Blendad

Information

This article was written on 14 Jun 2014, and is filled under NOVELLER, Staden och utanför – De jordbundna novellerna.

Mannen som besökte underlandet

Erik Nerin försvann. Det hände mycket plötsligt och nästan helt obemärkt, efter att han fått sparken från telefonförsäljningsföretaget där han arbetat de senaste tre åren och faktiskt gjort en viss karriär – även om uttrycket kanske kan uppfattas som malplacerat då man talar om en så underbetald sektor.

Oavsett vad man än kallar det hade Erik Nerin emellertid med en för honom typisk smidighet men mindre typisk tur redan efter ett år lyckats ta sig upp från golvet och bli befordrad, in till ett av de inglasade övervakningsrummen där telefonförsäljarnas röster rann genomskinliga genom hjärnans vindlingar som kemiska vätskor i provglas.

Därmed hade han haft både lönen säkrad och tankarna tryggt sysselsatta i terapeutiskt meningslös verksamhet hela dagarna långa.

En gång om året hade han dessutom fått två veckors semester då han kunde göra vad han ville och det hände att företaget bjöd på kaffet, under vissa speciella planeringsdagar och workshops för de anställda. Annars kostade kaffet tio kronor i automaten och det var ju också billigt, inget tvivel om det.

Erik Nerin hade varit mycket tacksam; även om det varit en likgiltig tacksamhet så kunde man nog utgå från det, om man betänkte vad Erik Nerin var van vid sedan tidigare.

Innan han kom till telefonförsäljningsföretaget hade han ju varit vikarie. Vad han var vikarie på varierade. Det var egentligen inte så viktigt. Han blev inringd tidigt på morgnarna eller – om så var – sent på kvällarna. Han visste aldrig när eller vart. Han hade väskan packad. Sov i kläderna.

Erik Nerin var alltid redo. Alltid inriktad på att tillfredsställa de basala behoven hos sig själv och de mindre basala hos andra.

Lägenheten han ordnat till sig var i andra hand, i ett hus vars ägare uppenbarligen hade viktigare saker för sig än att kontrollera om det var samma personer som betalade hyrorna som stod i hyresaviernas adressfält.

Det var inget stort ställe, naturligtvis. Kokvrån kallades den bänk där det fanns en spis med två plattor och en vask. Rummet hade snedtak som gjorde det svårmöblerat; efter att sängen och bordet ställts in räckte golvytan knappt till för att ta tre steg på. Men det var okej. Erik Nerin var anpassningsbar. Faktum var att han inte sedan har var barn bott bättre och barndomen syntes honom i sig ofta avlägsen och svår att greppa. Precis som gårdagen och förra veckan och all annan tid som upplösts i Erik Nerins obeständiga nu.

 

Det var inte det att Erik Nerin var obegåvad. Tvärt om hade hans lärare i skolan inte vetat var de skulle göra av honom för han kunde redan alldeles för mycket då han började ettan och det han inte kunde lärde han sig snabbt och tappade sedan intresset för.

Sin energi använde han till att modifiera det som fanns runt omkring honom eller så omsatte han den i tillsynes meningslösa aktiviteter. Han tecknade sina skriv- och räkneböcker fulla med karikatyrer av klasskamrater och lärare, han stal färg borta i träslöjdssalen och målade om sin bänk under en långrast, han stoppade in tyg i svarven och iakttog intresserat hur det snurrade ihop sig tills maskinen med ett förfärligt gnissel och en knall stoppade och han klippte sönder kilovis av suddigum och vässade pennorna så ofta att han under nittiotalskrisen fick en personlig pennransoneringsbok, förvarad i frökens katederlåda.

Erik Nerin menade inte att vara elak. Hemma gjorde han som han ville. Hans mor var kurator och förespråkade en liberal uppfostran och om sonen behövde uttrycka sig eller få ur sig sin frustration skulle ingen hindra honom. Förutom alla vardagsförtretligheter av materiell natur som han ställde till med gjorde han heller inte mycket väsen av sig. Han var blyg. Känslig och hade säkert en gång haft lätt att ta till lipen. Han behövde egentligen tröst men hade lätt för att känna sig missförstådd och då gick han undan, sårad och tyst.

