Blendad

Information

This article was written on 09 Aug 2014, and is filled under NOVELLER, Staden och utanför – De jordbundna novellerna.

Farsans bil mot framtiden

”Var har du varit? Har du tagit bilen nu igen?”

Nilla såg länge och inträngande på sin son där hon stod lutad i dörröppningen in mot vardagsrummet och bildade en monumental fond för de skränande tvillingarna som huserade framför teven. Det syntes på henne att hon kände sig oövervinnelig idag. Hon hade permanentat håret samma morgon och det var fortfarande fuktigt och alldeles småkrusigt och i konsistensen lite som tuggummi men hon var utmärkt nöjd ändå. Veckan innan hade hon varit med en väninna på Ullared och det var där hon köpt hemmanenten och även den gråmelerade och laxrosa mysdressen hon hade på sig och som satt tillräckligt tajt för att avslöja det mesta och alltså som hon såg det bidrog avgörande till hennes attraktionskraft.

Hon lutade sig ännu tyngre mot dörrens karm och sköt ut höften så att en springa vit hud blev synlig mellan byxans mudd och munktröjans och äntligen gav sonens blick vika, som de båda hela tiden vetat att den skulle göra och som den borde ha gjort för länge sedan. ”Än sedan då?” mumlade han. ”Jag kan la för fan inte hjälpa att vi bor här ute eller? Jag vill faktiskt också ha ett liv.”

Han sparkade av sig skorna och slängde upp jackan på hatthyllan där den blev hängande bara nätt och jämnt. Han visste att hans mor visste att hon gick honom på nerverna men han ville inte att hon skulle veta det. Han stod inte ut med tanken på att hon visste det. Och nu sade hon dessutom, strax efter att han hört raspet från tändaren då hon tände en av sina oändligt många cigaretter: ”Det räcker gott och väl med det livet du har här. Åt dig som åt oss andra. Sedan vet du mycket väl att farsan blir vansinnig om han får veta.”

”Farsan blir fan inte vansinnig. Skiter la han i vad jag gör.”

”Det är hans bil och det vet du.”

”Ja, och det är la hans hus också men vad spelar det för roll. Det mesta här är la för fan farsans men märker vi av det kanske? Äh, skit ner dig. Här hemma är farsan den siste som har något att säga till om.”

Han trängde sig förbi henne men hon makade inte på sig en millimeter för att underlätta för honom. ”Du snackar inte så om din egen farsa,” sade hon lugnt. ”Inte så länge jag lyssnar och inte annars heller.”

Det gick inte att rubba henne. Det gick aldrig att rubba henne. Men då fick man gå undan henne istället och det var precis vad Jimmy brukade göra. Nu passerade han förbi de två flickorna som båda just skrålade med för fulla halsar i ett av den för ögonblicket rullande disneyfilmens sångnummer. Så fick de syn på honom, båda samtidigt, och de kom liksom av sig. ”Var har du varit?”

Han vände sig om och suckade. ”Ingenstans som ni vet.” ”Har du varit hos någon tjej?” ”Kanske det kanske. Men ni skall inte fråga så mycket.” ”Varför inte det?” ”Därför.” ”Men varför? Varför, varför, varför?”

Den mest framåt av tvillingarna hade hoppat ner på golvet och kom nu emot honom. Filmen verkade hon tillfälligt ha glömt bort. Hon studsade upp och ner i sina nerkorvade rosa små sockor som också kom från Ullaredsutflykten och bakom henne gjorde den andra likdanat i soffan och instämde: ”Ja, varför varför varför varför?”

”Nu lägger ni av!” röt han. ”Jag kommer ändå inte att tala om någonting för er och den där jävla filmen sänker ni för nu skall jag sova en stund och den som väcker mig blir det jäkligt synd om.”

Inte utan belåtenhet konstaterade han att de var tysta då han stängde dörren om sig och sjönk ner på sängen som också tjänstgjorde som rummets enda sittmöbel. Han hörde fortfarande filmen men betydligt lägre. Bara de pipigaste rösterna bröt igenom väggen men han var så trött att det egentligen inte hade spelat någon roll om tvillingarna fortsatt föra väsen. Han skulle just sjunka ner och dra täcket över huvudet då dörren öppnades på vid gavel och Nilla kom in. ”Vem har givit dig rätten att gapa på dina småsystrar sådär?”

Hon kom ända fram till sängen och slet av täcket. ”Morsan, va faan??” ”Svara mig istället! Vem fan har…” ”Ingen. Jag tar mig fan vilken rätt jag vill själv.” ”Jag skall prata med farsan va…” ”Farsan skiter i det. Ut här ifrån. Jag skall sova.” ”Jag går ingenstans förrän du…” ”Ut! Ut, på en gång! Om du inte själv går ut så släpar jag ut dig!” ”Försök med det då, gör det bara!”

