Taga av daga

Stiftet hade bara hunnit gå ett par varv runt skivan då Carl hörde faderns steg i trappan.

Han borde ha tagit av den genast men det gjorde han inte. Han stod kvar där han stod, i fönstret och såg ut över gårdsplanen som såhär års hade en mörkgrå och mättad nyans.

Inte förrän fadern stod i dörren vände han sig om.

”Stäng av det där oväsendet, ögonaböj.”

Faderns röst hade alltid varit som förstärkt inifrån men idag passade den inte ihop med hans ansikte som var fallet bakåt, mot sig självt. Han hade geväret över ena axeln och rocken på. Bakom honom väntade hunden.

Carl böjde sig äntligen ner och lyfte av stiftet. ”Skall du på jakt?”

Han försökte undvika att se fadern rakt i ögonen. Fadern själv däremot såg ständigt framför sig. Höll fast blicken på den han talade med. Den som vek undan…

”Jakt är hon för gammal för. Vi skall ut bara. Vi skall ut i skogen, Jänta och jag, som vi alltid brukat.”

Han böjde sig hastigt ner och smekte hunden över huvudet. ”Vad är det förresten du lyssnar på egentligen? Skall det där föreställa musik?”

Carl vek verkligen undan. Mörkret i faderns ögon hade inte undgått honom fast han bara sett vid sidan av. Mörkret som var en form av beslutsamhet. ”Det är popmusik”, sade han då han lät blicken smita bort över rummet, bort mot stringhyllan där hans böcker stod, både äventyrsserierna om Biggles och indianer och cowboys från barndomen och romanerna och böckerna om filosofi från senare år.

Över den smala enkelsängen där kofferten nu låg öppen hängde ett svartvitt foto av honom själv som pojke med hunden i famnen och över det, i sin tur, en plansch föreställande det periodiska systemet.

”Det är ny musik”, förklarade han. ”Den är från England.”

”För jävligt låter det i alla fall,” sade fadern. ”Sådant där kan man inte lyssna på utan att bli antingen lomhörd eller dum. Fast det är du väl redan, åtminstone det senare. Annars hade du väl aldrig börjat.”

Det kunde vara menat som ett skämt men i så fall inte ett som man skulle skratta åt.

Hatet kom alltid från hjärttrakten och spred sig ut i kroppen. Men fadern var starkare. Vad man än gjorde så skulle fadern kunna göra något värre. Det var det värsta med fadern: att han inte kunde besegras. Eller så var det helt tvärt om, men det vågade man i så fall inte tänka, att det värsta var att han kunde besegras.

”Varför har du med dig geväret då?” frågade Carl till slut.

Då vände fadern äntligen själv undan blicken, men bara till hälften. ”En gammal jakthund är också en jakthund. Det är så hon är van vid det.”

För ett ögonblick drog ett ännu djupare mörker förbi, innan fadern höjde handen till hälsning och gjorde helt om. Med hunden i hälarna gick han ut i hallen. Halvvägs vände han sig om en sista gång. ”Och du, du borde förresten klippa dig. Du ser ju ut som en flicka som det är nu.”

Han hade ett mycket eftertryckligt sätt att stänga dörren bakom sig och det sista Carl hörde innan var hundens klor som lät tipp-tipp-tipp mot golvet.

Strax därefter såg han dem gå bort över gårdsplanen. Fadern med långa kliv i de blanka stövlarna och hunden inte ens en meter bakom, med svansen i en båge upp över ryggen och nosen mot vinden som om hon just nu förkroppsligade ett minne av sig själv som unghund, då sinnena ännu var skärpta mot glädjen och musklerna spända mot äventyret.

Ett hundliv; denna spegel av människolivet men utan röst. Den totala bristen på vetskap, tilliten i den, ögon och tassar och svans som utan vilja svarar allt. Detta så lätt att krossa, för den som inte ser och själv glömt krossandet, hur det kändes. Det oändligt värdefulla som går förlorat i en svans som kröks mellan benen.

Det slog Carl att det var enda gången han sett fadern smeka någon och nästan enda gången han hört honom tala vänligt och mjukt, för trots allt hade fadern inte glömt helt. Både fadern och han själv talade mjukt till hunden och på så vis talade de också till varandra mjukt och rörde vid varandra med mjuka händer och i dessa handlingar fanns minnet av krossandet, vetskapen om att det måste ske och att det enda som egentligen vore värt att leva för var att det aldrig borde ha skett.

Det enda som var värt att leva för fanns här.

Ändå längtade han bort. Han skulle bort. Kofferten var redan packad och i plånboken låg pengarna till tågbiljetten och lappen där adressen till kvinnan som hyrde ut ett rum i staden stod uppskriven.

Grammofonen skulle han inte kunna ta med. Fast skivan var ny. Inte heller böckerna. Men han skulle snart komma tillbaka och hämta dem, tänkte han. Sedan tänkte han att det inte var sant. Om han flyttade var det därför att han ville bort. Han ville bort från det han längtat efter men som blivit förstelnat. Han ville bort från moderns död, faderns ensamhet och sin egen kuvade vrede. Ut i ett liv där ungdomen väntade, på honom som på andra.

