Blendad

Information

This article was written on 30 May 2014, and is filled under NOVELLER, Paradiset ständigt förlorat - De transcendenta novellerna.

Under havets gröna himmel

Det är en kall natt. Kall och rå som nyrensad fisk och med ungefär samma dunster. På bänken i hamnen kurar Jerry i sin bylsiga täckjacka. Han är kall. Det är en sådan natt då varje människa som inte redan befinner sig mellan fyra väggar borde gå in mot stan och söka sig någon varm plats att sova på. Hitta en trappuppgång eller bara ett utblås till ett bergrum där det går att krypa ihop med lite tidningspapper under kläderna och med kapuschongen som kudde.

Men inte Jerry. Jerry sitter där han sitter och blickar ut mot hamnbassängen för detta är hans natt, hans hemliga, då ljusen blir långa och uppbrutna i de småkrusiga vågorna och himlen blir ett enda grönt hav där stjärnorna är havstulpaner och planeterna sjöborrar och månen undersidan på en skimrande rocka.

En atomnatt, är det; teknologisk och uråldrig som rostiga fartygsskrov, full av blänkande mörker som lockar och ropar, gång på gång, med båtarna ute till havs: Jerry, kom! Kom Jerry, tillbaka till där du kommer ifrån! Jerry, Jerry!

Och han fryser inte, fast han är kall rakt igenom. Det enda han vill är att få vara ifred då han lyssnar till dessa rop som ännu bär hans namn med sig.

 

”Har du en halstablett?”

Den satans enerverande gestalten har kommit liksom från ingenstans och satt sig jämte Jerry på bänken som om han särskilt anade att han inte är välkommen där. Nu ställer han sin dumma fråga igen, om halstabletten, och Jerry är tvungen att vrida på huvudet och se på honom fast han helst hade sluppit.

”Nej”, säger Jerry. ”Nej. Ser jag ut som en som har pengar att köpa halstabletter för kanske?”

Mannen glor på honom med sina dumma koögon som blänker av lyktorna, som om han verkligen funderar på svaret. ”Vem vet vem som har och inte har?” suckar han. ”Hade det här varit för ett halvår sedan hade jag inte frågat dig om någonting. Jag hade inte ens sett dig om jag gick förbi dig på gatan. Och hade jag fått lust hade jag köpt så mycket halstabletter jag ville. Men nu sitter vi här, du och jag, och jag frågar dig och du har inga och på det viset är vi precis likadana, precis på samma nivå nere i skiten, va.”

”Jag är inte nere i skiten”, säger Jerry. ”Vi är inte på samma nivå heller.”

Genom hamnkanalen skrider ett mindre lastfartyg in, lanternorna gungar i vinden och snart kommer det att passera under bron som ligger som ett glittrande band mellan stadens fastlandssida och stadens ösida, för att sedan försvinna vidare neråt älvens mörker. Jerry ser till att noga följa det med blicken så att den andre inte skall få för sig något men det verkar inte spela någon roll, den andre fortsätter bara fråga.

”Hur vet du det?” frågar han.

”Vet det? Och det undrar du?” – Jerry viker inte en millimeter från fartyget – ”Det räcker ju att kolla på dig. Den där rocken och hatten och under har du la kostym. Vad fan sitter du här för? Du har la ett kontor att gå till imorgon bitti? Va?”

Men då hörs en utandning från mannen, fylld av en förtvivlan som är Jerry främmande och som därför irriterar honom desto mer. ”Jag hade det”, säger han. ”Men nu har jag det inte längre. Tror du att du är den ende som fryser i natt kanske?”

”Jag fryser inte. Och om du gör det eller inte intresserar mig inte heller.”

Fartyget är borta och Jerry stirrar istället rakt framför sig ut i vattnet. Allt han önskar är att den andre skall gå, fortast möjligt, så att han får vara ifred igen. Med denna särskilda natt som kallar honom.

