserade självet förläggs utanför den egna personen, på t.ex. en partner, eller bara levs ut i hemliga dagdrömmar som är djupt skamfyllda då den dagdrömmande mycket väl känner deras orimlighet. Kjellqvist skriver om hur det senare kan gestalta sig:

“I de fall där det grandiosa självet spjälkats av från resten av personligheten förekommer det att detta läggs ut (projiceras) på någon annan, som idealiseras och sätts på piedestal. Denna andra får då stå för det glorifierade, storslagna fantastiska och vidlyftiga medan vederbörande själv i huvudsak identifierat sig med ett nedvärderat verkligt själv, vilket genomgående ger upphov till låg självkänsla. Jag tycker mig se att det slags människor som på detta vis får representera och låter sig vara mottagare av det avspjälkade grandiosa självet ofta har just en narcissistisk personlighet. Här kan vi se hur två vitt skilda narcissistiska konfliktlösningar, med en gemensam ursprunglig erfarenhet av kärleksbrist och skam, länkar vid varandra.” (Kjellqvist, Rött och vitt – Om skam och skamlöshet, s. 52)

Alliansen mellan den narcissistiskt störda individ som helt identifierar sig med det idealiserade självet och den också narcissistiskt störda individ som har behov av ett sådant idealiserat själv hos någon annan kan var utomordentligt svår för omgivningen att genomskåda. Icke desto mindre är den betydelsefull då man vill förstå vad som kan hända i samspelet människor emellan, bl.a. mellan en ledargestalt med ett mycket stort narcissistiskt självhävdelsebehov och dennes följare.
Förhållandet som Kjellqvist beskriver uppstår alltså mellan två parter som båda har ett behov av att idealisera, sig själv eller någon annan, och nu närmar vi oss det intrikata med människans narcissism som fenomen; vi har alla i någon mån ett behov av att idealisera, åtminstone i fantasin, även de av oss som inte haft någon större anledning att inte utveckla en både god och någorlunda verklighetsnära självbild.
Önskningar, dagdrömmar, förhoppningar och fantasier om hur det skulle kunna vara är en del av den mänskliga naturen och bidrar till framför allt kreativiteten. Samtidigt har dessa företeelser alltid en baksida i att det finns en beredskap för förförelse. Verkligheten tilltalar oss inte alltid. I omformandet av den är gränsen mellan lögn och skapande hårfin. Den överskrids ofta såväl i individuella liv som intima relationer och grupper.
Narcissismen i betydelsen jagets självhävdelsebehov och drift att överskrida sina gränser blir slutligen därför också ett fenomen som spänner över ett hela spektrat av sociala, relationella och individuella fenomen.
Överallt där det uppkommer fantasier om makt, lycka, skönhet, rikedom eller om perfektion i största allmänhet finns en risk att gränsen för vad som är realistiskt ignoreras och man antingen försöker tvinga på verkligheten fantasin eller fantasin på verkligheten. Spegelbild och sann existens blandas ihop och medan den förstnämnda förstoras mot det monstruösa tynar den andra bort.
Narcissismens yttersta konsekvens är förnekandet av verkligheten och därmed livet och av den anledningen kan den ibland tangera eller blandas ihop med kreativiteten som vill uttrycka verkligheten på ett nytt sätt men utan att egentligen förneka den.

Verklighetensförnekelsen och kreativiteten
Den narcissistiskt störde individen börjar med att spegla sig men eftersom spegeln inte rymmer någon större värld än hans eget förmenta ansikte och behovet av en större värld för människan är oavvisligt, om inte annat för att det måste finnas en värld för spegeln att stå i, förvandlas snart allt som han ser till förvrängda bilder av vad som i själva verket finns i hans inre.
Där ingen annan människas upplevelser egentligen betyder någonting i sig själva finns bara den narcissistiskt störde individens egna fantasier som i enlighet med det kompensatoriska behovet är inriktade på makt, skönhet, rikedom, gränslösa förmågor för honom själv och gränslös beundran och kärlek alternativt avund och hat från betraktarna.
På så vis omskapar den gravt narcissistiskt störda individen världen i spegeln så att det inte längre finns någon skillnad mellan hans inre värld och världen utanför. Världen utanför är kall och död men reflekterande i det oändliga.
Ändå är den destruktiva narcissismen ofta svår att skilja från den levande kreativiteten. Driften att skapa sin egen värld finns både hos konstnären och den narcissistiskt störde och var skiljelinjen går mellan egentligt skapande fantasi och verklighetsförvanskande i betydelsen att man våldför sig på det liv som verkligheten innehåller genom att frånta det dess egen existens och tvinga in det i roller är inte alltid knivskarp för ett mänskligt öga.
Här kan särskilt två kategorier av människor gå över gränsen också utan att nödvändigtvis vara rakt igenom infekterade av den destruktiva narcissismen; de som har ett stort kreativt behov men av olika skäl inte lyckas få utlopp för det i en konstruktiv aktivitet och de som p.g.a. en tidig och helt överväldigande upplevelse av skam och förlust inte senare i livet står ut med att möta livet oförvanskat och direkt.
Inte sällan är dess två typer förkroppsligade i en och samma person. Denna person kan sedan vädja till de likartade tendenser som finns överallt där det finns människor som drömmer, vantrivs, leds, sörjer och skäms och verklighetsförvanskningen kan på så vis, om det vill sig illa, snabbt bli till en epidemi. I de fall där det verkligen är en individ som är rakt igenom infekterad som är upphovsman till den epidemin kan verklighetsförvanskningen urarta till kollektiv verklighetsförstörelse, ändande i förhärligandet och genomförandet av mord på levande varelser. Såhär skriver t.ex. i inledningen nämnde Fest i sin stora biografi över Adolf Hitler om vad som attraherade det tyska folket hos nationalsocialismen och dess ledare:

“Det moraliska kravet kompletterades och avrundades med föreställningen om en särskild mission: känslan av att delta i en apokalyptisk uppgörelse, att lyda en ”högre lag”, att representera en idé. Det var denna som förlänade obevekligheten dess heliga kraft, och det var helt i den andan som Hitler betecknade dem som störde hans mission som ”folkets fiender.” I denna rigorism, som åberopade hans djupare insikt och hans särskilda kallelse, återspeglades inte bara den traditionella tyska avsaknaden av relationer till politiken utan därutöver också nationens egendomligt störda förhållande till realiteten över huvud taget. Den verklighet i vilken idéerna tar gestalt och upplevs av människorna och i vilken tankarna omsätts i förtvivlan, ångest, hat och skräck, den verkligheten existerade helt enkelt inte: vad som fanns var program /…/ Bristen på human föreställningsförmåga, som alltsedan Nürnbergprocessen tydligt framträtt i alla rättegångar mot aktörerna under de där åren, var inget annat än ett uttryck för realitetsförlusten.” (Fest, Hitler – En biografi, s. 406)

Tidigare i samma biografi påpekar Fest att påfallande många av nazitysklands ledare, inklusive führern själv, var misslyckade konstnärer. (Fest, Hitler – En biografi, s. 413) Med det menar han konstnärer som i enlighet med vad citat ovan beskriver istället för att berika verkligheten eller realiteten använde sina visioner, idéer och andliga stämningar till att förneka och t.o.m. förstöra den.
I detta var de egentligen inte annorlunda än många av dagens medelmåttiga konstnärer som i sina konstprojekt använder människor, djur och natur på ett objektifierande sätt. Det särskilda med dem var att de fick tillfälle att använda en hel nation och ett helt folk och att denna nation och detta folk lät sig användas, upptända som de var av verklighetsförvanskningens löften.
Vad nazismen som totalitär rörelse och dess ledare åstadkom var, som Fest påpekar, ett uttryck för realitetsförlusten och det kunde genomföras därför att tillräckligt många ville bort från realiteterna och några få var beredda att med sina mänskligt ofullkomliga medel, enkannerligen den mänskliga ondskan, utplåna realitetens främsta uttryck, nämligen livet.
Men av de misslyckade konstnärernas perverterade kreativitet och av deras uppenbara ovilja att leva i realiteternas värld där inte de mänskliga idéerna bestämmer allt skapades ett helvete på jorden. Först för dem som utpekats som folkets fiender, sedan för hela folket.
Mekaniken var i själva verket den destruktiva mänskliga narcissismens mekanik, som den ser ut då den börjat verka inom kollektivet och blivit epidemisk. I Hitlers fantasi, nazismen, låg önskan att utradera alla varelsers gränser och på så vis åstadkomma allmakt under löfte om uppgående i något större, allomfattande och perfekt som i själva verket inte var något annat än Hitlers fantasi om en jättelik spegelbild av hans inre tomma och storvulna värld.
”Det är nödvändigt att vi utvecklar strukturer som omfattar individens hela liv. Varje verksamhet och varje behov hos varje individ kommer på så vis att regleras av den av partiet representerade allmänheten. Det finns inte något godtycke längre, inga fria områden där den enskilde tillhör sig själv…” citerar Fest Goebbels, den misslyckade författaren, då han hänger sig åt sin entusiasm. (Fest, Hitler – En biografi, s. 406)
Så skulle det i tredje riket inte finnas något mänskligt liv som undgick tvånget att omformas efter ledarens fantasi med mindre än att det istället helt förintades.

Att inte uthärda verkligheten
Kreativiteten och oförmågan att stå ut med verkligheten ingår inte utan orsak gärna allians med varandra. Faktum är att kreativiteten är en hjälp att uthärda de delar av verkligheten som annars skulle vara outhärdliga, eller i alla fall förefalla meningslösa för de som tvingas uppleva dem.
I kreativiteten finns ett utlopp och ett uttryck som är i människans tjänst så länge kärleken till det levande är överordnad driften att fly från livet. Det är i de fall där motsatsen gäller som kreativiteten istället blir till ett instrument för förnekelse och därmed sätts i den destruktiva narcissismens tjänst genom att leverera storvulna, förskönade och förenklade bilder av det egna jaget och världen.
Att vara människa är till syvende och sist ofrånkomligen att uppleva brist. Det är att erfara smärta, att mista, bli sjuk och att bära sitt existentiella lidande och sin ensamhet. Slutligen är det också att stå inför döden.
Ingen av oss kommer undan dessa grundförutsättningar; oavsett hur orättvist bördorna är fördelade så måste de bäras till en punkt där de skall läggas ner, överges och ersättas av det om vilket ingen av oss vet det allra minsta.
I detta ligger fröet till verklighetsförnekelsens lockelse och med den har vi alla att kämpa, inte bara de av oss som i någon klinisk mening bär på psykiska störningar eller problem. För alla som ställs inför ett till synes ohanterligt nederlag eller lidande blir önskan om flykt eller förnekelse förr eller senare en realitet. Det innebär att de av oss som blivit mycket tidigt och grymt utsatta för livets bristfällighet också svårast frestas av den destruktiva narcissismens löften om kontroll och återupprättad stolthet och skönhet.
Tyngst är erfarenheten av att inte vara eller ha varit älskad. Inför den står människan vanmäktig. Och därför bör den som studerar fenomenet destruktiv narcissism förhålla sig ödmjukt. Det finns en existentiell sårbarhet hos människan som bara den fullt ut lär känna som av någon anledning hamnar utanför de sociala, känslomässiga och materiella skyddsnäten som människor i alla tider försökt spänna upp runt sig.
Om psykiskt välfungerande människor under de bästa förhållanden blir imponerade av makt, rikedomar och skönhet och faktiskt låter sig duperas av löften om delaktighet i dessa förmåner är det inte att förvåna sig över att andra, mindre lyckligt lottade, i sitt inre bär på både löftena och frestelsen att tro dem.
Att gå verklighetsförnekelsens väg istället för livets eller den sanna kreativitetens där den inre sanningen uttrycks istället för den inre driften till lögn är naturligtvis mycket mer frestande för dem vars verkligheter inte har särskilt mycket att erbjuda av kärlek, nöje och skönhet än för dem som redan fått mycket av dessa goda ting.
I flykten undan verkligheten, Fests realiteter, vänds kreativiteten i destruktivitet och politiken i personkult eller ideologiserande som inte tar hänsyn till verkliga människors behov. Ja, ännu mycket mer än så kan förvändas då behovet av förnekelse är tillräckligt stort.
Vad gäller den narcissistiskt störde ledaren bär han själv på samma fantasier som sina följare och det är dem han använder för att omskapa bilden av sig själv till en enorm spegelbild i deras ögon och bilden av dem till bilden av en massa där ingen ensamhet längre finns.
Hos denna ledare själv kan upplevelsen av verkligheten som något ont ha varit så tidig och djup att fantasierna han frambesvärjer för honom är den enda möjliga tillflyktsorten, dit han nu också lockar sina anhängare undan deras lidande, deras sorger och deras ensamheter. Det är inte att undra på att både de och han själv ser honom som en frälsare; han är det ju – undan verkligheten.

Albert Speer – Individen i historien
I den i inledningen redan nämnda Albert Speer – En biografi skriver Fest om en av 1900-talets kanske mest omstridda krigsförbrytare, titelns Albert Speer; chefsarkitekt och sedermera rustningsminister i tredje riket, en av Hitlers närmaste män men också en av de få från den nazistiska partitoppen som överlevde både kriget och den följande rättsprocessen i Nürnberg.
Biografin är som bok betraktad ett praktverk. Inte endast till omfång utan även till kvalitet; att skriva om historiska personer, särskilt så komplexa sådana som Speer, är svårt.
Konsten att i en framställning visa hur den enskildes insats samverkar med de oöversiktligt många andra processer som pågick i denne enskildes omvärld vid den aktuella tidpunkten kräver både sina gedigna faktakunskaper, sin människokännedom och sitt sinne för dramaturgi. Allt detta behärskar Fest på ett för läsaren ibland nästan förvirrande fulländat sätt.
Utöver det är Fest som stilist mycket skicklig. Om det akademiska språket i sig självt inte kan äga en konstnärlig dimension så skänker Fest det utan vidare en sådan. Hans personporträtt blir nästan skönlitterärt levande gestaltade för läsaren, utan att Fest för dens skull tar sig den skönlitterära gestaltningens friheter i form av de tvivelaktiga dramatiseringar och ohämmade fantasier som mer lättillgängliga verk i genren gärna använder sig av för att krydda de torra fakta.
Men den kombination av kvaliteter som kanske i fallet Speer gör just Fest till en så lyckad levnadstecknare är förmågan både till mänskligt medkännande – inte att förväxla med medömkan – och teoretisk distans.
Människan Speer tecknas med dessa två paletter till en synnerligen skarp och mångfacetterad natur som inte alls på något vis är oåtkomlig för läsaren utan tvärt om möjlig att lära sig något av, både om historien, mänskliga relationer i allmänhet och om det egna livet – därav mitt val av att ta min utgångspunkt här, i denna biografi över en följare som jag inte är den första att fascineras av.
Fest själv fascineras uppenbarligen också av Speer och försöker följaktligen tränga in i allt som kan ha påverkat honom.
Inför en enda – och mycket viktig – aspekt av människans karaktärsutveckling gör Fest emellertid halt, nämligen inför barndomen. Luckan fylls delvis igen genom att Speers sociala bakgrund, hans yrkesambitioner, hans eget och samtidens idégods och hans individuella drag sorgfälligt undersöks.
För Fest är det den kollektiva historien som är individens arena, inte den personliga ursprungshistorien, som det är för psykologin och särskilt för den tidigare diskuterade psykoanalysen och de teorier som vidareutvecklats från den.
Någonstans bland historiens slagghögar och materialsamlingar vill Fest finna det som bidrog till Speers livshållning och som gjorde att han på ett alldeles särskilt sätt band sig till ledargestalten och människan Hitler.
Speer var nämligen inte bara den man som arbetade för Hitler med att uppföra hans byggnader och sköta produktionen till hans krig. Han var också den man som under rättegången i Nürnberg yttrade de djupt tragiska orden, både för honom själv och den man han talade om ”Om Hitler överhuvudtaget hade haft vänner, hade jag säkerligen varit en av hans nära vänner.” (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 363)

En tids strömningar
Albert Speer föddes 1905 i ett högborgerligt hem i Mannheim, av en mor med sociala ambitioner och en far som arbetade som arkitekt. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 29-31) Själv skulle Speer sedan gå i faderns fotspår och även han studera till arkitekt. I valet av maka gick han dock sin egen väg då han valde en flicka från något enklare bakgrund som föräldrarna länge var emot giftermålet med. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 35)
Som yngling hyste Speer ett svärmiskt intresse för friluftsliv och han tilltalades och överensstämde med tidens ungdomliga ideal om enkelhet, friskhet och naturlighet som i sin tur kan sägas ha stått i motsats till de ideal som präglade hans eget ursprung i den dammiga borgerligheten med dess konventioner och plikter. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 41-42)
M.a.o. förkroppsligade den unge Speer flera av tidens strömningar, där föreställningen om en befrielse både från de trånga sociala konventionerna och från realiteterna, särskilt från politiken bl.a. ingick tillsammans med en lätt bohemisk attityd. Fest beskriver hans avskiljande från det borgerliga ursprunget som en följd av ”den totala avsaknaden av politiska måttstockar, med benägenheten att fly in i livsfrånvända tillstånd, liksom likgiltigheten för människa och verklighet,…”(Fest, Albert Speer – En biografi, s. 45)
Samtidigt behöll Speer uppenbarligen mycket av de vanor och medveten eller omedvetna föreställningar om samhället och individen som kom från hans borgerliga uppväxt. Förutom hans yrke, som visserligen var konstnärens men också hantverkarens och ingenjörens, även en djupt rotad tendens att skilja på vad arbetet, d.v.s. plikten, krävde och vad känslorna, den personliga moralen, intimitetens mjukare koder bjöd. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 59)
Speer gick ut i livet i en tid då den gamla borgerliga kulturen stod inför hotet om en ny frambrytande ny tidsålder. Socialismen var på frammarsch i samma takt och av naturliga skäl ofrivilligt hand i hand med den moderna kapitalismen. Nationalistiska strömningar började göra sig gällande som en protest med dem båda. Demokratin var ännu i vardande och dessutom i Tysklands fall i djup kris. Naturligt nog frågade sig de besvikna människorna vad ett så ovant och osäkert system som det demokratiska skulle kunna garantera dem i en omvälvande tid då gamla privilegier och hierarkier hotades och ett krig dessutom just tagit slut och tvingat landet till en förödmjukande fredsöverenskommelse.  (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 36-39)
I den borgerliga livsföringen ingick som sagt åtskillnaden mellan det privata och det offentliga som en stark komponent. Känslorna hörde framför allt hemma i hemmet, i den intima familjekretsen där kvinnor och barn fanns. I yrkeslivet gällde pliktmoralen, det rationella tänkandet och yrkeskunnandet som gav mannen status och en försörjning. Högre andlig tillfredsställelse söktes i kulturen, inte i politiken. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 30-40)
Inte heller Speer var från början intresserad av politik, det var först mötet med Hitler och hans rörelse som förde honom in på den banan. Fest, som särskilt framhåller det motsägelsefulla i att den på många områden så rationelle och ljumme Speer lät sig attraheras av den hetlevrade och oborstade Hitler, förklarar delvis Speers involverande i Hitlers rörelse med Speers längtan efter att tillhöra en ny tid där han kunde bilda en konstnäridentitet samtidigt som hans borgerliga längtan efter ett system att arbeta i tillfredsställdes.
Men framför allt menar Fest att det var Hitlers anspråk på att vara ”opolitisk” i sin politik som möjliggjorde ett övervinnande av Speers eventuella skepsis. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 59)Det gjorde språnget från svärmisk naturdyrkan över till samhällsinriktad handling kortare.
Hitler stod för framtiden och Speer var möjligen ett barn av den gamla borgerliga epoken men det var i framtiden han skulle leva och det var dit han var på väg eller trodde att han var på väg, särskilt säkert i sitt yrke som innebar en orientering mot tekniska landvinningar.
I egenskap av arkitekt tycks Speer vid den här tiden ha varit en väl skolad men annars ganska medioker konstnär. I besittning av yrkeskunnande men inte av den kreativa egenart som krävs för att nå längre än till ett upprepande av redan etablerade mönster. Icke desto mindre ville Speer förändra med sin arkitektur och vad han omedvetet tycks ha väntat på var någon som kunde ge honom nog luft under vingarna i form av känslor, idéer och dramatik för att han skulle kunna gripa sig verket ann.
Denne någon skulle alltså bli den misslyckade konstnären och småborgaren Adolf Hitler som Speer träffade första gången 1930, på en politisk manifestation i Berlin-Neukölln. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 49)