Han for upp och kom emot henne. Hon stod kvar i dörren och såg på honom. Han var så nära att de där två decimetrarna som han var längre än henne märktes tydligt men det hjälpte inte. Hon stod kvar ändå. Han knöt nävarna och kände hur de skakade. ”Det är mitt rum,” sade han. ”Ditt rum i mitt hus,” sade hon. Han fnös. ”Är det inte farsans hus va? Är det inte det va?” ”Använd inte det tonfallet…” ”Använder jag så mycket jag vill. Vad är det med det då, att jag frågar dig. Är det inte farsans hus?” ”Inte det tonläget, sade jag.” ”För att jag frågar om farsan va?” ”Så länge du skall bo här så snackar du som folk…” ”Skall jag flytta då?? Nu snackar vi dessutom om farsan.” ”Vi snackar inte om farsan. Vi snackar om att du gör som jag säger så länge du bor här va, okej!” ”Jag gör inte som någon säger. Nu är det du om går ut. Nu går du ut! Ut, för helvete!”

Alltid slutade det så. Han blev fullständigt vansinnig men hon bara fortsatte se på honom och skjuta ut sin ena feta höft under mysdressen. Hon såg så outhärdligt utmanande ut. Det var det han inte stod ut med; hur hon såg ut. Han försökte ta tag i henne och knuffa ut henne ur sin åsyn men det var som om styrkan svek honom då hon inte vek undan. ”Du rör mig inte,” sade hon och han släppte igen. För ett ögonblick såg han bara tillbaka på henne, med armarna hängande och andedräkten som något strävt ut och in genom näsan, men så fick han slutgiltigt och oåterkalleligt nog. Han störtade ut i vardagsrummet igen. Tvillingarnas ögon följde honom på hans kryssning mellan kartonger och leksaker och gamla påsar med djurfoder och kläder och tidningar. En av dem ropade: ”Varför skall du och mamma alltid…” ”Käften!”

I köket ryckte han upp skafferidörren och snappade åt sig en muffin ur paketet som Nilla antagligen köpt åt sig själv och tuggande på den trampade han i skorna igen och försvann ut på gårdsplanen. I luften hade regnet fastnat i sig självt som i en tjock yllefilt och han ångrade redan att han inte tagit jackan men han tänkte inte gå in igen och hämta den.

Han gick bakom huset, till huggkubben där det låg huvuden från ett par hönor som Nilla antagligen nackat samma förmiddag, med fjädrarna stela av blod. Som tur var hade han redan hunnit svälja sista muffintuggan.

Under husgrunden låg vedträna staplade och han tog en famn full och började klyva dem en efter en. Snart kände han ingen trötthet längre, bara de heta bubblorna av vrede som en efter en steg i blodet och sprack mot hudens insida. Han högg och högg som om det gällde livet. Kastade träna i väggen, tog nya och högg vidare.

Då han äntligen lugnat sig nådde högen på marken upp till kubbens kant. Han rökte en cigarett och kände i fickan efter bilnyckeln; jodå, där låg den och det fanns ingen anledning att inte köra in till stan igen, på en gång.

”Allt skall bli bra, bara du litar på mig,” hade han lovat henne samma morgon och bara därför att hon fanns visste han att det måste bli så, och därför att det nu fanns något mellan dem. Nilla hade rätt i att det här inte var hans hus och han behövde något eget. Hon anade bara inte hur nära det var att han måste skaffa sig det också.

 

Jimmy hade träffat Jill första gången utanför korvkiosken inne i stan. Hon hade stått där och hängt och tuggat korv med bröd så att kinderna putade och då och då hade hon dragit handen med de långa naglarna genom håret. ”En riktig tiopoängare,” hade Jimmys polare sagt då de närmade sig på avstånd. ”Men hon är tyvärr inte riktigt klok.” ”Vaddå då?” hade Jimmy frågat.

Men precis då hade Jill tydligen tuggat i sig den sista munsbiten och hon saluterade det med en väldig rap, slickade bort det kvarvarande smuldekorerade läppglanset från läpparna, knölade ihop korvpappret och prickade papperskorgen på tio meters avstånd. ”Fattar du nu?” – Jimmys polare himlade med ögonen – ”Men hon ger bra avsugningar.”
Jimmy hade sett ner i gatan. Han var besvärad och för att dölja det lada han en rejäl loska mellan skorna. ”Har hon och du….?” Men då skrattade polaren bara och Jimmy drog slutsatsen att så antagligen inte var fallet.

Sedan hade de varit framme vid kiosken och de hade också köpt varsin korv. Medan de stod och åt hade hon kommit bort till dem. Hon hade tänt en cigarett som hon blossade på. Hennes dunjacka var så kort att man såg höfterna spänna innanför de vita jeansen. Han hade försökt tugga korv och inte tänka på vad hans polare sagt och det hade varit svårt nog men så hade hon varit alldeles intill honom och han hade fått hennes rök rakt i ansiktet där rodnaden spred sig underifrån, så het att den brändes. ”Bjussar du en tugga va?”

