Blendad

Information

This article was written on 15 Jul 2014, and is filled under NOVELLER, Staden och utanför – De jordbundna novellerna.

Första sommaren

”Skall vi minnas det här då vi är döda?”

Jan hade frågat henne det där på stranden den sommaren, på en av alla de utflykter de gjort tillsammans. Skall vi minnas det här då vi är döda? Då vi inte finns längre och inte känner varandra?

Hon hade inte tänkt på det särskilt då för han hade stora planer, Jan, och ibland hade hon inbillat sig att hon också hade det, det hade varit logiskt; staden låg ju öppen för dem och de hade precis kommit dit. Han från Paris där han varit under vintern för att läsa franska och hon från den lilla hålan där hon bott hela sitt liv, utom de här sista glödande veckorna som nu verkade vara hennes liv, som hade blivit hennes liv och ändå bara var början på det; en försmak av det som skulle komma.

Från sin plats på filten i sanden hade hon sett hur Jan sedan gick ut i det nästan turkosa vattnet som kastade gula reflexer upp mot himlen. Hans brunbrända vader var spända. Han gick mycket rak. På hans huvud skimrade håret som något konstgjort; som spunnet socker eller överblivet julgransglitter som rördes av brisen och nästa gång han vände sig om mot henne var han långt ute i vattnet och det där håret låg slickat mot hjässan, tre nyanser mörkare och orörligt. Han log. ”Skall du inte också komma i??” ropade han. ”Det är härligt! Inte en grad under tjugo!”

Men hon hade suttit kvar och sett honom tumla runt bland vågorna. Det var något tillkämpad över hans sätt att göra det på, hade hon tyckt. Som det var över hela Jan. Redan första gången de träffades hade hon ju lagt märke till det, på den där utomhusfesten där hon befunnit sig därför att ett par av hennes barndomsvänner, som flyttat till staden strax innan henne själv, blivit bjudna dit och tagit med sig henne för att presentera henne för lite nytt folk.

Först hade hon den gången sett Jan på avstånd; en blond kille som uppenbarligen underhöll ett par andra killar med någon anekdot som han skrattade våldsamt åt själv med en mun som verkade ha alldeles för många tänder. Sedan hade han kommit bort till filten där hon satt och liksom flaxande slagit sig ner bredvid henne, på det enda kvarvarande lediga hörnet. ”Du är inte härifrån, va?”

Hon hade knyckt på nacken. ”Inte direkt.”

Men då hade han skrattat igen och tänderna hade glittrat i solljuset, nästan som om de vore genomskinliga. ”Inte jag heller, direkt. Och jag tänker inte stanna här särskilt länge till, bara sommaren ut.”

Den kvällen hade de gått hem tillsammans. Genom gatorna som lystes upp inifrån av den första gryningen. Deras steg hade ekat mellan husen, över de mjukt grå stenläggningarna, och högt därovan hade måsarna cirklat, på spaning efter nya soptunnor att desarmera.

Vid fontänen mitt på torget hade de stannat och kysst varandra. Ingen speciellt smidig kyss. Hans tänder hade kolliderat med hennes och hon hade tänkt, mest för att tänka det: nu händer detta, nu kysser vi varandra, den här killen jag inte känner och jag.

Mellan hennes hud och världen låg ett lager av tunn underkyld luft. Hon hade bara sett honom sådan han var, som hon såg alla människor. Det fanns ingenting annat att se. Men eftersom det bara var början hade hon accepterat det. Hon kunde göra detta under tiden, lika väl som något annat. Det kunde vara han lika väl som någon annan.

Människorna var alldeles för mycket som man visste att de skulle vara och det gällde honom också, Jan. Trots att han var den förste kille hon kysst sedan hon kommit till denna stad som var första etappen på hennes liv. Trots att han den första morgonen de vaknade tillsammans genast börjat berätta för henne om alla sina stora planer; om hur han skulle resa och se allt och uppleva ännu mer och om hur han inte tänkte nöja sig med ett sådant liv som alla andra tycktes nöja sig med.

 

”Har du tänkt på att detta är vår ungdom?”

Han hade frågat henne det några dagar efter deras första natt tillsammans, då de gick längs kajen och blickade ut på lastfartygen som låg förtöjda på andra sidan och på de väldiga kranarna som höjde sig över dem i en slags endast skenbar orörlighet.

