Blendad

Information

This article was written on 16 Apr 2015, and is filled under Recensioner, essäer etc, Skönlitteratur.

Trevlig bok om allvarligt tema – Blå flicka av Ana Porss

blå flickaRomaner där kvinnliga författare gör upp med barndomstrauman och trista erfarenheter av män finns det vid det här laget så gott om att man rentav skulle kunna tala om en egen genre.

Jag vet inte vad den skulle kallas i så fall men vad den kännetecknas av är inte svårt att sammanfatta. Inspiration från (populär)psykologin, vardagligt men ofta poetiskt språk och en rörelse från självförakt och förnekelse till stolthet och upplysning är några av de viktigaste ingredienserna.

Typiskt är också att författaren, precis som i det som brukar kallas populärlitteraturen, snarare söker bekräfta läsarens erfarenheter än utmana dessa. Och inget fel i det. En anledning till att vi läser böcker är att vi behöver bekräftelse på vad vi själva upplever och är. Särskilt de erfarenheter som på olika sätt marginaliserats av samhället behöver vi få möta i litteraturen.

Ett sådant möte erbjuder Ana Porss roman Blå flicka, om Margot vars äktenskap med den självupptagne författaren Ernst kommit att fungera som ett maskineri för självbestraffning. Margot vill att Ernst skall älska henne men Ernst är bara intresserad av de idealbilder av kvinnor han finner i litteraturen, inte av att lära känna en annan person med egna behov och gränser.

Sonen de har tillsammans får Margot ta hand om mer eller mindre ensam. Sin längtan efter att måla och uttrycka sig har hon vare sig tid eller självförtroende nog att närma sig och istället går hon långa promenader med barnvagnen.

Det är på en av dem hon träffar den äldre kvinna, Ella, som blir den första att fråga hur Margot egentligen har det och därmed ger henne den avgörande impulsen att gå emot skammen och våga söka i det förflutna, där den en gång uppstod.

Den process som påbörjas hos Margot i mötet med Ella skildras både fint och insiktsfullt av Porss. Att hon vet vad hon skriver om behöver man som läsare inte betvivla. Var och en som genomgått något liknande vet också vad den läser. Erfarenheter av kärlekslöshet, övergivenhet, underordning och övergrepp är något som många i vårt samhälle, särskilt kvinnor, dras med.

Just därför är det lite synd att Porss vinnlägger sig så om det psykologiska finliret och att allt mot slutet skall gå jämnt ut. Den råa verkligheten, där försoning inte alltid är att eftersträva och där mycket förblir olöst och obesvarat, hade säkert varit mindre behaglig för läsaren att konfronteras med men kanske också – just därför – mer trogen ett sant hopp.

Det onda är ibland svårt att förklara, samhället innehåller många orättvisor och långt ifrån alltid lockar utsattheten fram omgivningens lust att hjälpa och förstå. Men den som vet detta behöver inte skämmas då det egna livet inte blev som önskat utan kan slå tillbaka – om så bara i sitt inre – och gå vidare med högburet huvud.

Med sitt behagliga tempo och sitt okonstlade tilltal där dagboksanteckningar varvas med längre berättande partier är Blå flicka en trevlig bok att läsa, trots sitt allvarliga tema. Den är också en härlig nostalgitripp för den som minns 70- och 80-talens Göteborg. Och för den läsare som önskar varsam bekräftelse och ett vänligt sällskap på den långa vägen mot självkärlek är det svårt att tänka sig ett bättre val.

Vad jag önskar är att författare till den här sortens berättelser oftare tillät sig att vara obekväma, problematiska och till och med politiska. Det är ingen slump att det oftast är kvinnor som skriver romaner om självförakt, dåliga äktenskap och övergrepp. När de nu väl kan göra det borde de också våga sluta behaga. Läsaren söker bekräftelse på sin verklighet men också öppningar ut ur den.

Leave a Reply


− six = 2