På det hade han inte haft något bra svar. Han hade hållit fram korven mot henne och hela tiden hade tanken kommit tillbaka; polarens ord som snurrade runt i skallen. I ögonvrån såg han polarens hånfulla smil men rakt framför sig såg han hennes långa svarta ögonfransar då hon blundade och tuggade.

Allt han hade önskat sig… det hade gått i uppfyllelse samma kväll, på hennes skrangliga flicksäng och han hade varit tvungen att stänga munnen och hålla andan därför att hon sagt åt honom att det var lyhört och hennes morsa var hemma, i rummet intill. Då han slöt ögonen skulle han alltid se henne äta korv; de där sänkta ögonfransarna och kinderna som utvidgades och spändes och utvidgades och spändes…

 

Klart att Nilla förstod att något var på gång. Vilket fint luktsinne för sådant hon hade, Jimmys morsa! Stormade in i hans rum där han låg och kollade på teve och höll upp hans t-tröja, ytterst mellan tummen och pekfingret som om den vore infekterad med en dödlig smitta. ”Har du börjat använda tjejparfym, va?”

Blicken frös till mot teverutan så att den nästan krasade då han flyttade den i riktning mot henne. ”Nä, hurså?” ”Ja, den stinker tjejparfym, din t-shirt alltså.” ”Och vad angår det dig?” ”Jag bara undrar. Får man inte ens bry sig om sin egen son längre va?”

Hon kastade t-tröjan så att den landade rakt över ansiktet på honom. Doften av parfym, doften av henne, som en blandning mellan blommor och rå fisk, nästan bedövade honom för ett par sekunder innan han strök den av sig. ”Du borde ha vettigare saker att tänka på,” sade han. ”Hur du skall få den där gubben som ligger uppe i ditt sovrum att åka till jobbet och dra in lite pengar till exempel. Nu har han legat nästan en vecka och hur länge tror du egentligen att de kommer att tro på att han inte kan snacka med dem själv för han är så magsjuk va?”

Hon rodnade; om Jimmy någonsin vann en diskussion med Nilla så var det för att han klarade av att styra in dem på det här spåret. ”Du byter ämne,” sade hon. ”Du skall bara vara tacksam att du har en morsa som tar hand om allt här hemma. Hade du inte haft det hade du inte klarat dig särskilt långt. Men är det någon tjej du håller på och träffa så vill jag inte se henne här, förstått?”

”Jag skulle aldrig ens tänka tanken,” sade han. ”Jag skulle aldrig skämma ut mig genom att låta henne se hur vi har det.”

”Så du har alltså en tjej?”- nu hade Nilla fått vittring. Han insåg det och försökte få sucken att verka äkta. ”Men åh, har jag inte sagt. Men om jag hade det så skulle jag inte ta hit henne i alla fall.”

Då gav Nilla upp ett flatskratt. ”Du är en dålig lögnare,” sade hon. ”En riktigt dålig lögnare är vad du är. Men jag undrar just vad det är för en som vill vara ihop med en kille som varken har jobb eller har tagit studenten.”

Med de orden lämnade hon honom. Från övervåningen hörde han gubbens teve men sin egen stängde han av för han kunde inte längre koncentrera sig på den. Efter en stund öppnades dörren igen och hela hans kropp knöts men det var bara en av tvillingarna som stack in huvudet och tjöt: ”Får vi låna ditt gamla tevespel, brorsan? Får vid det, sjyrra, sjyrra??”

”Låna på ni, men se till så att det inte pajar,” sade han. Hon tackade med mycket lägre röst och försvann. Strax hörde han hur de började spela där ute. Det var det våldsamma spelet där det sprutade blod då man sköt fienderna nere i kloaksystemet. Grafiken var väl inte den bästa, det var röda pixliga fläckar här och där som försvann efter ett par ögonblick, men det var spännande ändå och det var inte ofta han lät dem ha det.

Plötsligt hörde han Nilla skrika åt dem genom oväsendet. Det var om tevespelet. Tvillingarna skrek tillbaka i mun på varandra så att han knappt kunde uppfatta någonting av de enskilda orden. Sedan slogs dörren upp på nytt. Nilla stod i bara behån och trosorna och med en handduk om håret. ”Vad i helvete?? Har du låtit tjejerna spela ditt krigsspel nu igen??”

”Ja, hur så? De tar inte mer skada av det än vad jag gjorde och definitivt inte mer än vad de gör av att leva här, med oss.”
Han visste att han låtit dem låna spelet som hämnd. Han ångrade sig. Nilla hade röda fläckar på halsen av ilska. ”Jag försöker faktiskt hålla ihop den här jävla familjen så gott det går!” skrek hon. ”Men hur fan skall jag kunna göra det då alla bara motarbetar mig hela tiden. Och du din skit, du bara ligger här inne hela dagarna och fiser och gör ingenting.” ”Som din gubbe i så fall.” ”Gubben drar i alla fall in pengar. Men det här skall du få för. Jag har fått nog.”

