Blendad

Information

This article was written on 22 Jun 2014, and is filled under Staden och utanför – De jordbundna novellerna.

Hans spår i snön

Tutandet som tåget gav ifrån sig varje gång det närmade sig en järnvägsövergång eller åkte genom en tätort dämpades av snön denna kalla vinterdag då Heidi färdades i riktning tillbaka.

Vid påstigningen hade det varit solsken. Intensivt och brinnande men vitt solsken som fyllde kupéerna och fick människornas hår att glänsa och deras kläder att framstå som grällare och deras ansikten som blekare än vad de verkligen var.

Nu, efter ett par timmars färd, började det skymma och över de snöiga fälten och skogarna och hustaken föll blå skuggor som mycket snart skulle djupna tills de nästan var svarta, tills bara svart återstod och gnistrande stjärnor, i skyn och på marken. Ingen typisk västkustvinternatt alls.

Under hela sitt drygt tre decennier långa liv hade Heidi kanske sett tre vintrar som den här, då kölden hållit i sig; en per årtionde ungefär. Ett enstaka minne från barndomen av att ha åkt pulka nerför en klippknagge i skenet från gatlyktorna hade hon och sedan ett långt uppehåll och så ett annat minne, av att fumla med tjocka kläder och kalla läppar, av flyende steg, som nu då de kom åter till henne knöt henne tätare till det oväntade telefonsamtalet som lett fram till att hon nu satt på det här tåget och såg ut på all denna snö.

Hon sträckte på nacken och knyckte på den mot sin egen spegelbild i fönstret och det spred sig ett leende över hennes ansikte. Det varade bara ett ögonblick men det var nog för att avslöja henne. Alldeles nog. Hon samlade sig och såg ut mot kupén men ingen såg på henne, folk läste eller sov eller var i sina egna tankar. Hon var ju själv en av dem, resenärerna, och hon önskade plötsligt att det kunde ha fått fortsätta vara så alltid, så att livets misslyckanden inte längre betydde något och inte heller de omständigheter som dessa misslyckanden orsakats av eller lett till.

Men i detsamma hon tänkte detta tutade tåget på nytt och den här gången var det för henne en signal om att resa sig, samla ihop sin svarta axelremsväska och sina vantar, ta på sig den korta kappan och scarfen och slutligen skinnmössan och sedan gå ut mot dörrarna med en sista blick på sig själv i fönsterspegeln.

 

Nere på den snöiga perrongen upptäckte hon att hon varit ensam om att stiga av vid denna station och nu var tåget redan på väg bortåt. Trögt och nästan lite tveksamt till en början men sedan fick det upp farten och det försvann i fjärran med sina baklyktor och sin radda av hemtrevliga kupéfönster. Endast hon själv stod kvar i det blå mörkret och trampade med fötterna.

Ett ögonblick tänkte hon att han kanske glömt bort henne, eller att han helt enkelt aldrig menat allvar med att bjuda henne hit – att acceptera inbjudan hade ju också varit en vansinnig idé – men så såg hon billyktor närma sig och strax svängde en gammal Saab in framför stationshuset.

Det var han, det kunde inte vara någon annan och då han öppnade dörren och hon såg hans breda siluett och han ropade hennes namn visste hon säkert och började gå.

Senare, i bilen, talade de om stationshuset. Det var efter den pinsamma igenkänningen som hon vetat skulle komma. Deras prövande blickar på varandra innan han utbrast ”Där är du ju!” och hon skrattade till mot sin vilja och hoppade in i sätet för att slippa krama honom.

Nu sade han att stationen på grannorten, som var likadan, också den i gyllenbrunt tegel, hade köpts upp av ett par från stan som skulle renovera den och använda den som bostad. Samma öde skulle väl snart drabba också den egna stationen men kanske vore det bara bra. ”För inte är det vettigt att den bara står där och förfaller heller”, sade han. ”Även om man så länge den gör det i alla fall slipper en massa stadsbor.”

Men kanske kom han just då på vem han talade med för det blev med ens tyst mellan dem och allt som hördes var motorn på den skruttiga bilen som hackade uppför backarna bakom skogen.

