Blendad

Information

This article was written on 18 Mar 2013, and is filled under Blogg.

Current post is tagged

, , , ,

Lolita lever! – Vladimir Nabokovs Lolita

Jag skulle tro att jag var ungefär tjugo år då jag första gången läste Vladimir Nabokovs Lolita.

Den stod i min kusins bokhylla och jag fick låna den av henne. Som alla andra hade jag ju hört talas om den och titelns typsnitt på omslaget förkroppsligade väl mina associationer; ett snirkligt tuggummirosa ’Lolita’ som verkade liksom påklistrat.

Jag trodde att jag skulle få läsa något som var lite slipprigt halvpornografisk och som i likhet med Leopold von Sacher-Machos Venus i päls bara fått plats i världslitteraturen på grund av ett smaskigt tema.

Naturligtvis kunde jag inte ha haft mer fel. Ändå lyckades Nabokov invagga mig i att min illusion stämde med verkligheten nästan ända fram till romanens slut. Huvudpersonen Humbert Humberts kyliga, exploaterande syn på sitt offer, den unga flickan Dolores Haze, är så realistiskt frambesvuren att gränsen för fiktionens illusion nästan sprängs.

Efter den mycket sakliga redogörelsen för Humbert Humberts gammaleuropeiska överklassbarndom och ungdomstid. där han också introducerar sin synnerligen obehagliga människosyn i form av de åsikter han hyser om diverse kvinnor han haft samröre med, kommer den långa drömska resan tillsammans med lilla Dolores, hans Lolita, som en orgie i pedofil erotik.

Lolita suger i sig läsk i sugrör, hon spelar tennis, käftar provokativt med sin ”pappa” och tjatar sig till billiga nöjen och nya pråliga accessoarer. Humbert Humberts stämma är så malande suggestiv att en omärklig förskjutning sker där läsarens blick lockas över till att bli ett med hans. Läsaren blir förövaren som med självgod cynism och lysten irritation konsumerar sitt offer. Lolitas nycker och infall, hennes utbrott och lögner blir störande provokationer eller manipulativa förförelsekonster.

I sitt språk är Nabokov kameleontisk. Precis, kall och beräknande. Med känsla för detaljer. Sensuell men utan minsta värme. Knivskarp i sin intellektuella och sinnliga närvaro.

Så sker det, plötsligt: desillusioneringen.

Första gången jag upplevde den var den faktiskt så nära chockartad man kan komma i en läsupplevelse. Åsynen av den gravida och härjade Lolita bryter igenom Humbert Humberts perversa drömvärld, in till hans kärna där kunskapen finns om vad kärlek är – och vad den inte är.

I detsamma bryts läsarens allians med Humbert Humbert och därmed med sin egen inneboende kyla och perversion.

Humbert Humbert har förstört Lolita med sitt begär men då han plötsligt ser henne som hon är förstår han att han älskat henne och skulden som drabbar honom är oändlig. Han har åtrått utan omsorg och det innebär död för det åtrådda föremålet – det blir ett föremål men det var en levande varelse.

Skammen som väcks väcks också hos läsaren som levt med i brottet, lockad av Nabokovs skickliga gestaltning.

Nyligen läste jag om Lolita och fann att slutet fortfarande har samma omtumlande effekt på mig, fast jag denna gång var både förberedd på det och dessutom blivit äldre och klokare i förhållande till de delar hos mig själv och andra som inte vill liv och utveckling utan död och förstelning.

Den perversa fantasin är ett upprepningstvång. Nabokov låter den upprepas ännu en gång och sedan avslöjas.
Långt ifrån att vara den författare av en för sitt snaskiga tema världsberömd roman, som jag trodde honom om att vara innan jag läste honom, är han en av de största avslöjarna av exploateringens sanna natur.  Och han är en av de största skildrarna av kärlek, rakt igenom och på djupet. Utan förmildrande omskrivningar och behagliga lögner. Läs honom.

Lolita lever!

Nabokov, Vladimir Vladimirovič (2007). Lolita. Stockholm: Bonnier

Leave a Reply


5 + = six