Blendad

Information

This article was written on 18 May 2014, and is filled under NOVELLER, Paradiset ständigt förlorat - De transcendenta novellerna, Uncategorized.

Älskling, dina borgerliga önskningar och dödens stjärna

Pingst var helgen då man skulle gifta sig och de hade så mycket ironisk distans att de därför bestämt att göra det just då. På förmiddagen dessutom. I kyrkan på berget med utsikt över staden och hamninloppet där brudpar efter brudpar kom ut på trappan hela sommaren igenom och duvorna som pickade risgryn samlades i flockar.

Under tiden de planerade hade de skojat om allt det där, om förutsägbarheten i det, som för att verkligen visa varandra hur distanserade de var. Jonathan hade sagt att de lika gärna kunde ta in på hotell över natten och Elvira hade toppat det med att förklara att hon krävde en morgongåva minst lika dyr som ringen hon skulle få.

Fast egentligen hade det inte inneburit en speciellt dyr morgongåva. Ringen hade de köpt på en smyckekedja som ständigt hade erbjudande på ringar. Ännu en slät guldring som hon skulle ha ovanpå förlovningsringen som hon bara burit i knappt en månad innan bröllopet.

Då de träffades i början av mars hade Jonathan friat nästan omgående. Han hade inte varit den första som gjort det. Elvira var van att män blev som tokiga i henne. Hon tänkte inte särskilt på det. Det var inget hon var glad över. Heller ingenting som gjorde henne mallig eller, tvärt om, direkt generad.

Bara ibland fick det henne att känna ett dovt obehag, som ett illamående djupt inne, i ett utrymme längre in än till och med hjärtat, och kanske var det just det där djupa illamåendet som hittills fått henne att hålla männen på visst avstånd. Så att Jonatan den förvårsgryning då de just legat med varandra för första gången plötsligt börjat skratta hysteriskt och då hon såg frågande på honom hade han pekat på fläcken på lakanet; den mörkare mitt i den genomskinliga och skimrande.

Rodnaden hade just då varit som en eldslåga som flammade upp men hon hade ju inte haft någonstans att dölja sitt ansikte. Jonathan hade suttit där mitt emot henne, med huvudet lätt nedböjt medan han flämtande höll sig fast i sänggaveln, för att sedan, då han äntligen hämtat sig, räta på sig och dra pekfingertoppen över hennes näsrygg och utbrista: ”Hur gammal är du egentligen? Sade du att du är tjugofyra? Det verkar ju snarare som om jag kan åka dit för barnarov!”

Många gånger hade han senare återkommit till den där gryningen. Alltid skämtsamt. Aldrig med någon konkret fråga. Men hon tyckte att det ibland fanns en underton av elakhet i hans röst och – märkligt nog – också en av tillfredställelse.

Han hade kommit på henne med något och detta något gav honom en hållhake på henne samtidigt som det egentligen också verkade ge honom visst välbehag.

Till och med den där gången för några veckor sedan, då hon plötsligt fått andnöd mitt i själva akten och varit tvungen att lirka sig ur hans grepp och naken springa ut på badrummet, hade han inte blivit det minsta arg eller irriterad. Hon hade suttit på golvet mellan toalettstolen och duschen. Precis på den plats där toalettborsten normalt stod fast det här var en ungkarlslya så det fanns ingen toalettborste. Hon hade inte kunnat kontrollera illamåendet som böljade upp och ner i henne. Hon hade tänkt att det var som en genomskinlig väv som fladdrade i en lätt ljummen vind. Hon hade själv blivit genomskinlig och från takfönstret föll vårnattsljuset rakt in genom henne, till hennes botten där det stannade och blev liggande hoprullat, som en substanslös, lätt frätande kula.

Efter en stund hade han kommit och ställt sig vid dörren och börjat banka. ”Vad tar det åt dig, älsklingen? Är det något som är fel?”

Det hade inte funnits något att svara. Först hade hon suttit tyst en stund. Så hade hon börjat snyfta. Slutligen hade hon krupit fram till dörren, sträckt sig upp och vridit upp låset.

