Trädet som lyser upp staden och underjorden

Från början var torget något Mimmi sett från sitt fönster.  Det var då hon ännu bodde i lägenheten mitt emot den gamla funkisbiografen som inte längre var biograf utan ständigt skiftade användningsområde och vars port var torgets mun och medelpunkt.

Om hon då suttit på en av pinnstolarna vid det lilla bordet med plats för två hade hon kunnat se biografens ena långsida och i ögonvrån hade hon kunnat se torget där träden vajade över stenläggningen och det lilla gatuköket som på den tiden sålde korv med bröd men senare gick över till thaimat.

Hon hade tyckt om att sitta där. Se människorna som gick förbi. Luggslitna, trötta människor med kassar i händerna och kapuschongerna uppdragna.

Vintertid hade torget tyckts henne som en knutpunkt i ett underjordiskt tunnelsystem. Antingen regnet föll och slöt in staden i det kompakta genomsura yllet eller mörkret låg tätt intill gatlyktornas ljuskjolar så var torget alltid lite mindre slutet. På torget fanns alltid en öppenhet mot något.

Det var där de första solbadarna satt och åt glass då våren kom. Med ansiktena vända mot himlen, som om de plötsligt mints, att denna stund snart för evigt skulle vara förbi.

Sedan fortsatte det hela sommaren igenom. Kjolar fläktade gatans stenläggning. Armbanden klirrade på kvinnornas armar och ljudet blandade sig med suset i löven högt där uppe. Ljudet av uteservering, av klackar som klapprar, av bilar som gasar och spårvagnar som plingar liksom gladare då det är varmt och av lodisarna som grälade, även då.  Allt under flyktiga solfläckar.

Så vackert det varit ändå – mer på den tiden än senare. Till och med då hösten åter kom och löven singlade mot marken, bruna och gula, över de förbipasserande, över lodisarna och också över den kvinna som Mimmi ofta sett sitta där, hon med sin stora hatt och sin dramaten och sina märkliga brokiga klänningar och sitt märkliga inåtstrålande lugn, som om hon såg något ingen annan såg, som fick henne att ibland resa sig och gå bort till ett av träden där hon stannade en stund med armarna om stammen.

En märklig kvinna på ett torg fullt av förändring och stillhet; ett torg med sina egna gåtor.

Ändå hade Mimmi inte tänkt särskilt på torget på den tiden. Hon hade haft annat att tänka på kanske. Mimmis mor hade ringt till den egna hemtelefonen Mimmi skaffat och meddelat vad fadern och hon kommit överens om; att Mimmi skulle få komma hem en helg i månaden om hon ville. För nu skulle modern och fadern äntligen få odla sitt förhållande ifred. De skulle odla kärleken. Därför, hade modern sagt, hade de också tagit bort alla fotografierna av Mimmi i olika åldrar ur sängkammaren. För att ha dottern stirrandes ner på sig då man älskade var ju inget vidare för erotiken faktiskt.

På det viset var modern en mycket känslig människa. Hennes känslor hade på det hela taget nästan alltid stått i centrum. Det var också med moderns konstnärlighet som denna känslighet hade att göra; att hon tillsammans med fadern samlat på konstföremål som de ställt upp i förortsvillan och även Mimmi hade ju varit ett konstnärligt barn, det hade modern gärna påpekat. Ett konstnärligt och intelligent barn men också överkänsligt, också tacksamt för läkarna att undersöka, också inte riktigt förmöget att passa in där man satte henne och vem orkar med det i längden?

Så Mimmi hade väl haft fullt sjå med att få folk att orka med sig. Hon hade fullt sjå med att försöka komma på vad hon borde göra för att bli den hon var.

