Blendad

Information

This article was written on 22 Aug 2014, and is filled under NOVELLER, Staden och utanför – De jordbundna novellerna.

Bilden stannar kvar

Inom mig finns inte du. Du och den här staden finns inte inom mig. Jag går över er och genom er men inom mig finns ni inte, du och den här staden.

Jag vaknar ofta i gryningen med en känsla av att vara genomskinlig. Det är för att ingenting finns inom mig. En stund ligger jag med vidöppna genomskinliga ögon och stirrar på revan i tapeten. Luften är kall i rummet. Gryningen är blaskig. Intill mig ligger du och jag hör dig andas, lugnt och regelbundet, som om ingenting kunde hända.

 

Det finns ingenting mellan mig och den här staden. Inte som det finns någonting mellan mig och dig. Om morgonen då jag går genom den strålar den in i mig som en giftigt grön och radioaktiv himlakropp i ett stort mörker. Mot asfalten fjädrar mina steg. Min hud drar ihop sig under jackan. Under den känner jag i sin tur min totala blottläggelse för denna stad; för pendlarna som skyndar förbi mig mot stationen, för skriket från barnet som sitter i vagnen som just bärs ombord på spårvagnen, för lodisen intill mig som svär helt utan fäste någonstans mer än i de egna orden.

Jag undrar om lodisen inom sig känner samma skräck som jag. Samma skäck för att det inte finns någonting inuti men att allting strålar in. Är det ens möjligt att så mycket skräck kan få plats i världen som trots allt måste finnas där?

Jag vet att varje ögonblick kan vara det då det fasansfulla händer men vad det fasansfulla är vet jag inte.

Ibland tror jag att det fasansfulla i själva verket är det som inte händer. Att ännu ett ögonblick, gång på gång, tvingas förkroppsliga sig runt denna fasa därför att vad annat kan man göra, vad annat då man nu en gång är här?

 

Någonting hos mig vill lägga sig ner, i absolut orörlighet och bli kvar där. Det händer att jag undrar om denna vilja i själva verket kanske är min enda som från början är min. Jag tror inte att det är döden som är fasan. Jag tror att jag kallar det som är fasansfullt för döden därför att det är enklast så.

Efter mitt arbete på kontoret, då jag timmar i sträck suttit helt inne i datorskärmen och försökt stänga ute både min rastlöshet och signalen från skivbordsgrannens telefon som ringer hela tiden, ja, då ligger jag på sängen i vår lägenhet och stirrar i taket och du sitter bredvid och ser på mig länge, tills du tröttnar och frågar: ”Vad är det?”

”Det är döden,” säger jag då.

Det är nog inte så det är egentligen men det är inte därför du ser på mig med din medlidsamma oförstående blick och säger: ”Men herregud, vi skall väl inte dö på länge än eller? Dessutom skall ju alla dö, det är väl inget vi behöver tänka på nu!”

Men om jag skulle säga till dig att det är det som inte är döden, det som måste orkas och bäras upp tills vidare, som jag egentligen menar, vad skulle du säga då? Döden kan man i alla fall förstå och därför talar jag om den, också med mig själv.

 

”Älskar du mig?” frågade du mig ofta i början.

Jag svarade aldrig sanningsenligt på den frågan därför att då skulle du inte tro dig älska mig och om du inte tror dig älska mig blir jag ännu mer ensam än vad jag redan är så jag ser dig röra dig runt i vår lägenhet, fixande det ena och det andra, babblande om det ena och det andra och jag säger så lite jag kan.

”Tänder du inte på mig längre?” frågade du mig ofta senare.

På det svarade jag med att trycka upp dig mot väggen och kyssa dig och föra in handen som en brevkniv mellan din tröjas halslinning med behåbandet under och din hud. Sedan kunde jag ändå inte få upp den. Du satt huttrande och hopknuten på sängkanten och igen frågade du: ”Tänder du inte på mig längre?”

Jag lade kudden över huvudet och mumlade att det bara var lite mycket nu. Det hade ingenting med dig att göra och det var ju sant; ingenting har någonsin med dig eller någon annan att göra.

Numera ligger vi bredvid varandra i sängen och läser varsin bok. Du frågar mig inte mycket längre. Jag undrar hur länge du kommer att stanna här. En dag kommer du hem och meddelar att du har hoppat på en akvarellkurs där det oväntat blivit en plats ledig. Jag får en känsla av att du samlat mod för att säga det, som om du räknat med att jag skulle vilja hindra dig. Kanske är det vad du hoppats på till och med. Att jag skulle brusa upp och anklaga dig för att bestämma dig för saker utan att tala med mig först.