Senare hade han märkt att om han använde energiöverskottet som uppstod då han inte behövde lära sig allt det som fröken tyckte man behövde lära sig men som han oftast redan kunde till att göra en massa annat fick han uppmärksamhet som först gjorde honom lite överraskat stolt och mycket senare fick honom att skämmas och göra sig obemärkt igen istället.

Ännu senare, efter skolan var slut men långt innan han flyttade till lägenheten med kokvrån, hade han lärt sig att gå in i sin osynlighet helt och bara le och le så att han kunde få ett jobb i alla fall.

För egentligen handlade livet bara om detta; att få jobb, att från dag till dag och månad till månad få jobb. Och då gällde det att vara anpassningsbar. Att inte vara någon inuti utan bara utanpå och att inte heller där vara någon särskild. Och i grund och botten var Erik Nerin med sin känslighet för omgivningen ganska bra på just det. Kanske var det i själva verket hans enda riktigt nyttiga talang.

 

Minnena Erik Nerin hade av allt det här, det vill säga hans liv, var egentligen ganska fragmentariska. Inte suddiga men just fragmentariska, så att Erik Nerin hade svårt att få någon kronologi i dem.

Periodvis befann han sig i en underlig, nästan euforisk stämning. Han gick runt som berusad och i hans ögon bubblade kapillärerna som kolsyrade. Av erfarenhet visste han att dessa perioder aldrig varade länge så han tog alla jobb han kunde komma över. Han jobbade nattpass som personlig assistens och dagpass som hotellstädare. Han hämtade kataloger från universitetet men hans betyg räckte ingenstans så det fick han i alla fall ge upp.

Så plötsligt kom vändningen. Han hade kört slut på energin. Kolsyran läckte ut genom de annars tomma tårkanalerna. Hans mor, som vid det här laget flyttat utomlands med en man hon gift sig med och ringde ungefär varannan vecka, sade åt honom att söka hjälp men då förklarade han för henne mycket tålmodigt att det enda som skulle hända med honom om han gjorde det var att man skrev ut någon typ av antidepressiv medicin till honom och sedan fick han kanske, om han hade tur, gå till någon KBT-terapeut vid ett eller ett par tillfällen och slutligen, om han tappade greppet helt, skulle man helt enkelt fasa ut honom. Den som inte höll sig uppe av egen kraft… På det viset var samhället inte som då han var barn och modern var ung.

Sådant ville modern naturligtvis inte veta något om, så hon lade på luren. Men Erik Nerin var kvar i sin tillvaro och han låg i sängen ett par veckor till medan betalningspåminnelserna hopade sig och inga pengar kom in på kontot. Sedan kom han äntligen upp, ovisst hur; det var som en instinkt, som en injektion.

På nytt var hans blod kolsyrat, särskilt i ögonen, och hans läppar var gummiband som tänjdes ut, längre och längre, som om hans leende aldrig kunde bli stort nog.

Då Erik Nerin såg sig själv i spegeln mitt i en sådan uppåtperiod tyckte han alltid att han liknade klockarkatten i Alice i Underlandet; han med det fritt i luften hängande leendet som det inte gick att avgöra vad det egentligen betydde – glädje eller skadeglädje eller något annat ännu obehagligare

 

Vem var han då, personen Erik Nerin, under all denna pendling mellan febril aktivitet och letargisk livsflykt?

Frågan hade egentligen aldrig intresserat honom särskilt och den intresserade honom allt mindre i takt med att han blev äldre och till fullo förstod hur opraktisk den var. Vad han visste var att det var ytan som räknades och fanns det något under kunde det få den att krusas på ett olämpligt sätt då folk såg på.

Det bästa var att inte vara någon alls. Det förenklade saker. Människorna han mötte, de få som var framgångsrika, var också oftast helt platta. De log precis som han men hos dem var det inte ens något tomrum bakom leendet, som han ju ofta kunde ana att det var hos honom själv. Det var kort och gott detta leende. De till och med åt och tuggade med det hängande över tallriken.