Han satt hos henne det som återstod av den natten. Höll om henne och vaggade henne fram och tillbaka, mycket lätt. Men hon hade vetat att han inte förstod. Hur skulle han ha kunnat göra det? Hon förstod inte själv.

 

Det var inte förrän hon stod ute på kyrktrappan och riset regnade över dem som hon började ana att det här inte var helt och hållet något som bara hände på ytan, utanför henne själv.

Fast inte ens då fanns det något enda mått av visshet inom henne. Det var berusande att göra sådant som saknade samband med det som ändå inte var särskilt en själv.

Hon log mot alla och lutade huvudet mot Jonathans axel. Genast svarade han henne genom att dra henne tätare intill sig och kyssa hennes hjässa; så vackra de var just då, hon kunde se det klart som genom glas. ”Min fru”, viskade han. ”Min vackra fru.”

Som om han kunnat se samma sak, tänkte hon och slöt ögonen mot risgrynen. Slöt allt och föll genom luften fast de redan var på väg bort från kyrkan på höjden och ner mot stan och hamnen där de skulle gå ombord på restaurangbåten för att inta sin bröllopsmiddag.

Sällskapet omgav dem som ett slags skydd nästan. Jonathans vänner från konstskolan var där. De flesta ganska lika Jonathan i sina lite nonchalant retroeleganta kostymer och blanka herrskor men inte alls lika snygga. Deras flickvänner var kanske inte heller lika snygga fast de var mer sinsemellan olika. Vissa uppklädda som gengångare från tjugotalet. Andra med långa dreadlocks och batikklänningar.

Halvvägs ut på kajen hade den lite högtidliga stämningen från kyrkan helt och hållet gått över i ren uppsluppenhet och folk skrattade och ropade och en av de unga männen drog Jonathan i ärmen och precis samtidigt hörde Elvira Sofias röst alldeles intill sig. Sofia som var den enda gästen som var bara hennes och som gått samtidigt som henne på konstvetenskapen ett år tidigare. ”Du”, sade hon. ”Känns det inte stort?”

Elvira märkte att hon ryckte till och rodnade. ”Jo, visst. Jo, det är klart, menar jag.”

Sofias andedräkt träffade henne vid örat. ”Jag önskar att jag var lik dig. Jag tror inte de finns någon tjej som inte skulle önska det.”

Åt det hade Elvira ingenting att säga. Hon log blekt. Viktlösheten på utsidan av henne var behaglig men inuti hade det dova illamåendet börjat smyga sig på och nu kände hon det plötsligt. Hon såg tomt ut mot vattnet där soldiset hängde som ett nät som hölls upp av kranarna på andra sidan hamnkanalen. Enorma urtidsdjur på fiske.

När som helst skulle de där små, små vattendropparna i luften kunna förvandlas till lätt regn men det var oavsett en vacker dag. Löven var nyutsprungna. Husen rena och som målade med vattenfärg upp mot stadens berg och om sällskapet vände sig om och såg bakåt var det inte bara kyrkan där vigseln ägt rum de såg utan tiotals kyrktorn som alla strävade uppåt mot friheten.

I detsamma de var framme vid båten tog Jonathan ett fastare tag om Elviras arm och Sofia försvann bakom i den lilla klungan då de gick över landgången.

För att inte snava i sina höga bräckliga klackar måste Elvira klamra sig fast ännu hårdare till Jonathan och på något vis var det väl något rörande med det för han skrattade vänligt åt henne som han brukade och stödde henne varligt ända fram till bordet där den kinesiska servitrisen stod redo med matsedeln och leendet och gratulationerna.

Rätterna kom in sedan, på dekorativa uppläggningsfat och med riset vid sidan av, i stora terriner med drakar som slingrade sig över locken. Jonathan hade beställt in vegetariska vårrullar åt Elvira och biff med bambuskott åt sig själv. Han sade inget om att hon inte åt kött; han hade aldrig gjort det. Han tog gaffeln och matade henne med maten från hennes tallrik och alla applåderade och tjöt av skratt. Hon tuggade och svalde fast hon kände trycket nerifrån.