Hon hade haft många talanger. Det var vad som hade sagts till henne. Ett tag hade hon till exempel spelat fiol. Det hade hon varit mycket bra på, hade föräldrarna upplyst henne om. Sedan hade det ändå blivit att hon slutat. Hon hade aldrig begripit varför riktigt. Plötsligt hade ingen haft tid att köra henne till lektionerna längre. Det hade varit på samma vis med dansen. Modern och hon hade åkt in till stan och under ljudliga fnitter blandade med små utrop av förtjusning köpt de vackra vita trikåerna och sedan gått på kondis och ätit överdådiga bakelser med grädde och röda bär och modern hade berättat om hur hon en gång själv varit en gudabenådad dansös. Ingen hade sett något liknande på internatskolan där hon gått och där fadern också gått. ”Och du”, hade hon sagt, men sin hand om Mimmis, där de satt vid det lilla bordet med den rutiga duken. ”Du har det i dig du med, jag känner det. Känsligheten, de starka spänningarna, spontaniteten, allt det där som gör dig fullkomligt outhärdlig.”

Hon gapskrattade. Grädde hade fastnat i läppstiftet. Arm i arm hade de lämnat kondiset och åkt hem med sina kassar.

Men sedan, på den första träningen, hade alla andra haft vanliga tajts och t-tröjor och Mimmi hade alls inte vågat dansa. Hon hade stått i ett hörn borta vid spegeln och känt hettan över huden och på den lilla läktaren hade modern suttit och hennes mun hade blivit stramare och stramare.

”Tänk vad de andra måste ha tänkt om dig. Och i en sådan ballerinadräkt och så kan du inte ens dansa.”

Så hade Mimmi slutat med dansen också. Precis som hon slutat med måleriet sedan, med teatern, med att skriva dikter och fotografera med faderns systemkamera.

Skillnaden hade väl bara varit att de inledande hurraropen klingat allt lägre. ”Tänk vad du kunde ha blivit”, hade ju modern sagt till henne en av de sista gångerna, då Mimmi satt som avstängd vid köksbordet med hakan i händerna. ”Men vi borde aldrig ha skämt bort dig så.”

Ändå hade Mimmi ibland tänkt dessa tankar som var som mord inom henne: i själva verket hade hon väl endast varit en dagdröm, och innan dess hade hon väl inte ens varit det, ett skitande och skrikande litet monster.

Så hade hon, för att trösta sig, fyllt sin lägenhet med krimskrams som hon köpte på loppmarknader. Hon hade styrt ut sig i de märkligaste kreationer och gått ut på kvällen och stått ensam i barer och hängt. En kväll hade hon följt med en äldre kvinna hem och ägnat natten åt att tillfredsställa henne i hennes rangliga enkelsäng. Hon hade trott att hon skulle spy hela tiden. Den där tunna, sura smaken. Man blev aldrig av med den. Den satte sig i huden och blev kvar som en lätt rå dunst.

Natten med kvinnan. På något vis hade den inneburit en slags vändpunkt in i något svartare och tyngre. Det hade visserligen kommit smygande först. Upphetsningen som så länge Mimmi kunnat minnas vilat runt allt vad världen hade att erbjuda som var spektakulärt och långt borta hade flugit allt högre och till slut hade hon inte längre känt kontakten med den. Som ett barn som tappat taget om snöret till sin ballong hade hon stått kvar på marken och sett den flyga sin kos.

”Vilken torrboll du har blivit”, hade modern sagt plötsligt, en av dessa fåtaliga gånger då hon kommit på besök och hon velat ha med sin dotter ut på äventyr men dottern inte hade velat, för dottern orkade inte. ”Jag blir så deprimerad rent ut sagt av att se dig!” hade modern sagt.

Det var sant. Ballongen var förlorad och från luften föll istället mörkret. Det pressade Mimmi neråt och fick hennes intighet att bli tung som bly.

Hon kröp ner i sin säng och gick inte upp då morgonen kom. Denna vinter då hon kunnat dö för att ballongen hon mist bara varit en ballong och inget mer.

För att ha misstagit sig, för att hela sitt liv ha trott på denna ballong, hade hon nu känt den outhärdliga skammen. Hon såg inåt och allt hennes blick rörde vid blev till skam. Ren och svidande skam, som ett brännsår som bredde ut sig. Också i moderns leende såg hon det nu. Moderns skratt på festerna, hur hon klirrade i glasen, hur hon kysste fadern länge och smackande och blött och aldrig lät festen ha något slut.