”Det känns som om jag redan är gammal,” hade hon svarat honom och det hade inte varit någon lögn, inte just då och kanske aldrig.

Hon hade skrattat högt men skrattet hade sugits upp av havet och av all bearbetad sten som staden bestod av.

Jag är i alla fall inte gammal,” hade han svarat. ”Jag tänker inte bli det heller, inte som mina föräldrar eller någon annan i deras ålder i alla fall.”

Om det hade hon inte sagt något. Hon hade inte haft något att säga för hon hade aldrig tänkt på sina egna föräldrar som varande på något särskilt sätt i förhållande till henne själv.

De hade börjat tala om annat efter en stund och fortsatt med det ända till hamnpromenadens slut, då de svängde upp mot den breda gatan som mynnade ut i stadens stora grönområde där folk firade sommarkvällen med att grilla och dricka öl. Varenda plätt på den stora gräsmattan var täckt av filtar och på dem låg lättklädda människor i alla åldrar utsträckta medan deras ljudanläggningar överröstade varandra och engångsgrillarna spred sin stank.

”Vad skall du göra i höst då?” frågade henne en flicka som strax innan med ett tjut fallit om halsen på Jan. Hon hade inte vetat riktigt vad hon skulle svara. ”Jobba kanske.”

Flickan hade spärrat upp ögonen. ”Men skall du inte resa någonstans? Jag skall till Barcelona. Plugga spanska och bara slappa och festa och uppleva kulturen va. Ingen sådan där turistgrej utan verkligen träffa folk som bor där och så, se hur det är där liksom på riktigt.”

Flickan himlade sig som för att understryka det helt naturliga med detta eller kanske tvärt om, att det var oerhört, nästan för stort att begripa.

Intill dem hade två unga män i dreadlocks kommit och ställt sig för att tala med Jan. I ögonvrån såg hon Jans ljusa ansikte med leendet. Hans tomma och blanka ansikte som hon om nätterna såg i det silvergrå sommarnattssljuset, hur det fanns där över henne, alldeles som sig självt och ändå egendomligt drömskt.

”Vårt band du vet, vi skall spela in en skiva kanske. En kompis känner en kille som har en studio, va. Det blir turné nästa sommar i så fall,” sade den ene dreadlockskillen

Han hade klappat Jan på axeln innan de gick vidare sedan. Jan hade inte upphört att le. En bit bort hade flickan som skulle till Barcelona börjat dansa med ett par andra. Himlen hade redan sänkts och hängde i träden. Parken sorlade och dunkade och skrattade sig in i natten. Just då hade Jan helt oväntat tagit tag i hennes arm. ”Nästa år vid den här tiden tänker jag i alla fall inte vara här”, viskade han. ”Det blir Europa för mig då. Spanien, skulle jag tro. Vänta bara.”

 

De hade brukat sova till långt in på förmiddagarna den sommaren.

Utslagna av en tung dåsighet hade de legat kvar i de skrynkliga lakanen och sett solen skrapa allt längre in över golvplankorna, tills den nådde dem och började sticka i ögonen så mycket att Jan gav upp och med en svordom hävde sig upp ur sängen.

Hon hade brukat ligga kvar en stund till; lyssna på hur han kissade och borstade tänderna på andra sidan väggen, i det minimala badrummet – så långt borta de hade varit dessa ljud. Verkligheten som ett svalt sidentyg som drogs över henne och efterlämnade blödande sår. Ännu hade hon inte känt av dem, den gången. Bara en form av innehållslös förväntan, lik den man kan uppleva efter en lång magsjuka med kräkningar, då hungern börjar återvända.

Efter en stund kom han tillbaka och stod i dörröppningen. Bara boxershortsen på. Han hängde sig i dörrfodret och med ett tjut tog han sats tillbaka ner i sängen och började kittla henne tills hon tjutande for upp och ut i badrummet också hon. Då hon kom ut nästa gång hade han redan gått ut på balkongen och stod där och såg ut över gatan i botten, där spårvagnarna rann fram som kvicksilverdoppar i en ränna. Om det var vackert väder – och det var det nästan hela den sommaren igenom – hade han ropat: ”Det blir varmt idag med!”