Bara decimeter från hennes var Jonathans ansikte som väl inte direkt var vackert fast han såg mycket bra ut med sin kraftiga raka näsa, sin tydliga mun och sina lite sneda och intelligenta ögon.

Hon hade valt honom, inte för det där ansiktets skull, utan för att han så självklart valde henne. Inte vädjande bad om henne som de andra gjort, så att hon blev rädd, utan bara kort och gott hade kommit fram till henne på den där festen konstskolan haft och sagt som han tyckte: ”Du kan inte gå här, det är du alldeles för söt för, har jag rätt?”

Nu var han ju hennes make, som just trätt ringen över hennes finger och hon kände redan inte längre av den mot huden, den hade genast fått samma temperatur som hennes hand.

Vad hon kände var illamåendet, så att hon efter att han slutat mata henne blev sittande med över häften av sin portion oäten medan de andra pratade och skrattade och åt vidare.

Hon hade velat hindra honom från att beställa in efterrätt åt henne men innan hon hunnit öppna munnen hade han gjort det ändå och snart kom servitriserna in med stora fat med friterade bananer med glass, dekorerade med tomtebloss som väste och sprakade.

Uppsluppenheten tycktes precis ha nått sin kulmen då Jonathan reste sig och över de döende blossen böjde sig ner och klingade i glaset.

Tystnaden lade sig omedelbart. Man stirrade på honom lika taget som man kunde ha stirrat på en besökare från en annan tid eller en främmande planet. Så fann man sig, då han väl börjat tala; mindes Jonathans charm som till stor del bestod i att han kunde vara rörande konventionell då han hade lust med det, bara för att promenera ut ur varenda regel sedan, ögonblicket efteråt.

”Min kära Elvira. Min älskade hustru – jag får väl säga det nu? Förra året då jag satt vid det här bordet och drack med vissa av er som är här idag hade jag ännu inte sett dig. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara att se någon som dig. Så vacker och så svårfångad – men jag fångade dig. Jag tror inte att jag hade klarat av att veta det på förhand faktiskt. Då hade jag väl aldrig vågat gripa tillfället i flykten och gå fram. Nu önskar jag att även om jag fångade dig så skall jag få slippa att fånga hela dig, hela tiden. Jag vill att du skall fortsätta vara svårfångad. Jag vill att du skall vara lite som en gåta. Det räcker att titta på dig. Det är nästan mer än nog, bara det. Men nu är du min hustru och det är alldeles för mycket. Det är så mycket att jag aldrig kan få tillräckligt. Så nu skålar vi för dig och för att du är min, hela kvällen och natten och resten av livet. Skål min älskade.”

Han höjde glaset han just klingat i och runt bordet susade alla av beundran och den slags lite förvirrade överraskning som Jonathan i allmänhet spred runt sig.

Elvira log då hon såg upp mot honom. I magen, eller lite längre upp, mot brösthålan, hade illamåendet börjat koncentrera sig och få konturer. Hon hade bara känt det som en tomhet förut men nu, då hon satt här, omringad av allas lyckönskningar och Jonathans belåtna blick ner på henne, kände hon att det tydligt fick en form och att det var formen av en stjärna. En stjärna översållad av tunna, nålvassa uddar. Som en sjöborre av silver som vuxit i hennes inälvor.

För att ingen skulle märka något försökte Elvira att le ännu intensivare. Hade hon varit någon annan hade hon kanske behövt säga något också men alla var vana vid att Elvira var tyst. Hon hade suttit tyst bredvid Jonathan ända sedan de träffades. Sade han något så nickade hon och log och ibland expanderade leendet i ett lågt kuttrande skratt. Raden av ögon var inte fästade på henne mer än undantagsvis och den här eftermiddagen, hennes bröllopsdag, var det bara med en flyktig andäktighet som de andra noterade henne ibland, innan de fortsatte att lyssna till Jonathan som underhöll med historier och skämt och tillspetsade politiska utspel.

Glassen var snart smält för länge sedan och mer att dricka beställdes in. Delar av sällskapet försvann i omgångar ut på däck där de kunde stå lutade över relingen och röka, skyddade från duggregnet som börjat falla av de färggranna kinesiska baldakinerna.