På telefonförsäljningsföretaget log alla, även de som befann sig längts ner på golvet och som alltså hade den sämsta lönen och de mest nedbrytande uppgifterna. Medan de gång på gång upprepade samma utantillfras som stod på deras skärmar sökte sig deras mungipor mekaniskt uppåt: ”Hej mitt namn är NN jag ringar från ACB Smartbusiness och jag har viktig information till just dig….”

I sitt headset kunde Erik Nerin sedan han flyttat in i glasburen höra deras röster men han hörde inte leendena; dem såg han bara genom rutan. Det trots att personalen på Smartbusiness var uttryckligen uppmanade att le för att kunden skulle höra deras positiva inställning genom telefonen och få en känsla av kontakt, för här handlade det om att bygga relationer.

Undrade dessa människor som Erik Nerin övervakade genom rutan, sedan han själv slutat vara en av dem, någon gång vilka de själva var? Erik Nerin betvivlade det och det fyllde honom, om han verkligen tänkte på det, stundtals med en total smärtfrihet, ett löfte om något men ett löfte som inte kunde eller ens behövde infrias.

 

Kommunikationscoacherna, av vilka Erik Nerin alltså hade blivit en, hade blivit instruerad att aldrig kryssa i rutan för Mycket nöjd i de bedömningsformulär där de anställdas prestationer kvalitetssäkrades. De anställda – eller ’medarbetarna’ som de kallades i de officiella skrivelserna – skulle alltid känna att de inte var framme vid målet ännu, att de inte riktigt uppfyllde kraven. Någonting hos dem måste alltid fattas om de ständigt skulle kunna förmås att prestera maximalt för sina 77 kronor i timmen.

Då Erik Nerin första gången såg dessa instruktioner hade ett diffust obehag fyllt honom för några ögonblick. I en för honom ovanligt klar minnesbild hade han sett hur han själv bara någon vecka tidigare suttit i ett av de så kallade utvecklingssamtalen och känt svetten rinna under skjortan

Framför hon hade då just ett sådant kvalitetssäkringsformulär legat, på det tomma bordet på vars andra sida kvinnan med den billiga kavajen satt och hon hade varit tyst länge (också den tystnaden skulle han senare, på coachernas internutbildning, få lära sig att den var taktisk, för att inte de anställda skulle känna sig alltför trygga) innan hon sade de ord som blev avgörande: ”Erik Nerin, så det är du alltså?”

Han hade nickat, så svettig vid det laget att han inte hade vågat ta i pappret av rädsla för att göra våta fingeravtryck på det. Ännu en stunds tystnad hade följt. Så hade hon äntligen fortsatt. ”Vi ser här att du har ett ovanligt gott resultat och vi i coachgruppen har nämnt ditt namn flera gånger det sista, i samband med vår handplockning av nya coacher, vad är din syn på det?”

Hon hade sagt det precis så, så självklart. Orden hade varit som pärlor. Men Erik Nerin hade just då försökt tänka tillbaka i det eviga splittrade nuet, febrilt. Erik Nerins stora talang låg just i denna febrilitet men hur han än rådbråkat sig hade han inte kunnat minnas att de tidigare någonsin sagt till honom att han hade goda resultat och det var den polletten som trillade ner då han alltså till slut själv fick instruktionerna för utvecklingssamtalen.

Men han glömde ändå obehaget strax, för den lättnad som ändå låg i att befinna sig där inne i glasburen och inte på golvet längre.

 

Passet på telefonförsäljningsföretaget började klockan fem på eftermiddagen och coacherna samlades en halvtimme tidigare för att gå igenom ny information med den brokiga skaran säljare som samlats vid det ovala bordet i mötesrummet.

Erik Nerin hade på sig svart t-tröja med kavaj över men gick i strumplästen; allt enligt callcentrets dresscode som var en blandning mellan affärslivets demonstrativt strikta och tekniksektorns pojkrumsslappa.