Den misslyckade konstnären och den lyckade borgaren
Om Speer saknade den brinnande själen hos en stor konstnär men hade hantverkskunnandet förhöll det sig på helt motsatt sätt med Hitler.
Hitler saknade visserligen också han konstnärens genuina individualitet och inre rikedom men han brann och det han brann av var hat; en stark känsla av att hela sitt liv ha blivit missförstådd och förfördelad och ett vitglödgat begär efter att bli någon i det borgerskap som han både fallit ifrån och identifierade sig med.
I Hitler återfanns samma dubbelhet som hos Speer, fast spegelvänd så att säga; om Speer kom från en högborgerlig bakgrund och självklart anträtt en borgerlig bana där han emellertid drömde om att utveckla sina konstnärliga visioner så var Hitler från en småborgerlig miljö som han efter föräldrarnas död sjunkit ner under och han hade aldrig lyckats skaffa sig någon utbildning, däremot hade han år av felslagna förhoppningar på målar- och arkitektyrkena bakom sig. (Fest, Hitler – En biografi, s. 21-61)
Fests biografi över Hitler, som också den är ett storverk, tecknar den unge Hitler som en vilsen, affekterad gestalt, tom på allt sånär som på en från början spretig vilja som emellertid sedan lät sig fyllas med stämningar ur tiden; antisemitism, nationalism och svaghetsförakt. Också här syns spegelbilden av Speer fast förvrängd då det även för Speer var det typiskt att låta sig fyllas av de rörelser som hans tid och omvärld fylldes av snarare än att stå för något individuellt unikt. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 42-43)
Fests beskrivningar av Speer och Hitler är beskrivningarna av två egendomligt tomma män. Skillnaden mellan dem tycks främst ha bestått i vad de traktade efter att fylla denna tomhet med och i vilken grad deras viljor styrdes av moral.
Hitler skulle fylla sig med de mörkaste drömmarna i den epok han levde i och vad som betydde något för honom var att han genom dem skulle få spela en roll som samma epoks personifikation, dess katalysator. Speer, däremot, lät sig visserligen också fyllas av epokens drömmar men då om drömmarna om ledaren.
Då Hitler och Speer möttes kunde de bilda ett par i tiden. I Speer såg Hitler den ideala bilden av sig själv som ung samtidigt som han av denna bild nu i sin tur kunde låta sig dyrkas som den store visionären, den som skulle göra allting Speer drömde om möjligt med politikens medel.
Speers vilja var alltså redo att tas i bruk för någon annan. Hitlers vilja däremot kom att tas i bruk för honom själv; för att triumfera över den värld som inte erkänt Hitler, som konstnär och som över huvud taget stor man.
Om Hitler skriver Fest i sin Hitlerbiografi och citatet äger en giltighet för långt fler destruktiva och narcissistiskt infekterade ledargestalter än Hitler:

“Ju mer medveten han blev om otillräckligheten i sin konstnärliga förmåga eller om sin otillräcklighet överhuvudtaget, desto mer angeläget måste han ha känt behovet av att upptäcka argument som talade för hans särskilda överlägsenhet. Den cynism med vilken han gratulerade sig till kunskapen om människors ofta oändligt primitiva föreställningar hade därför samma bevekelsegrund som hans tendens att överallt se de lägsta drifternas verk, korruption, konspiratoriskt makthunger, hänsynslöshet, avund, hat: och det var en önskan att tillskriva världen det han själv plågades av. Också slumpen att han tillhörde en viss ras hade fått tjäna som hållpunkt för hans behov av individuell överlägsenhetsfilosofi som en bekräftelse på att han var annorlunda och förmer än alla de proletärer, landstrykare, judar och tjecker som korsat hans väg.” (Fest, Hitler- En biografi, s. 79)

Typiskt är den unge Hitler i citatets vägran att hos sig själv se bristen. Istället läggar han den på den omgivning han betraktar. Och omgivningen gav honom talrika chanser; där han befann sig frodades sådant som antisemitiska föreställningar och förakt för svaghet. (Fest, Hitler- En biografi, s. 73)
Då Hitler jublade över första världskrigets utbrott och i det såg sin chans till att äntligen tillhöra ett sammanhang där alla social skillnader var utplånade och han endast behövde leva för de grumliga patriotisk idéer som förlänade honom storhet var han inte ensam om detta; i hela det tyska området firades krigsutbrottet som vore det en nationell festdag. Som soldat utmärkte sig sedan Hitler genom sin tapperhet som i realiteten innebar en total identifikation med de föreställningar som är krigets grundläggande element och Hitler föraktade kamraterna som vid fredsslutet deserterade eller helt enkelt löstes upp totalt i sin mänskliga längtan efter kärlekspartners, familj och vanlig enkel överlevnad. (Fest, Hitler- En biografi, s. 99)
Inga andra föreställningar var nog för Hitler än de om omänsklig storhet, omänsklig makt och omänsklig perfektionen. I den vardagliga världen där människor har arbeta, familj, vänner och fritidsintressen passade han inte in. Det var i en fantasivärld, befolkad av Richard Wagners myter och pompösa scenerier och tidens antisemitiska propaganda som salvelsefullt talar om Tysklands segerrika framtid han fann sin roll. Och rollen han inte fick, den som konstnär, den lät han Speer överta, arkitekten som skulle bygga upp de väldiga monumentala städerna i hans rike.

En bakvänd kärlekshistoria
Politik i meningen åsiktsutbyte och avvägningar mellan intressen var inte ens i begynnelsen det viktiga för Hitler som började sin politiska bana först i 30-årsåldern, då hans konstnärdrömmar inte gått i uppfyllelse och tiden som soldat var över. I politikens ställe fanns hans storslagna visioner och för att kunna omsätta dem i praktik utan att tvingas till kompromisser var han tvungen att bli en skicklig strateg. Det skulle snart visa sig att Hitler besatt en till synes intuitiv förmåga att veta vad han borde göra och när. I metoder och taktik var Hitler anpasslig, konstaterar Fest efter att ingående ha beskrivit hur hans politiska karriär tog sin början. (Fest, Hitler- En biografi, s. 182) Det var hans mål som inte gick att anpassa eftersom de ytterst sett var vad som drev honom, snarare än välbefinnandet hos samhället eller ens hos honom själv.
Logiskt nog var det följaktligen inte heller politiken som trollband Speer då han först mötte Hitler utan Hitlers omvittnade talang som demagog. Speer såg i Hitler en fascinerade dynamisk man, en frälsare nästan, och snart var han medlem av Hitlers parti och engagerad av Hitler i dennes planer på att äntligen göra sig till den byggherre han drömt om att vara.
Hitlers maktövertagande och sedan hans tidigare stadsarkitekts död innebar snart en storartad möjlighet för den opolitiske Speer med sin beundran för mannen med mustaschen. Hans borgerliga instinkt var att pliktmedvetet tjäna det system där hans försörjning och sociala status kunde säkras. Hans konstnärsideal bjöd honom att ta tillfället i akt att förverkliga sina arkitektoniska visioner utan hänsyn till andra intressen än de estetiska. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 58-60)
Men Speer var inte bara en nyttig yrkesman i Hitlers organisation. Snart visade det sig att Hitler relaterade till honom personligen på ett helt annat sätt än vad han gjorde med någon annan i sin krets. Fests kommenterar träffande villkoren i de båda männens bekantskap: ”Överlag fann dock båda hos den andre vad de saknade hos sig själva och beundrade hos honom, i form av överförd egenkärlek, idealbilden av den egna personen.” (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 69)
Fotografier visar Hitler och Speer tillsammans, på promenad eller inneslutna i en intim tvåsam melankoli. Även sedan Hitler blivit führern fortsatte han att vara tillgänglig för Speer när denne ville påkalla hans uppmärksamhet och de två tillbringade långa timmar tillsammans med att försjunka i gemensamma drömmar om den nya staden Germania som skulle byggas som en nazistisk mönsterstad.
Ofta promenerade de eller också satt de vid ritbordet där Speer kunde visa Hitler sina senaste alster. Tilliten från Hitlers sida var så stor att han rentav lät Speer ta sig ann några av de pompösa ritningar han själv gjort i sin ungdom på byggnader och monument och Speer ändrade dem utan omsvep. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 95-147)
Över huvud taget var Speer den ende som enligt vittnesuppgifter tycktes kunna behandla Hitler som en jämbördig och medan omgivningen i övrigt sade vad de trodde att führern ville höra kunde Speer inte bara avstå från den sortens servila hänsynstaganden, han kunde också tala med en uppriktighet som ibland verkade förfärande för åhörarna. (Jfr bl.a. Fest, Albert Speer – En biografi, s. 70, s. 222)
Denna speciella status tycks ha varit anledningen till att Speer sedan han en bit in i kriget inte längre var arkitekt utan rustningsminister, faktiskt kunde trotsa Hitlers order och öppet kritiserad den alltmer paranoide och ensamme führern i hans vansinnesidéer. Några incidenter från just denna tid visar också mycket tydligt vilken sorts känslor som måste ha funnits mellan Speer och Hitler. ”Jag ska meddela er från Führern, att han håller er kär.” var de ord som Hitler lät en annan partifunktionär, Erhard Milch, vidarebefordra till Speer efter en ovanligt öppen konflikt. Reaktionen Speer gav var lika mättad av överspända, infantila känslor, om än åt motsatt slagsida: ”Führern kan slicka mig i röven.” (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 263)
Över ordväxlingen finns en omisskännlig ton av sviken kärlek. Från Hitlers sida nödtorftigt draperad i ett ceremoniellt tonfall som hur som helst skälver av återhållna och obekväma känslor. Från Speers sida onödigt expressiv, som hos en bedragen skolpojke.
Också avskedet i bunkern som Speer själv ger uttryck för en sådan besvikelse över vittnar om de känslor som de båda männen måste ha hyst för varandra. Speer greps av vad han själv, enligt Fest, kallade ett bekännelsetvång och gick ingående igenom hur han den sista tiden innan det annalkande slutet gjort allt för att motarbeta att Hitlers order blev åtlydda. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 330) Trots att bekännelsen bara verkade göra Hitler ännu mer nedstämd och frånvarande fortsatte han för, som Speer själv formulerade det, ”på något vis var det så förtvivlat viktigt för mig /…/ att få en glimt av mänsklig kontakt med Hitler.” (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 330) Då Speer till slut meddelade att hans personliga lojalitet med Hitler aldrig tagit skada fick Hitler tårar i ögonen men då Speer erbjöd sig att stanna i Berlin och invänta döden tillsammans med Hitler fick han inget svar. ”Han kanske förnam att jag inte var uppriktig”; citerar Fest Speer. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 331)
Uppenbarligen väntade sig Speer att Hitler på ett särskilt sätt skulle ta avsked av just honom. Och hans handlingssätt, att åka till bunkern mitt i brinnande krig och med fara för livet, för att säga den psykiskt isolerade och urspårade diktatorn sådant som kunde kosta Speer själv livet genom omedelbar arkebusering, vittnar om desperationen hos en älskande.
”Han (Hitler, min anm.) favoriserade Speer mer än någon annan, gav honom utmärkelser och en hög ställning.” konstaterar Fest. ”I de enda former av vördnad som han nedlät sig till kallade han åtskilliga gånger först arkitekten, sedan organisatören och slutligen också rustningsministern ”genial”, och i sådana och andra beundrande uttalanden som under en tid ständigt återkommer kan man vid sidan av all stolthet över den unge, utvalde adepten inte undgå att märka ett erotiskt motiv.” (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 414) Och han fortsätter med påpekandet att mellan Hitler och Speer var konflikterna alltid laddade av starka intima känslor som avundsjuka, trots och besvikelse men då vänskapen var på topp var den otvungen och Speer kunde utan vidare avbryta Hitler mitt i någon storvulen utläggning för att dra in honom sina arkitektoniska fantasier. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 114)
Även dramaturgiskt innehöll relationen alla de faser som ett erotiskt kärleksförhållande brukar gå igenom om det är passionerat; det första mötet där Hitler gör intryck på den politiskt och säkerligen också psykologiskt naive Speer, fördjupningen då Hitler visar intresse för sin yngre vän och de tillsammans börjar fantisera om en storslagen framtid tillsammans, slitningarna som emellertid aldrig blir tillräckligt starka för att kontakten skall brytas men där sårade känslor och längtan visar sig i kommentarer och handlingar och slutligen i det bittra avskedet, då allt gått om intet, också drömmarna, men där Hitler ger intryck av spänd behärskning och Speer besviket drar sig tillbaka för att resten av sitt liv vara mannen som tömdes av den han ville fylla sig med.

Under Nürnbergprocessen skulle Speer som ende man ur partitoppen erkänna sig ansvarig för de förbrytelser som nazistregimen begått. Han skulle också som ende man bekänna sin personliga vänskap med Hitler. Denna tvådelade bekännelse skulle han sedan hålla fast vid fram till sin död 1981, efter tjugo år Spandaufängelset och resterande år i frihet, trots att den kostade honom i stort sett alla de relationer han hade haft under loppet av sitt liv, antingen för att han upplevdes som en svikare – av tidigare nazistkamrater – eller också för att han uppfattades som en hycklare – av den nya tidens väktare av historien.
Också det faktum att han länge varit borta från sitt sociala sammanhang bidrog till isoleringen. Fest skriver om Speers frigivning:

“Redan under besöken i Spandau hade det gått upp för Speer att han saknade enkla ord och den spontana värme som uppstår ur rena bagateller, men han trodde att besväret som sådant vållade honom berodde på omständigheterna. Nu blev han medveten om att främlingskapet gick mycket djupare än så. Under åren då han varit frånvarande hade alla skapat sig sin egen värld.” (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 331)

Men ännu väsentligare i denna upplevelse än den förlorade tiden måste förlusten av möjligenheten att göra något gott av livet ha varit. Hur Speer än vände och vred på sig så var han skyldig, han var någon som hade lockats in i illusionen och sett den brista, försent för att någonsin kunna bygga upp något utanför den. Han var en människa som bar en skuld som vare sig han själv eller omgivningen någonsin skulle kunna glömma. Vad han stigit in i driven av naiv egennytta hade visat sig vara ingenting mindre än en katastrof, där han gravis gått med på att vara en huvudaktör. Vad han betalade med var inte bara sitt liv i betydelsen sin tid på jorden utan också i betydelsen sin chans, sin möjlighet.
Albert Speer dog i England, på resan tillsammans med den yngre kvinnan som skrivit till honom med anledning av hans självbiografiska skrifter. Vid sidan av Hitler tyder vissa uttalandet på att förhållandet till henne var det enda verkligt känslomässigt passionerade han fick uppleva även om man räknar med hans långa äktenskap. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 410)

Främlingen på gatan
Frågorna kring Speer och de självbiografiska skrifter han författade har nästan alltid kommit att kretsa kring en enda punkt, nämligen Speers vetskap respektive ovetskap om nazistregimens folkmord på judar och andra oönskade grupper. Att Speer deltog i att driva judar från deras bostäder för att istället ge dessa till s.k. renrasiga tyskar råder det enligt Fest inga tvivel om. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 157)
Det är också klart att han i egenskap av rustningsminister vid ett tillfälle 1943 besökte ett läger där tvångskommenderad utländsk arbetskraft jobbade under hemska förhållanden. ”Fångarna var undernärda, grottluften råkall, förbrukad och stinkande av exkrement. Även jag blev yr av bristen på syre.” citerar Fest Speers egna kommentarer av besöket och tillägger själv:

“Chocken över vad han hade sett släppte inte taget om Speer på länge. Det var den oväntade kollisionen med den verklighet som han i myndighetens andlösa verksamhet medvetet hade hållit utom synhåll bakom berg av dokument, sammanträden, resor och produktionsanvisningar.” Fest, Albert Speer – En biografi, s. 228)

Om Speer var en av åhörarna vid det ökända tal som Himmler höll i Posen den 6:e oktober 1943 där han rakt ut sade vad man avsåg göra med judarna och vad man redan gjorde med dem är däremot inte helt klarlagt. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 237)
Ensligt Speer själv skall han ha lämnat mötet några timmar innan Himmler började den utläggning som skulle fördela lojalitet och skuld i lika mån över åhörarna genom att i fortsättningen inte tillåta några tvivel om vad man bidragit till.
På det hela taget finns det indicier som pekar på Speers medvetenhet likaväl som indicier som pekar på motsatsen. Oavsett är det som starkast talar för att han faktiskt inte var omedveten ändå det förnuft som säger att en intelligent och försigkommen högt uppsatt nazist måste ha känt till vad den regim han arbetade för gjorde med sina medborgare och dessutom borde han i dess ideologi, i de monologer av Hitler han själv vittnade om att han så många gånger lyssnat till vid middagsbordet i Obersalzberg, i de skrifter och propagandaaffischer som cirkulerade, sett vilken slags maktapparat han var en del av.
Speer tillhörde under hela nazistregimens tid dess allra innersta kärna. Visserligen var han en outsider på många sätt, med sin högborgerliga bakgrund, sin ovanliga känslomässiga relation till Hitler och sin status som i första hand fackman, men det betyder inte att han inte var med i händelsernas centrum, tvärt om. Fest gör sig här heller inge illusioner men konstaterar att vetskap eller inte vetskap egentligen inte är den betydelsefulla frågan eftersom blotta bristen på vetskap redan den i en situation då så mycket måste ha pekat i en viss riktning röjer ett brottsligt självbedrägeri. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 238)
I Speers egna bekännelser ligger en dubbeltydighet som förmodligen bidrog till att han av omgivningen kom att uppfattas som måhända ännu mer suspekt än han gjort om han bara rakt av nekat till sin skuld; å ena sidan förklarade han sig ansvarig för allt regimen ställt till med, å andra sidan förnekade han sin klara medvetenhet om de värsta brotten. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 370-376)
Till Speers styrkor tycks ha hört att han var en utpräglad handlingsmänniska, en man i behov av ett större sammanhang att tjäna, men detta blev också hans svaghet då räkenskapens tid kom. Ingen kunde tvivla på att Speer länge, med hela sin själv, tjänat den nazistiska maktorganisationen och att han bara den sista tiden, sedan Hitlers order om att ödelägga det egna landet gått ut, handlat och tänkt i banor av sabotage och t.o.m. attentat.
Men det var onekligen som om en nödbroms plötsligt dragits åt inom Speer den sista tiden – en rest av uppväxtens konservativa moral kanske – då Hitler ville utlämna hela det tyska folket till undergången som han i sin uppblåsthet fantiserade om som den enda mytiskt acceptabla alternativet till total triumf och seger. Djupt inne i Speers dolda hjärta måste det ha funnits en princip som hade företräde framför att tjäna organisationen, nämligen principen att tjäna nationen eller mänskligheten i stort.
Den handlingskraft Speer uppvisade som rustningsminister var enastående och då den i sista stund riktades i en konstruktiv riktning visade den vad han antagligen kunnat åstadkomma för en mindre ondskefull regim. Speer förbättrade inte bara förhållandena för tusentals tvångsarbetare och arbetare, han bidrog också avsevärt till att mildra katastrofen i slutskedet med sin, för hans egen säkerhet, fatala ordervägran.
Dubbelheten hos Speer skulle efter tredje rikets fall förbli en orsak till att han hamnade i det som kan beskrivas som ett jordiskt limbo. Fest sätter som ofta fingret på en den springande punkten:

“Tusentals så kallade överhetspersoner har efter både det ena och det andra imperiets fall fördrivits från sina högkvarter. De har försökt frikänna sina skräckvälden eller idéerna som de föddes ur, beklagat ogynnsamma omständigheter eller svek från alla möjliga håll, och alla dessa undanflykter har visat hur svårt det är att svära sig fri. En annan kategori, de förstummade, har för att balansera sina komprometterade visioner flytt in i förbittring mot mänskligheten, historien och världens gång.
Möjligen har man inte tillräckligt uppmärksammat att Speer aldrig hemföll åt sådant, och att han trots växande tvivel på rättvisan i domen mot honom varken visade förbittring eller självmedlidande. Trots alla diskreta försök att rättfärdiga sig själv, och trots alla minnesluckor och självförespeglingar, försökte han aldrig rentvå regimen som helhet.” Fest, Albert Speer – En biografi, s. 426-427)

