Blendad

Information

This article was written on 01 Aug 2014, and is filled under Blogg.

Det som döljs i snö är intet – Under all denna vinter av Negar Naseh

Efter att Karl Ove Knausgårds sex band långa litterära onani Min kamp blev upphöjd till mästerverk har jag haft svårt att bli förvånad över någonting när det gäller samtida svensk utgivning av skönlitteratur. Nu har tiden dock kommit. Negar Nasehs Under all denna vinter är utan tvivel något av det sämsta jag någonsin läst.

Det är naturligtvis hårda ord – särskilt från någon som har betat sig igenom ett normalstort svenskt småstadsbibliotek under sin hittillsvarande livstid – men inte utan fog. Jag skall försöka förklara varför.

Romanen, som består av två delar, varav den första utgörs av en berättelse i jag-form, om en ung kvinna som får besök av sin krävande mor som hon inte träffat på länge, och den andra utgörs av en arbetsdagbok där Naseh dokumenterat sin egen skrivprocess under romanens tillblivelse.

Berättelsen om kvinnan som träffar sin mor börjar egentligen lovande. Nasehs språk är funktionellt, enkelt och inte utan viss skönhet. Tingen och platserna placeras in och beskrivs och människornas relationer verkar så smått börja få konturer.

Fram skymtar en vacker gammal gård i Norrlands inland, en vuxen dotter som omger sig med det sköna men av trots mot den perfektionistiskt onåbara modern drivs att i bilen trycka i sig snabbmat och röka cigaretter medan hon väntar på henne vid flygplatsen.

Naseh själv skriver i sin arbetsdagbok att hon vill undersöka spänningen mellan att leva i relationer och sätta gränser runt sig själv. Till en början verkar det också som att hon kan lyckas med detta. Så länge det handlar om att beskriva miljön, personerna, vad som hänt mellan dem och vad berättarjaget inledningsvis tänker om det. Problemen kommer senare, när handlingen skall drivas framåt. Då blir det uppenbart att såväl karaktärer som konflikter saknar en bas i något av Naseh ärligt iakttaget eller upplevt.

Och det är vad jag menar med dåligt. För när jag läser en bok är det främst dess ärlighet jag förhåller mig till. En författare kan ha lyckats mindre bra med allt möjligt i ett verk. Det är förlåtligt och till och med oundvikligt – det vet alla som skriver. Men den riktiga dåligheten, den kommer in när en författare inte ens har brytt sig om att iaktta eller uppleva det man skulle kunna kalla naturen – den inre eller yttre. Och finns det dessutom ingen egen röst som bärs av vilja att förmedla det iakttagna eller upplevda blir resultatet knappt mer än en genomskinlig lögn.

Under all denna vinter är ett bra exempel på sådan lögn. Karaktärerna framstår mer och mer under berättelsens gång som löst hopfogade av ytliga kännetecken som vilka kläder de bär, vad de anrättar för mat och vad de läser för böcker. Naseh vill uppenbart visserligen gestalta just moderns ytlighet som dottern lider av men modern och dottern hade ändå behövt bli självständiga karaktärer med inre logik. Nu är det svårt att binda samman vad de säger och gör till helheter som påverkar varandra i en relation.

I arbetsdagboken kritiserar Naseh den alltför hårt styrda och ekonomiska prosa som hon upplever som idealet i dagens svenska skönlitteratur. Hennes egen prosa är i kontrast vag och mångordig. Många upplysningar tycks överflödiga. Andra verkar saknas. Texten blir bara ord, utan någon verklighet under.

I sin arbetsdagbok ger Naseh uttryck för en önskan att inte moralisera eller förhålla sig till gott och ont som två skilda storheter. Också detta är en del av vagheten.

En författare behöver inte döma sina karaktärer och bör kanske inte ens göra det, oftast. Men han eller hon bör vara medveten om de lagar som s.a.s. gäller i naturen, alltså de som styr mänskliga relationer och skeenden.

Modern i Under all denna vinter framstår t.ex. som fullkomligt absorberad av sig själv och dottern som utplånad av hennes icke-blick men vare sig modern eller dottern ställs någonsin inför sig själva eller varandra. De tycks handla planlöst, riktningslöst och de förblir därför lika isolerade från läsaren som de tycks vara från varandra.

Inte ens de uppror dottern försöker göra blir, med undantag av snabbmaten och cigaretten i inledningen, någonsin verkliga i meningen konkreta i gestaltningen.

Sin arbetsdagbok igenom beskriver Naseh detaljerat hur hon läser om modermord i litteraturen, hur hon intresserar sig för bilder av madonnan, hur hon lyssnar på klassisk musik, läser klassiska verk och över huvud taget badar i finkultur medan hon ambitiöst lägger upp arbetet med sin egen roman. Så blir också resultatet därefter, tycks det. Blodlöst, opersonligt, format av disparata fragment, av sådant man kan samla på sig när man försöker konsumera smakfullt av det andra har gjort.