Bakom henne grät den ena av tvillingarna hjärtskärande medan den andra vrålade så det isade genom märg och ben: ”Jimmy har faktiskt sagt att vi får! Mamma, Jimmy har sagt…” tills Nilla vände sig om och röt åt henne att hålla käften en gång för alla. Hon stängde Jimmys dörr och Jimmy hörde henne klampa upp på övervåningen där gubben säkert behövde hennes hjälp med något.

Inte ens en då tevespelet drog igång igen en stund senare kom hon tillbaka ner. Han drog täcket över huvudet och somnade.

Då kvällen kom skulle han ta bilen in till stan. Han skulle hämta Jill vid McDonalds vid norra infarten. De skulle ligga med varandra i baksätet sedan de parkerat i industriområdet bakom. I drömmen kunde han redan känna smaken av hennes läppglans och hur hennes hår kittlade mot hans mage. ”Bry dig inte om dem,” viskade hon. ”Bry dig bara om mig… om oss, menar jag.”

 

Huset de åkt för att titta på låg en bra bit in i skogen. I annonsen hade det stått att det var väg ända fram men det hade inte nämnts att den vägen sista biten bara var en sprucken grusväg där stora hål gjorde färden skumpig och obekväm. Jill klängde sig fast vid Jimmys axel och gnällde: ”Vilket jävla lantisställe. Hur kan man bo såhär? Det är ju som att bo mitt i ingenstans.”

Han sade inte att det var såhär han själv också bodde och alltid hade bott. Han nöjde sig med att dra henne tätare intill sig och kyssa hennes ena öra som stack fram ur håret. Så att hon skulle bli lugn.

Fortfarande var han galen i henne även om han inte hade en aning om ifall det betydde att han var kär eller inte. Han kunde inte få nog av att se på henne bara. Hennes muskulösa ben och stuss under jeansens vita tyg. Hennes bröst som svällde upp i urringningen. Hon hade en Nike-keps som hängde i en av jeansens hällor och dunjackan var helt öppen för nu var det snart vår.

”Så illa är det inte,” sade han då han drog åt handbromsen och med sinnena vidöppna såg ut över grusplanen där tovigt fjolårsgräs här och där stack upp. ”Vi kan byta sedan också. Det är bara en början.”

Gubben som ägde huset kom strax efteråt, i en gammal Volvo PV som var ännu skruttigare än Jimmys farsas Saab. Han steg ur och höjde näven till en hälsning innan han gick mot huset och låste upp så att de kunde gå in. Sedan sade han inte ett ord medan han följde dem i hälarna genom rummen. Inte förrän den åter stod i tamburen, i den utkylda lukten av gamla trasmattor, mögel och unken möbelstoppning som de inte behövde fundera vidare över vart den kom ifrån efter att ha sett alla buckliga linoleumgolv och väggar med hål i och soffor och fåtöljer där dynorna spruckit. Då sade han. ”Ettochfem i månaden.” Jimmy räckte fram handen. ”Vi funderar på det lite,” sade Jill.

På vägen därifrån hade de sitt första gräl. ”Jag bor bara inte sådär,” sade hon. ”Inte mitt ute i skogen.” ”Och hur skall vi bo då?” undrade Jimmy. ”Att bo i stan som du gör nu kostar pengar. Har du något jobb kanske? Det fattar du la att vi inte kan vara för jävla noga om vi skall få något eget hyfsat snabbt?”

På det svarade hon ingenting. Hon sköt ut underläppen, stirrade på den grå vägen omgiven av grågröna åkrar och efter en stund tände hon en cigarett. ”Måste du röka i bilen?” sade han. Hon såg rakt på honom. ”Värst vad du har blivit fin på ett då.”

Men hon vevade faktiskt ner rutan och lät röken flyga ut efter dem med kometsvansen av glöd. Tydligen hade hon funderat lite för hon sade: ”Okej då, jag köper det där med pengarna. Men det där stället ser ut som en jävla soptipp, som någon byggt något mitt i va. I så fall får det inte bli länge.” ”Jag kan rusta upp det. Jag kan både det ena och det andra.” ”Visst, men det ligger fortfarande här ute, på vischan.”

Hon rynkade på näsan som ett missnöjt barn och det tyckte han var bedårande. Ändå gjorde det honom förbannad just nu. ”Ja, och då är vi tillbaka på det där med pengarna,” sade han. ”Men flyttar vi in så lovar jag att göra det riktigt snyggt, precis som du vill ha det. Du behöver inte jobba. Jag kan nog få jobb någonstans skall du se.” ”Det har du inte fått hittills.” ”Nä, men jag har ju inte heller haft något att kämpa för va. Nu har jag ju oss.”

Han styrde in bilen på en liten timmerväg och stannade den. De kysstes över växelspaken. Han undrade om han lovat för mycket men så glömde han det också för det var sådant hon fick honom att glömma med sina långa mörka ögonfransar och sin mun som alltid verkade vara fylld av något.