Och så hade han rusat in i rummet igen och börjat dra på sig jeansen och t-tröja och kamma håret så att det åtminstone tillfälligt låg lite slätare över huvudet innan han slitit tag i henne för att kyssa henne och dra henne vidare mot ytterdörren.

Hans energi hade varit sådan, utan stopp; den fanns i hans kropp som något radioaktivt fast livgivande istället för dödsbringande och den hade smittat även henne. Tillsammans hade de åkt in med den svettiga överfulla vagnen till stan och gått på uteservering. Suttit mitt emot varandra och ätit glasskulor ur strutar medan duvorna blev alltmer närgångna och turisterna allt yngre medan timmarna åter kröp ner mot kväll.

En natt hade de varit på nattklubb inne i centrum och de hade sinsemellan fällt ironiska kommentarer om alla de brunkrämsfärgade, blonderade ungdomarna som höll till där; flickorna i minimala tubtoppar och högklackade sandaletter och pojkarna vars rosa skjortor för bara ett par år sedan skulle ha signalerat bögighet till deras likar.

Hon hade suttit kvar i baren medan han gick ner på dansgolvet och dansade med ett par av de där flickorna. Det var inget som hon märkte bekom henne. Hon hade bara sett in i det blinkande neonljuset och låtit sitt medvetande tömmas på allt utom kakofonin av dunkande musik, sorlande röster och gälla skratt. Den här natten hade inte funnits i henne. Hon hade i tanken befunnit sig i ett hypotetiskt tillstånd där allt viktigt hände, i en framtid som aldrig skulle komma fast hon då ingenting visste om det och det skulle dröja länge innan hon gjorde det.

Vid midnatt hade han kommit bort till henne igen, utdansad och svettig, och de hade brutit upp, men först ombord på vagnen hade hon märkt hur full han blivit, då han somnat mot hennes axel och dräglet började rinna ur hans ena mungipa.

Hon hade ensam vaken suttit kvar och sett på gestalterna de åkte förbi, som rörde sig som skuggor över de fortfarande heta gatorna, under träden tunga av snart sensommartjock grönska, under grönska som snart skulle falla.

Hon hade plötsligt känt sin tomhet som då man famlar med handen ner i ett hål utan att finna botten men hon hade trängt undan den, hon hade slutit ögonen och stirrat in i sitt eget mörker och mot kroppen hade hon känt hans tyngd, hon hade känt hans andedräkt, hur den stank öl och billiga cigaretter och ungdom fast hon ännu inte kunde identifiera den sista lukten därför att den framträder först i kontrast.

Inte förrän det var dags att gå av hade hon skakat liv i honom och han hade för ett ögonblick sett på henne med sina lösa knappögon. ”Hör du, tjejen, skall du inte följa med mig sedan va, i höst? Du kan ju inte stanna här va, i den här skitstaden, inte ens en riktig storstad. För helvete, världen väntar ju på dig också! Spanien…”

Utan att svara hade hon tagit tag om hans axel och lett honom nerför trappstegen mot den automatiska dörren. Han vet inget om mina planer, hade hon tänkt. Ingen vet att jag inte är som någon annan och att mitt liv skall bli bara mitt och att världen inte har med det att göra.

 

Det hade varit den sommaren de brukat sitta på stranden och han hade frågat henne om hon trodde att de skulle minnas detta då de var döda.

Det händer att hon tänker på de där orden nu, då hon ibland sitter på samma strand med sin picknickkorg och sin bok och ser ut på de badande ungdomarna som tjuter och lekar och hånglar i vattnet, skuggad av den billiga stråhatten hon knutit fast på huvudet med en scarf för brisens skull.

Hon undrar då om han minns det nu. Eller om hon mints hans ord om det inte hade varit för det som sedan hände. Ett alltför höstligt spanskt hav. En ström som gick förrädiskt under ytan. Kroppens bortförande ut i det stora minnet.

Själv har hon till slut lärt sig konsten att lägga på minnet det som är, därför att det är hennes liv och ingen annans och en dag skall hon också vara död och minnas det. Staden, sommaren och ensamheten.  En ung man som just då tar sats och springer ut i vattnet där han försvinner ner i vågorna och det är höjdpunkten.

 

 

Leave a Reply


9 × = twenty seven