Blendad

Information

This article was written on 18 Feb 2014, and is filled under Uncategorized.

Rätt odrägliga prinsessor – Prinsessdramer av Elfriede Jelinek

Det är något både fascinerande och lite frånstötande med prinsessor. Det har jag alltid tyckt. Visst, prinsessans stereotyp är kanske ljuv men hon är också bortskämd, bekväm, snarstucken, kuvad, hemligt härsklysten och kroniskt missnöjd.

Redan som barn insåg jag det odrägliga med en person som inte kunde sova med en ärta under madrassen (också för vederbörande själv.)

Prinsar skall ju en dag växa upp och bli kungar eller i alla fall få sitt eget landskap att bestämma över. Prinsessor däremot, de fortsätter vara prinsessor och däri ligger det något olycksbådande. Det räcker med att visualisera de söta små hagasessorna ett halvt sekel senare för att förstå det.

Därför är det inte undra på att Elfriede Jelinek skrivit fem dramer där olika prinsessor får komma till tals, precis så förbittrade, malliga, ytliga, genomskådande och beräknande som de blivit. Och med en typisk Jelineksk förkärlek för intertextualitet åt alla möjliga håll och kanter och ordlekar som säkert är ännu mer genialt trista på tyska.

Det är inte bara sagornas sessor som får nytt liv i Prinsessdramer. Där finns visserligen en uppgiven Snövit som plötsligt framträder ur sin annars så hopplösa blekhet och en Törnrosa uttråkad av väntan och besviken på dess fullbordan men där finns också Jackie Kennedy som så bestickande säger då hon kommer in på sin vulgära prinsessrival från gatan ”Jag säger till den där Marilyn att hon måste spara sig för sig själv, att hon måste se upp bättre, som vi rika alltid har gjort och gör, och även de som låtsas att de är rika, jag till exempel,…” (Jelinek, Prinsessdramer, s. 86)

För vad handlar kvinnlighet med klass om egentligen, om inte om konsten att bevara ytan orörd medan innandömet blir alltmer förslaget. Bevara oskulden, bevara utseendet, bevara åsikterna och önskningarna och viljan inuti, så att de inte sipprar ut som gift och tårar som förstör sminket.

Att vara en riktig prinsessa är i Jelineks universum (och antagligen i vårt) är att kunna konsten att blöda tyst.

Innan Jelinek besöker Diana i underjorden för att kontemplera över hennes uttittade öde låter hon i det märkliga dramat Väggen ett djur bli slaktat och tömt på blod i en dockservis för att Therese, den kvinnliga varianten av Theresias, och de andra döda, skall lockas fram ur underjorden precis som de en gång gjorde för Odysseus då han grävde sin offergrop och lät blod rinna ner i den.

Just sådan är Jelinek nämligen; oförutsägbar, lite ensamt förtjust i sina referenser och sina språkliga experiment men samtidigt alltid uppfinningsrik och förmögen att kombinera allt på ett helt oväntat sätt som låter det framstå igen, klarare och i inte särskilt smickrande belysning.

Prinsessdramer är som så mycket annat Jelinek har skrivit en skoningslös gestaltning av en ytlig tid där särskilt kvinnor offras på det altare som är medias, allmänhetens och kulturen i allmänhets behov av ständigt nya fetischer.

För oavsett hur lite Marilyn har fått av det som Jackie har fått och vise versa så kan de vara säkra på att de tvingats följa samma förnedrande spelregler för att få behålla de lilla de har.

Den kloka prinsessan tiger och håller på sig men i Jelineks dramer passar hon på att vara odräglig, som hon är under de vackra kläderna och den vackra huden inunder dem.

Jelinek, Elfriede (2013). Prinsessdramer: Döden och flickan I-V. Umeå: Atrium

Tack Mats Ahlgren för den fina julklappen!

Leave a Reply


six − 3 =