 

Rummet var uppochnedpåvänt då han kom tillbaka. Han stod länge i dörrhålet och bara såg på förödelsen tills en av tvillingarna kom studsande bakom honom och tvärstannade. ”Vad är det som har hänt??” Men då han vände sig om mot henne tystnade hon. Den lilla skära munnen föll upp och detsamma med hennes alldeles för stora och för runda ögon.  ”Skall inte småglin lägga sig i.”

Han tog tag med handen om hennes nacke och vred henne bort, gjorde det medvetet så att det skulle göra ont, men hon vågade inte tjuta eller ens protestera. ”Du kan hälsa din morsa att hon kan komma hit och snacka med mig,” sade han.

Hennes fötter trummade över golvet då hon sprang sin väg. Från köket hörde han hennes röst sedan. Hur Nilla svor åt henne att hon inte skulle lägga sig i och hur hon började grina åt det. ”Han kan komma hit själv och det vet han mycket väl. Att ni alltid skall hålla på och springa för han va? Ni har en farsa…”

Nillas röst försvann i skrällen från porslin som antagligen lades ner i vasken. Flickan kom utspringande i vardagsrummet igen, med tårarna rinnande nerför ansiktet, utan att se upp på Jimmy men han fångade in henne. ”Vad sade hon?” ”Ingenting!” ”Vad sade hon? Jag vet att hon sade något!” ”Släpp mig! Släpp mig släpp mig släpp mig!”

Hon skrek så han fick lock för öronen. ”Jag får tydligen ta det själv,” suckade han. ”Stick iväg med dig nu och lämna oss ifred.”

Det hade han inte behövt be henne om. Hon pep uppför trappan med sina trummande små strumpfötter innan han hunnit blinka. Han fortsatte ut i köket där Nilla mycket riktigt stod med vatten och lödder upp till armbågarna. Runt hårburret hade hon knutit en scarf med insydda silvertrådar. Hon såg ut som någon slags exotisk stamkvinna om man bortsåg från det mellanblonda håret och det mjölkvita skinnet som vällde ut här och där. ”Vad fan har du gjort i mitt rum?” sade han.

Hon vände sig om ganska sakta. Det droppade från handen. ”Ja, vad tror du?” ”Ja, inte vet jag. Du har la ingenting där att göra.” ”Har inte jag det? Och vems hus ligger ditt rum i, kan du komma ihåg det?” ”Det är mitt rum.” ”Och du är min son.” ”Jag är för fan min egen. Du har ingen rätt att…” ”Hör nu här, Jimmy” – hon sade hans namn hånfullt som hon alltid gjorde om hon väl sade det och under tiden grävde hon nästan nonchalant i munktröjans framficka efter paketet med cigaretter – ”en mamma har rätt att veta vad hennes son håller på med. Särskilt om han inte är den som går att lita på precis.” ”Du behöver för fan inte lita på mig. Jag litar på mig själv och…” ”Och i så fall är du ännu dummare än vad jag trodde. Kolla på dig va! Du drar runt här hemma, tjuvlånar farsans bil och kör runt med och annars gör du absolut ingenting mer än lever på din farsa, precis som du alltid har gjort…” ”Jag har sagt flera gånger till dig att du kan be honom fråga på verkstan om de behöver någon…” ”Så han fick skämmas då va? Då de ser hur hans grabb är? Tummen mitt i handen…” ”Håll käften! Håll käften, håll käften, håll käften!” ”Tål du inte höra sanningen? Din farsa har en grabb som inte kan jobba. Han har en grabb som inte ens kunde meka med sin egen moppe va…”

Två steg var vad som skiljde dem åt och han tog tag i hennes ena axel och drog henne bort från bänken, knuffade henne så att hon for vidare in i skafferidörren med en skräll. Han såg rakt ner i hennes ansikte nu. Hennes ögon smalnade. Hon log. Det var knappt någon ansträngning att dunka hennes huvud mot träet. Det verkade inte ens som om hon spände nackmusklerna. Men då han dunkat färdigt tittade hon fortfarande upp på honom med samma hånfulla leende. Då höjde han handen och lät den röra sig i en båge över hennes ansikte. Det smackade till. ”Du är ju fan sjuk i huvudet!” skrek hon.

En stund stod han kvar och såg hur hon med kranen spolande lutade sig djupt över vasken. Fläckarna på golvet höll redan på att mörkna. De skulle bli sega och sedan hårdna om ingen torkade upp dem. Han tänkte plötsligt på Jill men slog bort tanken i tid. Nu vände sig Nilla om. Leendet var borta men det var inte de smala ögonen. ”Vilken liten skit va,” väste hon. ”En karl som slår en kvinna och dessutom hans egen morsa. En sådan ynkrygg så din farsa kommer skämmas då han får veta vad hans son har gjort. Som om han inte skäms tillräckligt sedan innan.”