Men mannen gör inga ansatser till att gå. Tvärt om. ”Du behöver inte intressera dig för mig”, säger han trotsigt. ”Jag intresserar mig inte särskilt för dig heller och för ett år sedan hade jag knappt ens sett dig men vad jag intresserar mig för är det faktum att jag nu sitter på samma bänk som du och frågar dig saker. Det är det som är det stora mysteriet jag nu fått ögonen på. Att den ene kan bli som den andre och den andre som den ene och det behöver inte ens ta lång tid. Det kan hända nästan plötsligt. Så att man blir någon man knappt skulle ha betraktat som tillhörande samma släkte som en själv förut, va. Någon som man faktiskt inte skulle ha betraktat alls.”

Han andas tyngre och tyngre ju längre han pratar och Jerry börjar få definitivt nog. Det kryper under skinnet på honom av irritation. ”Om du skall hålla på och förolämpa mig kan du hålla käften”, säger han så vasst han kan fast det inte alls är förolämpad han är, snarare störd av en idiot som hoppas på en förtrolighet som Jerry inte ens en annan natt eller dag skulle ha haft lust att dela.

Jerry börjar dessutom undra om mannen är galen som håller på och terroriserar honom såhär, utan att ens vara full. Galningarna har blivit fler på gatan sedan man stängde mentalsjukhusens långtidsavdelningar och de kan dyka upp var som helst, till och med vid den här tiden på dygnet – eller i synnerhet då.

Fast den här killen ser faktiskt inte ut att vara en av galningarna, det får Jerry erkänna. Åtminstone inte en av de av samhället utsedda galningarna. Om han ändå är en galning är han en galning av den sorten som man ser på film, som mycket väl kan få för sig att mörda någon bara därför att han blivit uppsagd från jobbet. En kostymgalning. En galning med vax i håret och nu sitter han där och ser så ömklig ut och man vet inte var man har honom och vilket sken som bedrar.

”Jag förolämpar inte dig”, säger den presumtive galningen förolämpat. ”Tvärt om. Jag erkänner dig ju. Jag låtsas inte att du är annorlunda än jag för det tror jag inte längre att du är. Mig har de nämligen lurat för sista gången. De där killarna som kom och hade workshops om ledarskap och teambuilding och entreprenörskap, de talade alltid om konkurrens och om att bli en vinnare och att ta sig fram på den tuffa arbetsmarknaden och bli framgångsrik. Vad de aldrig nämnde var att det kunde sluta såhär. Det nämnde de aldrig. De förutsatte kanske att man skulle veta det ändå. Jag menar, om man vänder på allt det där de sade så får man ju det här. Men jag tror inte det. Jag tror inte att de själva förstod det ens faktiskt. Det skulle lika gärna kunnat vara de som satt här men nu är det inte så och de flesta av dem kommer aldrig att få veta vad deras egna affirmationer, eller slagord som det ju egentligen är fråga om, betyder. Och de som får veta det kommer inte längre att vara bland de som räknas tillräckligt mycket för att få uttala sig bland dem. Men hade de lyssnat hade jag kunnat vara liksom ett första vittne, va. Jag skulle kunnat berätta för dem precis hur det känns då affärsuppgörelsen man trodde var så smart går åt pipan och man inser att man levt på andras pengar och handlat med luft och man hamnar på gatan. Det skulle jag ha kunnat informera dem om så att deras vinnarleenden mattades en aning. Om det bara inte vore så att det i all deras så kallade cynism ingår den där totala dumheten, att de inte ser att de bara är människor och lika gärna kan hamna här, som jag har gjort och uppenbarligen du med.”

Han slutar tvärt och blir sittande som om hans svada fortsätter inne i hans skalle där den nu tar all energi i anspråk. Det uppstår en tystnad som nästan känns ännu mer påtvingat intim för Jerry än pratet nyss. ”Jag har inte hamnat här”, säger Jerry efter en stund för att bryta den och det är första gången han fortsätter samtalet på eget bevåg. ”Jag har aldrig varit tillhörig det där som du tillhörde. Men du, skaffa dig bara en lägenhet så skall du se att du snart är på gång igen.”