Denna mor och hennes kläder som inte längre passade ihop med henne då hon nått sina fyrtio och mer därtill.

Ingenting är så ensamt som att vara ett lurat barn då mörkret faller. Minnet måste utplånas för det är en giftig stjärna. Det måste grävas ner i jorden så att inget annat än mörkret återstår och där kan man gå ut för att dö.

Dö hade hon kunnat göra där hon låg i sin säng. Hon trodde att hon var död. Dagarna gick och telefonen ringde ibland; hon hörde den som genom vadd. Och på golvet under brevinkastet hade högarna vuxit, av räkningar hon inte skulle kunna betala och av reklam hon inte ville ha

En morgon hade hon vaknat i gryningen och känt sig mycket tom och lätt.  Det hade varit midvinter. Golvplankorna hade varit kalla då hon gick över dem, ut i köket och bort till fönstret. Det var där hon hade stått och sett det, det som väckte henne till liv med en intensiv lysande smärta. Mitt på torget hade det stått; det vita trädet.

Hon måste ha sett det förr men hon hade aldrig förr sett att det var vitt och det var så vitt att det fick natten att vika och under det, på bänken, satt kvinnan som brukade röra vid det och sov, som om det inte alls förbrände hennes ögonlock utan istället bara gav henne den värme hon behövde för att få ro.

Redan den morgonen hade Mimmi känt dragningen. Mot detta träd som lyste upp natten och mot kvinnan som sov med ansiktet helt dolt av det trassliga håret och av hatten.

Bara med nöd och näppe hade Mimmi kunnat förmå sig själv att stanna i lägenheten där det stank av sopor och hennes egen otvättade kropp.

Ända tills ljuset började skymta som en blånad över hustaken hade hon stått kvar och låtit trädets grenar bli till inbrända speglingar av hennes egna ögons kapillärer. En smärta som av syra och ändå en egendomlig tröst; en tröst som på en gång var sig själv och en väldig sorg hon förut aldrig kunnat se klart

Männen och kvinnorna hade sedan sneddat över torget på väg till sina arbeten. De kom från spårvagnshållplatsen eller var på väg dit. Men ingen av dem stannade för att se på trädet eller på den sovande kvinnan. Ingen av dem tycktes ens lägga märke till att det mitt i deras egen stad nu stod ett lysande träd.

I det första morgonljuset hade kvinnan reste sig upp. Först hade hon blivit stående och sträckt på sig, precis som en katt gör då den sovit länge, så hade hon rättat till hatten och de långa kjolarna och gått fram till stammen på trädet vars ljus till slut börjat mattas. Där hade hon lagt pannan mot trädstammen och stått en stund innan hon tagit ett par steg bakåt, sett upp i grenverket och nigit en enda gång, knappt märkbart.

Det var det sista hon gjorde innan hon tog sin dramaten och gick. Det sista Mimmi hade sett av henne den gången var hennes böjda rygg med den stora hatten som tycktes vila direkt ovanpå skuldrorna som försvann bakom biografens ena hörn.

Då Mimmi sedan sett tillbaka på trädet igen var det helt slocknat, bara ett vanligt träd som orörligt avtecknade sig i regndimman. Inga spår syntes av det egendomliga hon just fått bevittna men hon hade säkert vetat att det inte var någon dröm. Till att vara en dröm var det alltför overkligt.

 

Den morgonen hade hon i alla fall satt på kaffebryggaren och under tiden den puttrade och fräste hade hon själv ställt sig i duschen. Det var en slags ro som lagt sig över henne och mitt i den stod trädet. Slöt hon ögonen kunde hon fortfarande förnimma dess vita grenverk och öppnade hon dem igen kände hon tårarna som steg upp och rann heta nerför kinderna.

När hon senast gråtit hade hon inte kunnat minnas. Nu hade det kommit alldeles av sig självt. Hon såg det kantstötta köket genom tårarna och vinterdagern, där hon ställt sig vid fönstret med muggen mellan båda händerna. Över torget hade människorna passerat. Eftersläntrarna. Klockan hade redan varit över halv tio då hon slutat titta och gått ut i rummet istället och öppnat garderoben på vid gavel.