På vägen förbi honom gav hon ifrån sig ett lågt skratt som han inte hört förut. Hon boxade till honom i skrevet så att han vek sig. ”Då är ni inte så märkvärdiga. Då det kommer till den där stoltheten ni har mellan bena va.”
Efteråt slog han i skåpsdörrana tills han inte orkade mer. Han slog inte sönder något utan slog bara i dörrarna. Över hans huvud trummade tvillingarnas fötter. Han önskade att han varit varsomhelst annanstans utom där han faktiskt var. Han önskade det så intensivt att han den kvällen gick de sex kilometrarna in till samhället och tog bussen vidare in till stan.

Jill satt inne på sitt rum då han kom och gjorde ingenting. ”Är du här?” sade hon. Han slängde sig ner på sängen. ”Hemma kan jag fan inte vara.”

Mer än så sade han inte. Han sov tätt intill Jill och vaknade av att hennes mor och lillasyster skrek på varandra i rummet intill. Han tänkte att han skulle kunna stanna här hela dagen om han ville för ingen av dem hade ändå någonstans att gå och ingen av dem hade något bättre för sig än att göra det de brukade göra. Han tänkte att det var det här som var kärlek men att kärleken i så fall inte var riktigt som man sade att den var. Fast egentligen borde han redan vetat det. Om man bara tänkte efter ordentligt kom man ju fram till att man aldrig sett kärlek ifall den var som man sade att den var.

Just då vände sig Jill om i sömnen så att hon hamnade med ansiktet mot hans bröstkorg och han tryckte sig ännu hårdare mot henne. Mot hennes nakna stora bröst och nakna redan lite runda mage och vad som återstod av småkrusigt hår där nere. Skönt är de i alla fall, tänkte han och i detsamma slängde någon igen dörren där ute och skriken upphörde och bara minuter senare sov han åter djupt, med näsan i hennes hår.

 

Depositionen på huset var deras sammanlagda sparpengar och första hyran vad de kunnat tigga av Jills mor efter att ha bekänt för henne hur det låg till. Jills mor hade tagit det rätt lugnt. Bara en uppgiven suck hade hörts från henne då hon gick efter pengarna som hon uppenbarligen förvarade någonstans i sitt sovrum. Jimmy hade så snart han fått dem själv åkt hem till gubben för att ge dem vidare och på vägen därifrån hade han tänkt att nu var det såhär, som man borde ha vetat att det skulle bli och det fanns ingen återvände längre. Innan han skiljdes från Jill hade han givit samma löfte som den kvällen då hon först berättat för honom: ”Allt skall bli bra.” Och vad fanns det egentligen för alternativ? Med bra menade han ingenting annat än att det skulle bli.

Han parkerade bilen på gårdsplanen och gick upp mot huset där ytterdörren stod på vid gavel och släppte ut tvillingarnas vanliga tjut och skrik. Det var söndag idag. Det var därför han kunnat ha bilen och de var hemma från skolan. Det var därför Nilla var ifärd med att städa hela huset och nu kom ut, bärande soppåsen i knuten och med håret där permanenten börjat gå ur hopfäst i ett enda trassel mitt på hjässan.  ”Var i helvete har du varit då??” ropade hon då hon fick syn på honom. ”Bara för att farsan inte jobbar kan du la fan inte bara ta bilen över natten hur som helst och vad är det egentligen du har för dig?? Tror du inte att jag fattar att det är något skumt på gång va??”

Jimmy gick emot henne utan att vika. Hon stannade och i hennes hand dinglade soppåsen liksom viktlös över marken. Han stack ner sin egen hand i fickan och kände på nyckeln, på metallen som var varm som hans kropp. Han kramade den. Nu kom det. Nu sade han det. Han såg rakt på henne. ”Jag skall bli farsa,” sade han.

Soppåsen nådde marken på sista stavelsen. Hon hade släppt den och stod som fastvuxen i gruset. Någonting rörde sig i hennes blick, alldeles under ytan. Det var någonting som dirrade där som man måste vara hennes son för att känna. Så drog hon efter andan. Den lösa huden under hakan skälvde till. Hon gjorde sin blick frusen igen. ”Hur länge har du vetat om det här?”

Han kramade nyckeln. ”Ett tag. Ungen kommer i oktober.” ”Och vad är det för slampa som har låtit dig…?” ”Hon är ingen slampa. Hon heter Jill och är min tjej. Vi har varit ihop sedan i höstas.” ”Så det är därför du har varit iväg med bilen var och varannan kväll hela vintern då?” ”Kanske det. Men vad spelar det för roll nu? Nu är det som det är.”

Nillas fnysning kom som på beställning, precis som han vetat att den skulle göra. Hon stod där och fnös så näsvingarna fladdrade, med sin omisskännliga min av triumf och förakt. ”Ja, så kan man ju säga det också,” sade hon då hon var färdig och dragit in ny luft igen. ”Men vad hade hon tänkt ta vägen med ungen, den där Jill då? För jag kan ju säga på en gång bara att här bor hon inte.”