Framme vid powerpointpresentationen log han sitt klockarkattsleende som faktiskt börjat bli helt vanligt, fast tillvänjningen varit nästan omärklig. Han hade låtit sitt förr snaggade hår växa ut till axellångt så att han kunde samla ihop det i en tofs i nacken och på så vis trodde han sig också dölja den kala fläcken mitt uppe på hjässan.

Flera av säljarna hade samma frisyr fast utan kal fläck; de var unga män som saknade betyg eller meriter men som drömde en dröm de inte själva visste var ouppnåelig, om karriär inom affärslivet. Mellan dem vid bordet satt unga kvinnor med blonderade tofsar och för små kläder som ofta fick lappar om att de inte fick tugga tuggummi medan de satt i samtal och äldre kvinnor med rökarrynkor, feta underarmar och billiga postorderkläder som ständigt gnällde över att man bara fick en rast under hela kvällen, att äta och röka på.

Någon gång dök det också upp beslöjade unga arabiskor som callcentrets liberala policy tillät att bli anställda. ”Det är ändå ingen som ser dem,” hade chefen ett snepp högre upp sagt då bara de lägsta coacherna hörde på.

Det gjorde trots allt inte mycket så länge man bara såg olika ut. Det var det inre som utgjorde ett hinder, om det fanns ett sådant – ett inre och ett hinder.

Erik Nerin log och satte på powerpointen. Det var dags att klargöra företagets förväntningar.

Resten av kvällarna satt hans sedan bakom glasväggen och lyssnade på de olika säljarna i headsetet samtidigt som han knappade in omdömen om dem på skärmen. Det gick liksom av sig självt, så snart han lärt sig det. Ett kryss där, en kommentar här.

I hjärnan skramlade tankefragmenten runt utan att någonsin fästa vid varandra så han behövde inte bekymra sig; den tid då han fruktat psykisk sjukdom var förbi och istället fanns en helt tom och pålitlig värld som inte var annorlunda inuti än utanför honom, tyckte han.

I denna nya harmoni förflöt den första tiden som coach, tills det som en gång måste varit han själv återigen började smyga så lömskt på honom. Det var ju typiskt, nu då han äntligen funnit en försörjning som tillät hans dagar och nätter att fortsätta bli fler och fler utan någon riktning och utan något mål.

 

Hur det börjat var lika oklart som det mesta som hänt Erik Nerin egentligen hade varit. Det hade på något vis med den gamla driften att förändra att göra, den som så länge stäckts av den mer rena överlevnadsdriften, så mycket förstod han, men på vilket sätt var svårt att veta. Ett samband måste också ha funnits mellan den nya säkrare tillvaron med en lön som kom in regelbundet och hans minskade vaksamhet på sig själv. Plötsligt en dag fann han sig hur som helst sittande med en av de blonda menlösa flickorna och hennes kvalitetssäkringsformulär där alla de bortersta rutorna, dem man inte fick kryssa i, skrek av feta neongröna kryss ditsatta med överstrykningspenna.

Flickan log skeptiskt och lite prövande mot formuläret och Erik Nerin. Hon var inte särskilt snygg. Höfterna var kantiga innanför de där billiga stretchbyxorna och i toppens urringning trycktes de slankiga brösten upp av en billig behå som förmodligen borde ha haft mindre kupor – Erik Nérin hade inte riktigt den kunskap som krävdes för att säkert kunna avgöra sådant. Men han log tillbaka mot henne sitt klockarkattleende.

”Såhär ser ditt formulär ut,” sade han. ”Du kan med andra ord inte bli bättre. Du har uppnått en större kapacitet än vad man kunde ha förväntat sig av dig för en så låg lön. Du är om vi skall tala klarspråk nästan lite för effektiv och kompetent för vår verksamhet.”

Fnittret som till slut kommit ur flickan var ynkligt som ett gnyende. Erik Nerin hade rest sig och stått och sett på då hon, fortfarande skakande av det, lämnade rummet. Hennes beniga bak och låren som blev konkava där de möttes i grenen; det hade inte funnits några romantiska motiv bakom vad han just gjort. Han hade gjort likadant med en kille som kom några kvällar senare och efter det med en äldre kvinna veckan därpå.