Förnekandet av verkligheten tycks ha varit möjligt för Speer under tiden det var nödvändigt, alltså under den process som ledde fram mot undergången, men då klockan väl var slagen var det som om realitetssinnet trots allt tog överhanden. Han var vare sig förmögen att se sitt land förintas eller under resten av sitt liv hålla fast vid regimens lögner.
Mycket tyder på att Speer mot slutet av livet utvecklade en längtan efter sanningen. Som han såg det betydde själva bekännelsen ingenting alls utan var ”på sin höjd en början” som Fest citerar honom och fortsätter själv:

“Frågorna han nu hade nått fram till började först bortom detta: genom vilka personliga och kanske rentav samhälleliga omständigheter han hade blivit den han var, och möjligen också hur han mot många inre och yttre motstånd frigjort sig från dem, varför andra hade så svårt för detta och varför den människa som han en gång hade varit ibland föreföll honom vara en ”främling”, som han utan ett ord gick förbi på gatan. Sådant ville ingen veta, menade han. Alla var bara ute efter hans skuld.” (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 423)

Bland de plågsammaste av mänskliga erfarenheter är utan tvivel denna: vad människorna inte vet frågar de inte efter. Skulden kunde de relatera till. Frågan om Speer vetat eller inte vetat, haft uppsåt eller inte uppsåt, var given av omständigheterna. Men den fråga som var en lika stor eller större realitet för honom själv var givetvis vem han var efter allt detta och han fann att han inte visste det, för att ha satt sig i förstörandet av verklighetens tjänst, låtit sig lockas av hybrisens lögner, är att ha förvanskat en bit av sig själv och efter det går man som en främling genom världen, där de flesta ännu lever i den betryggande illusionen om att hotet ligger utanför dem själva.
Till de egenskaper som omgivningen ständigt fann graverande hos Speer hörde hans många gånger synbara brist på känslouttryck. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 421-423) Han visade helt enkelt inte så mycket ånger som han sade sig känna. Här gör också Fest en reflektion som kan ses som avgörande i förståelsen av vari Speers brist låg, som också gjorde honom extra mottaglig för det narcissistiska falskspelet: livets andliga sida var honom främmande. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 424)
De strävanden som varit Speers var den väluppfostrade borgarsonens världsliga. Han förstod att skaffa sig makt, inflytande och utkomst och han värdesatte ett väl utfört uppdrag. Men det osynliga hade han svårt att se, det som var tingens värde, inte bara deras nytta. Andligheten, i betydelsen kunskapen om att allt levande ytterst har sitt ursprung i vad vi aldrig kan se eller förstå och bara kan böja oss i vördnad inför, fanns inte hos den äregirige arkitekten som först i fängelset insåg att storheten i ett byggnadsverk inte hade med rumsliga dimensioner att göra. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 111)
Speer var den andligt fattige människan. Men psykologiskt och kulturellt var han rikare än Hitler. Hos Speer fanns en uppfostran, ett sammanhang och en lojalitet mot något större än den egna personen som till syvende och sist gjorde Hitlers Ragnaröksvisioner motbjudande för honom, därhän att han var beredd att riskera livet för att sätta käppar i hjulet för förverkligandet av dem.
Redan den roll som den beundrande men självständige tjänaren som Speer intagit från början visade dessutom att han inte som Hitler helt behärskades av storhetsfantasier för egen del och därtill var i besittning av viss integritet.
Oavsett vad Speer visste eller inte visste om förintelsen och de andra förbrytelser mot mänskligheten som nazistregimen begick så bör man minnas att han var den ende högt uppsatte nazist som plötsligt, i krigets final, reste sig och framstod som en människa med mänsklig begränsning och mänsklig värdighet.
Andra halvan av sitt liv förvandlades Speer till en bruten man. Fest beskriver hur han under fängelsevistelsen ständigt försökte hålla sitt stora sysselsättningsbehov tillfredsställt genom fiktiva vandringar genom världen, hemligt skrivande av sin självbiografi och olika typer av mentala övningar. Men ansträngningarna var på sikt förgäves.  (Fest, Albert Speer – En självbiografi, s. 380-386)
Uppenbarligen var just utelämnandet till overksamheten det värsta straffet för en person som Speer som maniskt tjänat det system där han befann sig. De mänskliga relationerna tycks ha glidit undan mer obemärkt tills isoleringen till sist visade sig vara ett faktum. I fängelset var glasväggen mellan Speer och medmänniskorna ännu konkret och Fest skriver:

“Vid åsynen av bilder på sina barn, som han inte hade sett på fyra år, hade han flera gånger svårt att känna igen dem och för första gången slogs han av utsikten att ”inte bara ha förlorat barnen under tiden i fängelset, utan för alltid.” Också senare när barnen kom själva satt han oftast stelt mittemot dem, tvingade sig att le, letade som förlamad efter frågor som han inte kom på och fick väluppfostrade svar som inte sade honom någonting.” (Fest, Albert Speer – En självbiografi, s. 384)

I detta Speers leende mot sina barn, det som inte vill lämna mig, anar man mer än bara förlägenheten över de konstlade och obekväma omständigheterna, över de relationer som borde ha varit intima men inte var det och över det faktum att han nu var en far som tappat sin förmåga att stå för godhet och styrka; man anar den totala förstelningen som försent erkänd skuld ger upphov till hos en människa som trots allt förmår känna ansvar.
Speers leende är det hjärtskärande stiliserade uttrycket hos den som sett in i en lysande spegel och låtit sig bländas. Det är vad som får mig att vilja skriva om just Speer sextio år efter hans fängslande; det är vad som får mig att skriva den här texten.
Efter alla politiska och historiska analyser finns i detta leende en påminnelse om det som är det egentliga mysteriet; det som både ligger närmast och som är svårast att tränga in, därför att det är ett mycket mänskligt mysterium i betydelsen vardagligt, personligt, t.o.m. banalt. Vad kunde få en man som Speer, med ett klart intellekt, ett stort kunnande och dessutom uppenbarligen en viss integritet att snärjas i vänskap med Hitler och låta denne dra med honom in i ett brott ofattbart till omfång för de flesta av oss?
Frågan om arten av Speers personliga relation till Hitler och vad den gjorde med honom är obehaglig för oss därför att den flyttar fokus från den historiske personen Speers skuld eller oskuld till varje människas svaghet inför de frestelser som underbara idéer förkroppsligade i en synbart underbar och mäktig vän utgör.

Mänskliga frestelser
På den direkta frågan om vad som gjorde Speer sårbar för lockelsen hos personen Hitler går det utifrån Fests biografier över de båda männen att finna flera svar. Själv framhåller Fest som sagt gärna Speers borgerliga brist på politisk medvetenhet och övermått av lojalitet mot den organisation som gav honom hans ställning och levebröd.
Både i sin biografi över Speer och i sin biografi över Hitler gör Fest ens stor sak av borgerlighetens kris efter det förlorade världskriget och med det moderna masskapitalistiska samhället som ett hot framför sig.
Allt i Fests framställning tyder också på att Speer faktiskt såg sig själv som i första hand konstnär och yrkesman, i andra hand nazist, och detta tycks ha gjort honom obenägen att fundera närmare över vad det egentligen var för rörelse han inlät sig i.
Som ung arkitekt med viss begåvning men kanske brist på originalitet måste Speer ha känt sig oerhört lockad av den storhet som Hitler utlovade åt honom. Speer blev inte bara Hitlers egen arkitekt och därmed den person som Hitler kunde spegla alla sina vackraste ungdomsdrömmar i, han skulle också bli odödlig genom att bygga upp den storartade världshuvudstaden Germania.
Fest skriver mycket träffande om de byggplaner som Hitler och Speer tillsammans utformade och som präglades av en fullständigt måttlös gigantomani där alla upptänkliga stilelement och epoker blandades utan minsta spår av pietet:

“Man kan inte undgå att märka det programmatiskt överdrivna raseriet i denna arkitektur, det hysteriska drag som var typiskt för den, och man behöver bara kasta en blick på entréhallen i Hermann Görings palats med ”världens största trapphus” för att begripa hur antiklassisk – ända till karikatyr – klassicismen kan bli.
Det var dock inte bara affekten mot den egna samtiden som så omisskännligt präglade dessa byggnader. Det som i smått och stort bidrog till deras påfallande livlösa utseende var inte minst den teatraliska tendensen till självförgudligande. Strängt taget klarade de sig utan människor, som i praktiken inte var mer än konturlösa streck och punkter på byggnadsritningarna och, enligt ett typiskt uttalande av Hitler, bara ”planetbaciller”. Denna arkitektur visste heller ingenting om livet och satte i alla händelser döden längt högre. Också därför frammanade dessa tempelformer, pelarhallar, kandelabrar och statybeväpnade fasader oundvikligen bilden av världen som ett mausoleum där dödsskuggan redan svävade.” (Fest, Albert Speer – En självbiografi, s. 123)

På ett kusligt sätt pekade den av Hitler frammanade arkitekturen fram mot det öde som Hitler egentligen var besatt av: förintelsen av verkligheten, av världen och livet, av allt som han inte skulle kunna kontrollera och tränga in i och av alla rörelser som kunde bilda en kontrast till hans eget förstelnade inre. Storvulenheten täckte upp för bristen på originalitet och tillfredsställde på så vis inte bara Hitlers grundmurade behov av självbedrägeri utan också Speers som ännu var i vardande. Speer fann sig vara erbjuden en roll som var långt större än den han någonsin hoppats på att få spela och att tacka ja till den var detsamma som att tacka ja till lögnen.
Då det väl var gjort var han inbjuden i Hitlers döda rike utan möjlighet att tacka nej.
Föraktet för det levande, det som är vardagligt och sårbart och utmärks av varande snarare än perfektion, var själva essensen i Hitlers symbolvärld och även i den estetik som Speer inbjöds att skapa tillsammans med honom. Det var estetik till för att håna människan och injaga fruktan i henne. Och precis som Fest låter påvisa så ligger den narcissistiska livsinställningens hela ironi inbäddad i dessa arkitektoniska excesser; på de magnifika gatorna omgivna av enorma byggnader skulle också en talare som Hitler framstå som precis det han var, en liten människa. Men det är symptomatiskt att Hitler inte tänkte på detta, uppfylld som han var av sina egna fantasier om allmakt och avhumaniserad perfektion.
I den destruktiva narcissismens djupaste väsen smälter dessa båda storheter samman till en enda: människans förgudelse och människans död. Men för den som tidigt lärt sig förakta mänskligheten hos sig själv och andra och som kompensation uppfyllt sig med fantasier om det övermänskliga, det alltför stora och alltför perfekta, är det givet vad som är värt att uppnå, det finns inga tvivel och ingen sund distans.
Hitler uttryckte det själv då han lyriskt sade om det skrivbord Speer låtit rita till hans kontor, där en intarsia visade ett svärd till hälften utdraget ur sin skida: ”Bra! Bra! När diplomaterna, som sitter framför detta bord, ser det, kommer de att lära sig fruktan.” . (Fest, Albert Speer – En självbiografi, s. 137-139)
Om Speer just då någonsin slogs av det destruktiva i en sådan målsättning med en inredningsdetalj vet vi inte och även om han gjorde det var den nya självbilden som geni och utvald arkitekt säkert nog för att muta hans förnuft.
Först då Hitler började dra sina förintelsefantasier till sin spets, utanför de arkitektoniska drömvärldarna, gjorde Speer uppror men då var det redan för sent.
Till en början kan Speers politiska omedvetenhet parad med hans benägenhet att vilja tjäna en organisation och ett syfte säkert verkligen ha spelat en huvudroll i att han lät sig förföras av Hitler men Hitlers personlighet utövade uppenbarligen den helt avgörande dragningskraften redan då de planerade sina byggnadsverk tillsammans. I Speers ögon var Hitler ledaren som skulle lyfta Tyskland ur askan och som skulle ge Speer själv den status som han erbjöds i form av Hitlers egen avlagda gamla dröm om konstnärlig storhet och genialitet.
Det borgerliga separerandet mellan intim och offentlig sfär i ohelig allians med myten om den amoraliske konstnären kan sedan ha hjälp Speer då han mer och mer måste förtränga allt det som Hitler och hans regim stod för som avslöjade deras sanna naturer. Fest skriver: ”Som den arkitekt han var höll han inte bara sitt fackmässiga utan också sitt mänskliga ansvarsområde inom snäva gränser,…”  . (Fest, Albert Speer – En självbiografi, s. 143)
Förmodligen var Speer inte den ende inom den nazistiska organisationen som ägnade sig åt den sortens självbedrägeri. Det som skiljer ut honom är att han mycket väl kan ha varit den ende i så hög position som gjorde det. Det gjorde honom annorlunda i en värld där herrar som Himmler och Goebbels öppet och med oförställt hat tillstod sina människofientliga åsikter.
Speer själv tycks inte ha befattat sig nämnvärt med de nazistiska idéerna. I enlighet med sin natur som handlingsmänniska absorberades han av rikets praktiska skötsel och ytterst sett tycks han ha ägnat sig åt den med sin herre i åtanke; Hitler som han, ensam, tycks ha ingått i en verkligt personlig relation med och som kunde ge honom det han själv måste ha saknat i form av övergripande idéer, starka affekter och inspiration till det storslagna.
På djupet anar man här det som till slut måste ha varit det verkliga motivet, nämligen det symbiotiska elementet i Hitlers och Speers relation, det ömsesidiga speglande som Hitler annars förlade till sina fantasier och Speer annars säkert saknade och hemligen led brist på. I varandras ögon blev de vad de ville vara och de såg i varandra vad de kunnat vara. Hitler blev en stor politiker, en frälsar- och kanske fadersgestalt. Speer blev en lysande begåvad arkitekt och konstnär, förutbestämd för en kometkarriär i samhällets topp. Dessa positioner var i botten utbytbara och en och densamma.
Den narcissistiskt motiverade kärleken är ingenting annat än en önskan att annektera, att smälta samman och att erövra ännu en liten del av den egna storheten i gestalt av någon annan som redan äger den.
Att Hitler valde Speer till sin spegelbild bland alla unga konstnärer var säkert delvis en fråga om tillfälligheter men också om den hos Hitler utpräglade skepsisen mot verkligt originellt begåvade människor.
Som de flesta människor behärskade av hybris och infekterade av narcissistiska lögner var Hitler innerst inne en dilettant och för att kunna drömma utan att bli verkligt hotad behövde han någon som inordnade sig i drömmen utan att kräva något övergripande inflytande över hur den utformades. Med andra ord en annan som var tillräckligt mycket dilettant själv men samtidigt mer praktiskt skicklig än Hitler som mest var intresserad av att fantisera. . (Jfr. bl.a. Fest, Albert Speer – En självbiografi, s. 172)

Den motbjudande vanligheten
Det provocerande med Speer, det som fick världen att vända sig från honom i slutet av hans liv, var inte bara hans bekännande av skulden och det potentiellt tvivelaktiga som låg i bekännelsen. Troligen var det också hans genomsnittlighet; det faktum att hans blotta existens påminner oss om vår allmänmänskliga utsatthet för de narcissistiska fantasierna och frestelserna, kort sagt för hybrisen och självbedrägeriet.
Personer som Hitler, Göring och Himmler ägnar sig väl till att utgöra exempel på störda undantagsmänniskor. De har dragit den destruktiva narcissismens logik så långt att döden är fullt synlig mitt i fantasin om det ideala – åtminstone då man ser dem i backspegeln. Den entydigheten finns inte hos Speer. Snarare framstår han som en relativt genomsnittlig man av sin tid. Ingen kan på ett enkelt sätt besvara frågan om varför just han kom att bli tredje rikets arkitekt och rustningsminister.
Förmodligen var han inte den ende som kunnat fylla den platsen och förmodligen kunde han likaväl ha hamnat någon annanstans, om han inte mött Hitler och förbländats av hans löfte om en storslagen framtid.
Svagheterna som Speer hade var visserligen hans personliga men de var också mycket allmänmänskliga. Benägenheten att gilla någon som smickrar, att förföras av visioner, att rationalisera beslut som gagnar den egna personen och det egna sociala klättrandet finns hos de flesta av oss.
För att sedan gå in i den spegelsymbios som gjorde Speers förhållande till just Hitler unikt behövs det kanske en mer djupgående personlig brist i den egna självkärleken, en extra drivkraft till att vilja bli bekräftad och sammansmält med ett annat, idealiserat jag, men om det är så så delar Speer den erforderliga bristen med miljontals människor som ingår i kärleksförhållanden, vänskapsrelationer, grupper, föreningar, församlingar och sammanslutningar där den sortens symbioser kommer till stånd ständigt.
Det störande med Speer är alltså inte han ovanlighet utan hans vanlighet. Närmare bestämt detta att hans vanlighet i personlighet ledde till ett ovanligt livsöde och en skuld så enorm att den nästan inte går att föreställa sig.
Bilden av den åldrade Speer, arkitekten vars verk inte längre finns kvar, den före detta rustningsministern som direkt eller indirekt bidrog till miljontals människors död, familjefadern som förlorade sina barn under sin fängelsetid och maken som förlorade sin hustru i skuldens främlingskap, är gripande och fruktansvärd i sitt exempel på vad som händer med människan då hon låter sig lockas till att göra vad som är för stort för henne. Den påminner oss om det som vi annars förtränger; att vara bödelsdrängen är värre än att vara både offer och bödel.
Och att ha låtit sig luras av det övermänskliga är mycket mänskligt men konsekvenserna krävs det en omänsklig styrka att uthärda och det som är gjort är gjort och kan aldrig göras ogjort och djupet av bitterheten i den sanningen känner bara den som erfarit den som erfarit den bortom den punkt då allt är för sent.