Då fadern och hunden försvunnit ur sikte på andra sidan grinden ut mot allén böjde han sig ner och satte försiktigt tillbaka stiftet igen. Musiken strömmade på nytt ut i rummet och det var som om den förändrade luften i det; gjorde den lättare och klarare att andas in.

Han gick bort till sängen, stannade för en sekund upp i någon slags tvehågsenhet, så tog han ner det inramade fotografiet från väggen och lade det ovanpå kläderna i kofferten. Han lade det för säkerhets skull med glaset neråt och så spände han om remmarna, stängde locket och tryckte till låsen i tur och ordningen tills det klickade till i dem. Allt var nu packat och klart. Ingenting återstod utom att gå sin väg.

För att uppskjuta tanken på uppbrottet ännu lite till gick han ut i badrummet som låg vägg i vägg med hans rum och borstade tänderna en andra gång. Han borstade håret också. Det räckte till axlarna nu. Åsynen av det fyllde honom alltid med samma blandning av trots och skam. Långt hår, som på en flicka. Men också långt hår som på de snygga pojkarna nu för tiden. Det var vad fadern inte förstod.

Från hyllan under spegeln tog han rakborsten och raktvålen och började arbeta upp löddret längs halsen, upp mot hakan och kinderna. Hyveln låg i tvålkoppen. Över det andra handfatet, som var faderns, låg etuiet med faderns blanka rakkniv. Strigeln hängde på väggen.

Längst bort mot väggen fanns handfatet som använts av modern då hon levde. Hennes parfymflaskor, krämer och necessären med hårnålar, kammar och smink stod fortfarande kvar på hennes hylla. Ingen hade nämnt dem, ännu mindre gjort något för att få undan dem.

Carl ville inte se på dem. Han koncentrerade sig på att utplåna varje spår av skäggväxt i sitt ansikte medan han lyssna till musiken genom väggen. Sista låten på skivan nu. Den han tyckte bäst om. Det lät liksom matt såhär på avstånd. Som om musiken tog färg av huset; av dessa gamla släktklenoder och tunga mahognymöbler och böcker i skinnband.

Han sköljde ansiktet och skärskådade resultatet. Skapligt. Inga missade strån vad han kunde se. Inga skärsår eller rodnader.

Tåget skulle gå om tre timmar. Han gick ut i köket och satte på kaffe och stoppade bröd i rosten. Skafferiet innehöll inte mycket numera. Bara de nödvändigaste torrvarorna och konserverna. Men det hade väl inte innehållit så mycket mer innan moderns död heller egentligen. Lite färskt bröd ibland, frukt, engelska tekex överdragna med choklad men inget som modern gjort själv precis. Sådan hade hon inte varit, tänkte han. Hon hade inte varit den husliga typen. Snarare en stadsdam än en läkarhustru på landet. Konstigt att han aldrig tänkt på det så tidigare. Tanken stack också till i bröstet och kanske var det därför han undvikit den länge.

Han åt utan att göra sig brådska, sittande vid det stora ekbordet med vaxduken. Tankarna verkade riktigt ha fått grepp om honom. Det var väl avresan. Det faktum att han inte skulle sitta här i köket på länge nu.

Han undrade plötsligt hur modern, som alltid varit så mån om att också inför fadern vara vacker och prydlig, kunde stå ut med att ända in i slutet låta sig behandlas av honom. Han undrade om det trots allt också funnits en motvilja mitt i faderns vansinniga dyrkan och sorg och om den i så fall utgjort en del av massan av den tyngd som tryckte fadern dessa dagar då han gått ut på jakt med hunden som enda sällskap.

Den allra sista tiden hade jakterna upphört. Den allra sista tiden hade fadern aldrig vikit från moderns säng. Men i detta avsked och sedan i denna förlust hade ingen plats funnits för en son. Och i minnet kände han moderns svaga tryckning av hans hand. ”Det går bra min pojke. Tag nu hand om pappa.”

Ingen tog hand om fadern. Det skulle fadern aldrig ha tillåtit. Det var bara inför modern han kanske varit någon som det gick att ta hand om.

Ja, det förstod Carl nu. Även för honom, sonen, hade det varit så. Bara inför modern hade han varit någon som det kanske gick att ta hand om. Av den anledningen behövde han nu ungdom och glömska. Av den anledningen behövde han nu förvärva den oskaddhet som hör den verkliga ungdomen till.

Han stod resklar inne på sitt rum sedan, då han såg fadern komma tillbaka.

Geväret hängde fortfarande över faderns axel och han stegade fram över det fuktiga gruset med den vanliga säkerheten men det var något som förändrats. Han var ensam.

Carl vände sig om och tog väskan. Den innehöll det man kunde orka släpa med sig på ett tåg. Inte mer. Tyngden låg i vad han just sett. I vad som redan var borta och som det inte fanns några ord för men som han aldrig skulle kunna glömma ens för att bli ung.