Med jämna mellanrum, som styrd av en okänd slumpgenerator någonstans i sitt inre, hade han börjat fylla i formulären enligt principen kryss längst till höger.

Till en början hade han efteråt varje gång tänkt maniskt på konsekvenserna men några konsekvenser hade inte dykt upp, trots att det gjordes stickprovskontroller på formulären av cheferna näst över i hierarkin.

Den befriande känslan av osynlighet gjorde Erik Nerin upprymd. Han gick till sitt jobb utan ens tankefragmenten runtskramlande i sig. Leendet var lika platt som vanligt men bakom det fanns äntligen total tomhet istället för trasighet. Han hade förlorat sina sista fästen i den miljö där han tidigare klamrat sig fast. Han befann sig i fritt fall. Men marken var ändå en plats dit var och en skulle komma förr eller senare. Så länge det inte fanns något osynligt över den som skydd.

En dag kom han på sig själv med något nytt. Det var då han satt och letade buggar i datorprogrammet som telefonförsäljarna fyllde i uppgifterna från samtalen i. Först hade han en känsla av att sväva, sedan av att stiga. På skärmen hade han just skrivit i den nödvändiga koden som han lärt sig på internutbildningen för att kunna göra sig kvitt buggen som gjorde att bindningstid på 2 år blev bindningstid på två veckor. Nu skrev han till ytterligare några tecken och undrade om det skulle bli som han trott; fältet med bindningstiden blev genast blankt sedan nästa skärmbild kommit upp.

Den här gången hade den märkliga kolsyrade känslan från perioderna av eufori börjat leta sig ut i hans blodomlopp. Den kvarstod. Han väntade. Gick från jobbet, kom hem, låg vaken om natten innesluten i denna väntan; utan oro, utan otålighet. Tillståndet varade i nästan en vecka.

Sedan började samtalen komma till kundtjänst. Enstaka samtal visserligen, från enstaka nitiska kunder som trott sig teckna ett avtal med företaget och sedan upptäckt att det inte levererades någon tjänst, men det räckte.

En febril aktivitet vidtog på kontoret. Coacherna samlades till möte. Chefen närmast över i hierarkin såg iskallt på dem. Han hade den grafitgrå kavajen på sig som signalerade mest förakt. ”Om er del av organisationen skall ha förtroendet att själva sköta den enklare korrigeringen och servicen av våra datorprogram fordras att ni kan leva upp till den höga standard som vi satt upp som mål för våra anställda. Detta gäller inte bara den sociala kompetensen. Här handlar det om tekniska kompetenser, om datorvanan, om att ni snabbt och korrekt åtgärdar alla systemfel som inrapporteras från golvet eller från kunderna och om ni är osäkra genast rapporterar vidare till vår centrala tekniska support,” förklarade han utan att ens dra igång powerpointen som han annars alltid läste mer eller mindre innantill ifrån.

Runt bordet antog de nollställda miner som var den allvarliga varianten av leendena. Bara Erik Nerin kunde inte alls få bort sitt klockarkattleende. Det hade aldrig hänt honom tidigare. Visserligen var det där leendet envist i sin stelhet men bara envist; nu verkade det sitta i skelettet. Chefen med den föraktfulla kavajen såg på honom med sin iskalla blick, först genom att låta den glida över honom, sedan mer direkt och till slut utan att ens försöka dölja att han försökte nagla fast Erik Nerin med den.

I pausen då alla varit och köpt kaffe ur automaten och kommit tillbaka lade han en tung hand på Erik Nerins axel. Han sade ingenting men Erik Nerin förstod. Leendet kunde han oavsett inte få bort. Det satt där till och med nu, fast han började på riktigt ont i det.

”Vi kommer att tillsätta en internutredning,” förklarade chefen i den föraktfulla kavajen sedan för de församlade, innan han avslutade för att återvända bort till de inre kontoren med fåtöljer och fönster ut mot bakgårdens plantering. ”Inte för att vi vill det, det förstår ni säkert. I vår organisation tycker vi verkligen inte om att vidta den här typen av åtgärder. Vi strävar efter professionalitet, kompetens och identifikation med organisationen hos var och en eller, för att säga det på ett annat sätt, efter en juste stämning. Men nu är det som det är. Under morgondagen kommer jag att kalla in var och en av er för ett personligt samtal på mitt rum och då vill jag att ni har tänkt igenom vad ni kan bidra med för information, så att ni är förberedda.”