Det var som om hon såg honom tydligare nu då han inte pratade; det runda huvudet med de lite grova ansiktsdragen som gav intryck av att sitta direkt på axlarna och den breda ryggen. Den ryggen… hon slöt ögonen och gammal snö fyllde hennes medvetande. Gammal snö och snabba andetag i doften från kalla bensinångor. Det fanns inget sätt att utplåna det och inget sätt att göra det annorlunda. Nu hörde hon honom harkla sig. Han tycktes dra upp något ur halsen och han drog upp henne ur minnet. Hon öppnade ögonen och såg på honom igen. ”Här är det”, sade han. ”Det är här man bor numera va. Sedan man blev hemmansägare.”

Till hennes förvåning kom han runt bilen för att hjälpa henne ut. Visserligen tafatt men han gjorde det. Han stod där och räckte fram sin ena näve och drog henne ur sätet och smällde sedan igen dörren innan han började gå lite efter henne upp mot stugan.

”Man har fått göra en del på det va”, hörde hon honom bakom sig. ”Det var ju ganska nedgånget. Ingen som tagit hand om det sedan det byggdes knappt. Han Psyk-Jocke hade ju det ett tag och han hade la söpit en del i det också. Hittade till och med tomglas i krypgrunden. Och vi som trodde att han bara brände hemma.”

Han talade snabbt. Kölden gjorde väl honom andfådd.

På trappen kom han ifatt henne och de blev stående medan han fepplade med nycklarna. De stod så tätt att hon kunde känna värmen som strålade ut från honom, från utandningsluften och från kroppen under armérocken.

Men han sökte inte hennes blick. Hon sökte inte heller hans. ”Fast nu är det riktigt smutt”, sade han. ”Om man får säga det själv då. Det enda som fattas är en tjej och några ungar.”

Han fann den rätta nyckeln, liksom vägde den några ögonblick i handen medan han tycktes tveka om något. Hon kände sig brydd. ”Men du har väl Maja?”

”Ja, tösen är ju här ibland förstås. Eller var. Det blir inte så ofta längre sedan hennes mamma blev ihop med den där Stefan Olsson, om du kommer ihåg han. Han med epan. Jävla bonne men nu har han i alla fall bil.”

På sista stavelsen stoppade han nyckeln i låset, som om han på det viset satte punkt för något och dörren gick upp på vid gavel mot en mörk tambur. Hon hade väntat sig en fortsättning av kölden; den sortens på något vis utvakade köld som hörde ihop med gamla sommarstugor och lador och med minnet av dem. Istället slog en nästan överväldigande hetta nu mot deras ansikten. Kaminhetta. Doftande av rök och kådrik ved och av kaffe som kunde bryggts för några timmar sedan.

Han gick raka vägen in i köket sedan han prydligt ställt av sig kängorna och satte på en kanna till och nu var det hon som gick efter. Hon lät tankarna snudda vid detta prydliga lilla hem som var så olikt det gamla garaget; dessa väggar av ömsom träpanel, ömsom blommig tapet där han satt upp Carl Larsson-reproduktioner och inramade pussel med motiv från svenska sommarlandskap.

I köket hängde en lingonalmanacka på väggen över köksbordet. Allt var av trä utom diskbänken och den vedeldade gjutjärnsspisen som stod bredvid den vanliga. Det var på den han hade satt kaffepannan. Han hade öppnat luckan också och börjat röra runt så det sprakade bland vedträna och kaffet började snart sisa, sedan puttra, mot kokpunkten.

”Du äter väl kanelbullar?”

Han satte fram på bordet; bullarna och koppar och fat.

”Man vet ju aldrig riktigt vad man skall bjuda på. Ja, laga mat har väl aldrig varit ens grej riktigt, mer då huset.”

”Det är fint”, sade hon. ”Jättefint.”

Han lyfte ansiktet mot henne utan att le. ”Tycker du?”

”Ja, det är klart. Du skulle se hur jag har det hemma. Inte alls såhär iordninggjort.”