Från det avstånd Elvira såg allt detta – restaurangen med sina tunga porslinspjäser föreställande visa gamla män och gapande drakar, gästerna vars finkläder börjat upplösas och bordet med sitt gytter av tallrikar, ölglas och enstaka drinkar med parasoller i – kunde hon liksom inte begripa det. Hon tyckte att hon såg in i något fullkomligt obegripligt som hon inte heller orkade eller ens önskade begripa. Vad som fanns var stjärnan vars hullingar borrade sig in i hennes inre. Stjärnan fanns där och tog all hennes kraft med sin smärta och skönhet. Och då Jonathan stolt böjde sig ner och kysste henne i allas åsyn lyfte hon villigt på hakan och lät med ögonen behagfullt slutna sina läppar öppna sig för hans.

Det var redan kväll då sällskapet äntligen började bryta upp och Jonathan gav henne sin arm igen så att de kunde gå över landgången och åter stå på den fasta kajkanten. Elvira tyckte att det borde synas på henne att hon inte gick riktigt stadigt, att hon måste hålla sig hårt i Jonatan och noga se hur hon satta fötterna. Men så mindes hon att alla hade druckit nu. Alla utom hon som inte tålde alkohol. Till och med Sofia som brukade vara så präktig av sig och som därför ådragit sig Jonathans löje många gånger hade börjat svänga hit och dit och skratta öppet och ohämmat mot ett par av de unga männen som var med och inte hade några flickvänner redan.

Man tog kort på brudparet. Jonathan hade tagit Elvira om livet och nästan lyft upp henne och kamerorna klickade ikapp utan att ta den minsta notis om fukten som fick bröllopsstaserna att sloka lite och det faktum att nejlikan i Jonathans knapphål redan börjat vissna.

”Får vi en kyss”, ropade man. ”En till bara! En till!”

Det ville aldrig ta slut fast det gick fort som en karusell. Elvira höll sig i Jonathan och log och han tryckte henne hårdare och hårdare intill sig; som två drunknande i en virvel for de in kameralinserna och förvandlades. Kyss efter kyss efter kyss –

Men så blev i alla fall det sista kortet taget. Kamerorna lades ner i fickor och väskor och en efter en kom gästerna fram för att säga adjö. Elvira stod på sina darrande ben och försökte hindra stelheten från att märkas men hon var rädd att gästerna skulle sticka sig om de kramade för hårt om henne. Hon var rädd att stjärnans uddar skulle kännas genom hennes skinn så hon sträckte ut armarna och höll sig liksom lite på avstånd från den hon kramade.

Sist kom Sofia fram och av henne fick Elvira en ganska blöt puss på kinden. ”Lyckliga du”, viskade hon. ”Ni är så fina. Det bara strålar om er. Riktigt lyser.”

Elvira såg Sofia försvinna bort på kajen sedan, med rejäla kliv för att hinna ifatt de unga männen som hon gjort sig till för. Sofias korta och breda kropp vaggade fram och tillbaka och hon skrattade högt fast hon gick själv.

Bakom Elvira suckade Jonathan ganska belåtet: ”Det var det. Fast hon är inte som hon borde, din kompis Sofia. Hon stöter ju på allt och alla, till och med på dig kan man ju tro, fast det vore väl inte så konstigt i och för sig.”

Han tog tag om Elviras haka och tryckte ännu en kyss rakt på hennes mun. Det var som om han förstod att hon ville vrida sig undan men så kunde det inte vara.

Trots stjärnan hade Elvira lyckats le i rätt ögonblick, som hon lett i rätt ögonblick hela dagen och kanske hela sitt liv.

 

Den sortens tystnad som bara finns på platser där det annars ekar slog emot dem då Jonathan en stund senare sköt upp porten in mot svalen i huset där hans lägenhet låg.

Det var här de skulle bo. Elvira hade redan sagt upp sitt rum som hon hyrt som inneboende men det här skulle vara första natten som de sov ihop i ett hem som var gemensamt.

Bara deras steg hördes då de gick uppför trapporna och snart i dem det svaga ekot upp mot vinden som var den sista utposten och den tysta grannen över Jonathan – han bodde på fjärde våningen.

