Blendad

Information

This article was written on 11 Oct 2013, and is filled under Recensioner, Skönlitteratur.

Current post is tagged

, , , , , , , , , ,

Klipp dig och flytta in till stan! – Ta skada av Martin Engberg

Ensamma och missförstådda unga män på landsbygden är ett återkommande tema i nutida svensk skönlitteratur. Ola Nilsson har skrivit om det liksom Tomas Bannerhed och nu senast Martin Engberg.

Ta skada som är Engbergs bidrag till genren – om man nu kan tala om en genre – är det tråkigaste jag läst hittills. Med sitt till hälften karga, till hälften poetiska språk och sina minimalistiska person- och miljöbeskrivningar bjuder det på få överraskningar.

Också innehållsmässigt är det ungefär vad man kan vänta sig. Där finns den röda gården, den tyste patriarken som någon gång tar till nävarna, storebrodern som är hans kronprins i blåställ och träskor och slutligen huvudpersonen själv, den yngre och överblivne brodern Marcus som gång på gång misslyckas i sina försök att leva upp till det mansideal som kräver ett eget arbete och en egen jordplätt.

Marcus tillhör det moderna samhällets förlorare. Den livsform som varit hans föräldrars blir alltmer undanträngd, där finns inga möjligheter för honom att stanna, men utanför den väntar heller ingen plats på honom, där tar en värld vid som han inte kan förstå sig på och där man behöver ett stort självförtroende för att kunna ta sig fram.

Och Marcus blir också familjens förlorare. Modern gör visserligen sina välmenande försök att skydda honom från det som hans kulle behöva möta och storebrodern tar med honom på arbete i skogen ibland men fadern föraktar honom och i det har han de andras tysta stöd; någon måste ju bära hundhuvudet för de ekonomiska problemen och känslan av att ingenting längre går riktigt bra. Lika lite som Marcus förstår föräldrarna världen där ute som växer på deras lilla världs bekostnad.

Psykologiskt är Engberg sammanfattningsvis lika finstämd som han är med språket. Han har sinne för den dysfunktionella familjens inre tomhet och dess behov av syndabockar. Han kan också knyta ihop det lilla sammanhanget med det stora.

Marcus gör sina trevande försök att slå hål på den bubbla av depression där han lever men han de slutar alltid illa eftersom de saknar en föreställning om vad som kan finnas där ute och hur han skall bemöta det.

Depressionens logik är obönhörlig; bara mot dig själv bör du känna vrede, bara dig själv kan du förstöra för tillräckligt mycket för att det skall kännas som en hämnd värd namnet.

Kanske är det här tråkigheten kommer in. Engberg har garanterat komponerat hela sin roman med stor omsorg; från djupstrukturen till handlingen och ända ut i språkets alla förgreningar. Inte ett komma är överflödigt eller fattas. Trots minimalismen och den öppna berättarstrukturen får läsaren svar på de flesta frågor som skulle kunna uppkomma under läsandets gång.

Samtidigt stängs alla möjligheter utom de uppenbara. På ett tidigt stadium vet jag vad jag kommer att få läsa. Jag vet vem Marcus är och jag vet hur hans värld fungerar – fast jag egentligen inte alls borde veta det, eftersom dess verkliga förlaga är i stort sett okänd för mig.

Jag saknar rikedomen som behövs för att inte kompositionen skall ta över allt. Ändå läser jag vidare och läser snabbt. Som all välskriven text utan alltför många dimensioner är Ta skada lätt att ta sig igenom.

Efteråt lägger jag den ifrån mig med ingen särskild känsla alls. Den var intetsägande inser jag, för jag har varken slösat bort min tid eller fått något som dröjer sig kvar efteråt. Mina förväntningar uppfylldes helt och hållet utom på den punkten att de gjorde det – helt och hållet.

Engberg är kanske en tråkig författare men han är en bra författare. Jag har inget att klaga på och det är alltsammans.

Marcus belägenhet är till slut välkänd för mig fast jag misstänker att jag inte vet ett skit om den. Jag kommer inte därifrån och där jag kommer ifrån är till och med syndabockarna välanpassade och specialtränade för marknaden och kulturen.

 

Engberg, Martin (2013). Ta skada. Stockholm: Norstedt

Leave a Reply


− 6 = zero