Ledaren och småfolket
Fests biografi över Hitler tecknar porträttet av en människa vars själv inte endast var helt och hållet identifierat med ett idealiserat och falskt jag utan också med det onda som i Hitlers fall originellt nog tycks ha varit en framförallt estetisk kvalitet. ”Den pedantiska noggrannhet med vilken han förvandlade sin spökvärld av komplex och aggressioner till rena idyller där varje tegelsten, varje grässtrå och varje takpanna återfanns, uppenbarade hans hemliga behov av trygghet och av idealiserad skönhet,” skriver Fest om vykortsmålaren Hitler för att sedan konstatera vad denna i grunden sterila inställning mynnade ut i: ”Ju mer medveten han blev om otillräckligheten i sin konstnärliga förmåga eller om sin otillräcklighet överhuvudtaget desto mer angeläget måste han ha känt behovet av att upptäcka argument som talade för hans särskilda överlägsenhet.” . (Fest, Albert Speer – En självbiografi, s. 79)
Hitlers dröm om att bli konstnär stäcktes av det som drev den; förväxlingen mellan dödandet och det klåfingriga förstörandet av verkligheten och den livgivande fantasin. Vittnen har berättat om den unge Hitlers märkliga blandning av slarv och fanatism i allt han företog sig. ”Med närmast maniskt intresse hängav han sig åt sina fantasier.” beskriver Fest. ”Till långt fram på natten kunde han syssla med projekt där saklig inkompetens och intolerans fick komma fritt till uttryck. ”Ingenting som han kom i beröring med fick vara ifred”” . (Fest, Albert Speer – En självbiografi, s. 49)
Samma öde skulle en dag drabba människorna han fick makt över men än så länge visade sig verkningarna av Hitlers perverterade sammansmältning mellan det sköna och det onda alltså i hans fantasier, hans önskan om kreativitet, vilket hos honom inte innebar förmågan att omvandla liv till konst utan fatt omvandla liv till död.
Naturligt väcker en sådan önskan avsky och sorg hos en mindre störd människa men man bör också hålla i minnet den tragik som ligger dold i den. Tidigt i Hitlers liv, åtminstone någon gång innan han började drömma om att bli konstnär och definitivt innan han anträdde sin väg mot makten, måste det ha skett ett inre mord där endast mördaren stod kvar på brottsplatsen, triumferande, blodig och i sina egna ögon skön därför att han var den ende.
Till skillnad från många andra ledare med en tydlig narcissistisk ledarstil brydde sig Hitler sedan han väl tagit makten påfallande lite om att hemlighålla den verkliga naturen hos sina visioner. Han proklamerade ofta högt och tydligt, åtminstone inför de i partiet som han hade personlig kontakt med, hur man skulle ingjuta följarinstinkten hos folket eller ”massorna” som Hitler föredrog att kalla dem. ”En varelse dricker den andras blod. Genom den enes död livnär sig den andre. Man skall inte prata dumheter om humanitet.” förklarade Hitler med förintande saklighet. (Fest, Hitler – En biografi, s. 235)
Vad som skulle underblåsas var inte i första hand drömmarna om det idealiserade goda – vilket också det hade varit en narcissistisk fantasi – utan något på sätt och vis ännu mer monstruöst, nämligen fantasier om det idealiserade och därtill estetiserade onda. Skräck, underkastelse, lydnad, var vad som skulle manas fram ur mottagarna för propagandan. (Jfr. bl.a. Fest, Hitler – En biografi, s. 230-235) De nedvärderade grupperna, judarna framför allt, skulle darra men lika mycket de äkta tyskarna, de med förment rent blod. De förstnämnda skulle göras till offer och de sistnämnda till medbrottslingar.
Att gör människor till offer var ingen svårighet för Hitler; han var van att förlägga allt han upplevde som föraktligt och icke önskvärt hos sig själv hos andra, som på det viset fick bära bördan av hans förnekade skam, skuld och misslyckande och han visste att den snabbaste vägen att gå är avhumaniseringens. Judarna var ”folkvampyrer”, ”blodiglar”, ”parasiter” och dessa nya benämningar gav genast deras upphovsman verktygen till att genomföra den nödvändiga bearbetningen av medbrottslingarna; de kunde nu komma i åtnjutande av den stolthet som det innebar att vara antitesen av allt detta: ”människor”, ”övermänniskor”, ”herrefolk”. (Jfr. bl.a. Fest, Hitler – En biografi, s. 238)
Den tyske efterkrigsförfattaren Uwe Timm skriver i sin djupt sorgsna lilla roman I skuggan av min bror om vad som kunde driva en hel generation av tyskar in i Hitlers för ett normalt fungerande psyke trots allt uppskruvade föreställningsvärld. ”Ett helt folk adlades.” skriver han, och lite senare i samma stycke: ”De utvalda skulle definieras av rasen, tyska folket, inte det sociala skiktet, utan blodet, som hos adeln, inte det blå, utan det ariska blodet, det tyska, herremänniskorna, de som var kallade att härska.” (Timm, I skuggan av min bror, s. 60)
Människor som tidigare varit åtskilda av samhällets uppdelning i klasser, som bar på småborgerliga drömmar och rädsla att slås ut i den svajiga mellankrigsekonomin, lockades av Hitlers löften om denna villkorade jämlikhet. Nu var de inte deklasserade längre, trots arbetslöshet, konkurser och utslagning, för under dem fanns de som inte ens var människor, d.v.s. de som inte var ”arier”, och många klarade inte av att motstå detta automatiska adelskap. Särskilt inte de osäkra, de skamsna och de av det moderna samhället hotade.
Och de som inte kunde förmås att gå med på Hitlers världsbild med lock kunde förmås falla till föga med pock. Revoltörerna är påfallande ofta människor vars erfarenhet av en förtryckare skett tidigt i livet men i motsats till personer som Hitler har de inte helt internaliserat förtryckgestalten och gjort den identisk med det idealiserade falska jaget eller med den mäktige beskyddaren. Istället har de bevarat en bild inom sig av förintande skräck, av hot och orättvisa. Dessa människor har inte för att överleva förnekat verkligheten där förtryckaren är ond och reell. Tvärt om har de behållit den levande inom sig och omfattar den med antingen förlamande skräck eller okontrollerbart hat och ofta med både ock.
Vissa av dessa människor kommer att ställa sig bredda att kämpa tills de är krossade av övermakten. Deras försvar mot det onda har inte utvecklats till den mer genomsnittliga människans undandragande eller ljumma medspelande i tragedin utan de är beredda att bokstavligt eller symboliskt låta sig brännas på bål för trivialiteters skull. De försvarar det offer de en gång själva var till priset av att än en gång bli offer och går under genom att straffa ut sig.
Andra, de helt förskrämda, kommer darrande att krypa ihop varhelst de tror sig kunna finna ett skydd. In i det sista kommer de att välja bort sin integritet och på så vis går de i en yttre mening motsatt väg mot sina olyckssyskon; de vidhåller sin servilitet ända därhän att den är meningslös och inte ens i den yttersta plågan kan de därför finna upprättelse. Hur de än gör blir de kvar i sin egen skräck, låsta i den verklighet de vare sig förmår göra uppror mot eller stå ut med.
Dessa människor och även de flesta andra som saknar formell eller ekonomisk makt, de av Hitler kallade ”massan”, befinner sig i en annan sfär än en man som Speer. De vinns inte i första hand eller ens alls genom vänskap, beundran och förment kärlek utan genom medel som verkar även på långt avstånd; hot, löften om stolthet i relation till någon annans skam och slutligen stimulans av längtan efter en idealiserad ledargestalt som kommer att frälsa världen till evigt välstånd.
Då Timm närmar sig nazitiden gör han det från detta annars anonyma småfolks perspektiv, de på avstånd beundrande och förskrämda, men i likhet med Fest väljer han det dokumentära angreppssättet, även om I skuggan av min bror till formen faktiskt är en roman.
Genom att söka i sin egen familjehistoria försöker Timm nå ett slags förståelse för vad som egentligen hände då en hel nation drogs med i ett av de till omfattning största brotten i västerlandets historia och utgångspunkten, den givna början, måste bli Timms egen äldre bror, frivillig i Waffen-SS, stupad vid östfronten 1943 och aldrig hemskickad för att begravas.
Som sladdbarnet i familjen minns Timm inte mycket av brodern. Vad han har att utgå ifrån är några dagböcker och brev som brodern skrev vid fronten och de minnen som hans föräldrar och äldre syster kunnat återberätta. Med dessa som material börjar Timm det mödosamma arbetet med att förstå varför en ung man, beskriven av föräldrarna som stillsam, snäll, en riktig stolthet för familjen, väljer att gå in i ett SS-förband, ge sig ut i strid och sedan därifrån rapportera hem eller till sin dagbok utan större tecken på upprördhet eller ens rörelse. Svaret han finner visar sig ha förgreningar djupt ner i familjens historia men också i hela folkets, rentav mänsklighetens.
I bakgrunden finns Timms far som hela sitt liv kämpar för att undgå social deklassering, tillhörig just det småborgerskap som Fest sina biografier igenom talar om som det nya seklets förlorare och som faktiskt även Hitler stammade ur.
Hos Timms far finns den destruktiva narcissistiska problematiken uttryckt i uppdelningen av jaget. Å ena sidan den omtyckte sällskapsmänniskan och affärsmannen; generös, välklädd, omtänksam om sin anställda och om sin familj. Å andra sidan den hustyrannen; ständigt plågad av oron för ekonomin, socialt ängslig, med tiden alkoholiserad och redan från början oförmögen att ta till sig den dotter som var hans förstfödda, eftersom hon inte är den son som ger en far status.
Under den flotta ytan finns hela tiden skammen. Och med åren, med förlusterna, de privata och kollektiva, tränger den sig allt längre upp, den tar all större bett ur livet, tills inte mycket återstår av ytan alls. Om sina åldrade föräldrar skriver Timm:

“Hur orkade hon, min mor, som ju hade känt honom (fadern, min anm) som en sällskapsmänniska, charmant och charmerande? Hur klarade hon av det, denna disciplinerade och alltid vänliga kvinna? Hon försökte skydda honom, min mäktige far.” (Timm, I skuggan av min bror, s. 112)

Fadern som Timm betecknar som den mäktige tillhör en generation där den borgerlige mannen som är hans ideal är lydig mot sina överordnade och i sin manlighet identifierar sig med de förment starka männen. Svagheten, tillkortakommandena, måste kvickt stoppas undan om de inte skall förstöra självbilden också i det offentliga livet.
Klyvningen av hela tillvaron präglar redan tidigt familjens liv in i minsta detalj. Var och en av familjemedlemmarna deltar i den på sitt eget sätt. Fadern genom att vara den som trots allt har ett idealt själv att visa upp för offentligheten, modern som i sin barndom var oönskad och undanskuffad genom att alltmer ihärdigt ju längre förfallet går understödja fadern i hans idealisering av delar av sig själv, systern genom att bära skammen, de oönskade sidorna, precis som modern en gång och gjorde, och så Timm själv, som tycks vara den ende som är märkligt oanfrätt, kanske på grund av att modern förmår älska en liten son på ett sunt sätt, utan att avvisa som hon gjort med sin dotter.
Det saknas som synes i citatet ovan inte element av verklig kärlek, som accepterar både det bra och det dåliga, i moderns relation till fadern. Det är ju modern som i sin förtvivlade omsorg går in och försöker ställa till rätta sedan fadern tappat greppet om sin roll. Det är hon som tar över familjens körsnärateljé och hjälper fadern med hans kläder då han kommer hem berusad.
Om systern kan Timm berätta att hon i vuxen ålder fortsätter dras till män som utnyttjar henne men som hon beundrar och idealiserar vettlöst. I en av bokens mest hjärtskärande scener ligger hon försvagad och sjuk i sängen vid vars sida Timm sitter. Hur var det i barndomen? vill Uwe Timm veta, han som ju är mycket yngre än hon. Då berättar hon om hur fadern lekte med lille Uwe och hon fortsätter: ”Vår far var alltid så omtänksam, /…/ far hade förhindrat den här hemska operationen (som hon just genomgått, min anm.) /…/ Han hade inte tillåtit det. Han tog alltid hand om mig,…” (Timm, I skuggan av min bror, s. 56) Timm tillägger det han inte antydde för henne att han visste: ”Hon ville ha det så, och jag sa, ja och kanske.” (Timm, I skuggan av min bror, s. 56)
Som den kärleksfulle bror Timm trots allt är accepterar han att systern in i det sista inte orkar erkänna för sig själv att den far hon önskade sig aldrig fanns därför att han inte förmådde se ett fint barn i henne, dottern. För att finna någon tröst i sin av förspillt liv präglade ålderdom måste hon få fortsätta att lojalt hålla fast vid den idealiserade bilden av fadern/ledaren. Och hos systern genljuder ännu klangen av föräldrarnas kärlek till varandra, alliansen kring det narcissistiskt skadade självet som ibland kan ingås mellan äkta makar och som Kjellqvist så träffande beskriver:

“Äktenskap av detta slag, mellan en beundrad och en beundrande, är inte ovanliga och vid ett ytligt betraktande förefaller dessa karakteriseras av den ena partens underkastelse och den andres dominans. Man har svårt att förstå hur den underkastade så till den milda grad kan låta sig styras av den så odrägligt gåpåiga och självupptagne andre. Svårare att se är den ömsesidiga narcissistiska balans som paret därigenom upprätthåller.” (Kjellqvist, Rött och vitt – Om skam och skamlöshet, s. 52 – 53)

Timm hade kunnat stoppa där. Det hade varit en privat historia om dold familjeskam, om kamp för att upprätthålla självbilden till varje pris, om dyrkan av auktoriteter och ideal som predikar den lilla människans underkastelse och den skenbart stora människans herravälde – som om inte alla människor vore på en gång små och stora – men det gör han inte. Vad som försiggår i de djupaste lagren av individernas psyken är också vad som försiggår i familjen individerna tillhör och i förlängning i de sociala sammanhang där de samverkar, ända upp på global nivå.
Fantasin om den återerövrade värdigheten som inte bygger på ett slutgiltigt avslöjande av idealiseringarna som lögner och förtryckarna som förtryckare slutar i än mera vanära då avslöjandet ändå kommer förr eller senare – men för sent. Brotten är redan begångna i lydnadens namn eller den falska stolthetens eller mycket sanna rädslans.
Sonen, som lärt sig vara en riktig man, d.v.s. en plikttrogen våldsverkare, dör i kriget. Hemmet förlorar man också. Men värst att bära är kanske ändå det man inte kan tala om. Timm skriver: ”Mina föräldrars stereotypa sammanfattning av det som hade hänt (under kriget, min anm) täcktes av ordet ödesdrama, ett öde som man personligen inte kunnat påverka. /…/ Och man kände sig orättvist behandlad av ödet.” (Timm, I skuggan av min bror, s. 92)
Demaskeringen av ledargestalten och han regim leder inte till något annat än ännu mer förnekande av sanningen. Behovet av förnekelse är nu så stort att det till slut blir till tystnad. ”Nästan alla såg bort och teg när judiska grannar blev hämtade och bara försvann, och de flesta fortsatte att tiga efter kriget när man fick reda på vart de försvunna hade försvunnit.” konstaterar Timm sakligt. (Timm, I skuggan av min bror, s. 108)
Den parallella demaskeringen av fadern som alltmer tappat greppet om sin livslögn blir en privat variant på landets och ledarens tragedi. ”Det var inte bara far som hade misslyckats, utan med honom hela det kollektiva värdesystemet.” (Timm, I skuggan av min bror, s. 110)
Här får den döde brodern sin givna roll i familjens mytologi. Tillsammans med alla andra unga soldater som stupade under kriget var han bland dem som aldrig skulle behöva bära tyngden av den förnekade skulden efteråt; av den idealiserade ledarens fallna förstelnade gestalt. Han skulle inte heller behöva bära faderns småborgerliga misslyckande. Timm sammanfattar: ”Det var just detta faktum att min bror var frånvarande som gjorde att hans beundrande blick på honom, på far, bevarades och därigenom även bilden som far en gång haft av sig själv.” (Timm, I skuggan av min bror, s. 110)

Att stå emot lockelsen
Precis som Fests porträtt av Speer är Timms roman ett undersökande av hur människor vars brister egentligen inte är särskilt exceptionella vare sig till omfattning eller karaktär låter sig duperas. Istället för att gå emot de narcissistiska principerna följer de dem. De blir lydiga verktyg i händerna på fantasin om det fullkomliga som inte är något annat än fantasin om död, avstannande och om en total klyvning av verkligheten där det bara finns utrymme för idealisering eller nedvärdering.
Inledningsvis i sin biografi över Speer menar Fest att det är meningslöst att spekulera i de historiska förbrytarnas tidigaste liv. Inte endast därför att det finns så lite vi kan veta därom utan också underförstått för att det inte är där vi finner drivkrafterna. (Fest, Albert Speer – En biografi, s. 29)
Fest har både rätt och fel. Sanningen är väl att varje människas ursprung är en så stor gåta att knappt ens hon själv kommer att kunna tränga in i den; i varje fall inte utan stor möda. Icke desto mindre är det sant att det är i våra tidigaste upplevelser av kärlek och utsatthet som vår förmåga att hantera verkligheten utvecklas. Det är där vi blir till och vår omvärld blir till. Och det är där vi blir offer eller förövare, försvarare eller likgiltiga åskådare.
Kampen om en realistisk verklighet där var och en har rätt att finnas sådan den är kvarstår sedan livet igenom och även om de flesta av oss inte som Speer slutar som mördare i den så skiljer vi oss antagligen mycket lite från honom och säkert ännu mindre från den småborgerliga familjen Timm med sin kamp för brödfödan, det sociala anseendet och den egna självrespekten.
För att stå emot är det till syvende och sist den sunda självkärleken, utvecklad tidigt i kärleksfulla relationer eller mödosamt vunnen under hårt arbete senare i livet, som räddar oss undan destruktiva illusioner om att vi på jorden kan finna det ideala, vare sig i gestalt av någon annan eller i gestalt av oss själva.
Vad hade Hitler kunnat erbjuda Speer om Speer nöjt sig med det han faktiskt kunnat vinna genom sin begåvning och sin flit? Vad hade kunnat locka den unge Karl- Heinz Timm att gå in i Waffen-SS om han inte inom sig burit faderns och samhällets ideal om vad en son och man gör för sitt land och sina nära, om han inte vill riskera att råka i vanära?
Men även här är sanningen den obekväma att vi inte vet säkert. Att vi om vi bara har en stark självkärlek alltid kan motstå lockelsen från den destruktiva narcissismens löften eller undkomma hotet från dem som bär på den är också en narcissistisk illusion.
Till slut är det kanske också den smärtsammaste sanningen av dem alla, att det vi måste älska hos oss själva också är det som gör oss sårbara för en värld som inte styrs av kärlek.

Behovet av stora män
I inledningen till sin biografi om Hitler diskuterar Fest inte Hitler som person utan den bild av honom som senare kommit att dominera det allmänna medvetandet och påverka vår uppfattning om 1900-talets europeiska historia. Ingen annan enskild person i den västerländska historieskrivningen har i så hög grad som Hitler kommit att identifieras med den absoluta ondskan och Fest frågar sig: kan man även om det är så säga att Hitler var en stor man? (Fest, Hitler – En biografi, s. 21-27)
Frågan är intressant därför att den, samtidigt som den oundvikligen väcker upprörda känslor, faktiskt kommer åt något av grundproblemet med all historieskrivning och i synnerhet då med den som sysselsätter sig med makthavare, nämligen det faktum att de enskilda personer som dominerar i den med få undantag faktiskt har mänskligt liv på sitt samvete.
Redan i skolan fostras vi in i att betrakta makthavare som hjältar, också då dessa mördat, våldtagit, torterat och startat krig med fatala konsekvenser för deras underlydande och andra.
Den underliggande idealiseringen av det destruktiva ledarskapet är det inte bara Timms förfäder som fostrats in i. Generationer av svenska skolbarn har t.ex. matats med endera snuttifierade eller patriotiskt dramatiserade anekdoter om Karl den tolfte och Gustav Vasa, båda maktmänniskor och våldsverkare, om än med olika förutsättningar.
Och det räcker att ta sig en titt på det dagliga nyhetsflödet för att se hur individer och organisationer med makt gång på gång kommer undan att behöva stå till svars för sina brott och dessutom förses med hjältegloria på grund av dem.
Tidigt fostras vi in i en beundran för styrka, för hänsynslöshet och för den sortens skamlöshet som utmärker människan som i sin hybris inte ser gränsen för sin makt.
Skiljelinjen mellan de makthavare som i efterhand kommer att betraktas som skurkar och dem vi faktiskt fortsätter framhålla som hjältar är tunn.
Här kan man givetvis invända att Hitler på ett alldeles särskilt rått sätt utövade terror och mord. Samtidigt inställer sig då genast den mindre behagliga frågan: gör det någon skillnad för det enskilda offret om han dör tillsammans med miljoner andra eller endast med några tusen? Bestäms graden av mänsklig ondska verkligen av det numerära antalet personer som drabbats av den och om det är så vad händer då med den enskildes unika värde?
Den typen av moraliska dilemman är olösliga om man inte skall ansluta sig till en livssyn av Hitlers modell. Naturligtvis är ett offer alltid ett offer och en förövare alltid en förövare. Snarare än att bara se till antal och omfattning borde vi kanske titta närmare på den styrande logiken i det system och i det ledarskap som ledde fram till en viss händelseutveckling.
Ett sådant synsätt tvingar oss också att ställa oss betydligt mer obekväma frågor om vilka ideal som florerar i vår egen tid, vårt eget samhälle och ytterst sett i våra egna liv. Om vikten av att inte placera historiens bödlar utanför det mänskliga skriver Kjellqvist mycket bestickande

“Om vi inte ser dem som människor, alltså som moraliskt ansvariga, och som skapare av sina inre världar vilka kommer till uttryck i deras handlingar, behöver vi inte heller konfrontera oss med det bestialiska hos oss själva Vi lägger så att säga historiens djävlar åt sidan och säger att de är inte som vi, de är av en annan sort; stenar, naturkatastrofer, djur o.s.v.” (Kjellqvist, Ledaren på den inre scenen – Psykoanalytiska perspektiv på grupper och ledarskap, s. 159)

Hitlers brott är för länge sedan begångna. Tyvärr är de enda brott som någonsin kommer att gå att förhindra de som potentiellt ligger framför oss. Och det enda sättet att förhindra dem är att vara uppmärksam på de strukturer som föder dem, först inom oss själva och sedan utanför.
Förmodligen ligger det tyvärr i vår evigt mänskliga begränsning att vi inte kommer att kunna förhindra särskilt mycket alls. Samtidigt vet vi inte vad som redan har förhindrats. Finalt återstår för var och en att med sitt lilla begränsade liv göra sin begränsade insats genom att leva nära en realistisk självbild och en realistisk verklighetsbeskrivning, där den typen av demonisering och idealisering som den narcissistiskt störda ledaren eller den narcissistiskt infekterade organisationen vill uppmuntra till inte har någon plats.
Med ett annat sätt att uttrycka det handlar det om att värna om den egna integriteten så långt det är möjligt. Att inte låta sig förledas av löften om att få behov tillgodosedda som inte bottnar i de grundläggande mänskliga behoven av överlevnad, utveckling och ömsesidiga goda relationer med omgivningen.
Fests inledande fråga om Hitler var en stor man kan kanske besvaras rent historiskt, om man med stor menar betydelsefull för hur ett visst genomgripande skeende artade sig. Men bäst vore det kanske om vi slutade tala om stora män – och kvinnor – över huvud taget. Bäst vore det förmodligen om vi talade om skeenden och förlopp och då vi talade om människorna i dem var mer sakliga i våra erkännanden av deras handlingar så att handlingarna till slut fick tala för sig själva.
Gör vi det kan vi se Hitler som det han förmodligen var: en djupt narcissistiskt störd person som drog identifikationen med förtryckaren och hatet mot livet till sin spets och med hjälp av de två principerna styrde ett helt land mot undergången.
Ligger det något stort i detta är det bara fråga om antingen en stor destruktiv påverkan på ett skeende eller en stor ondska som parad med viljestyrka och viss men inte extra ordinär begåvning skulle ha kunnat göra vem som helst av oss till den Hitler blev.
Det exceptionella i Hitlers gestalt, som Fest framställer den, är nämligen just hans totala identifikation med destruktionen. Hos Hitler klädde sig det idealiserade inte i några hyckleriets mjuka och sköna förklädnader. Hitler var i så hög grad infekterad av sin egen sjukdom att han såg den som det enda idealet, helt omaskerat av andra människors mer eller mindre ärliga idéer om vad som kan anses moraliskt eller gott.  I viss mån gör det honom till en ovanlig ledargestalt, till och med om man går igenom det riktiga skräckkabinettet av diktatorer. Bortsätt från de pompösa uppvisningarna som han älskade och de sentimentala bilderna av honom som den familje—och nationsvärnande führern tycks han inte ha haft något större behov av att framställa sig själv som en representant för det traditionella goda. Hans storhet tycks i hans egna ögon ha legat i hans förmåga att ingjuta skräck och bara av strategiska skäl använde han sig av löften.