Dessa pråliga kläder; de var ju de enda hon hade och plötsligt hade hon känt hur lite de hörde ihop med henne själv. Hon hade ju sina tår och fötter och ben och sin mage och sina egna händer och armar och sitt eget ansikte som hon kunde känna då hon lade handen över det och trevade. Förvåningen hon känt då hon kände dragen under handflatan hade varit ny för henne. Det var konstigt; i botten av henne fanns en tyngd så stor att den inte borde gå att bära, hon hade aldrig känt den förr, ändå hade hon burit den, men på hennes yta fanns ett ansikte och det var bara hennes och hon hade aldrig förstått det förut.

Och sedan hon upptäckt detta hade hon förändrats. Från den gryningen då hon såg trädet lysa och framåt hade en annan men verkligare hon börjat växa fram inifrån henne. En Mimmi som kunde ha varit från början och som tog på de pråliga kläderna eftersom de var de enda hon hade och gick ut i staden för att söka sig någonstans att vara.

 

Så hade de långa åren av tro på att hon ändå skulle kunna bli en del av denna stad börjat. Hon hade ju inte haft en aning om hur man bar sig åt för ingen hade någonsin talat om det för henne. Hon hade tagit hem gratistidningen från spårvagnen och suttit och ringat in annonserna och sedan ringt på dem. Genom luren hade hon känt sin egen puls bulta. Frågorna som de ställde hade hon sällan kommit på svaren på. Men på något vis hade hon i alla fall hankat sig fram.

Det hade varit callcentret där hon suttit vid ett av de runda telefonborden, på en av de tårtbitsformade platserna, med headsetet som fastvuxet över hjässan medan hon gång på gång sade samma presentationsmening tills den kommit till henne i sömnen efteråt, som sagd av en främmande röst som bara lät som hennes egen.

Det hade varit nätterna som personlig assistent då hon kämpat och slitit med liften medan de som skulle lyftas skrek och svor i sina sängar och kallade henne allt fult de kunde komma på.

Det hade varit dessa eviga rundor i snö och slask och regn med cykeln; med korgen framtung av post och svetten rinnande innanför regnjackan.

Hon hade aldrig varit snabb nog, aldrig smidig nog, aldrig lönsam nog. Hon hade varit en av dem som man konsumerat upp fort och kastat ut därefter.

Men hon hade på något vis hankat sig fram. Trött och böjd och i bara resterna av sina pråliga kläder hade hon om kvällen eller morgonen eller vilken tid på dygnet som helst gått över det lilla torget och ibland, ganska ofta, hade hon sett kvinnan sitta där på bänken under trädet.

Duvorna samlades runt denna kvinna. De slog sig ner på hennes dramaten och satt där och kuttrade och någon gång kunde kvinnan lyfta lite på hattbrättet och le mot dem och då kunde man se att hennes ansikte trots att det var åldrat ännu var slätt över kinderna och strålade som av en hemlig vit eld undertill.

Mimmi gick förbi henne utan att låtsas om henne, som alla andra, men hon visste alltid att hon var där; de var båda i denna stad utan att just tillhöra den. De tog upp utrymme i den utan att ha förtjänat något utrymme; kvinnan på sin bänk och Mimmi i sin lilla lägenhet.

 

Telefonen hade under dessa år nästan helt upphört att ringa. Modern hade visserligen ringt till en början. ”Vad gör du egentligen på de där jobben?” hade hon frågat med sin fluffiga röst med ståltrådsskelettet. ”Jag menar, pappa och jag undrar ju, vi tycker att det är så tragiskt att se, hur du kastar bort ditt liv, fast det är ditt val, vad skall vi göra?”

”Men jag måste ju försörja mig, mamma”, hade Mimmi då sagt och då hade modern i sin tur skrattat alldeles för högt. ”Försörja dig, och detta är det enda sättet att göra det på då? Nog för att du har dina svagheter, din överkänslighet menar jag, men borde du inte kunna använda den lite mer kreativt?”