Då tog han upp nyckeln. Han höll upp den i luften framför sig. Mellan tummen och pekfingret så att hon skulle kunna se den ordentligt höll han upp den. ”Det behöver hon inte heller,” sade han. ”Du ser, jag har redan ordnat det. Vi har ett eget hus som vi hyr.” ”Ett eget hus som vi hyr” – Nilla skrattade  – ”Hon måste vara helt blåst den där tjejen. Bli med barn med dig va. En kille som inte har något jobb och aldrig har haft något heller och som inte ens har en egen bil. Vad tror hon egentligen, att det är en dans på rosor att få ungar och ha en karl.” ”Det vet väl inte du något om, hur vi kommer få det.” ”Nä, men jag är dubbelt så gammal som du, Jimmy lille, och jag har väl upplevt ett och annat själv. Tror du till exempel det har varit enkelt att få dig då man bara var sjutton va, med farsan…” ”Jag trodde du tyckte farsan var så himla bra.” ”Farsan har i alla fall ett jobb.” ”Ja, och det tänker jag också skaffa faktiskt. Det är precis vad jag tänker göra och jag tänker göra det på en gång.”

Han stoppade tillbaka nyckeln i fickan och började gå raka vägen upp mot huset. Först förstod hon kanske inte. Sedan hörde han hennes steg frasa bakom sig. ”Vart skall du?” ropade hon. Han vände sig inte om. Fortsatte bara uppför trappen och in i hallen. Genom dörröppningen in i vardagsrummet såg han tvillingarna framför teven; deras lintottshuvuden som stack upp över soffans ryggstöd, fixerade mot teverutan där en tecknad films grälla bilder rullade. Ingen av dem vände sig om för att se vem som kom och han ropade inte på dem heller. Han brydde sig inte ens om att sparka av skorna innan han anträdde trappan men nu var Nilla ifatt honom. Hon hade fått tag i en flik av hans jacka. Det var tur att det var en jeansjacka som inte hade så lätt för att gå sönder. Hon höll sig fast medan hon flämtade: ”Inte upp dit nu. Inte upp dit…”
Men han brydde sig inte ens om att svara henne. Vid trappkrönet var hon om honom men han låtsades som att hon inte var där. Han trängde sig fram genom gången, den smala passagen mellan kartongerna med gamla kläder och tidningar som stod hopknödda mellan dörrarna.

Dörren in till tvillingarnas rum stod på vid gavel och där inne var golvet täckt av deras leksaker, kläder och sängkläder. En gång hade det varit hans rum. Nu kände han knappt igen det längre, med alla uppnålade posters av föl av hundvalpar och tecknade figurer.

In till föräldrarnas rum intill var det stängt, som han mindes att det alltid varit. Inte ett ljud hördes genom dörren och nu hade hon kastat sig mot den; Nilla med sin tyngdlyftarkropp. Jimmy lyckades nätt och jämnt knuffa undan henne och hålla henne på avstånd med ena armen. ”Jag varnar dig,” väste hon. ”Jag varnar dig för att störa farsan.” ”Och vad händer om jag gör det då?”

Han var lugn för han förstod att han hade övertaget och det fick honom nästan att börja skratta. Han tryckte ner handtaget och lät dörren gå upp innan hon hunnit säga något mer.

Först kände han bara stanken. Det var en blandning av något organiskt och något kemiskt; kroppsutdunstningar och skurmedel gissade han, men då ögonen vande sig vid dunklet igenkände han föräldrarnas säng. Täcken och kuddar låg i en hög ovanpå. En flik av täcket hade fallit ner i spannen jämte på golvet och där upptäckte han handen; faderns hand dinglade över sängkanten på ett sätt som såg obekvämt ut och Jimmy förstod att han var full. ”Farsan,” sade han högt.

Det hördes ett stön och täckena och kuddarna började förflytta sig. Nilla hade under tiden kommit efter in. Hon ställde sig mellan Jimmy och sängen. ”Hallå farsan, nu får du vakna och tala med din son,” ropade hon.

Jimmy kunde bara se hennes ansikte i profil men han anade hennes beslutsamhet. Hon hade funnit sig i situationen nu. Hon skulle vända den till sin fördel om hon inte kunde få slut på den, den praktiska Nilla. Hon gick ända fram till sängen och vek upp täcket så att faderns huvud kom till synes; det mörka uppsvällda och orakade där ögonen inte riktigt verkade vilja se åt samma håll. ”Farsan,” sade Jimmy igen, ännu högre. ”Jag vill fråga dig en sak.” ”Hör du att din son försöker prata med dig?” ropade Nilla i falsett.

Ur faderns kropp kom en skrällande hostattack som fick hela den bara överkroppen att skaka. Han trevade på golvet tills han fick tag i en papperstuss som han spottade i.

