Blendad

Information

This article was written on 03 Aug 2014, and is filled under Recensioner, Skönlitteratur.

Missförstådd längtan – Ormboet av Mauriac

”Betänk, o Gud, att vi inte förstå oss själva, att vi inte veta vad vi vilja och att vi avlägsna oss oändligt långt bort från det vi längta efter.”

Med de orden av Teresia av Avila avslutar Mauriac själv förordet till sin till omfånget lilla men till innehåll och kvalitet underbart stora roman Ormboet.

Som när det gäller alla ord skrivna av Mauriac är de valda med omsorg. De sätter utan omsvep fingret direkt på romanens tema, gestaltat i den äldre mannens lika delar hat- och kärleksbrev till sin hustru.

Ett helt liv har makarna levt sida vid sida utan att älska eller förmå nå varandra. Från början är det hela naturligtvis banalt, eller verkar vara det, så som det är i de flesta liv.

En ung rik man utan fint efternamn gifter sig med en ung flicka tillhörig en känd borgarfamilj i en fransk småstad. Snart bekänner flickan för sin nyblivne make att hon haft en romans med en annan före deras förlovning med varandra. Maken säger inget särskilt om det men i hemlighet börjar han odla den bitterhet som redan funnits där förut, under de ensamma pojkåren.

Det är hans pengar giftermålet i själva verket handlat om. Det är hennes möjlighet att göra ett ekonomiskt fördelaktigt parti trots att hon är s.a.s. bättre begagnad. Dessutom familjens önskan att undgå en pinsam situation. Skälen tycks nu plågsamt uppenbara för den stackars maken.

Med tiden blir han framgångsrik advokat och snart är han inte så ung längre. I äktenskapet växer tystnaden och fientligheten. Hustrun uppfostrar barn som blir främlingar för sin far. Mannen går upp i sin karriär och ägnar fritiden åt sina älskarinnor. Han är ursinnig och sårad över att bli älskad blott för sina pengars skull samtidigt som han är kopiöst snål och girig. Han föraktar sin familj för dess brackiga religiositet och tarvliga sammanhållning samtidigt som hans eget hjärta brinner av längtan efter något han inte vet vad det är.

Brevet skriver han när han närmar sig den oundvikliga döden. Det är meningen att hans hustru och de nu vuxna barnen skall få det när han är borta och där läsa om hans hat och få förklaringen till varför han velat hämnas genom att göra dem arvlösa. På så vis fungerar brevet som både anklagelseakt och självbekännelse. Till slut skall de få veta vad maken och fadern de bara sett som en elak gammal girigbuk egentligen var i stånd att längta efter och önska. Men då skall det redan vara försent och de skall evigt ångra vad de gjort.

Problemet är att ju längre mannen skriver på sitt brev desto uppenbarare blir det för honom det som han bekänner. Den kärlek han tycker sig aldrig ha fått har han kanske aldrig heller varit beredd att ta emot. Hans hjärta har varit behärskat av en önskan att äga, inte att få. Istället för att förstå har han sökt bevis på att själv vara missförstådd. Men vad skall han göra med dessa insikter, nu då det ändå är försent?
Mauriac är skoningslös när han låter sitt berättarjag frilägga sina avsikter och drömmar, sina djupast tankar, känslor och begär. Han är det därför att han precis som Teresia av Avila vet vad som står på spel, nämligen människans själ. Det är den som är både så oskattbar och så nedsmutsad, så oändligt full av längtan men blind för det goda som kunnat vara en tillfredställelse.

Nattsvart katolik som Mauriac var skulle han ha kunnat bli dogmatisk, moralistisk eller sentimental. Det blir han inte. Han är bara djupt allvarlig.

Hans torra språk som inte innehåller någon annan poesi än den som finns i tingen han beskriver i sig själva blir snart ett med mina tankar och jag känner en tröst bortom.

Jag är människa. Så här stort är det i all sin futtighet. Skall jag öppna mig för livets smärtsamma under eller vända mig bort, bara för att upptäcka att det finns där med – i mig, i min längtan?

I slutänden är de frågor som verkligen är värda att söka ett svar på universella och djupt personliga. De saknar samband med vetskapen om att universum är si och så många miljarder år gammalt eller med siffror över hur många mikroorganismer som lever på vår hudyta. Åtminstone låter de sig inte stillas av den sortens information. Innerst inom oss rör vi oss bortom oss själva, in mot det som verkligen är vi och där finns försoning.

Ett sätt att vara i den rörelsen är att läsa Ormboet.

Mauriac, François (1972). Ormboet. Stockholm: Forum

Leave a Reply


three − = 2