Förklädd till ljusets ängel
En sådan historisk gestalt som Hitler kan lära oss mycket om den destruktiva narcissismens verkningar. Men stirrar vi på den som den enda möjliga gestalten kommer vi att förbländas, som alla som stirrar in i en alltför stor tomhet utan att förstå att tomheten finns också runt omkring oss, hela tiden, i mer eller mindre maskerad form.
Många destruktivt narcissistiska ledargestalter föredrar en betydligt mjukare inbäddning av sina verkliga motiv än vad Hitler gjorde – också inför sig själva. De kan mycket väl tro sig om de goda och medmänskliga ideal som de döljer sin verkliga natur bakom.
I sina mer vardagliga former är den destruktiva narcissismen, oavsett om den uppträder på individnivå eller härjar i kollektivet i form av otydliga integritetsgränser, orättvis skuld- och skambeläggning, lögner, hybris och maktmissbruk, nästan alltid förklädd i den vitaste skrud.
Narcissistiska strukturer förekommer i varierande grad överallt där det finns människor och ledarskapet självt frestar dessutom den destruktiva narcissismen som finns inom de allra flesta av oss på någon nivå. Det krävs stor personlig mognad i form av kunskap om den egna begränsningen för att kunna leda andra på ett gott sätt och i nästan alla kollektiva sammanslutningar finns det ledare som inte besitter den mognaden.
Troligen består ett av de största hoten i nutiden mot vår förmåga att urskilja destruktiva ledare och maktstrukturer i det moderna kapitalistiska samhällets förnekande av det inre livet. Den som inte kan härleda sina egna eller andras handlingar ur djupare känslor och relationer förlorar snart förmågan att skilja det falska från det äkta, det onda från det goda och det betydelselösa från det betydelsefulla. För att kunna stå emot de gränskränkningar och de tendenser att annektera såväl den materiella omgivningen som levande varelser som utmärker den destruktiva makten krävs också den ogrumlade upplevelsen av att vara en individ med ett inre och ett yttre som ger känsla även för andra levande varelsers individualitet.
Den som äger den förmågan förstår att enkom ord och idéer i sig själva inte är verklighet mer än som just ord och idéer och blir därmed inte lika lätt förförd. Här kommer Fests teori in om tyskarnas värnlöshet mot nazismen som en konsekvens av deras motvilja mot det konkreta som Fest ser den tydligaste inkarnationen av i politiken. Hade tyskarna varit mer intresserad av politik än av löften och drömmar hade de stått emot Hitler bättre. De hade inte låtit sig duperas av Hitlers visioner som hörde hemma mer i den mytologiska än i den verkliga världen. (Fest, Hitler – En biografi, s. 411)”Föraktet för realiteten motsvarades av en märkbart framträdande ringaktning för politiken; den var verkligheten i en sträng och påträngande mening: ett gement element,” skriver Fest. (Fest, Hitler – En biografi, s. 408)
Mer lockande än politikens värld av disharmonier och gråzoner kan fantasin om att vara trygg, skyddad och gynnad av en stark ledare som vet sanningen vara. Hos ledaren själv kan fantasin om att vara just denna trygga, skyddande och starka ledare i sin tur utgöra en frestelse då osäkerheten tränger sig på. För Hitler verkar ledarfantasin mycket explicit ha varit en fantasi om död och undergång men på det viset är han snarare ett undantag; bakom oresonliga makthungern kan lika gärna en fantasi om det absolut goda dölja sig; om absolut sanning och absolut rättvisa.
Vad som skiljer ut det destruktiva ledarskapet är ur den synvinkeln mindre arten av de idéer som är drivande än till vilken grad de skiljer dig från vad som kan uppfattas som realistiskt i meningen anpassat till den faktiska situationen och till dem som påverkas av den.
En ledare som tror sig om att vara rakt igenom god kan åstadkomma förödelse precis som en som ser det onda som ett ideal. I båda fallen förväntas verkligheten och de levande varelser som ingår i den underordna sig tron på ledaren och de illusioner han bygger sitt ledarskap på. Var och en som protesterar eller står upp för sin upplevelse blir under de premisserna en fiende som skall förföljas och helst tillintetgöras.
Ofta kan det vara enklare att se dessa mekanismer då de ligger en bit bakåt i tiden, dels för att det är lättare att klart utreda ett händelseförlopp som redan är avslutat, dels för att det alltid finns risker med att kritisera nu verksamma personer och system. Här är självbiografierna, framför allt de som är skrivna av någon som verkat nära en karismatisk ledargestalt, extra intressanta för den som ändå känner för att gå på upptäcktsfärd genoms samtidens behov av narcissistiskt infekterat ledarskap för att hantera sina konflikter.

Internet som spelplan för den moderna maktkampen
En konflikt som blivit oundviklig i vår samtid är den mellan offentligt och privat. Till det bidrar de kapitalistiska makthavarna i form av företags krav på insyn i sina anställdas och kunders privatliv, så att de förstnämnda kan disciplineras som arbetare och som levande annonspelare och de senare kan förmås avslöja sina vanor och därmed vad de föredrar att konsumera. Spelplanen för konflikten är inte sällan internet; det medium som kanske mer än något annat öppnat upp för nutidsmänniskans fantasi om det gränslösa.
På internet finns alla aktörer närvarande; de politiska och ekonomiska makthavarna, liksom deras kritiker – och där finns människorna.
Internet har blivit en digital avbild av världen. Med i stort sett samma snedfördelningar av utrymme och rättigheter. Samtidigt har internet i egenskap av nytt territorium inneburit en omförhandlingsmöjlighet om just dessa resurser. I den australiensiska journalisten Suelette Dreyfus bok Underground(1)  som jag tidigare skrivit om på min blogg (2)  finns t.ex. en ingående skildring av hur datornätverken i ett tidigt utvecklingsskede användes just av ensamma isolerade ungdomar och små lösa sammanslutningar av hackers för att göra datorintrång i storföretagens och staternas datorsystem, protestera mot vad man upplevde som övermaktens felgrepp och få kontakt med likasinnade världen över.
Boken beskriver datornätverkens första genombrottstid men spänningarna som fanns då har i stor utsträckning bestått, om än i modifierade former, också sedan internet blev var mans territorium.
Ett fenomen som internet sätter brutalt och ibland uppfriskande den dubbla möjligheten hos all kommunikation i blixtbelysnings; människor som kommer i kontakt med varandra kan tillsammans åstadkomma både det konstruktiva och det destruktiva och i ett fritt forum kommer det att finnas plats för en mängd roller, däribland spionens.
Dreyfus illustrerar detta målande då hon beskriver hur makthavare och tonåriga datahackers i det sena 1980-talet kom att smyga på varandra och jaga varandra i en kurragömmalek som i många fall upphörde först i rättssalen. För tonåringarna innebar det en lek som blev allvar, för företagen och staterna ett hot men också säkert en stark upplevelse av att stå inför något nytt, möjligt att exploatera.
Numera har kurragömmaleken på internet blivit ett allmänt utbrett fenomen där ingen riktigt tycks kunna välja att inte delta. Och från att ofta ha utfallit till de yngre och maktlösare datanördarnas favör har nu denna lek övergått till att allt oftare styras av de stora makthavarna i världen, precis som de säkert en gång hoppades. Regeringar och företag övervakar idag storskaligt de enskilda privatpersoner som utan speciella datorkunskaper är mer eller mindre skyddslösa.
Det säger sig självt att en sådan utveckling alstrar sina motståndsmän som sedan har goda förutsättningar att få hjältestatus. Det mest välkända exemplet är utan tvekan Julian Assange, grundaren av sajten Wikileaks(3).  Både personen och sajten skildras ingående av den före detta Wikileaksmedarbetaren Daniel Domscheit-Berg i boken Wikileaks – Historien bakom sajten som förändrade en hel värld; vad jag skulle vilja betrakta som en mycket intressant studie i hur ett narcissistiskt infekterat ledarskap kan se ut inom en organisation med de ädlaste intentioner, långt från den etablerade makten. Givetvis bör man vara medveten om att man som utomstående aldrig kan säga något om de faktiska sakförhållandena utanför de texter som finns att tillgå men de är å andra sidan i det här fallet i sig själva tillräckligt belysande.
Oavsett hur det förhåller sig med Assanges personlighet och ledarskap för Wikileaks så är Domscheit-Bergs bok en träffsäker beskrivning av hur en enda, narcissistiskt störd ledare kan infektera en hel organisation och på kort tid förvrida det goda syfte han själv byggt upp den runt ursprungligen.

En idealist finner sin like
Tyske nätverksdesignern Domscheit-Berg hade själv från början tagit kontakt med Assange efter att i de datorintresserade kretar där han rörde sig och arbetade hört talas om Wikileaks under hösten 2007. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien bakom sajten som förändrade en hel värld, s. 15)
Den australiensiske exhackern hade en idé som starkt attraherade Domscheit-Berg genom att kombinera möjligheterna hos några av internets, för den etablerade makten, mest störande egenskaper; vem som helst kan befinna sig där, information kan delas fritt och – om man vet hur man gör – anonymt.
Idén var förverkligad i sajten Wikileaks som var – och är – ett slags elektronisk brevlåda där vem som helst anonymt kan posta dokument från företag, stater och organisationer som han eller hon anser borde komma allmänheten till del så att Wikileaks stab sedan kan gå igenom dem för eventuell publicering.
Grundresonemanget bakom, som Assange och Domscheit-Berg båda trodde på, var att alla maktapparater ytterst sett vilar på att de kan bevara sina egna hemligheter samtidigt som de tränger in i och exploaterar privatsfären hos dem som de gör anspråk på att bestämma över. Om man bara fann ett sätt att vända på steken och s.a.s. göra makthavarnas hemligheter offentliga medan enskilda personers identiteter skyddades skulle en unik möjlighet till samhällsomvandling uppstå och det hade Assange alltså gjort. (Se bl.a. Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien bakom sajten som förändrade en hel värld, s. 13)
Redan Domscheit-Bergs första möte med Assange var som ägnat att både väcka förhoppningar och ond aningar, även om Domscheit- Berg i sin iver tills vidare bortsåg från de senare. I sin bok skriver han:

“Julians framträdande imponerade på mig. Den senige australiensaren tog ingen skit av någon och lät inget hindra honom från att göra sin grej. Han var dessutom mycket beläst och hade åsikter om allt möjligt. Hans inställning till hackercommunityn var exempelvis en helt annan än min. Han tyckte att de var idioter, ”useless.” Han bedömde ofta människor efter om det var någon ”nytta” med dem, hur han än definierade denna nytta.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien bakom sajten som förändrade en hel värld, s. 22)

Det var inte bara idén som förförde Domscheit-Berg – den hade han redan anslutit sig till innan – utan i ännu högre grad var det Assange själv, som person. Här dök den berömde exhackern upp och han visade sig ha blivit en vuxen man vars insikter i hur världen fungerar gick både djupare och vidare än de flestas. Snart var Domscheit-Berg och Assange djupt inbegripna i det gemensamma arbetet för Wikileaks, med allt vad det innebar av möda men också så småningom framgång. Domscheit-Berg skriver om lärdomen de drog av deras första stora gemensamma avslöjande, riktat mot en schweizisk bank, Julius Bär som haft för sig en del oegentligheter:

“Var skulle de mäktigaste och smartaste människorna jobba om inte där det handlade om så stora miljardbelopp? Sådana människor hittade ett lämpligt kryphål för varenda smutsig affär. Ändå hade de inte lyckats hitta någon möjlighet att sätta dit oss. Och då var vi bara två personer med en skruttig liten server. För första gången blev jag medveten om att vi skulle kunna utmana världen.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 36)

Inför en sådan insikt om det egna arbetets värde framstod den offrade nattsömnen och veckoslutens långa resor för att göra reklam för Wikileaks, sköta den tekniska utrustningen och skapa kontakter som futtiga vardagsproblem. Vad Domscheit—Berg började förstå var att makten är dum. Dess övertygelse om att vara just vad den är gör den i allmänhet oförmögen att hantera tecken på motsatsen. För den som är beredd att ta risker är spelrummet stort, helt enkelt för att de som bestämmer över det är så självsäkra att de faktiskt inte vinnlägger sig om någon mer effektiv bevakning eller något slugare försvar.
På kort tid åstadkom Domscheit-Berg och Assange tillsammans vad man inte kan kalla något annat än storverk.
Men Wikileaks var ingen rik eller stor organisation vid Domscheit-Bergs inträde. Han skulle snart förstå att Assange, med undantag för en handfull ljusskygga aktivister som höll kontakt med varandra via datorn, var tämligen ensam med sin mission och tacksam för den hjälp han kunde få av sin nye vän som brann av samma idealism som han själv.
Samarbetet visade sig också till en början vara ett lyckokast för Wikileaks som organisation; gång på gång fick Assange och Domscheit-Berg se att de uppnådde sina mål, om än vägen dit var kantad av ett allt annat än glamoröst slit.

Den lekfulle medkämpen
Avslöjandena om Julius Bär-banken följdes av publiceringen av Scientologikyrkans hemliga skrifter och precis som tidigare banken misslyckades den mäktiga sekten att komma åt Wikileaks. Organisationen var helt enkelt för liten, för hemlig, för tekniskt skicklig och därmed för smidig för de – i jämförelse – jättar vars bedrägerier avslöjades. Om sin kumpans arbetsförmåga skriver Domscheit-Berg med beundran:

“Julian kunde arbeta koncentrerat i flera dagar och sedan plötsligt somna. Han lade sig fullt påklädd med byxor, strumpor och huva i sängen, drog täcket över sig – och var borta. När han vaknade var han omedelbart tillbaka bland de levande.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 66)

Men snart visade sig kumpanen också ha andra sidor, som överraskade Domscheit-Berg på ett mindre angenämt sätt. Under en period bodde de två tillsammans i Domscheit-Bergs lägenhet i Berlin och Domscheit-Berg minns sammanboendet som en tid av märkliga upptäckter och begynnande, om än vaga, oroskänningar:

“Jag fick en känsla av att något mycket grundläggande måste ha gått snett i Julians liv. Han hade kunnat bli en fantastisk människa och jag var stolt över att ha en sådan passionerad vän, som ansåg att idéer och principer och att ändra världen till det bättre var det enda som betydde något. Som bara for upp och agerade och inte brydde sig om vad andra sade. I vissa avseenden försökte jag till och med lägga mig till med den inställningen. Men han hade tyvärr också den där andra sidan, den som tog över mer och mer under de kommande månaderna.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 67)

Med ”den där andra sidan” menar Domscheit-Berg inte bara Assanges excentriska vanor, som t.ex. hans förkärlek för att sova i kläderna eller skriva utan att titta på skärmen. Han menar att Assange verkade totalt oberörd av vad andra människor tyckte och tänkte om honom och att regler för honom bara verkade vara något som gällde andra, som var dumma nog att följa dem.
Domscheit-Berg förvånades t.ex. storligen över hur Assange på tu man hand med honom, utan minsta hänsyn till sin bordskamrat och värd, kunde vräka i sig all mat som bjöds, gärna med fingrarna, och efteråt torka av sig på soffan för att genast fortsätta sitt arbete utan att tvätta händerna emellan. Särskilt som Assange vid andra tillfällen, i närvaron av gäster, plötsligt kunde slå om och bete sig synnerligen belevat. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 63-64)
Än värre var det med Assanges förhållande till sanningen, som Domscheit-Berg beskriver som ”mycket otvunget”. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 65) Ofta kunde lögnerna vara triviala och till synes helt uppenbara men icke desto mindre var det lögner och just att de var uppenbara lämnade ingen tvivel om den saken i alla fall.
Emellertid tycks många av Assanges egenheter till en början mest ha väckt ömhet hos hans värd och vän. Riktigt komiskt rentav fann Domscheit-Berg det t.ex. då Assange, helt övertygad om att han var förföljd av diverse agenter och poliser, insisterade på olika mer eller mindre lyckade säkerhetsåtgärder.

“Julian var dessutom mycket paranoid. Han ansåg det helt säkert att någon observerade mitt hus. Därför insisterade han på att man aldrig fick se oss lämna huset eller komma hem tillsammans. /…/
I sin ständiga jakt på en ny look och den perfekta maskeringen hade han lånat en blå träningsoveralljacka från DDR-tiden av mig, ett par former 1- solglasögon och till det en brun baseballkeps.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 63-64)

Till skillnad från Assange insåg Domscheit-Berg förvisso det överdrivna och förfelade i säkerhetsåtgärderna men desto större anledning hade han bara att skratta gott inombords och förlåtande skaka på huvudet. Vad Domscheit-Berg såg i beteendet var naturligtvis ingenting annat än precis just det som fanns där, nämligen barnslighet. Vad han inte förstod, antagligen därför att han själv var vuxen, var att barnslighet inte alltid och per definition bara är rörande, oskyldig och lite behjärtansvärd i största allmänhet. Barnslighet, hos en biologiskt vuxen person, kan innehålla också mycket annat som den psykologiskt vuxne under normala omständigheter brukar lära sig bemästra med ökad ålder och visdom, t.ex. storhetsfantasier, avund, rädsla, benägenhet till svart-vitt tänkande och flykt från verkligheten.
Men allt detta var förmodligen sådant som Domscheit-Berg själv inte haft anledning att tänka särskilt på. Vad han såg var beteendet, det lite avvikande och märkliga, men det var också allt. Då Assange t.ex. lånade Domscheit-Bergs kavaj för att iklädd den skriva ett mejl till någon viktig person var det naturligtvis mycket komiskt och läsaren av Domscheit- Bergs bok vrider sig följaktligen också hon av skratt men för den som under längre tid har levt nära narcissistiskt störda personligheter fastnar skrattet till viss del i halsen. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 66)
Om det för den mer mogna vuxna människan är utmärkande att ha kvar sig själv som barn inom sig, men utan att för den skull ohämmat leva ut alla barnsliga fantasier och infall, så är det lika utmärkande för den gravt narcissistiskt störda människan att över huvud taget inte kunna bära sin inneboende barnslighet utan istället låta den styra hela personligheten. Den känslomässiga insikten som säger att detta är jag, detta känner, tänker och önskar jag, men världen utanför är inte min lekstuga, den existerar på sina egna premisser och jag har ingen rätt att hur jag vill förändra den så att den överensstämmer med min idé om den, finns helt enkelt inte medfödd hos människan utan måste förvärvas genom en smärtsam mognadsprocess.
Typiskt är att narcissistiskt störda personer, som inte kan skilja på sig själva och andra, gärna skapar ett gränslöst utrymme runt sig där en ibland charmerande lek kan utspela sig. Vad som kan vara svårt att förstå för omgivningen är att leken är på allvar. Precis som barns lekar alltid är på allvar, kan tilläggas.
Sådant som moral och sociala normer har i många fall hos den narcissistiskt störde ännu inte överordnats den rena lusten att pröva vad som händer om man gör si eller så. Nyfikenheten och fantasin styr riktningen, vilket gör det lockande att låta sig dras med. Det är som om det hos oss alla ligger och slumrar en längtan tillbaka till barndomen som bara väntar på att få bli väckt till liv av någon som går i god för att vi egentligen fortfarande befinner oss där.
Denne någon kan sedan göra detta på mer eller mindre oskyldiga sätt – som t.ex. genom att vilja låna en kavaj för att skriva ett mycket seriöst mejl. Men även då man närmare betraktar en person som Hitler, med allt hans pompösa allvar, kan man finna den grundläggande inställningen till världen som en lekstuga; en plats där allt skall underordnas det stora barnets infall och det är väl också detta som Fest menar då han kallar Hitler en ”teaterexistens”.
(Sedan är det en annan sak att leken i fallet med Hitler hade betydligt dystrare förtecken, i enlighet med Hitlers mer gråtonat ödesmättade personlighet, präglad av ohelig allians mellan förnekande av verkligheten och hänsynslös känsla för realpolitik.)
Domscheit-Berg skrattade hur som helst åt sin leklystne vän – åtminstone till en början. Desto allvarligare blev han då han upptäckte hur nonchalant Assange kunde hantera de större penningsummor som med tiden började strömma in till Wikileaks. Och plötsligt kunde Assange ta sig till synes omotiverade friheter, som att utan förvarning utebli eller komma för sent till viktiga och länge planerade möten med personer som kunde vara värdefulla att knyta kontakt med för organisationen.
Efter att Assange kommit försent till en ceremoni där han skulle ha mottagit Amnesty Internationals mediapris började Domscheit- Bergs benägenhet för god tro att tryta.