Jag ligger bara kvar på sängen och stirrar i taket. Då ditt ansikte kommer närmare mitt och de stora ögonen blir ännu större ler jag mot dig. Jag ler mot dig och jag ser din mungipa darra. Så ler du också och inom mig erfar jag vad detta rum kommer att vara då vi en gång har lämnat det.

 

Onsdagar är dina kursdagar och ju fler av dem som går desto längre in i vintern kommer vi. Det är en labyrint som aldrig når sin mitt. Ett snigelhus där ingen snigel längre finns, bara den råa dunsten av förruttnelse och hav.

Hur många vinternätter finns det att irra runt i? Någon gick sin väg och lämnade mig till att utforska den enda som är min.

Men jag minns inte vem och jag minns inget lämnande längre. Jag ligger på sängen utan att sova då nyckeln vrids om i ytterdörren och du stormar in med din väska och ditt långa hår och ditt prat om allt som har hänt och alla du träffat där ute.

Från min plats på sängen ser jag dig stå i öppningen in till rummet, slank och avgränsad i skenet från lampan. Jag ser att du har en iver i dig som inte funnits där förut och jag frågar vad du målar. ”Målar du skärgårdsmotiv som alla de gamla tanterna som vill vara kulturella?”

Jag försöker låta skämtsam men du ser rakt på mig utan att skratta, hemlighetsfullt nästan tycker jag, och du säger: ”Du får väl se.”

Jag sluter ögonen och hör dina steg i rummet. Regnet som smattrar mot rutan och som perforerar dem. Om jag kunnat älska någon hade jag kanske blivit förlåten men ibland undrar jag vem det är som inte kan älska. Jag undrar om det måste finnas en kärlek som föregår all kärlek. Jag undrar om den kärleken i så fall skulle kunna skydda mot allt som kommer efter den eller som inte kommer alls.

Under tiden omvandlas kanske regnet till blötsnö som förblindar gatlyktornas synfält. Det fryser på över hustaken. Innerst inne vet jag att kärlek bara är något jag tänker på. Jag öppnar ögonen och nu hörs inget smatter längre och dina steg har försvunnit ut i köket där du kokar te åt dig för kvällen.

 

Redan ute på svalen blir jag varse ditt skratt. Du har kommit hem tidigare från jobbet än jag och du står i köket och talar i telefon, lutad mot bänken med en nonchalant elegans i den utskjutande höften. Då jag står i dörröppningen ursäktar du dig och lägger handen över luren medan du hälsar. Du ler. Sedan fortsätter du prata.

Jag går in i rummet och ställer mig vid fönstret. Kvällarna är inte som morgnarna. En hinna har hunnit bildas runt mig och nu lyser den sista vårvinterskymningen in på mig och färgar den lätt blå.

Hinnans seghet fåt mig att vilja spränga den men jag vet bättre. Staden där ute är skild från mig av den. Den slaskiga gatan långt där nere läker långsamt ihop med mörkret efter att hela dagen ha varit blottad och uppfläkt med all sin smuts och sina fimpar och klementinskal och hopknycklade uppblötta kvitton.

Jag vill inte vara ett med denna gata. Jag vill ligga på sängen endast i mig själv och höra dig där ute; hur du talar i telefon och skrattar så ovanligt mycket. Jag vill vara i min tomhet utan att bli invaderad, en liten stund.

Efteråt kommer du in till mig och det är din tur att stå en stund vid fönstret. Det är nermörkt nu. Du väntar säkert på att jag skall fråga vem det var du hade så roligt med i telefonen men jag frågar inget sådant. Till slut kommer du och lägger dig jämte mig och börjar läsa i din bok. Åsynen av dina färgkladdiga händer väcker något hos mig som får mig att vilja dra dig till mig och suga på dina fingrar men jag ligger bara kvar och låtsas att jag somnat. Under ögonlocken är händerna det jag minns av dig, inte ansiktet. Händerna vars naglar alltid varit så lagom långa, välfilade, rena och utan lack.

 

Självporträttet du kommer med i mitten av maj är mycket likt. Du håller upp det framför mig och säger att det är en present. Jag förstår inte hur du på bara några månader kunnat bli så skicklig. Jag hade ingen aning om att du kunde bli det.