Han ger mannen ett snabbt ögonkast för att se hur han reagerar men upptäcker att han sitter och blundar. Han sitter där och ser ut som om han sover eller håller på att somna och det skimrar svagt i skäggstubben på hans kinder som ännu inte vuxit ut så långt att den kan kallas något annat än stubb – inte som Jerrys egen som just för tillfället närmast kan gå under beteckningen helskägg. Men naturligtvis sover mannen inte, han sitter väl bara och begrundar den djupa tragiken i sitt liv, tänker Jerry elakt.

”Så enkelt är det inte”, säger mannen som om han kunnat höra honom. ”Det man vet det vet man. Den som varit här vet att den kan vara här, likaväl som där. Det är bara så länge man inte vet det som man är osårbar. Deras cynism är bara ett barnsligt poserande, som hos småkillar som leker med vattenpistoler men de har rätt i att den skyddar dem, tills den dagen den inte gör det längre, som det blivit för mig, nu. Nej du, vem du än är, jag blir aldrig den jag en gång var. Jag blir aldrig mer något annat än det här och om jag blir det ändå hoppas jag att det också är något annat än det där, det som jag var då och de fortfarande är, mina så kallade polare. Du vet, du har väl också haft sådana, polare som du är med därför att de råkar vara på samma plast som dig vid en viss tidpunkt, bara därför? Det har du väl i alla fall haft?”

Jerry fnyser. ”Jag vet inte”, säger han. ”Polare är inget för mig direkt.”

”Men ni uteliggare brukar ju ha polare”, invänder mannen. ”Jag menar, sedan jag också blev uteliggare märker jag det i alla fall, att ni känner varandra men att det är hopplöst för en sådan som mig att komma in. Fast jag en gång trodde att ni skulle vara tacksamma om någon…”

Jerry avbryter honom: ”Jag har inget behov av den typen av polare som du talar om och om du själv vill ha det är det väl bara att ta av de där snyggkläderna och sluta raka dig ett tag, svårare än så är det inte. Om uteliggare nu är det du tänker fortsätta vara så får du väl se till att se ut som en också, inte som en affärsman.”

Tydligen uppfattar mannen inte löjet i Jerrys tonfall. Det ser i alla fall inte så ut; han har öppnat ögonen och stirrar sorgset ut mot vattnet igen medan han långsamt trummar med fingrarna mot bänkens sittskiva. ”Jag vet inte vad jag tänker”, säger han. ”Men det är väl lite av nyfikenhet också. Jag skulle så gärna vilja se om de är likadana överallt, grabbarna som polar.”

”Det är de säkert”, klipper Jerry. ”Men jag är inte en av dem och jag tänker inte bli din polare heller, om du tror det. Jag sover utomhus, visst, men jag är ingen avfälling från ert så kallade samhälle. Jag har inte hamnat här därför att jag dricker eller är ruinerad eller är illegal invandrare från Baltikum, även om jag inte heller är härifrån, från början. Jag har hamnat här därför att jag har hamnat här och dricker jag så är det för att jag känner för det och pratar jag med någon så är det bara för att jag måste och dig måste jag inte prata med, okej? Jag tycker att du skall se noga på havet istället, för i natt har det bytt plats med himlen. Jag menar verkligen se, inte bara råka dra ögonen över va. Det är förresten det som är problemet med er människor, ni ser inte ens havet och himlen. Inte ens dem ser ni där ni närsynt trevar er fram på er trista gamla jord och försöker se ut och låta så mycket själva.”

Jerry hoppas att den andre kanske äntligen skall ge upp och gå nu då han varit så rakt på sak med vad han anser, men den andre sitter oförtrutet kvar. Tigande en stund visserligen men inte länge; efter en knapp minut säger han, nästan förundrad: ”Det har du rätt i faktiskt, det där om att de bytt plats i natt, havet och himlen. Det skulle jag aldrig tänkt på om du inte hade sagt det. Men vem är du som upptäcker sådant då och som tycker att människor är närsynta som inte gör det? En poet kanske?”

