Blendad

Information

This article was written on 20 Sep 2013, and is filled under Recensioner, Skönlitteratur.

Current post is tagged

, , , , , , , , , , , ,

Lite kvinnlig masochism till helgen – Joyce Carol Oates En fager mö

Det är svårt för en författare att vara både politiskt inriktad och en bra författare och för Joyce Carol Oates är det inte lättare än för någon annan.

Tvärt om är det sällan så tydligt som hos just henne att litteraturens kommentar till samhället och existensen talar starkast då den står fri från politiken.

Bäst är hon då hon skriver utifrån den dubbla medvetenheten om det orättvisa i maktordningen mellan könen och om skönheten som kan gestalta sig i form av kvinnlig masochism.

Huvudpersonen i En fager mö är en mycket ung flicka från arbetarklassen som driven av sin hopplösa belägenhet i egenskap av just detta låter sig uppvaktas och förföras av en man gammal nog att vara hennes farfar.

Det hade kunnat bli en ganska trist historia där den äldre mannen framstår som snuskig och fysiskt motbjudande och den unga flickan faller till föga därför att hon behöver hans pengar och sociala anseende och det blir det också. Men det blir lite mer än så.

Oates har sina instinkter och det händer att de slår till och talar om för henne när hon bör vränga historien utochin – den här gången händer det.

Läsaren får uppleva mannens uppvaktning precis så sublim och ömsint och beräknande kall som den är och flickans inre slitningar mellan längtan efter hans kärlek och frestelsen att utnyttja situationen så som en smart flicka utan många alternativ bör utnyttja en rik snuskgubbes närmanden; med andra ord har Oates inte väjt för sin egen historias komplexitet.

På ett sociologiskt plan kan man ju undra vad det egentligen finns för självklar logik bakom att en ung flicka från arbetarklassen hellre bör förälska sig i någon jämnårig halvkriminell slusk som i henne ser ett praktiskt onanihjälpmedel än en gammal rik konstnär fylld av längtan efter att en sista gång få en aning om skönheten-i-sig.

Oates låter en sådan undran få plats i texten.

Själv är jag ju (numera) inte så sociologiskt inriktad men även min mystiska känsla av att all mänsklig erfarenhet, om den inte förvrängs, innehåller en sant estetisk kvalitet har Oates vätt att ge spelrum.

Som vanligt är Oates prosa full av smått överdrivna liknelser och övertydliga metaforer och den kvinnliga huvudpersonen flämtar och rodnar och tappar andan och utbrister i sitt inre (eller är det i den allvetande berättarens inre?) i kursiverade små amerikanska svordomar – Jesus! Och den manlige huvudpersonen är lite väl storslagen i sin självupptagenhet men den här gången stör det mig inte så mycket som det ibland kan göra, det är tvärt om riktigt njutbart eftersom begäret tillåts gå båda vägar och existera sida vid sida med längtan.

En fager mö blir en riktigt vacker liten skildring av medlidandet, kärleken och döden som breder ut sig mitt i den sociala verkligheten på sina egna premisser.

Skönheten i den kvinnliga masochismen ligger i att den påminner oss om något som efter avkristnandet av vår del av världen kan verka nog så stötande, nämligen att lycka i betydelsen njutning knappast är vare sig kärlekens egentliga mål eller drivkraft.

Kärleken måste ha sitt mål och sin drivkraft i något som ingenting som händer här och nu kan förändra eller förstöra.

På det viset är kärleken liksom konsten outgrundlig och det låter Oates den vara ifred i En fager mö.

För mig är det ett gott tecken att jag efter läsningen av En fager mö inte är vare sig blivit styrkt i eller hyser tvivel om någon särskild åsikt utan istället känner att det dröjer sig kvar ett slags melankoli i mig.

Även om den knappast är en stor roman så sätter den mig i kontakt med något inom mig och det övertygar mig mer än någon skarpsinnigt och pedagogiskt illustrerad idé.

Oates, Joyce Carol (2011). En fager mö. [Ny utg.] Stockholm: Bonnier pocket

Leave a Reply


nine − 2 =