”Jag kan komma hem till dig någon gång och fixa, om det är något du vill få gjort och så. Jag kan det mesta.”

”Tack, jag kanske gör det. Det är snällt av dig i alla fall. Verkligen.”

De satt mitt emot vandra sedan. Han hade tagit pannan från spisen och hällt upp åt dem i muggar. Svart kaffe som var som tjära och som han säkert gjorde så av gammal vana från arbetat på industrin då kaffet skulle hålla energin uppe hela nattskiftet igenom. Han hade inget socker och ingen mjölk i sitt kaffe. Hon hade både ock. Det smakade gift ändå.

”Alltså”, började han. ”Det var fint att du ville komma. Det trodde man väl aldrig riktigt. Jag menar, inte efter allt… inte efter så länge, menar jag.”

Han tystnade. Nu var de här. Det var hit hon vetat att hon inte ville komma fast det var hit de måste komma. Det var det här som borde ha fått henne att avstå från resan från början. Det som varit och som inte lät sig röras vid eller förbli orört.

Hon gömde sig bakom en klunk. ”Nähä, men nu är jag här i alla fall.”

”Ja, tack alltså… jag menar, man har väl inte alltid varit så… mot dig alltså… och nu har du la annat… ett annat… vad säger man? ett annat liv… men det förstod man ju redan då. Du var liksom snygg på något sätt fast man inte vågade kanske säga det då för man lyssnade för mycket på andra. Speciell… men snygg, det var du.”

”Tack…”

Hon hade svårt att uthärda tystnaderna mellan orden. Hon hade alltid haft det. Det var väl därför hon flamsat och skrutit och svurit och pladdrat så på den tiden och fortfarande kunde göra det ibland och hon undrade om han nu var förvånad över att hon bara satt där och tuggade och svalde och log och rodnade och inte sade så mycket.

”Du är ju snygg”, fortsatte han till slut. ”Du fick väl liksom det annorlunda än oss andra också. Har varit med om lite mer kan jag tänka mig.”

Då kunde hon i alla fall inte låta bli att skratta till, högt och genomträngande. ”Vissa saker kan man klara sig utan att ha varit med om.  Det mesta faktiskt.”

Han rynkade ögonbrynen. ”Vaddå, allt är la ändå en erfarenhet liksom? Här händer ju inte så jävla mycket.”

”Men det är mysigt. Du har ett mysigt hus. Det är mysigt att vara här och se hur du har det. Glenn, jag är glad att jag fick komma.”

Som i en skål höjde hon sin kopp mot honom och efter någon tvekan gjorde han likadant. Det var första gången hon uttalat hans namn sedan hon kom, tänkte hon. En slags signal och ett avvärjande. Att de var vuxna nu.

Ändå var det inte så konstigt att sitta där trots allt. Inte som hon trott. Han var sig lik. Fast hon själv tyckte att hon borde ha förändrats nästan till oigenkännlighet så tyckte hon att han var helt densamme, om man bortsåg från att tyngden över skuldrorna verkade ha blivit ännu tyngre och det hade kommit fram skuggor under de blå ögonen med de mörka ögonhåren som nu såg på henne över koppen innan han förde den till munnen och drack.

Hon märkte att han egentligen velat fortsätta samtalet på det inslagna spåret men inte kunde. Det den fysiska tafattheten som avslöjade honom. Han satt där i skenet från den lågt hängande taklampan med tygskärmen och från den blå snön utanför fönstren och studerade sina handflator och sopade smulor från bordet.

I bakgrunden hördes hela tiden spraket från spisen, knäppandet i väggarna och i takstolarna. Men i övrigt var det tyst. Snön dämpade alla ljud från skogen och vägarna långt i fjärran. De satt i en bubbla av snö. Åt bullar och sköljde ner dem med kaffe och visste liksom inte vad mer de kunde göra.

”Hur går det för dig annars då?” frågade han efter en stund.

Hon sade som det var: ”Det går inte alls, jag är arbetslös och får ingen a-kassa för jag har ju aldrig haft en riktig anställning, bara ströjobb hit och dit och en eller två frilansuppdrag.”