 

Det är möjligt att Erik Nerin kunnat komma undan om han bara inte haft det där leendet stämplat i ansiktet och inte en viss blond och mycket benig flicka funnits bland dem som denna eftermiddag blev inkallade till chefen i den föraktfulla kavajens annars så oåtkomliga kontor.

Det är också möjligt att Erik Nerins chanser ökat väsentligt om han inte innan han gick av sitt pass samma kväll själv kallat till sig en av de anställda från golvet som coacherna sinsemellan brukade prata om som varande bland dem vars effektivitetsindex visade de allra svagaste kurvorna.

Just den här anställde var dessutom ovanligt ful – vilket Erik Nerin noterat att många av killarna som arbetade på golvet var, som om fulheten gjorde dem extra lämpade att sitta i telefon hela dagarna. Med sitt blekröda hår, sina talrika men knappt synliga fräknar, sina ögon som inte var blå utan snarare hade samma färg som slitet och repat plexiglas gav han ett urtvättat, lite nött intryck. Dessutom var han tjock. Han rörde sig otympligt i sina mysbyxor, tältliknande svarta t-tröjor och prassliga munkjackor. Den som hörde honom i telefonen kunde däremot få ett helt annat intryck; han hade en liten, tunn och pipig röst som nästan kunde ha tillhört en flicka och då han presenterade sig gjorde han det i ett onödigt artigt tonfall som fick kunderna att tro att de faktiskt hade rätt att tacka nej. Vägran, kallades det om de uppringda inte alls ville lyssna till erbjudandet och på kontoret hängde en lapp väl synlig med den av företaget ständigt upprepade devisen: EN SKICKLIG ACB-SÄLJARE HAR INGA VÄGRAN.

Nu satt alltså denne tveksamme Carlsson-på taket-lookalike framför Erik Nerin och Erik Nerin hade tagit fram formuläret där alla rutorna längst till höger var ifyllda. Utan ett ord sköt han pappret över bordet och iakttog den andres minspel som egentligen inte förändrades, om man bortsåg från att hans solkiga men genomskinliga ansiktshud blossade upp och fick samma färg som håret. ”Är det jag det?” frågade han efter att ha dragit efter andan några gånger. ”Men jag trodde…”
Erik Nerin svarade inte genast. Han satt och snurrade en penna mellan lång- och pekfingret, med ena benet upplagt på det andra i en nonchalant pose. Klockarkattleendet vek inte från hans läppar. ”Tror du ACB Smartbusiness driver med dig?” frågade han till slut.

Den andre flämtade till. ”Nej, nej, inte så. Jag menar, så menade jag inte! Men tack, tack så hemskt, hemskt mycket.”

Han lufsade sedan ut ur glasburskontoret med pappret tryckt mellan sina svettiga prinskorvsfingrar och magen, som om han annars fruktade att tappa det.

Strax därefter packade Erik Nerin ihop och gick för kvällen. Han sov djupt och utan drömmar den natten i sin enrummare med kokvrå. Då klockan ringde kom han liksom gradvis till medvetande om den skarpa signalen tills den var allt som fanns och genomborrade hela den verklighet han just blivit en del av på nytt.

Han satte sig kapprak upp. Reste sig och gick ut på det minimala badrummet där han duschade, borstade tänderna och bytte om med för honom ovanlig omsorg.

Några timmar senare skyndade han genom den nedregnade staden. Inuti honom fanns ingenting. Utanpå honom fanns leendet som inte hindrade honom från att vissla lågt för sig själv. På hans tangenbord låg en lapp. Han såg den genast. Bara ett kort meddelande om att han skulle infinna sig på chefen med den föraktfulla kavajens rum snarast.