“Julians bortförklaring av varför han hade kommit för sent till prisutdelningen hade kunnat fylla flera sidor i en agentthriller, men jag kommer bara ihåg två poliser som skulle ha förföljt honom. En gång förklarade han för mig att han hade missat anslutningsflyget därför att han löst ett extremt komplicerat matematiskt problem. Trots att jag tillbringat så mycket tid med honom var jag aldrig helt säker på när han hittade på och när han talade sanning.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 70-71)

Vad det gällde Assanges egen livshistoria var Domscheit- Berg vid det laget redan för länge sedan luttrad:

“Jag har också hört minst tre olika versioner av hans egen(Assanges, min anm.) historia och hans efternamns ursprung. Det fanns historier om minst tio förfäder från alla möjliga delar av jorden, alltifrån söderhavspirater till några irländare. En tid lät han till och med trycka visitkort där det stod ”Julien d’Assange”. Han vävde ett regelrätt mysterium kring sin person, utsmyckade sitt förflutna med ständigt nya detaljer och blev glad när en journalist sedan återgav det. /…/
Julian skapade sig själv på nytt varje dag, som en hårddisk man ständigt omformaterar. Nollställde, startade om. Kanske berodde det på att han själv inte visste vem han var och var han kom ifrån. Kanske hade han lärt sig att han ständigt måste bryta – med kvinnor, med vänner – och det var lättare om han kunde genomföra en personlighetsrevision och trycka på reset-knappen.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 71)

Förmodligen har Domscheit-Berg rätt i båda sina gissningar om varför Assange hela tiden förändrade historien om sig själv. Assange hade inte bara spenderat hela sitt liv på resande fot, först tillsammans med sin mor och sedan på egen hand. Den som läst hans oauktoriserade självbiografi, hans blogg från tiden innan Wikileaks (4) och en del av den övriga litteratur som finns om honom, inklusive den läckta förundersökningen för våldtäkterna han anklagats för senare(5) , anar konturerna av en person som ständigt förändrar sin identitet.  På sin blogg skrev Assange bl.a. i en av sina märkligt snåriga metafysiska resonemang:

“Now if we examine you closely, we see, merci, there is no clear place where you end and the rest of the universe begins. Likewise, there is no place where I end and the rest of the universe begins. Now invoking transitivity we see there is there is no place where you end and I begin. We are one. But you and I are words people use frequently and take pains not to confuse. This difference in language suggests a difference in reality that yields predictive power when dichotomised into two words. There’s no place where red ends and green begins either, but red is not green even if they are on a spectrum. Rhetoricians call red=green argument from false spectrum. But just like I am not you, your breath is not you, your finger is not you, your eyes are not you, your thyroid, pituitary gland and medulla are not you, no neuron is you, infact, none of the parts of you are you.”(6)

Citatet – om än lite lösryckt här och dessutom i sig självt präglat av den lösryckthet som utmärker bloggen som helhet – ger möjligen utryck för en djupare livssyn hos sin upphovsman än det övergripande ämnet hunger och kristen moral ger vid handen; det finns inga gränser, inte mellan mig och dig, inte mellan mig och dig och världen, allt hävdande av motsatsen är bara ord som ingen behöver ta hänsyn till om det inte är praktiskt.
Det relativistiska förhållningssättet till regler och gränser var något som Domscheit-Berg till en början också han fann praktiskt, t.ex. när det handlade om att i flykten gripa tillfällen att informera om Wikileaks arbete. Men så småningom blev det tydligt att Assange inte bara var beredd att gå över gränser som fanns på pappret eller i den sociala verkligheten, också psykologiskt var han beredd att göra det och ett av de första tydliga tecknen var hans helt omaskerade behov av att dominera Domscheit-Berg.

“Det säkraste sättet att göra Julian rasande var att i en artikel om WikiLeaks skriva att ”Daniel Schmitt (Daniel Domscheit-Bergs pseudonym, min anm) var en av grundarna (till Wikileaks, min anm) Founder. Han var mycket rädd för att jag skulle ta ifrån honom titeln. /…/
I själva verket var jag redan trimmad på att i alla samtal med journalister självmant ta upp att jag var en av de första medkämparna, men inte grundare.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 136-137)

Rädd att såra Assanges stora ego kände sig Domscheit-Berg tvungen att demonstrativt spela andrafiolen och tendensen skulle förstärkas med tiden.
Wikileaks växte under 2008 och 2009 både som organisation och mediaaktör och särskilt fart skulle det komma att ta på hösten 2009. Politiska grupperingar på Island, som protesterade mot att deras lilla land råkat ovanligt illa ut under bankkrisen det året, hade tagit kontakt med Wikileaks och i Reykjavik bjöds snart nya och hittills oanade möjligheter att vinna anhängare och stå i rampljuset.

Den växande makten
Alltsammans hade börjat med att Wikileaks i september 2009 publicerat interna dokument från den isländska banken Kaupthing Bank som visade att en rad tvivelaktiga transaktioner ägt rum innan krisen var ett faktum och den isländska staten fick gå in med skattebetalarnas pengar för att rädda vad som räddas kunde i banken. Många islänningar såg nu Wikileaks som hjältar som avslöjat hur de som vanliga medborgare bestulits av mäktiga aktörer utom deras kontroll.
I ett slag hade många människor som annars befann sig långt utanför de politiska aktivisternas trängre kretsar på ett konkret sätt fått uppleva hur en organisation som Wikileaks kunde göra det möjligt för vanliga medborgare att ställa makthavare till svars och plötsligt var det inte bara de radikala politiska grupperingarna och de sensationshungriga tidningsjournalisterna som visade Wikileaks intresse utan också isländska riksdagspolitiker och folkkära soffprogramsjournalister från teve. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 106 )
Vad islänningarna bittert fått erfara var vad som kan hända då folket inte har inblick i hur stater och banker sköter deras pengar och några av de missnöjdaste bad Wikileaks om hjälp att starta en s.k. mediafrihamn, d.v.s. en mycket stark statlig lagstiftning som skulle skydda yttrandefriheten på nätet.
Bland de lyckliga följderna av en sådan lagstiftning fanns inte bara ett ökad medborgerlig insyn och spridning av information om makthavares förehavanden. Man hoppades också kunna locka media- och informationsföretag att etablera sig på ön, vilket i en tid av ekonomisk och nationell kris tedde sig synnerligen löftesrikt, särskilt som Island till varken yta eller befolkning är en stor nation.
Det fanns mycket att vinna, upplevde man, och lite att förlora så det var inte svårt för Wikileaks att få gehör för sina tankar om transparangs, även bland bredare folklager; tankar som annars oftast mötts med skepsis trots mediernas beredvillighet att ta del av material som samlats in av organisationen.
Som många andra idéer företrädda av Assange och Wikileaks hade idén om mediafrihamnen redan sina förebilder i science fictionlitteraturen men att pröva den i verkligheten skulle fortfarande vara ett pilotprojekt och något nytt i mänsklighetens historia. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 106-107) Assange och Domscheit-Berg åkte tillsammans till Island för att kunna arbeta därifrån – från samma hotellrum och samma säng – med ett antal andra entusiaster, varav många helt nytillkomna.
Resan visade sig bli en prövning på det personliga planet. Den hårda arbetsbelastningen tillsammans med den kringflackande tillvaron och den intensiva samvaron under det sista året hade redan lagt grunden för konflikter men nu blev också Assanges och Domscheit-Bergs olika personligheter ett problem. På ytan handlade visserligen konflikterna om sådant som hur de ökande donationsintäkterna till Wikileaks skulle användas, hur det inkomna materialet skulle bearbetas och behandlas i förhållande till traditionella medier och vem som skulle få stå i rampljuset nu då framgångarna äntligen kom, men djupare ner låg de mer svårfångade slitningarna i relationen. Domscheit-Berg skriver om utvecklingen under islandsvistelsen:

“Vi var inga enkla människor någon av oss. Och när pressen ökade fick de personliga relationerna sina första sprickor på de förutsedda brottställena. Det gällde framför allt Julian och mig. De andra var närmast statister, som hjälplösa tvingades bevittna grälen. Mot slutet förebrådde Julian mig för att jag hade förlorat perspektivet. Att jag inte längre såg helheten utan inriktade mig på småskit. Någon avgörande händelse kan jag inte minnas. Jag vet inte vad som utlöste vårt första gräl, förmodligen banaliteter – som öppna fönster (på hotellrummet, min anm).” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 131)

Återkommande var Assanges allt större aptit på att visa vem som bestämde i organisationen, nu då det tillkommit fler volontärer och det fanns mer pengar inblandade och en scen att stå på i form av offentligheten som Islands-projektet och nya släpp av dokument medfört. Domscheit-Berg fortsätter på temat eskalerande relationsproblem:

“På Island tillkom dessutom den där tröttsamma diskussionen om vem som var ”senior” respektive ”junior”. Julian ställde upp en intrikat hackordning som fastslog vem som fick kritisera vem och vem som inte fick det – med honom på pyramidens topp. Det motiverade han med sin intelligens och erfarenhet.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 131)

Inte bara Domscheit-Berg utsattes nu för Assanges repressalier vid minsta anspråk på ära och makt, också andra, nya och äldre medarbetare fick sina slängar av sleven. Assange ville ensam dominera kommunikationen, såväl inom som utom de egna leden. Domscheit-Berg beskriver t.ex. hur han gled mot att börja använda Wikileaks twitterkonto som sitt personliga och den som kriterade vad han skrev där var inte vatten värd. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 139)
Wikileaks tycktes mer och mer vara synonymt med Assanges person. Vid intern kritik skulle han så småningom rutinmässigt börja svara med en slogan från det militära som också blivit Assanges eget favorituttryck: ”Do not challenge leadership in times of crisis.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 184)
Ironin i det hela undgår inte Domscheit-Berg:

“Det var egentligen närmast komiskt. Julian Assange, överavslöjare och den hårdaste kritikern av militären, ute på global fredsmission, hade även språkligt närmat sig de mäktiga han påstod sig bekämpa.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 184)

Faktum var att det snart inte längre bara var Domscheit-Berg som besvärades av Assanges toppstyrning. Flera av de som hjälpt till från början eller tillkommit den första tiden på Island började få svårt att komma överens med Assange. Dels handlade det om Assanges egenmäktiga och många gånger nonchalant inställning till pengar. (Se bl.a. Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 80, 121) Dels handlade det om hur själva organisationen Wikileaks, som helhet, sköttes.
Materialet som lämnades på sajten växte ständigt i omfång och den tidiga målsättningen, att publicera i den ordning det kom in, hade för länge sedan upphört att gälla; istället var det mediaintresset som styrde. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 188, )
Det faktum att många på Wikileaks postade dokument innehöll namn på privatpersoner som skulle kunna komma till skada vid en publicering gjorde arbetet med varje släpp enormt tids- och arbetskrävande. Utöver det tillkom de etiska övervägandena runt säkerheten för källorna själva.
I maj 2010 hände något som satte det senare problemet på sin spets och som blev en chock för organisationen; en amerikanske underrättelseanalytiker, Bradley Manning, greps misstänkt för att ha läckt information om den amerikanska krigsapparaten till Wikileaks. ”När skulle ett dokument vara så farligt för källan att vi inte längre fick publicera det?” frågade sig Domscheit-Berg som mottog informationen om gripandet i Berlin, där han var tillbaka efter att tidigt på våren med blandade känslor ha lämnat kvar Assange på Island för att själv resa hem. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 157, )
Assange å sin sida tycktes inta en betydligt mer avslappnad hållning till vad som hänt Manning; åtminstone verkade hans hållning vara mer beroende av dagsformen. Under första halvan av 2010 upplevde Domscheit-Berg hur Assange blev alltmer slarvig med säkerheten på sajten och hur han t.ex. kom att låta en 17-årig yngling de knutit kontakt med på Island men som Assange själv tidigare kallat en ”opålitlig lögnare” inta en viktig plats i organisationen. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 181)
Under tiden förvärrades Assanges paranoida föreställningar på det personliga planet. Bland annat kritiserade han Domscheit-Berg för att han hade sitt riktiga namn på dörren till sin lägenhet; något som en nyckelmedarbetare i Wikileaks inte borde ha.
Domscheit- Berg skriver om månaderna efter att Assange och han skiljts åt efter islandsvistelsen och samarbetet börjat knaka rejält i fogarna samtidigt som Wikileaks stod på sin topp av ära och berömmelse världen över:

“Under 2010 reste Julian allt oftare med livvakter. Vilken uppvärdering av honom! Någon gång tänkte jag att den största tänkbara katastrofen för honom vore om jag blev gripen före honom. Kanske var det därför han hetsade upp sig så över mitt riktiga namn vid ringklockan.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 182, )

2010 skulle snart visa sig inte bara vara Wikileaks stora genombrottsår utan också dess stora ödesår. Med publiceringen av Collateral Murder-videon  under våren hade Wikileaks slutgiltigt blivit ett begrepp i den globala allmänhetens medvetande men berömmelsen förde inte bara fördelar med sig. Från att ha varit en liten organisation, driven av en handfull eldsjälar utan ekonomiska tillgångar eller socialt kapital, hade den blivit till en koloss – men en koloss på lerfötter. Mycket av tekniken hade helt enkelt inte hängt med, liksom själva organisationen av medarbetarna. Till råga på allt framstod det vid det här laget som fullkomligt klart att Assange inte accepterade något egentligt medbestämmande av sina volontärer. Diskussioner tystades internt mitt i en situation där de behövts mer än någonsin, särskilt efter det som hänt Manning.
Det gick inte att blunda för att även om det var Manning själv som avslöjat sig genom att på en chat berätta lite för mycket för fel person så är det otvivelaktigt så att en organisation som uppmanar människor – många av dem i desperata situationer – att sätta sina liv på spel för att göra avslöjanden också måste fråga sig om och i så fall hur man bör ta ansvar för följderna.
Uppgiftslämnarna kunde precis som Manning mycket lätt bli en fara för sig själva, helt enkelt därför att människor har ett behov av att berätta; något som kan förutses och som en moraliskt ansvarsfull aktör bör förhålla sig till. Och dessutom var ju media numera inblandade i Wikileaks arbete och journalisterna visade sig i många fall slarviga med det material de fått utlämnat till sig. I det senare låg också ett annat moraliskt dilemma på lur; när blir vidarebefordran av information en kohandel där några tjänar pengar medan andra riskerar liv och lem?
Det vore på sin plats med en intern diskussion, både om säkerheten i stort men också om hur man ekonomiskt och moraliskt skulle kunna stödja Manning i den mycket konkreta svåra situation som han redan hamnat i. Istället antingen tystnade diskussionerna eller så urartade de i rena gräl.
Assange menade att viktiga avgöranden i slutänden låg hos honom ensam att det gällde även frågan om hur och i vilken utsträckning Manning skulle få hjälp av Wikileaks. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 151-162)
För första gången tycks det ha stått fullkomligt klart för Domscheit-Berg att Assanges trots sina idealistiska motiv var kapabel till en hänsynslöshet som också drabbade dem han ursprungligen erbjudit sig att hjälpa.

En organisation och dess person
Gripandet av Manning hade varit en otrevlig överraskning i sig självt men det visade sig snart bara vara början på den rättsliga cirkusen som skulle följa i Wikileaks kölvatten.
I august 2010 kom nästa dåliga nyhet och den här gången handlade det om något som förmodligen ingen utom möjligen Assange själv kunde ha förberett sig på. Två svenska kvinnor som gjort kort bekantskap med Assange under hans besök i Sverige samma sommar hade tillsammans anmält Assange för sexuellt utnyttjande och våldtäkt. Åtal skulle väckas mot Assange i Sverige och till råga på allt hade svenska tidningar börjat skriva om fallet och med helt öppen sensationslystnad hänga ut grundaren till den kontroversiella sajten med namn och bild, som en presumtiv sexualförbrytare.
Ursinnig och säkert bragd ur fattningen ville Assange genast att Wikileaks som organisation skulle ställa sig bakom honom utan knot, bl.a. genom att betala hans advokatkostnader, vilket Domscheit-Berg motsatte sig av principiella skäl. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 197, )
Vad det gällde skuldfrågan i brotten verkar Domscheit-Berg delvis ha anat vad som kunde ligga till grund för handlingarna men fortfarande avgick hans naivitet med segern. Om Assanges syn på kvinnor och sin egen manlighet skriver Domscheit-Berg följaktligen mycket belysande men utan att dra den påkallade konklusionen:

“Vi talade ofta om evolutionsteorin. Den starkare var inte bara i överläge, han skulle också utmärka sig genom den vitalare avkomman. Hans gener var speciellt värda att spridas.
Jag var med när han (Assange, min anm) inför en stor grupp människor skröt om alla ställen i världen där han redan var pappa. Många små Julian, en på varje kontinent – den bilden verkade han gilla. Om han sedan verkligen tog hand om barnen, eller om de ens existerade, är en annan fråga.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 193)

Trots att Domscheit-Berg visste att åtminstone en av anklagelsepunkterna handlade om vad han kallar ett ”bråk” om en kondom gör Domscheit-Berg inget ställningstagande. Kanske räckte inte den lilla detaljen för att han skulle anse sig berättigad att dra slutsatser om sammanhanget, kanske hade han inte den rätta människokännedomen och kanske kan det ha spelat in att de dokument från förundersökningen som läckte ut ganska snart var på svenska.
I förundersökningen hade han annars mer detaljerat kunnat läsa om vad det i realiteten handlade om för ”bråk”; i det första fallet en kondom som Assange påstods ha gjort sönder mitt under akten och i det andra fallet ett samlag med en sovande kvinna som han sedan skämtade utmanande med om att han ville bli far till hennes barn.
Det är möjligt att den informationen kunnat göra Domscheit-Berg mer hård mot sin forne vän, som han nu inte verkar betrakta som någon trovärdig våldtäktsman, men det är svårt att veta naturligtvis. Han nöjer sig hur som helst med att konstatera att Assange antagligen till slut föll offer för sin egen chauvinistiska kvinnosyn men att ingen egentligen kan veta vad som verkligen hände, mer än de bägge kvinnorna och Assange själv.
Däremot ansåg Domscheit-Berg att Sverige är en rättsstat och att det därför vore rimligt att Assange lät sig prövas i vederbörlig ordning, medan han drog sig tillbaka lite från rampljuset för att inte skada organisationens ansikte utåt – båda sakerna sådant som Assange vägrade, förutsägbart nog. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 193-197 )
Spänningarna runt Assanges maktfullkomliga ledarskap och den allt tyngre arbetsbördan skulle tillsammans med våldtäktsanklagelserna, där Domscheit-Berg alltså inte gav Assange det stöd Assange önskat sig, fälla samarbetet som under hösten 2010 var definitivt över. Domscheit-Berg fann sig utmanövrerad och baktalad och till slut öppet hotad av sin forne vän som han länge hoppades på skulle höra av sig för att öppna för en försoning.
Om det bittra slutet skriver Domscheit-Berg, snarare förvånat än ilsket, tycks det:

“Julian hade de senaste månaderna öppet hotat med att han hade samlat komprometterande material om mig. Vidare tänkte han publicera mina mejl, så att mitt sanna jag – the real you – skulle komma i dagen. Då får han väl göra det. Det kanske åter underligt, men jag känner mig inte skyldig till något. Jag kanske helt enkelt är alldeles för normal för det.
”I’m running out of otions that don’t destroy people.” Med de orden hade Julian gett Birgitta (en isländsk medarbetare som senare också lämnade organisationen, min anm) i uppdrag att få oss att rätta oss in i ledet igen. Tonen lät förskräcklig, samtidigt var utsagan så överdriven att den inte skrämde mig.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 234, )

Det spelade ingen roll att Domscheit-Berg intog en ganska moderat hållning i fråga om åtalet mot Assange; vad som spelade roll var att han inte tyckte att det var riktigt att den organisation han varit med om att bygga upp nu skulle användas till att försvara grundaren mot anklagelser som formellt sett bara rörde honom som privatperson.