”Äsch, nu får det vara slut med det här” – Nilla slet av honom täcket helt och hållet. Till Jimmys lättnad hade han kalsongerna på åtminstone. Fläckiga och danna men ändå. Han grymtade till och försökte förgäves få ögonen att samarbeta. ”Jag skall bli farsa,” sade Jimmy.  Han såg in i den nyvakne mannens ansikte men han upptäckte inget där mer än det som funnits där förut; den rödaktiga blicken som irrade planlöst omkring, som om den letade efter någonstans att få fäste i en helt okänd värld. Hade han ens hört? Jimmy upprepade, högre den här gången: ”Jag skall bli farsa, farsan.” Men då fick Nilla nog. ”Har du inget att säga om det va??” ropade hon stridslystet. ”Din son kommer hem och säger att han skall ha unge och inget jobb har han och ingen bil och du säger ingenting! Skall hans mamma behöva tala förstånd med honom jämt och ständigt? Jag trodde det var farsor som skulle snacka med söner om sådant och hade du bara gjort det lite tidigare kanske vi inte hade stått här nu. Jag är trött på att vara den som tar all skit i den här familjen, fattar du det va! Nu får du faktiskt reda upp det här!”

De väntade; Nilla röd i ansiktet och med armarna i sidorna, Jimmy helt rak och på något vis tom. I mannens blick vidgades något och drog ihop sig. En grå pöl av medvetande. En tanke som försökte dra sig upp ur den och finna ett mål. Så kom det en lång rossling från hans oformliga mun och han fick tag i sängkanten, hävde sig upp i sittande ställning och gjorde tydliga försök att balansera upp huvudet, vrida det i en vinkel ut mot rummet. Hans åhörare väntade. Deras väntan vässades mot tystnaden. Nilla tog rentav ett steg framåt och lade huvudet på sned. Hon gungade på svanken; för ett ögonblick såg det verkligen ut som om hennes karl skulle få sagt något för han hade fått tag i Jimmys ansikte och blinkade mot det, verkade försöka samla sig runt det, samla de våta pupillerna och läpparna som började forma något ”Je… je… je… je…jim…” – det var nästan olidligt. Men så var det som om något avbröt honom; det gick som en ryckning genom halsen, upp genom ena kinden och stämbanden släppte taget om luften, synnerven om ljuset. Med en djup suck som kunde ha varit sorgsen om den kommit från en mer närvarande person segnade han på nytt ner på kudden och blev liggande liksom vidöppen mot taket.

Ett par ögonblick till dröjde det innan Nilla hann uppfatta det nya läget och fick fart på sig igen. Sedan var hon över honom. Fick tag i den ena kudden och började bearbeta hans lealösa kropp med den som om hon hoppades kunna slå ur honom ett svar. ”Och du skall vara farsa, din jävla ynkrygg, va??” tjöt hon. ”Men säg något då för faan! Säg något! Vad som helst! Säg åt din son att det är såhär det blir då man får barn hit och dit! Du som vet! Du som aldrig har varit något annat än ett förbannat fyllesvin! Du som aldrig kunnat vara till någon nytta för mig eller för ungarna! Du som förstört allt, allt…”

Hon var som tokig, som Jimmy aldrig sett henne förut, trots att han verkligen sett henne på många sätt. Själv hörde han sig ropa, utan hopp om att bli hörd: ”Jag behöver ett jobb, farsan! Det var därför jag kom! Du måste snacka med verkstan! Farsan! Jag ringer sedan så får vi snacka om det! Hör du det farsan! Jag ringer! Men jag måste gå nu!”

Under sin reträtt nerför trappan hörde han hela tiden Nillas röst som i kulsprutetakt informerade fadern om det hans son alltid vetat om honom. Ändå var Jimmy kanske besviken. Kanske hade han önskat att han haft fel och Nilla rätt men oavsett spelade det väl inte så stor roll nu. I hallen ropade han hejdå till tvillingarna som i kör skrek något tillbaka som dränktes av oväsendet från teven och så var han ute på gårdsplanen igen och styrde stegen mot bilen.

I eftermiddag skulle han köpa sin första egna bil och efter det skulle han inte behöva den här längre. Fan ta er, mumlade han då han svängde ut på grusvägen. Fan ta er och allt det här och allt som varit…

 

”Allt kommer att bli bra,” brukade Jimmy säga till Jill under de första åren då de kom i svårigheter. Han sade det då första barnet skulle födas. Han sade det då hon gnällde över att behöva bo på landet. Han sade det då pengarna tröt och då bilen gick sönder och då värmepannan strejkade mitt i vintern. Han sade det också då andra barnet kom. Sista gången han sade det till henne – fast han då inte visste att det skulle bli sista – jagade hon honom uppför trapporna med en kastrull. Men det var först senare han började dricka. Då sade han ofta till sin egen spegelbild då han någon gång fick syn på den: det blir som det blev och det blev som det måste. Farsan kallade de honom och bilen var hans.

 

Leave a Reply


7 + six =