Åt det har Jerry bara lust att flatskratta fast han håller igen för vanans skull; vanan att inte visa sig direkt. ”Skall la du skita i”, säger han istället, kort.

Men mannen ger sig inte. ”Jag har berättat vem jag är för dig, då kan väl du också berätta”, ber han. ”Berättelse mot berättelse, det är väl fair?”

”Jag bad inte dig berätta”, påminner Jerry men nu känner Jerry att det har gått över gränsen slutligen, det är för sent att stoppa det han nu tänker säga, det som länge har tryckt så nära ytan därför att han har blivit störd mitt i den natt som tillhör endast honom, och han fortsätter utan att ens försöka: ”Okej, nu skall du få som du vill. Jag skall säga något om mig själv och du skall lyssna noga för jag säger det här bara en gång. Om du tror att du kan lära känna mig så har du fel. Jag är ingen som har en historia att berätta, som du har, om hur jag hamnade här och hur mitt liv var innan, min karriär som gick åt skogen, mitt dåliga äktenskap, min taskiga barndom och så vidare och så vidare. Jag är nämligen han som alltid har funnits och därför har jag heller inget förflutet. Jag har sett hundratals städer som den här, med hamnar där det finns fartyg och lampor och vatten och jag kommer att se hundratals till, utan att det förändrar något för mig alls. För er som bor här i städerna är jag nyttig eftersom ni aldrig kommer att kunna bli som jag, hur djupt ni än faller. Ni däremot är inte nyttiga för mig på något sätt. Jag behöver till skillnad från er ingen och ingenting, utöver mig själv och nätter som den här, och det är det som gör att jag inte håller på och självömkar eller plågar andra med världsliga problem som du gör. För övrigt är mitt namn just nu Jerry och det kommer det vara så länge jag stannar här men inte en sekund längre sedan för inte ens ett namn behöver jag egentligen, det är bara för er skull, för att ni inte skall bli fullständigt förvirrade.”

Han tystnar. Den andre skruvar på sig. ”Men du finns i alla fall på riktigt?” säger han till slut osäkert. ”Jag menar, du är inte bara en av alla konstiga drömsyner jag börjat få ibland sedan jag slutade sova i en riktig säng?”

Då håller Jerry inte tillbaka flatskrattet längre. Inte ens det håller han tillbaka för direktheten har vässats av hans irritation och nu går den igenom förklädnaden, lätt som en nål. ”Du hörde vad jag sade”, nästan ropar han. ”Du behöver mig men jag behöver ingen. Nej du, du är allt mer än lovligt självcentrerad, till och för att vara människa. Men nu får det i alla fall vara nog. Din dröm är slut. Nu vill jag se på min himmel utan att bli störd mer och drömma mina drömmar ifred.”

 

Jerry väntar inte på att den andre skall resa sig och gå. Han har redan sagt långt mer än vad han tänkt sig. Men då han reser sig märker han det – det är försent, han har sagt inte bara mer än vad han tänkte, han har också sagt för mycket och hans fötter står inte längre stadigt på marken. Där de skulle ha varit finns nu bara de sladdriga, slippriga fenorna som skulle föra honom ut i havshimlen om han bara så önskade; om han bara fick modet att få nog ännu en gång av människornas värld och ge sig ut i det okända elementet som trots allt är hans element, Jerrys eller hans som nu heter Jerry.

Bakom sig hör han den andres röst som är fylld av skräck ropa: ”Vem är du egentligen?? Vem är du?”

Det är strax innan han gör det. Han får nog. Han dyker ner i det kalla vattnet och först då han slår i ytan förstår han hur nära det var, att han om han i natt inte kommit att försäga sin till den andre kanske verkligen en gång för alla stannat kvar där uppe. Och han känner en känsla han aldrig förr känt, mot mannen. Tacksamhet – och han tar de första simtagen uppfylld av den, ut mot ensamheten och det gröna mörkret.

Leave a Reply


5 + = six