“Det är klart att Julian principiellt förtjänar stöd. Det är en skandal att amerikanska politiker och journalister inför rullande kameror förespråkar att han ska mördas. /…/ Men hur kan man vara emot att han förhörs i Sverige och eventuellt ställs inför rätta, det får någon faktiskt försöka förklara för mig.
Det förfarandet, som inte har det minsta med Wikileaks att göra, utan bara gäller Julians privata erfarenheter med två kvinnor, kan och får han inte undandra sig.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 244)

Här kan man invända, om man känner för att ge sig in i debatten om behandlingen av Assange i samband med det svenska åtalet, att förklaringen som Domscheit-Berg efterlyser sannolikt skulle kunna vara t.ex. ett misstänkliggörande av Sveriges oberoende gentemot USA, men oavsett detta är det intressant att se hur olika Assange och Domscheit-Berg uppenbarligen såg på organisationens uppgifter – visserligen säkert beroende på vem av dem som behövde hjälp men troligen inte bara.
Medan Domscheit-Berg såg det som naturligt att det fanns en gräns mellan organisationen och grundaren så var Assange från dag ett inställd på att åtalet var politiskt och riktat, inte mot Wikileaks, utan mot honom själv, som var synonym med Wikileaks.
Att Domscheit-Berg inte i det här läget gav Assange den av honom önskade uppbackningen kan mycket väl ha varit det som slutligen blev för mycket för Assanges ego; genom att göra på det viset visade Domscheit-Berg att han satte sak framför person och det hade Assange också gjort så länge det handlade om andra personer, men inte nu, när det handlade om honom själv, ledaren.
Retrospektivt skulle Domscheit-Berg inse att Assange sett organisationen som underordnad hans egna behov av att framstå som extra ordinär, samtidigt som han gärna hånade Domscheit-Berg för den roll han tilldelats av Assange själv, som underhuggare. Doscheit-Berg skriver:

“När han (Assange, min anm.) senare skulle beskylla mig för att vara en typisk mellanchef, så gav det möjligen en god inblick i hur han själv tänkte. Hur ofta han än bytte telefonnummer, drog för gardinerna och för sin inre syn förvandlade harmlösa flygplanspassagerare till spioner från amerikanska utrikesdepartementet – vi var i allt väsentligt förvaltare, chefer, presstalesmän, men allt annat än underjordiska kommandoenheter. Vi var de som hyrde servrar. Vi väntade på dokument. Vi beställde inget och hackade inte själva eller gav uppdrag. Detta hade på intet sätt motsvarat vår självbild, men oavsett om Julian tyckte det var tillräckligt sexigt eller inte var det absolut nödvändigt att se det på det viset.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 160)

För Assange handlade det om vem han själv var – allt handlade om det. Hans paranoia handlade om vem han själv var, hans vision handlade om vem han själv var, hans makt handlade om vem han själv var.
Han krävde av sina medarbetare att de skulle arbeta för att låta honom glänsa men han var alltså inte sen med att förakta dem om de gjorde det; de var ju i många fall inte tillräckligt medvetna om vad som var det viktiga enligt honom, nämligen att de skulle framstå som betydelsefulla aktörer, gärna hemliga, gärna jagade och gärna satta under dramatisk press.
Domscheit-Bergs jordnära förhållningsätt till det svenska åtalet var helt enkelt en oförlåtlig påminnelse om den oglamorösa verkligheten; att Assange förmodligen tjatat och tvingat sig till sex av två kvinnor han raggat upp på en resa till Sverige, den ena en socialdemokratisk kristen politiker och den andra en museiarbetare som han följt med hem efter en kort kurtis i museets biosalong.
Den förklaring Domscheit-Berg frågar efter i citatet ovan kräver alltså egentligen inte ens att man drar in USA eller någon annan politisk aktör farlig för Assanges säkerhet: för Assange var och är Wikileaks ett personligt projekt, en utvidgning av den personliga sfären, och kanske var det också det hans medarbetare kände och betecknande nog visade respekt för då de månaderna innan den slutliga brytningen mellan Domscheit-Berg och Assange resonerade om att ta över delar av Wikileaks arbete men hela tiden strandade på att de inte kunde eller ville göra det mot Assanges vilja. (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 218)
Hur misskött de än ansåg att den organisation han hade byggt upp var så var den ändå hans; den var synonym med Assange själv, inte bara i Assanges undermedvetna utan också i deras.
För Domscheit-Berg innebar brytningen med Assange det slutliga uppvaknandet från en lång och mot slutet orolig sömn. Han tvingades inse att mannen han delat sina drömmar och sitt engagemang med och hyst ett sådant förtroende för i mångt och mycket styrts av helt andra drivkrafter än viljan att göra världen till en jämlikare plats. Han tvingades inså att det för Assange funnits en vilja till makt som gjorde att hans person blev viktigare än varje vision och personligt vänskapsband. Det var en besvikelse men innebar också en ny klarhet. Domscheit- Berg skriver om sina känslor efteråt:

“Jag har ofta fått frågan om jag är desillusionerad nu när jag har lämnat WikiLeaks. Svaret har alltid varit ja. I början var jag framför allt känslomässigt besviken. Under de senaste veckorna och framför allt i arbetet med den här boken har jag emellertid förstått att besvikelsen också fungerar på en helt annan nivå. Nämligen den att jag inte längre är offer för en illusion. Den sortens desillusionering är konstruktiv. Den åstadkommer en bättre förståelse av verkligheten. Och det är ett sannerligen gott omen.” (Domscheit-Berg, WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade en hel värld, s. 258)

Domscheit-Berg hade visserligen förlorat en del illusioner som hörde ihop med hans politiska arbete men han hade i gengäld vunnit den realitet som var dess egentliga arena och föremål. Då det väl kom till kritan föredrog han trots allt verkligheten framför drömmen.

En fallen ängel
Det ledarskap Domscheit-Berg beskriver i sin bok, präglat av skamlöshet, gränslöshet, likgiltighet för sociala normer och andra människors säkerhet samt en föreställning om den egna betydelsen som vida överstiger den vanliga, visar alla tecken på ett elakartat narcissistiskt funktionssätt eller på det man innan Freud kallade hybris.
Enskilda medarbetare kränktes ständigt av Assange som inte ens gjorde någon hemlighet av den hackordning han såg som naturlig i organisationen han byggt upp för att stå emot övermakten.
Trots detta var Assange ljusets ängel och förmodligen hade omgivningen inte ens fel i den bedömningen, ur ett större perspektiv; vad som behövdes i samhället var en rejäl debatt om makten och en ögonöppnare för internets subversiva möjligheter och båda dessa goda ting såg Assange till att fixa.
Synd bara att ljusets ängel så ofta snart måste falla. Och alla som undrar hur det blev så i just det här fallet rekommenderar jag att läsa polisrapporten i Assange-förundersökningen och Assanges oauktoriserade självbiografi. Jag skulle kunnat skriva mycket mer om dessa texter själv också men den här essän handlar om de som nära väljer att följa en destruktiv ledargestalt, inte om en enskild sådan ledares vendetta med den stora elake fadersfiguren.
Vad jag istället främst vill försöka förstå här är vad det var som fick Domscheit-Berg, som uppenbarligen är en ganska sansad person, att så länge acceptera och t.o.m. beundra en kompanjon som ofta behandlade både honom och organisationen illa.
Vissa skäl anger Domscheit-Berg själv. Även om han redan från början t.ex. kunde ha sett varningstecknen, om han bara velat, valde han att inte göra det därför att han var så bländad av Assanges exceptionella egenskaper, särskilt hans intelligens och intensiteten i den idealism han drevs av. Domscheit-Berg hade också en positiv förförståelse av både Wikileaks och Assange som person redan innan första kontakten.
Hos Domscheit-Berg framkommer däremot ingenting av den av rädsla färgade beundran för auktoritära personer som präglade exempelvis familjen Timm. Relaterat tycks inte heller Domscheit-Berg anfrätt av någon uppenbar brist på integritet. Mycket av det han skriver om sig själv tyder tvärt om på motsatsen. Med reservation för att självbiografiförfattare nästan alltid framställer sig själva i bättre dager än vad de egentligen har teckning för kan man t.o.m. säga att Domscheit-Berg framstår som en person med en ovanlig och genuin förmåga både att se vad han kan göra och att se vad han inte kan göra.
Troligast är förmodligen att Domscheit-Berg inte från början ens uppfattade att Assange var ute efter personlig makt. I den värld han kom från, av subversiva datorhackare, hade han aldrig haft anledning att lära sig identifiera makthunger. Makthungern fanns ju där uppe, bland politiker och företagsledare, inte i de egna fritänkande leden.
Som mången revolutionär före honom skulle han bli tagen på sängen då han efter de första stora framgångarna plötsligt fick se hur den hängivne kamraten förvandlades till en likadan maktgalen despot som dem man tillsammans bekämpat.
Kanske får man ytterst se svaret på frågan om orsakerna till Domscheit-Bergs nära och ganska långvariga samarbete med Assange i en kombination av yttre omständigheter och naivitet hos Domscheit-Berg själv.
Från början lockades han av den gemensamma visionen och förälskelsen som alltid ligger på lut i sådana visioner. Så snart samarbetet sedan var etablerat började en lojalitet utvecklas kring det gemsamma målen och uppgifterna och den var Domscheit-Berg benägen att omsätta i vanlig mänsklig tillgivenhet. Han trodde gott om Assange trots varningstecknen därför Assange var en meningsfrände, en duktig medarbetare och en människa som han trodde sig ha fått god känslomässig kontakt med.
Någon mer omfattande symbiotisk spegling verkar däremot inte ha förekommit i relationen, ens från början. Säkert därför att Assange inte i den ganska torra och sunt fungerande Domscheit- Berg såg något av sig själv och Domscheit- Berg, i sin tur, var just en alltför sunt fungerande människa för att ha ett behov av några ömsesidiga narcissistiska excesser tillsammans med en figur som Assange.
Det senare visar sig om inte annat i hur Domscheit-Berg i efterhand beskriver de osunda beteenden de trots allt ägnade sig åt tillsammans. I de fall där han själv minns att han deltagit i vad han instinktivt upplevt som Assanges skamlöshet erkänner han det utan omsvep men med uppenbar skam, som t.ex. i fallet med kvinnor där han under de gemensamma resorna lät sig inspireras till att ha en mer sexistisk och rovgirig inställning än vad han egentligen ser som acceptabelt.
Kanske var det helt enkelt så att Domscheit-Berg och Assange hade kul ihop, att de delade tillräckligt mycket genom sitt arbete och utgjorde möjligheter för varandra men att de för den sakens skull inte hade personligheter benägna till någon starkt osund bindning som kunde ladda relation snabbt. I så fall kan Domcheit-Bergs relativa långvarighet som Assange följare ironiskt nog ha sin förklaring i att Domscheit-Berg inte var tillräckligt benägen att dras in i destruktiva narcissistiska processer. Han stannade därför att han inte vare sig förstod vad han drogs in i eller sökte det.
Detta gör Domscheit-Berg till en berättare man kan lära sig något väsentligt av om slumpens och tillfälligheternas betydelse när det kommer till vem som blir en följare av en narcissistiskt infekterad ledarpersonlighet.
Människor som själva har starka osunda narcissistiska behov är visserligen i ökad utsträckning benägna att lockas av det narcissistiskt infekterad ledarskapet men även de naiva, de idealistiska och de välmenande som inte vill anklaga någon kan involveras djupt innan de inser vad som håller på att hända och i bästa fall lyckas dra sig ur innan det är försent.
Det sistnämnda lyckades verkligen Domscheit-Berg med. Speer lyckades däremot inte. Och antagligen ser vi här hur just skillnaden i integritet, personlighetsstruktur och ideal till slut i båda fallen blev utslagsgivande. Medan Domscheit-Berg var beredd att följa ljusets ängel upp mot ljuset, tills han störtade, var Speer beredd att följa en grå skymningsvarelse, på en välkrattad bana brantnande ner i avgrunden.