Det hade ju varit som ett lyckat skämt. Mimmi hade utan att vara där kunnat höra hur modern och fadern och deras vänner som liknade dem, med ett tonfall mitt emellan fördömande och munterhet, ondgjorde sig över hennes liv.

”Så förfärligt sorgligt! Vilken tragedi! En ung människa, visserligen en ung människa med speciella behov, men också med talanger, och så slösar hon bort det på det där! Pappa och jag är förtvivlade, vi förstår inte vad vi har gjort för fel!”

Över sina vinglas hade väl de alla satt upp sina indignerade miner. Dessa ekonomer, kuratorer, journalister, psykologer, lärare och läkare som alla innerst inne önskade att deras liv varit mer speciella, mer uttrycksfulla och spännande och mindre lyckade.

Så hade de fyllt på mer vin i sina glas och brutit av nya bitar av den svarta chokladen och ett nytt samtalsämne hade fört dem ut på nya vågor av frambesvuren glömska.

Med tiden hade moderns påringningar kommit mer och mer sällan. Sedan kom de inte alls och Mimmi ringde inte upp hon heller. Mimmi kunde ibland känna saknaden mola i sig. Efter moderns glättiga babbel, efter faderns tystnad som lät sig fyllas av det, efter hemmet hon en gång kommit ifrån med dess skönhet och misär. Men saknaden var ingen väg tillbaka. Saknaden var ju en avgrund som skilde. På vissa sätt var saknaden inte ens på riktigt för den fick en att tro att man ägt sådant man aldrig ägt utan bara önskat äga.

Istället försökte hon finna något nytt. Hon tänkte ofta där hon gick förbi de andra människorna, att det ändå måste finnas någon mening med alltsammans i botten. Det måste ändå vara så att den som tagit steget ut för att försöka erövra en stad till slut skulle få en bit av den och där kunna få göra sig ett hem. Någon eller något måste komma i hennes väg. Inte bara dessa lågt betalda ströjobb som knappt täckte kostnaderna för uppehället och där hon aldrig fick stanna och där alla klagomål gjort att hon ryckte till vid ljudet av andra människors röster.

Rundgången skulle väl inte kunna fortsätta hur länge som helst. Den måste få ett slut innan hon blev så gammal att hennes kropp inte längre orkade.

För redan nu kände hon smärtorna komma i ryggen och höfterna och knäna. Tröttheten som aldrig gav vika. Skräcken som satt som en klump av tjäle mellan skulderbladen. För att göra fel och vara fel och sorteras ut och spolas ut dit där sådana som hon hörde hemma. Och hon skulle inte kunna uthärda mycket längre, det visste hon. Det vita trädets kraft höll på att sina.

 

Det var i slutet av ett i övrigt helt anonymt år som det hände.

Julpyntningen lyfte fortfarande staden lite över dess naturliga gråhet och i den svarta hamnen skred fartygen in, tysta och även de lampbehängda, med besättningar som längtade hem och passagerare som festade bort sin hemlängtan i barerna.

Snart skulle det vara nyår och alltsammans skulle explodera. Himlen skulle bli till ett enda bloss och i det skulle ett helt års barlast bli till aska.

Ja, det var som om själva gatorna och regnet väntade på detta; till att få återgå till sina sanna naturer. Åter bli riktigt smutsiga och marknära.

Längs en av de här gatorna gick Mimmi hemåt en tidig morgon efter att i timtal ha suttit i ålderdomshemmets dagrum med teven på på mycket låg volym och en veckotidning uppslagen framför sig. Så hade hon suttit de senaste nätterna igenom och dagarna hade hon sovit bort. Hon längtade efter att sova nu igen. Hon var kall och kappan med sina trasiga sömmar värmde dåligt.