Framme vid dörren tog han utan förvarning ett stadigt grepp runt Elvira och lyfte upp henne. Han höll henne ett ögonblick nästan vårdslöst, som en säck över axeln, medan han grävde fram nycklarna ur fickan och låste upp.

Så bar han hennes över tröskeln och satte försiktigt ner henne där på plastmattan innanför. Hon kände sig vimmelkantig. Ovanför sig såg hon Jonathans ansikte med ögonen som under den blanka hinnan var simmiga av rus och av något annat som hon bara sett där då hon var ensam med honom, som inte funnits där på hela dagen förut.

Då var det som om hon äntligen förstod något. Det var ju egentligen helt förryckt för det hade ju varit detta som var målet för hela det här ståhejet men ändå var det som om det först nu gick upp för henne i sin fulla vidd. De var ensamma med varandra nu; de skulle vara ensamma med varandra på det här sättet tusentals kvällar som låg framför dem. Detta var vad det innebar att han var hennes make för resten av livet, i nöd och lust. Detta och ingenting annat. Och hur skulle det gå?

Att bara dölja det lätta illamåendet och stjärnan som gav upphov till det under själva ceremonin och under middagen hade varit svårt nog. Nu stod hon inför något som var mycket värre. Evigheten som var hennes liv; som är varje människas liv ur hennes egen synvinkel. Nakenheten som bara finns mellan två som redan känner varandra tillräckligt för att ha släppt den artiga distansen men ännu inte känner varandra så väl att de blivit vana och avtrubbade.

Detta låg mellan dem och hon såg det och ville rygga undan.

Men nu kom han emot henne. I hallen där dagsljuset letade sig in från köket intill och föll i snedställda vita sjok från taket till golvet var hans långa mörka gestalt som en skugga som hela tiden förlängdes fram mot henne.

Hon såg i hans ansikte, på sättet det liksom samlade sig runt blicken, att han var beslutsam nu. Han hade väl sett hur hon föll undan med huvudet och tolkat det som rörande blyghet. Han kunde inget veta om det som verkligen rörde sig i hennes inre. Eller inte rörde sig – det var fel. Strålade, spetsade snarare, i en total stillhet.

”Nej” – hon hade uttalat ordet lite för tidigt. Precis innan hans hand landade på hennes skuldra och han skulle föra henne in mot sig. Det lät som om hon sade det rätt ut i luften. Det var första gången hon verkligen uttalade det och alltid hade hon trott att om det verkligen blev uttalat så skulle han stoppa men nu gjorde han inte det.

Istället landade båda hans händer på henne, på varsin sida om henne, en på varje axel, och han tryckte henne upp mot väggen, nästan ännu ivrigare än vad han kanske annars skulle ha gjort, om hon inte protesterat.

”Jag är galen i dig”, flämtade han. ”Jag vill ha dig nu, förstår du inte det? Jag kan inte vänta. Och det behöver jag inte heller för du är min fru nu, är det inte fantastiskt? Min fru.”

Han pressade sig mot henne. Hans läppar. Kläderna som frasade lätt fast de blivit fuktiga av regnet. Han vände henne runt ett varv så att hon stod med ryggen mot hans mage och han kunde skjuta henne framför sig in i rummet med den stora madrassen på golvet, bland alla målarattiraljer och böcker och avvrängda kläder.

”Min fru” – det var som ett mantra han upprepade i hennes öra där det stegrade hennes illamående. ”Jag tror jag måste gå på toaletten”, flämtade hon. ”Ursäkta…”

Äntligen släppte han henne och hon rusade ut ur rummet och in genom den lilla dörren alldeles innanför ytterdörren. Hon låste om sig. Stod öga mot öga med sig själv och sköljde ansiktet tills hon var klar nog för att kunna fokusera blicken och verkligen granska sig –

Vad blek hon var! Hon tänkte det som ett litet skrik. Ändå på något vis kyligt. Läpparna nästan vita. Ögonhålorna skuggade. Hennes ögonmakeup rann i strida strömmar neröver kinderna. Svarta ränder som snart nådde mungiporna och drog ut dem långt ner mot hakan i ett missklädsamt grin.