Macbeth – Ett exempel ur dramatiken
Världslitteraturen är full av skildringar av det fenomen som löst kan ringas in som människans narcissism. Timms roman är ett exempel på en sådan skildring som skickligt illustrerar hur den skadade narcissismens problematik i en familj korresponderar med samma problematik i en hel nation som i sin tur korresponderar med den hos en enskild ledargestalt. Just i språnget från besvikelsen till katastrofen är den ett litet mästerstycke, om än ett ganska okänt sådant.
En betydligt mer känd skildring av den narcissistiska frestelsen är Shakespeares klassiska pjäs Macbeth där kungens man, Macbeth, av några sadistiskt lekfulla häxor och sin ärelystna hustru, Lady Macbeth, dras in i allt trassligare härva av svek, lögner och mord.
Macbeth själv är från början en lojal undersåte med sitt självhävdelsebehov under synbarlig kontroll. Han har ställt upp vid kungens sida i samband med ett kuppförsök och väntar nu sin belöning. Under sin väg hem möter han emellertid tillsammans med sin vän och medkämpe Banque tre häxor som förutspår de båda männen varsin lysande framtid. Problemet är att denna framtid tycks innehålla även ett ogräsfrö.
Då Banque efter att ha hört spådomen om att Macbeth kommer att bli kung frågar om också han kommer att bli gynnad kommer svaret utan tvekan: ”Häxa 1: Mindre än Macbeth, och större. Häxa 2: Ej så gynnad, långt mer gynnad. Häxa 3: Aldrig kung, ska avla kungar. Hell er två, Macbeth och Banque.” (Shakespeare, Macbeth, s. 17)
Löftet är alltså tveeggat. Båda männen kommer att vinna – men ingen av dem. Eftersom den enes vinst automatiskt tycks innebära den andres förlust. I detta ligger själva den skadade narcissismens kärna, eller sagt med ett annat och till stor del överlappande ord, hybrisens kärna; att den enes glans alltid förutsätter den andres slocknande och att storhet inte kan vara någonting annat än att breda ut sig på andras bekostnad.
I grunden är det kärleksbristens förfärliga erfarenhet som här kommer till uttryck – så är den också den destruktiva narcissismens ursprung och rot. Den som inte är älskad måste trösta sig med något annat och något annat visar sig ofta vara beundran, makt, omåttliga rikedomar som kan visas upp och omåttligt inkräktande i det som borde vara andra människors intimsfärer där de har sin kärlek.
På Shakespeares tid fanns förfarande en religiös-magisk föreställningsvärld där människan delvis kunde förlägga kampen mellan gott och ont, hybris och sann (själv)kärlek, och på så vis undgå att själv slitas i stycken. Impulsen kommer här ursprungligen från häxorna och ytterst från deras mästarinna Hekate, härskarinna över död och kaos i pjäsen men i den grekiska mytologin främst en gudomlighet associerad med häxkonst och underjord.
Man kan säga att Shakespeare kunde tillåta det onda att ha ett transcendent ursprung. Kampen om människans själ var då pjäsen skrevs fortfarande en så allvarlig angelägenhet att gudomligheter borde delta i den. Det hindrar inte att Shakespeare med den skicklighet som tillkommer en verkligt stor författare förstår att utan förklaringar men med berättelsens outgrundliga logik låta initiativet i den passas över till en mänsklig varelse, nämligen Lady Macbeth.
Nutiden kan uppleva hela upplägget med häxornas och Lady Macbeths växelverkan som fresterskor som synnerligen misogynt men icke desto mindre skildrar Shakespeare med träffsäkerhet vad som händer då Lady Macbeth hör återklangen av häxornas löften i vad hennes make berättar. Men först har Macbeth själv låtit sig fastna ordentligen på ärelystnaden krok. ”Göm er, stjärnor!/Låt inget ljus få se min svarta hunger./Mitt öga skyggar för min hand. Låt ske/Det dåd som ögat bävar för att se.” (Shakespeare, Macbeth, s. 21-22)
Det hjälper alltså inte att han själv mycket väl vet vilket slags frestelse det är som häxorna kommit med. Det hjälper inte att han känner det som Shakespeare med sin säkra känsla för metaforer beskriver som hans ”svarta hunger”. Varje människa som svårt frestats av hybrisen och lögnen vet att det är just så; att handen inte kan låta bli att göra det som ögat inte vill se. Det är en skam som måste döljas; detta att man mot bättre vetande sträcker sig mot det falska löftet. Ändå är det oemotståndligt. Individens liv är ändligt. Vi bär alla på ouppfyllda önskningar och ofullgången längtan; många av oss bär i någon mån på den rättmätiga önskan om att få bli alltigenom bekräftade och beundrade i det som vi är, om så en enda gång, men det är en fåfäng och förtvivlad önskan. Det som är mist är ofta för evigt mist därför att tillfället är förbi.
Allt detta vet Shakespeare då han låter läsaren ana hur Macbeths kamp ser ut; en kamp mellan å ena sidan ljuset som vet bättre, å andra sidan det den svarta hungern efter en storhet som gör det egna livet som upplevs bristfälligt till något förment stort och märkvärdigt.
I Lady Macbeths reaktion på det brev hennes make sänt henne med nyheten om spådomen finns sedan också den dubbla antydan om att Lady Macbeth inte älskar sin make, snarare föraktar hon honom, men hon vet att vann han den ära som det nu talas om skulle han kunna göda den svarta hunger som i än högre grad finns i hennes hjärta och då kanske Macbeths kulle åtminstone kunna bli henne värdig. ”du saknar inte ärelystnad, bara/Den ondska som ska till. Det du vill nå/Begär du fromt: du vägrar spela falskt.” (Shakespeare, Macbeth, s. 22-23)
Vad Lady Macbeth syftar på är Macbeths olycksaliga tendens att hålla sig inom de gränser som livet och andra varelsers existenser sätter upp för honom; han tar inte bara, han frågar först. Ärelystnaden som finns hos honom har ännu inte gjort honom skamlös och likgiltig för sitt samvete. Som vi redan sett vill han gömma den svarta hungern, hybrisen, undan ljuset för han äger ännu förmågan att känna skam då han överskrider befogenheter bestämda, inte av honom själv, utan av en världsordning större än honom. Denna skam har Lady Macbeth redan tryck ner till botten av sin själ och där ligger den i väntan på att bryta fram på nytt, som galenskap.
Genast efter makens hemkomst börjar Lady Macbeth sin kampanj för att få honom att anta det öde som häxorna spått honom. ”Är du så rädd för/Att vara samme man i mod och handling/Som du är i begär?” frågar hon honom hånfullt (Shakespeare, Macbeth, s. 28)
Vad hon hårdast attackerar är hans brist på manlighet och hennes effektivaste medel är att ställa den i relation till hennes egen karaktär som mer än väl uppfyller de manliga (o)dygderna. ”Jag har ammat, och jag vet/Hur ljuvt det är att ha ett barn vid bröstet: Jag hade, när det såg på mig och log,/Ryckt bröstvårtan ur tandlös gom och slagit/Ut hjärnan på det, om jag hade svurit/Så dyrt som du (att döda kungen, min anm).” (Shakespeare, Macbeth, s. 28)
Det är en del av Shakespeares storhet som författare att han t.o.m. då han använder sig av sin tids mest misogyna fördomar lyckas framstå som tidlös.
Macbeth är ett drama om en man som låter sig förledas av kvinnor till att ge sina manliga dygder monstruösa och perverterade former. Häxorna beskrivs som skäggiga, som androgyna, och till Lady Macbeth säger Macbeth själv, full av beundran: ”Föd bara gossebarn!/För av ditt djärva stoff kan inte formas/Annat än män.” (Shakespeare, Macbeth, s. 29)
De manliga dygderna är mod, djärvhet, ärelystnad och lojalitet. Lady Macbeth och häxorna förstår att använda föreställningarna om deras beskaffenhet för att få Macbeth att spela dem i händerna då de själva vill ta för sig av det som annars tillkommer endast männen; makt och ära.
Med sin trolldom och sina tveeggade löften snärjer först häxorna Macbeth. De använder sig av ärelystnaden som redan finns i hans hjärtas innersta, upptänd av kungens hedersbetygelser. Och utan att Lady Macbeth egentligen har något med häxorna att göra lystrar hon genast som den könsfrände hon är till deras lockrop om att förleda maken. Hennes metod är utmaningen och hånet. Av Macbeths samtal med henne förstår alla att detta är ett äktenskap där den fördärvliga kvinnan råder om allt väsentligt och inte nog med det; denna kvinna är en onaturlig kvinna, som önskar äga det männen har och som t.o.m. skulle varit bredd att göra sina barn illa om det krävdes av henne.
Lady Macbeth är en gestalt sprungen ur en hel eras kvinnohat. Ändå är gestaltningen av henne inte förljugen. Shakespeare är en dramatiker som kände människan och henne villkor, han är en författare om vilken man utan att tveka kan säga att intet mänskligt var honom främmande. Han visste vilka spänningar som låg i botten av ett samhällsskick byggt på manlig ära och manlig våldsutövning. Han visste att kvinnornas vilja och förmåga till det onda knappast var mindre än männens och att allt vad de inte fick göra medan de spelade goda makor och mödrar låg och jäste i deras hjärtan till gift.
Med säker intuition låter Shakespeare Lady Macbeths androgyna karaktär framstå för läsaren eller åskådaren. Att vara en ond kvinna är att besitta de perverterade formerna av manligheten. I henne transformeras lojaliteten om till konspiration, ärelystnaden till hybris och modet till brutalitet. Häxorna har redan banat vägen för henne genom att frästa Macbeths manlighet att överträda sina gränser. Nu är det bara för henne att få den att löpa linan ut.
Ironin i Macbeths situation ligger i att han genom att låta sig frestas av häxorna och av sin hustru avsäger sig sin egentliga manlighet. Lady Macbeth hånar honom för bristande manlighet och får honom på så vis i sitt, i kvinnans, våld.
Macbeth har i själva verket två problem; sin egen hybris och sin benägenhet att lyssna på kvinnor. Det hjälper inte att Macbeth svarar Lady Macbeths påstående att han inte låter sin vilja och sitt mod följas åt med den kloka invändningen ”Jag vågar allt det anstår mig att våga;/Att våga mer är inte mänskligt.” (Shakespeare, Macbeth. s. 28) för strax kommer han att gå emot dessa ord i handling. Han överskrider sina mänskliga gränser då han lockas av kvinnorna och han faller, som varje övermodig på eget grepp.
Trots dramats misogyna övertoner låter Shakespeare aldrig läsaren eller åskådaren glömma att vad som hotar Macbeth kommer inifrån honom själv, det kommer från hans egen hunger efter att bli mer än vad han är, mer än vad det anstår honom. För den hungern är både häxorna och Lady Macbeth endast verktyg och yttre representanter, i egenskap av kvinnor som åtrår vad män har.
Slutet för Macbeth respektive Lady Macbeth återför dem båda brutalt till deras på förhand givna roller. Medan Macbeth dör som en man på slagfältet så tar Lady Macbeth sitt liv efter att till slut helt snöpligt ha blivit tokig av alla brott hon medverkat till.
Mannen Macbeth blir mördad, han straffas av omgivningen för att ha överskridit sina befogenheter som samhällsvarelse, adelsman och man. Kvinnan Lady Macbeth straffas av sina inre lagar; med sitt förstånd får hon böta för att ha gått utanför sina befogenheter som maka, mor och kvinna.
Som nutida läsare eller åskådare kan man här få känslan av att Shakespeare trots allt vill lugna publiken lite. Den kallhamrade Lady Macbeth är inte mer kallhamrad än att hon blir besegrad av sin skuld. Icke desto mindre är det hon som fram till dess är den ledande parten i paret Macbeth. Det är hon som förstår att utnyttja sin makes karaktärssvagheter. Det är hon som hetast åtrår makten och äran som ligger i kungavärdigheten som hon dock inte själv någonsin kommer att kunna få. Hennes ledarroll är provocerande för den som ser ledaren som en man och ju mer ledare och man Lady Macbeth blir desto närmare måste hon också komma sin egen förintelse.
Mellan Macbeth och Lady Macbeth pågår en kuslig spegling där Lady Macbeth i sin make speglar sina egna fantasier om att vara man, men då en man som gör allt vad en man kan göra, också det han inte får. Den förstorade spegelbilden är så lockande för Macbeth att identifiera sig med att han inte kan stå emot. Han låter sig förvandlas till Lady Macbeths fantasi om mannen hon skulle ha varit; han låter henne i honom placera sin fantasi och förväxlar det med kärlek. Ingen av dem kan längre veta vem som är äkta och vem som är bild. De har gått vilse i varandras spegelbilder där de förlorar sig själva och därmed också varandra, slutgiltigt.
Då Macbeths läkare säger att han vill vara långt borta från denna galning som Macbeth har blivit låter Shakespeare sin publik veta att det inte bara är lady Macbeth som förlorat förståndet, också Macbeth själv har gjort det, om än på ett mindre expressivt sätt. Hybrisen som uppkom då han såg sin egen förstorade spegelbild i makans och häxornas ögon – den som i själva verket var deras förstorade och könsbytta spegelbild av sig själva – har frätt honom så djupt att han inte längre har kontakt med sina verkliga känslor och reaktioner. ”Mordet har rett en bostad i min tanke/Och skrämmer inte mig.” förkunnar han inför det sista slaget. (Shakespeare, Macbeth, s. 89)
Egentligen är han lika galen som Lady Macbeth, av sin förnekade skuld men mot slutet är han främst galen av hybris, och av att ha förlorat sin möjlighet till skuldkänslor.
Lady Macbeth har mjuknat. Macbeth har hårdnat. Då Lady Macbeth dör har han för länge sedan slutat behöva hennes påeldning. Han är så djupt inne i den strid hans brott lett honom in i att det inte finns någon återvändo.

Till slut måste de åtskiljas
Dramat Macbeth är en av världslitteraturens mest träffsäkra gestaltningar av den förvirrade speglingsprocess som kan uppkomma mellan ledare och ledd, där ledaren, likaväl som den ledde förförs av en gemensam fantasi om storhet och makt.
I den fantasin förlorar båda parter sig själva. Först genom att smälta samman; kvinna blir man och man kvinna, konstnär blir tyrann och tyrann konstnär, det härliga blir det förfärliga och det förfärliga det härliga, i all oändlighet förenas dessa motsatspar. Sedan genom separationen där de på nytt avslöjas som enskilda, isolerade, ensamma med sin skuld.
Av makarna Macbeth överlever ingen. Inte som i paret Speer och Hitler, där den ene, den som åtminstone formellt sett var den underordnade, blev kvar för att till botten tvingas se in i sig själv som den bedragne och förförde medbrottslingen.
Med det i åtanke verkar Macbeths slut faktiskt barmhärtigt. Inte bara hans brott hade blivit till en outhärdlig plåga för honom om han tvingats leva längre med dem; i ännu högre grad skulle äktenskapet med lady Macbeth ha blivit det, då de fagra löftena och frestelserna avslöjats och bara skammen återstod eller då han ensam tvingats bevara makans förvridna minne.

Överskridandet som ett tecken
Är det då bara tidsandan som fick Shakespeare att skildra hybrisen som en kraft som har med könsöverskridande att göra? Jag tror inte det. Hybrisen är själva fantasin om överskridande. Människor som styrs av hybris är påfallande ofta otydliga eller tvetydiga i sina sätt att förkroppsliga de könsroller som förekommer i de respektive kulturer där de verkar.
Här kan man erinra sig de homoerotiska dragen i Hitlers och Speers relation som kombinerades med nazismens hat mot homosexuella och Hitlers tendens att endast omge sig med män. Man kan också föreställa sig den patetiska skrytsamma manlighet som Domscheit-Berg berättar att Assange brukade lägga i dagen genom att skryta om alla kvinnor han har gjort med barn världen över; som om det krävdes bevis på att manligheten var äkta.
På samma vis sammanstrålar i hybrisen fantasin om att förgöra och att skapa. Lady Macbeth stoltserar med att hon både vet hur ljuvt det är att ha ett spädbarn vid bröstet och att detta inte gör henne mindre kapabel att döda samma barn. Hitler fantiserade om en stad han skapat tillsammans med sin unge vän arkitekten, planerad in i minsta detalj, fullkomligt förkonstlad och artificiell – och tömd på liv.
Någonstans i botten av hybrisens väsen finns det en längtan efter att inte gå miste om något, efter att äga alla motsatspar samtidigt och utan att de kommer i konflikt med varandra.
Det destruktiva narcissistiska ledarskapet utmärks av att det vill utplåna all annan vilja än den egna därför att motstridiga viljor visar att det finns sådant som ligger utanför ledarens kontroll och som denne inte kan äga, därför att den faktiskt inte är dessa andra med dessa främmande viljor.
En sådan ledargestalt vill fly undan sin ensamhet genom att bli totalt ensam. Den som följer honom förförs gärna av löftet om uppgående, förbehållslös hängivenhet och sammanblandning. I Macbeths svar till Lady Macbeth, att hon endast skall föda gossebarn, ligger både egenkärlek och en längtan efter att uppgå i henne, hustrun, som bara föder sådana som honom själv.
Hybrisen ger människan dispens från sorgen över förlusten av den egna identiteten eller av kärleken till den. Men den dispensen är det också fritt fram för att utplåna andras identiteter och i förlängningen också deras fysiska kroppar. Macbeth identifierar sig inte med barnet som Lady Macbeth talar om att döda. Han är rusig över den manliga styrka han ser speglad i henne och som är hennes fantasi speglad i honom som kastas tillbaka. Samma rus drabbade kanske Speer när han planerade sin jättelika döda stad tillsammans med Hitler; i denna stad skulle det inte finnas några människor, den var alltför överdimensionerad till och med för führern, och i de gigantiska dimensionerna behövdes ingen oroginalitet och ingen lekfullhet – som den lydige borgarsonen saknade och alltså inte hade kunnat bidra med.
Egentligen hör detta rus ihop med utplånandet av alla skillnader och förnekandet av alla värden. Kjellqvist kallar detta likställande eller Perversum och skriver.

“I perversum är gränser och skillnader utraderade – som mellan barn och vuxen, kvinna och man, gammal och ung, inre och yttre, fantasi och verklighet, inlevelse och manipulation, sanning och lögn, privat och offentligt, ont och gott, falskt och äkta, liv och död. /…/
Perversum är ett uttryck för ett hat och en avsky mot liv och kärlek och för en kärlek till det döda i livet. Varför älskar man då det döda i tillvaron? Jo, för att undgå det plågsamma med att vara levande.” (Kjellqvist, Rött och vitt – Om skam och skamlöshet, s. 206-207)

Även i fantasin och kreativiteten upphävs många gånger gränser och positioner flyttas men om drivkrafterna endast är längtan efter uttryck för upplevd verklighet och inte efter förvrängning av den befintliga verkligheten blir inte resultaten Hitlers fantasier om döda städer – som han själv så betecknande trodde vittnade om konstnärlig kallelse – eller Lady Macbeths barnamord – som hon dramatiserar som bevis på livskraft. Resultaten blir konst som ger röst åt livet, utan att skada.
Det är den kompensatoriska eller dövande fantasin som förvränger och förstör. Det är en fantasi som manipulerar verkligheten snarare än att visa den ur nya vinklar. Domscheit-Berg låter oss se den kompensatoriska fantasin utifrån då han skriver om Assanges olika spektakulära historier om varifrån han kommer, hur hans ungdom var etc. Men då Domscheit-Berg hänvisar dem till de många ytliga mötena i Assanges liv har han säkert fortfarande bara beskrivit ett symptom; för den som saknar identitet är uppfinnandet av identiteter, det skenbart lekfulla bytandet av dem, överskridandet, inte bara ett spel för gallerierna utan också inför den egna tomma scenkulissen där sorgen och förtvivlan annars ensamma skulle ha lurat i skuggorna.
Om Hitler skriver Fest: ”Vid närmare skärskådande finner man att han också litade mer på effekterna än på ideologin, och i grund och botten var han en teaterexistens som var sig själv bara i den skenvärld han levde i för att skydda sig mot verkligheten.” (Fest, Hitler – En biografi, s. 558-559)
På avstånd blir mekaniken fördröjd men egentligen fungerar den inte annorlunda. Familjen Timm, som Timm skildrar dem, lever uppenbarligen i en ofrivillig nära kontakt med sin litenhet, sin skam och sin förlust. Men bilden av det mäktiga Tyskland, den mäktige ledaren, den plikttrogne och patriotiske mannen, alla dessa bilder som inte har något med dem själva att göra egentligen, de som kämpar sig fram dag för dag för att vinna en smula av åtminstone återglansen av anständighet, utgör för dem en lånad stolthet. Också dessa människor i periferin lockas in i den stora spegeln där de kan se en bild som kompenserar för alla förluster genom att skenbart ge tillbaka allt.

Det lämnar oss inte
Slutligen vill jag återvända till leendet Speer brukade ge sina barn då de kom för att besöka honom i Spandaufängelset. Varför vill detta leende inte lämna mig? Är det för att det vädjar till min medömkan? Är det därför att jag blir besvärad av kontrasten som det tydliggör mellan den självsäkre unge borgarsonen och arkitekten och den skuldtyngde äldre mannen med framtiden bakom sig?
Eller är det för att jag inte kan upphöra att i detta leende som bara uttrycker hjälplöshet känna igen något av mig själv?
Då jag i början av min essä valde att anknyta det destruktiva ledarskapet jag genom några litterära verk, med eller utan direkt verklighetsbakgrund, tycker mig få en åskådlig bild av till det fenomen som psykologin ofta valt att tala om som patologisk eller osund narcissism gjorde jag det inte för att ett äldre språkbruk skulle ha saknat relevans. Jag gjorde det för att det äldre språkbruket, ofta religiöst färgat, som talar om människans hybris, hennes skamlöshet, ondska eller falskhet, som jag upplever det, idag tycks ha slutat fungera i vår del av världen. Avsaknaden av gemensamma religiösa och existentiella system, en av de flesta omfattad moralkodex eller för den delen litteraturskatt, gör att psykologin och – det allra senaste alltmer – biologin nu tycks utgöra de sista kvarvarande fundamenten som kan accepteras som allmänmänskliga.
Begrepp som egenmäktighet, nåd, synd, skuld och bot tillhör den kristna traditionen. På samma vis tillhör många andra, liknande begrepp, som skulle kunna hjälpa människan att orientera sig, existentialismen, antikens litteratur eller något annat av de värdesystem som i västvärlden fått ge vika för det slags vetenskapstro som inte lägger någon vikt vid att människan både som individ och som historisk, samhällelig varelse för en existentiell kamp. Att ängsligt anpassa sig eller att lyssna till sitt eget innersta, att ta ansvar eller att överlåta ansvaret till någon annan, att våga stå upp för de egna övertygelserna eller att bara anpassa sig; det är de valen som varje person ingående i en gemenskap vilken som helst varje dag står inför. Inför en destruktiv ledare som följer den störda narcissismens logik som är hybrisens och lögnens ställs alla dessa frågor på sin spets.
Ytterst sett handlar det om att orka leva i verkligheten så att man inte sätter sin lit till en lögn som för stunden kan innebära lindring från skam, vanmakt och rädsla men som i längden generar ännu mer av det den var menad att skydda från.
Det är vad jag ser i Speers leende till slut; den alltför sena insikten om att drömmen som släpptes in i verkligheten inte alls berikade den utan bestal den. Speer ler därför att han vet att även om han ännu inte är död så har han i sitt liv släppt in döden och det i skepnad av en egentligen ganska medelmåttig frälsare, nämligen lögnen.
Den naivitet, inbilskhet och blindhet för livets andliga värden som en gång fick honom att göra det var inte ens någonting som skiljde honom från de flesta andra människor, tvärt om, men ironiskt nog var det säkert i insikten om det som hans totala främlingskap inför barnet bakom besöksgallret låg. Nu visste han. Därför att han bara var en vanlig människa hade han låtit sig dras in i det onda men av de andra vanliga människorna, som av slumpen eller p.g.a. en större klokhet inte dragits in, skulle han resten av sin livstid framstå som ett undantag. Han skulle förbli skild från dem genom sin dubbla medvetenhet om vad han gjort och om att han gjort det utan att alls vara exceptionell.
Inför sig själv hade han blivit en främling på gatan, för han kände nu både sin utbytbarhet och sin gåta.
Albert Speers leende mot sina barn är människans smärtsamma leende mot sig själv då hon förstår att det onda använde henne stället för tvärt om.  Det är människans leende då hon vet att hon ensam måste göra den erfarenhet miljoner gjort före henne, utan att bli förstådd eller förlåten. Till slut är det också mitt leende. Ett leende av skam mot den egna sanna spegelbilden som inte har några svar.

Domscheit-Berg, Daniel, Klopp, Tina & Sjögren, Frederik (2011). WikiLeaks: historien bakom sajten som förändrade en hel värld. Stockholm: Forum
Fest, Joachim (2008). Hitler: en biografi. [Uppdaterad utg.] Stockholm: Fischer & Co
Fest, Joachim (2009). Albert Speer: en biografi. Stockholm: Fischer
Kernberg, Otto F. (1983). Borderlinetillstånd och patologisk narcissism. Stockholm: Natur och kultur
Kjellqvist, Else-Britt (2001). Ledaren på den inre scenen: psykoanalytiska perspektiv på grupper och ledarskap. [Ny utg.] Stockholm: Carlsson
Kjellqvist, Else-Britt (2006). Rött och vitt: om skam och skamlöshet. [Ny, rev. utg.] Stockholm: Carlsson
Shakespeare, William (2003). Macbeth. Stockholm: Ordfront
Sigrell, Bo (1994). Narcissism: ett psykodynamiskt perspektiv. Stockholm: Natur och kultur
Timm, Uwe (2010). I skuggan av min bror. 1. svenska uppl. Malmö: Thorén & Lindskog

Fotnötter:

[1] Hämta Underground gratis på följande adress: http://www.gutenberg.org/ebooks/4686

[2] Läs min längre text om Underground av Suelette Dreyfus här: http://tinyurl.com/cwj8sqb

[3] Direktlänk till Wikileaks finns här: http://wikileaks.org/About.html

[4] Länk till bloggen: http://cryptome.org/iq-org/IQ.ORG.htm#TheAustralianlagoon

[5] Eftersom förundersökningsmaterial är av känslig natur lägger jag här inte upp någon direktlänk men för den intresserade går det att vaska fram på nätet med inte alltför många sökningar.

[6] Citatet är hämtat ur en längre text som handlar om begär efter mat som Assange av någon anledning känt ett behov av att avhandla tillsammans med en rad andra mer eller mindre sökta teman som t.ex. kvinnor, matematik, begåvade barn och litteratur, som han emellertid faktiskt lyckas se ur nya och ibland överraskande vinklar. Länk till texten finns här: http://cryptome.org/iq-org/IQ.ORG.htm#Tamingtheinnerrat.

One Comment

  1. My Homepage
    March 21, 2013

    … [Trackback]…

    […] Read More Infos here: blendad.nu/2013/03/17/albert-speers-leende-–-pa-spaning-efter-forforelsen/ […]…

Leave a Reply


− one = 1