Hon hade nästan kommit ända uppför liden vid vars krön hon bodde då hon hörde skrän och skrik och hon såg en folksamling stå mitt på torget, alldeles utanför den gamla biografens nedsläckta entré. Av rösterna att döma bestod den av män. Någon skrattade och flera hängde på. Skratten lät egendomligt dämpade i duggregnet, som om de liksom sögs upp. Ändå var det ingen tvekan om vilken slags skratt det var och Mimmi kände hur magen knöt sig.

Först tänkte hon smita in på en bakgata men då såg hon det; trädet lyste. Över det svarta myllret av brötiga gestalter lyste trädet, vitt och tydligt upp mot natten – hur hade hon kunnat låta bli att se det från början?

Och detta träd som lyste hade rötter ner i världens mitt och även dessa rötter lyste och hon såg dem fast de var under jord för nu visste hon allt; att det som finns är ett lysande träd och den som ser in i det skall förbrännas men leva och den som vänder bort blicken skall vara utan smärtor men dö i mörkret.

Trädets hemlighet hade kommit till henne. Den var ingenting annat än trädets ljus och stadens mörker som människorna på alla vis försökte fördriva med sina lampor och sitt pynt.

 

Ofta skulle Mimmi erinra sig vad hon sett den natten sedan, där hon satt på sin bänk och såg människorna passera med bortvända ansikten eller någon gång med öppna hånleenden och lågt framsagda glåpord.

Hon skulle erinra sig dramaten som legat på gatan, hur ynglingarna som samlats runt den sparkade den och dess innehåll av tomburkar och klädtrasor hit och dit och hur kvinnan suttit på bänken under det lysande trädet, alldeles stilla medan hon såg allt ske, tills en av ynglingarna ryckte ner också henne och började sparka hennes lilla kropp som for som en vante.

Kvinnans kropp som bara hade tycks bestå av tyg och som det inte kommit ett ljud från då den träffades. Inte ett enda gny eller ens en låg snyftning.

De kunde ju inte ha sparkat hårt. Mest såg det faktiskt ut som om de föste henne fram och tillbaka med hjälp av fötterna medan de flabbande kommenterade hennes konstiga hatt som trillat av och rullade bortåt.

Mysteriet var inte vad de gjorde med kvinnan utan att ingen av dem såg trädet.

Och kanske hade det varit det som givit Mimmi mod. Hon skulle ofta tänka det. Att de varit blinda medan hon såg.

Hon hade ju störtat fram. Själv skrikit. Hon måste sett galen ut. Viftat med armarna. Och ett ögonblick hade de faktiskt frusit mitt i sina rörelser. Det hade verkat som om hon kanske skulle kunna driva dem på flykten. Men så hade deras skratt övergått i grövre rop. Hon hade känt knuffen bakifrån och sedan smärtan i sidan då hon for i gatan och i magen då den första sparken träffade henne.

På henne hade de inte sparkat löst. De hade hämnats henne som man hämnas på ett vittne. Sedan måste de ha gått sin väg men av det fanns det inga minnen. Allt hon skulle veta efteråt var att hon vaknat liggande på bänken, raklång och skakande av köld och inte ett spår skulle synas av kvinnan eller hennes tillhörigheter. Bara smärtan i hennes egen mörbultade kropp skulle finnas kvar; i dagar, veckor, till och med månader, kanske så länge hon stannade kvar på bänken och inte gick sin väg.

Nu såg hon torget från torget. Hon såg staden från stadens mitt, från ett av dess många krön. Spårvagnarna som for förbi, nerför liden. Kön till gatuköket som växte eller försvann, beroende på tid på dygnet. Männen i kostym och kvinnorna med barnvagnar som skyndade förbi och ibland inte hann titta bort tillräckligt kvickt.

Hon skulle alltid vänta, där på torget. Hon skulle resa sig upp ibland och gå fram till trädet och lägga pannan mot dess stam och niga. Stå framför det som slagen av en förundran. Men inte på länge skulle hon se det lysa igen för inga träd lyser på beställning och aldrig någonsin gör de det för dem som bara går förbi. Bara för dem som väntar kan ett träd lysa och för dem är det alltid i rättan tid, för de har funnit sin plats vid trädets rötter.