Hon tog handduken från kroken och försökte torka sig så gott det gick. Illamående pressade på underifrån nu, i henne strupe, allt envisare, men hon skulle inte kunna spy upp stjärnan.

Stjärnan satt fast med sina hullingar. Stjärnan skulle inte kunna passera upp den vägen. Och hon förstod att stjärnan alltid funnits där. Hon hade bara trott att den var tomhet. En diffus obehagskänsla som ibland kom till henne men som hon sedan glömde bort därför att hon trodde att den inte betydde något.

Nu visste hon bättre. Stjärnan var smärta. Stjärnan var ett sammanpressat mörker som härdats till glimmande stål. Den var en parasit som ersatt hennes hjärta och den skulle döda henne, långsamt, och den skulle döda allt hon rörde vid innan dess, men hon skulle inte kunna komma undan. Den var en dödsstjärna. En dödsstjärna som var hennes enda och omedvetna kärlek.

Med all den beslutsamhet hon kunde uppbåda drog hon några sista drag med den fuktiga handduken under ögonen och återvände ut i rummet, viss om att ingen utväg fanns, ingen annan lösning än att låta allt ske.

Och han måste ha vaktat på henne. Omedelbart då hon kom i dörröppningen sög han tag i henne och förde henne med sig bort. Över sig kände hon hans kropps tyngd. Hon tänkte på stjärnans uddar som nu pressade mot hennes yta, mellan insidan av henne och utsidan av honom, på hur underligt det var att han inte kände den, att ingenting av detta på något vis verkade nå honom i hans upphetsning över att nu vara ensam med henne och få dra av brudklänningen och trosorna inunder den och – ja, inte ens då! – till slut pressa sig in, med henne liggande över sängkanten, ännu med fötterna på golvet och med munnen hopknipen för att hålla allt inom sig, också skriket.

”Älskling, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar, älskar, älskar…”

Hans röst tonade bort i hennes ena öra. Hon hörde bara suset i sig själv; i den rymd där stjärnan nu svävade i ensamt majestät, lysande med en spröd och nästan blåaktig glans. En sådan skönhet tänkte hon, finns inte i livet. En sådan skönhet finns bara i en ursprunglig och total förlust av allt utom förlusten.

Det kunde ha varit kort eller lång tid senare hon öppnade ögonen och i rummet där hon åter befann sig såg hon hans svettiga kropp, på rygg bredvid sig i sängen, fylld och tömd på samma gång, på vätskan som nu klibbade över hennes mage; seg och glänsande, av kväll tillspillo. Men han var inte verklig för henne. Han var hennes make, till minne av en annan man som försvann och tog all njutning med sig.

 

Han väckte henne nästa morgon med en bricka med kaffe och ett paket; Jonathan, hon mindes först bara hans namn, sedan vem han var. Han stod där helt färdigklädd i skjorta och jeans och på stolen borta i hörnet låg kostymen slängd med hennes klänning intill, som de kasserade bilderna av dem från gårdagen.

”Till dig min hustru”, sade han då han galant räckte henne brickan.

Hon tog kaffet först. Drack en klunk men såg på hans mun som krympte att det var fel. Men så sprack den upp igen och han skrattade. ”Skall du inte öppna morgongåvan först? Kaffet kan väl vänta!”

Hon försökte också skratta. Hon försökte göra det otvunget. Hon fattade om paketet med varliga händer och började lirka upp pappret.

”Skall jag hjälpa dig?”

Han satte sig ner bredvid henne med sina långa ben utsträckta framför sig och tog paketet ifrån henne. ”Titta här”, sade han. ”Jag skall fästa det om din hals.”

För sent såg hon vad det var han höll upp mellan sina händer, snett nedanför hennes ögon. En kedja med en berlock i form av en stjärna, på alla sidor täckt av sylvassa piggar. Gnistrande i ljuset från takfönstret. ”Det trodde du inte, älskling, att jag verkligen skulle vara så borgerlig.”

Leave a Reply


− 6 = one