Om klassiker och Den gamle och havet

När jag var i tonåren läste jag klassiker. Inte bara naturligtvis, men nästan bara. Åren mellan att jag var femton och tjugo år plöjde jag mig igenom Den stora gruvstrejken, Hemsöborna, Brott och straff, Pappa Goriot m.fl. Påverkad av vad som togs upp i skolans kursbok i litteraturhistoria och av utbudet i hemmets bibliotek trodde jag att alla dessa böcker måste läsas under ens livstid och att det alltså var bäst att börja i tid, så att man hann, så att säga…

Idag kan jag tycka att min naivitet var rörande men också sorglig. De flesta moderna tonåringar verkar inte ha tänkt tanken att de borde läsa ens en enda bok under sin livstid. Och när har jag egentligen haft någon nytta av att ha läst Svindlande höjder och Madame Bovary och andra sönderplagierade romaner från romantikens och realismens storhetstider? Jag vet inte. Förmodligen skulle jag varit en lyckligare människa om jag vetat det.

Efter tonåren har det hur som helst inte blivit så många klassiker för min del. Visst läser jag fortfarande mycket äldre litteratur men inte så målmedvetet längre. Jag läser mer av lust och mer nyutkommet. Därför händer det ibland att jag kommer på att jag inte har läst en eller annan bok som verkligen är en klassiker. Jag läste den inte när det begav sig och sedan har det helt enkelt inte blivit av.

Den gamle och havet var en sådan bok. Som tur är så känd att jag varje gång någon elev kommit dragandes med den och gjort en analys kunnat lita till min allmänbildning men kanske just därför inte nog intressant för att jag skulle ta mig för att faktiskt läsa den.

Redan innan jag börjat trodde jag mig ju veta vad den handlade om ändå. En gammal man som har sin sista kamp med livet, i gestalt av havet med en stor fisk i. Och det på Hemingways torftiga isbergsprosa. Roligare kan man ha.

Som ofta med fördomar visade de sig stämma. I jul fick jag nämligen till slut för mig att läsa Den gamle och havet och efteråt har jag ingen aning om vad jag skall skriva om den.

En del böcker lider av sin klassikerstatus. De har till en så hög grad blivit en del av det kulturella arvet att ingenting av det som står i dem längre kan kännas nytt eller omskakande sant. De var nya, de skakade om människorna som läste dems uppfattningar om sanningen, till den grad att ingen längre minns vad som var det gamla eller vad man tänkte innan. De bar på de idéer som skulle tillhöra framtiden och nu är framtiden här och de är inte längre möjliga att läsa som ett uttryck för den.

Jag inser att jag närmar mig en massa filosofiska resonemang här som jag inte är bra på. Den gamle och havet var som jag väntat mig. Lite trist förvisso men vacker. Jag grät när den gamle i slutet igen drömde om lejonen för också jag ser stora katter som det mest kraftfulla, sorgliga och sårbara uttrycket för liv.

Också jag vet att det är i vardagen det storslagna hos människan kan visa sig, om någonsin, men att det inte är där våra drömmar finns eller vårt mål.

Utan machomyten och den för västvärlden kulturgrundande berättelsen om den ensamme mannens kamp mot naturen hade Hemingways böcker kanske aldrig blivit klassiker och kanske hade jag då heller verkligen aldrig fått läst Den gamle och havet. Å andra sidan, utan allt detta kanske jag hade kunnat läsa den med en känsla av att det var första gången.

Det är nog den nyttan jag haft av att ha läst de flesta klassikerna i tonåren. Den gången var jag själv fortfarande kulturellt naiv nog att uppleva dem som nydanande. Och säkert var den upplevelsen mer trogen vad de faktiskt en gång var – innan de förändrat världen och blivit en del av den, omöjlig att särskilja för den mer luttrade läsaren.

Hemingway, Ernest (1992). Den gamle och havet: I vår tid. Stockholm: Bonnier