 

Och det var så det blev. Den eftermiddagen satt Erik Nerin blickstilla med sitt hjälplösa klockarkattseende som inte ville ge med sig och åhörde framläggandet av bevis mot honom. Chefen med den föraktfulla kavajen hade bytt kavaj till en som var svart av hån. Då han äntligen var färdig lutade han sig tillbaka i sin höj-sänk-vipp- och snurrbara kontorsstol, satte händerna bakom nacken och såg länge på Erik Nerin innan han sade mycket långsamt: ”Varför?”

Erik Nerin fortsatte le; han hade kunnat tugga i sig sina läppar om han bara inte varit iakttagen. Lättheten var inte lätt längre. Han dalade. Eller om han började känna av att den bara var tomhet. Han såg in i de kalla grå ögonen på andra sidan skrivbordet. Så sade han det som verkligen var sant: ”Jag vet inte.”

Minuten efteråt passerade han genom den heltäckningsmattsbelagda gången mellan golvet och glasburarna där coacherna satt. Genom glaset på en av dem såg han in på platsen där han själv brukade sitta. Där satt nu den blonda, beniga flickan och log med headsetet på och fingrarna på tangentbordet. Hon visade inga tecken på att se honom. Och han sökte med blicken ut mellan telefonborden för att försöka upptäcka den urtvättade killen men han var inte där. Då kände han med ens hur något släppte inom honom. En fjäder måste ha sprungit av inuti en hårt uppvriden mekanik och det första som smätte tillbaka var hans leende.

Den man som steg ut på den regniga gatan och stod där liksom rådvill log inte. Vare sig ett klockarkattleende eller något annat slags leende. Han stirrade framför sig som om han försökte genomtränga den tjocka filten av kalla regndroppar och finna någonting bakom den mer än dessa något tjockare filtkulisser som liksom utklippta låg mot det allra tjockaste; den tovade himlen som dröp av kvardröjande mörker.

Som i underjorden, tänkte han plötsligt. Denna stad var som en underjordisk stad. Dyster som en stad på undersidan av världen. Och kanske var det vad han inte stått ut med, vad han egentligen kanske aldrig stått ut med, men nu längtade han plötsligt bara efter att få krypa ännu längre ner i den, helt dölja sig med den, för ju längre han gick längs gatan desto tyngre blev han, desto mer främmande från det tillstånd av total tomhet som behärskat honom på kontoret.

Nu var han åter pojken han en gång varit som inte hade någon särskild riktning men det hade tillkommit en önskan att gömma sig. Det hade tillkommit en önskan att försvinna ner under istället för att fladdra över.

I denna underjordiska stad ville han verkligen begrava sig och han gick och gick och gick tills han fann vad han sökte och sedan dess har ingen sett Erik Nerin och ingen har heller frågat efter honom mer än hyresvärden med sina fordringar.

Det är historien om hur Erik Nerin försvann, plötsligt men nästan obemärkt. Efter att ha blivit uppsagd från telefonförsäljningsföretaget där han jobbar i tre år, varav två som coach och klockarkatt.

 

Det är en alldeles rentvättad dag i början av maj som en smutsig och ännu vinterklädd man krånglar sig upp ur den öppning i berget som leder rakt ner i bergrummet där bara någon enstaka arkivbyråkrat vet vad man förvarar. Förutom denne man då, som numera vet det mycket väl men som aldrig kommer att berätta det för en levande själ och därmed avslöja att han en gång var en annan; en man som kröp ner i underjorden för att bli en ny man, en klockarkatt som besökte sitt underland för att bli människa.

Nu står han uppe på berget och ser ut över staden med dess lapptäcke av tak, dess kyrkspiror och idrottsstadium, skyskrapor och nöjesfältsattraktioner som alla glänser saftiga i solskenet. Fragmenten har malts ner till sand. Nuet har blivit framtid. Och han tänker: nu börjar det på riktigt.

Framför honom, nedanför honom, under honom ligger den stad som är mitt emellan underjorden och himlen, vacker plötsligt, den dag i maj som är pånyttfödelsens.

 

 

Leave a Reply


8 − three =