Fram mot mitten av berättelsen om modern och dottern avstannar handlingen så gott som helt. Återblickar på jagberättarens barndom bidrar inte till att driva den framåt. Läsaren får veta att jagberättaren i familjen setts som en som hittar på och vars upplevelser följaktligen inte tas på allvar. Modern berättar skrattande om hennes fantasier för sambon som inte ett ögonblick tycks ana det förödmjukande och dödande i denna mors sätt att behandla sin dotter.

I detta skulle egentligen många möjligheter till liv kunna ligga; sådant här händer och har hänt i familjer. Men samma problem som tidigare inträder i texten; känslan av brist på iakttagelse och närvaro av något verkligt.

Modern och sambon tycks helt tömda på innehåll, sambon på ett närmast drogat sätt, modern mer som en uppvridbar leksak kunde ha varit det. Dotters reaktioner saknar stadga nog att mer än glimtvis framstå trovärdiga.

Till slut rinner berättelsen ut i en lång fantasi hos dottern om modermordet. Det går inte längre att avgöra vad som är inre och yttre handling. Eller om det finns någon handling alls. Alla gränser har lösts upp.

Berättelsens centrala tema är en gränslös mor och en dotter som förvandlas till intet. Tyvärr lider berättelsen själv av samma problem; den saknar gränser i det som är iakttagbart och upplevbart och det gör att allting i den till slut blir till intet.

Bilder, handling, beskrivningar; allt ger intryck av att ha snappats upp nästan slumpvis och slängts in under skrivandets gång, för att sedan upplösas i sin brist på egen inre formfasthet.

Till och med att i en recension beskriva vad som gått fel är svårt. Det trots att det finns en arbetsdagbok som utger sig för att dokumentera skrivprocessen detaljerat.

Liksom romanens första hälft går arbetsdagboken ut i det konturlösa i och med att den lämnar beskrivningarna av bakgrunden i vad författarjaget läser av andra och övergår till att handla om tillblivelsen av berättelsen som sådan, det som kunde ha iakttagits, upplevts och gestaltats.

Bristen på närvaro även här, i det som författaren borde ha varit som mest konkret, gör mig på något vis beklämd. Är detta den skönlitteratur vår samtid vill läsa? En poänglös destruktion av det handlande, iakttagande och talande subjektet, av berättelsen som något verkligt inom den som berättar och något potentiellt angeläget för den som läser; fragment som samlats ihop och packats i en form där de enda fasta kanterna utgörs av omnämnandet av fina verk och saker och för medel- och övre medelklassen åtrådda platser?

Någon skulle kanske säga att Under all denna vinter är ett lysande exempel på den postmoderna romanen där arbetsprocessen friläggs och avmystifieras och skrivandet blir till för sin egen skull, utan syften eller mål eller för den delen förankring i en verklighet utanför sig självt. I så fall har denna någon säkert rätt.

Frågan är vad det i så fall förändrar. Dålig litteratur blir inte bättre för att den är typisk för en tidsanda. Snarare tvärt om; den blir ännu ett exempel ur högen. Och vad skall vi egentligen med litteratur till som inte ens anstränger sig för att gestalta riktiga mänskliga erfarenheter?

Innan jag slutar min sågning vill jag komma med en liten sidoreflektion som god recensionstradition återknyter till inledningen.

Om mannen Knausgård gjorde samtidslitteratur genom att sätta sig själv i centrum gör kvinnan Naseh det genom att helt och hållet låta alla spår av sin individualitet försvinna och ersättas av beskrivningar av vad andra har gjort, av hur hon konsumerar detta och återanvänder det.

Jag lämnar åt var och en att begrunda vad detta säger om vår samtid. Lägg energi på det istället för på att läsa Under all denna vinter.

Naseh, Negar (2014). Under all denna vinter. 1. utg. Stockholm: Natur & Kultur

2 Comments

  1. Mathilda Larsson
    August 12, 2014

    Intressant att läsa. Har tänkt läsa den här boken, vet faktiskt inte om jag i och med detta blivit mer sugen eller mindre sugen.

  2. Andrea Blenda
    August 13, 2014

    Förstår det, Mathilda (hej förresten!!) Ibland kan en rejäl sågning vara ett gott tecken – om man tenderar att ha en annan smak än den aktuella recensenten eller om man är ute efter något som man själv kan ha starka åsikter om. Det enda rätta är läsa själv, om man är tillräckligt nyfiken, även om jag i det här fallet avråder :)

Leave a Reply


eight − 1 =