Då jag följer konturerna i det är det dina konturer jag följer. Över porträttets övre kant sticker ditt verkliga ansikte upp. Du skrattar. Det är en stolthet där som är helt berättigad. ”Det är för att du skall ha mig att titta på även då jag inte är hos dig,” säger du. ”Så att du inte glömmer bort hur jag ser ut.”

Över sängen hänger jag upp porträttet medan du går ut i köket och pratar i telefon. Jag står länge och ser på det och hör dig prata där utifrån. Din röst och ditt orörliga ansikte.

Utanför är värmen ännu frisk och nerför gatan far cyklarna plingande. Står man uppe på en höjd och ser ner på stan kan man se att taken bildar ett lapptäcke av guld, ockra och ärggrönt mellan de nyutsprungna allé- och parkträden och man förstår det inte; detta är samma stad, alltid samma stad men allt det där är utanför mig. Jag kan stänga ute det som jag inte kan stänga ute vätan och mörkret.

Jag går ut en stund, till tobakshandlaren nere på hörnet går jag, står en stund och ser på löpsedlarna på väggen jämte dörren, går in och står framför tidningsstället.  Jag köper en kvällsblaska och går med den under armen bortåt. Med så mycket luft mellan mig och det utspätt blå långt där uppe.

 

Sommarhettan trycker mot gatorna även om natten sedan den väl kommit, detta år då jag länge blir stående mitt i rummet och ser på ditt mörka porträttet medan jag borstar tänderna. Det är en kort tid av feber. Huden klibbar mot luften då jag rör mig och jag är ensam i mörkret som inte är riktigt mörkt.

I vattenledningen sisar det; någon spolar länge i en kran. Någonstans kör en bil runt med vibrerande kaross, nedhissade fönster och skrålande passagerare. Men här är tystnaden ändå kompakt. Tystnaden håller dessa ljud lite på avstånd. Jag släpper det mörka ansiktet som är ditt, går ut i badrummet med min tandborste innan jag återvänder och kryper ner i sängen.

Det hjälper inte att vara naken; lakanen blir kladdiga ändå. Såhär års är ångesten inte som ett kallt knivblad utan som en svetslåga. Jag vrider mig undan den. Vrider och vrider inuti tystnaden som i sin tur är inuti dessa avlägsna ljud av sena toalettbesök och musik, skrän och sirener i andra delar av staden.

Jag ligger fortfarande vaken då du kommer i dörren men du tror säkert att jag sover. Du smyger ute på badrummet. Du har den tunnaste strålen på i kranen. Du spolar inte efter dig då du kissat. Sedan kommer du in i rummet och det frasar då du klär av dig. Från dig kommer pustar av rök och parfym. Jag rullar intill dig i sängen och lägger armen om dig men du rör dig inte. Du ligger helt stilla och nästan andlös tills mina andetag måste ha fått dig att tro att jag verkligen sover och då dröjer det inte länge innan det är dina andetag som blir långa.

I det mörkret känner jag min hud koka mot din medan natten går mot dag och jag sover inte. Jag känner bara doften från ditt hår av allt som finns där ute som är det enda men som jag inte vill ha. Jag ligger stilla och i min skalle är det tomt och över oss vakar porträttet.

 

Det är porträttet jag ser på igen sista gången jag hör dina steg ner genom trapphuset. Väskorna du packat då jag kom hem är inte längre här; du har tagit dem med dig. Garderoben gapar ut mot rummet med sina gluggar och luckor bland hängarna.

Ingen av oss visste hur vi skulle bära oss åt med ögonblicket innan du stängde dörren bakom dig. Våra ansikten tunnades ut och försvann lika lätt som de alltid gjort och du vände dig bort. Rörde vid min hand och vände dig bort.

Nu ser jag in i bilden av dig och vet att den kommer att bli kvar. Den var en present sade du då jag frågade dig om den. Det var dina sista ord till mig och jag svarade dig inte. Jag vände mig om och gick raka vägen in hit, till sovrummet där bilden av dig finns och genom fönstret bilden av staden, där du nu går bort längs gatan med dina väskor.

One Comment

  1. […] när jag läser min novellsamling från 2013 att jag mot mina principer ofta skrivit om kärlek. Bilden stannar kvar är en av de noveller där jag gjort det, även om den i ännu högre grad naturligtvis handlar om […]

Leave a Reply


6 × five =