”Men du är la… vad heter det… journalist? Det var ju det du utbildade dig till. Du får la gå till någon tidning?”

”Jo, det är ju det som är problemet. Det går tretton på dussinet av journalister i vår generation.”

”Jag känner inte en enda. Utom du då. Du är ju det.”

”Det är klart. Jag är ju det. Eller är och är.”

Det uppstod en paus.

”Du kan ju bo här om det verkligen skulle krisa. Jag menar med bostad eller så.”

”Jag har lägenheten. Man måste hålla på dem om man har någon, även om man egentligen inte har så det räcker till hyran. Annars tar det år att få en ny. Jag fick vänta tio år på att få stå på kontraktet på den här.”

”Men du vet att jag… ja, att jag hjälper dig om du behöver.”

”Tack. Jag vet det nu. Jag skall komma ihåg det. Men har du inte nog med ditt eget?”

”Mitt eget?”

”Ja, du har ju ditt som måste ordnas och betalas.”

”Det är bra lön på fabriken. Jag har ingen familj att försörja heller. Utom underhållet för tösen då men det är ju inte så mycket. Det är ju det minsta man kan göra.”

”Du är väl inte sämre än de flesta andra. Det är väl mamman som…?”

”Det är som det är. Vi var ju aldrig riktigt ihop heller. Det var bara några gånger som… men han Stefan Olsson är i alla fall en jävla skitstövel. Ett tag trodde man la nästan han gav henne stryk till och med men säker är ju svårt att vara. Själv har man ju inte heller varit så juste alltid, mot tjejer och så. Man har la inte varit det faktiskt…”

”Du är äldre nu.”

Hon sträckte fram sin hand över bordet och lade den på hans arm. ”Du är äldre nu”, upprepade hon. Men han lade handflatan mot ansiktet och böjde nacken. ”Säg inte så”, sade han. ”Det är jag väl men gjort är gjort.”

 

Ute hade snön åter börjat falla i stora tysta flingor och spåren från ankomsten syntes inte längre då han den kvällen förde henne ut till bilen igen för att köra henne ner till tåget.

”Du får komma någon gång igen”, sade han. ”Då sommaren kommer kan man grilla på baksidan.”

Han nästan kröp med bilen nerför grusvägen; ner genom det vita och mörka och skogen som bara syntes i två strutformade fält från bilen lyktor.

De mötte plogen nere vid vägen. Som en ett monster med blixtrande orangea tänder kom den emot dem, körde om och lämnade dem i en virvel av snö och avgaser och ljusspill. Han såg efter den och suckade. ”Snöröjningen får jag sköta själv. Jag har en traktor för eländet.”

De körde in i och igenom samhället; förbi alla husen på sluttningarna som på håll lika gärna kunde tas för en samling snölyktor nedstuckna i två snöhögar. Bara stationen var nedsläckt. Han gjorde en u-sväng in bakom den. Krängde lite mer än han behövde på den väl tilltagna parkeringen innan han bromsade och vred av motorn. ”Då så.”

Han gick ur och öppnade för henne och följde henne bort över den nu släta perrongen, fram till kanten där spåren gapade mot dem som övergivna skyttegravar med sina konturer av skrot och visset ogräs under snön. Hon höll väskan mot magen. Han hade dragit in händerna i jackärmarna och fällt upp kapuschongen på munktröjan inunder. De stod där, mitt emot varandra som två älskande vid en fransk balkong kunde ha gjort, med gardinerna fladdrande mot sig i sommarbrisen, men detta var vinter.

”Vi får höras”, sade hon. ”Vi hörs, menar jag.”

Och just då kom tåget, plötsligt. Det bröt snöfallets ljudvall med ett dån och i bländningen från lamporna såg hon in i minnet, hur hon låg på det kala garagegolvet med kjolen uppkavad till midjan och hur han stod över henne och knäppte gylfen utan att se på henne. Hur hon såg hans fotspår sedan, bort genom snön, innan de snöade igen, och hon visste att hon kunnat älska honom men inte då och nu var det för sent.

Leave a Reply


− seven = 1