Blendad

Information

This article was written on 29 Oct 2015, and is filled under Blogg.

Current post is tagged

, , , , , ,

Litteraturens och livets smärta och skönhet – Två böcker av Svetlana Aleksijevitj

Vintern 2014-2015 läste jag Tiden second hand av Svetlana Aleksijevitj. Jag hade kommit över den mer eller mindre av en slump och visste inte mycket mer om författaren än hennes namn. Så tycker jag också bäst om att läsa; utan förväntningar och andra människors tankar i huvudet.

Tiden second hand blev en av de större läsupplevelserna jag har haft. Efteråt hade jag svårt att skriva om den och jag har än så länge inte gjort det heller (om man bortser från den här texten då).

Det är inte ovanligt att jag känt just så för böcker som betytt ovanligt mycket för mig. Jag har inte velat kontaminera min upplevelse av dem med en ny upplevelse av att skriva om dem. Och har jag ändå skrivit om dem till slut har det oftast blivit ganska dåliga texter. Antingen för slätstrukna – eller tvärt om – för översvallande, fulla av känsloutbrott och allmänna svulstigheter.

När jag läste Tiden second hand tänkte jag att det här är en verkligt viktig bok, att det är det här som är tragedin med att folk inte läser längre; att så många blir hänvisade till sina egna korta erfarenheter.

För vad hinner man med under ett människoliv? Vad hinner man egentligen uppleva? Förhoppningsvis inte för mycket, svarar cynikern i mig. Hur mycket som helst, tycks den rådande tidsandan ibland vilja tuta i oss.

Faktum är att historien om världen och i synnerhet om människan i världen är lidandets historia men också modets och glömskans – upprepningens. Därför är det viktigt att berätta. Och att lyssna.

Instängda i den del av tid och rum som på olika sätt blivit vår personliga kan vi egentligen göra alla typiska mänskliga erfarenheter men för att komma åt dem tror jag att vi behöver berättelsen, både den egna och andras.

Jag funderade under tiden jag läste Tiden second hand på hur så många berättelser om så mycket, i många fall nästan ofattbart lidande, hos en läsare kan omvandlas till en estetisk upplevelse, en känsla av ren skönhet, och jag kom egentligen inte fram till något annat svar än att det också är så själva livet fungerar.

Mitt i den smärta som finns inbyggd i existensen ligger en enorm skönhet fördold men om man vill uppleva den måste man först uppleva smärtan och det är detta en verkligt skicklig författare – som Aleksijevitj – tvingar läsaren att göra.

Det är så det blir möjligt att uthärda, både det egna livet och skildringarna av mord, svält, tortyr, förföljelser, ensamhet, svek och annat elände som skönlitteraturen innehåller.

Inför en bok som Tiden second hand är den känsla jag lämnas kvar med vördnad. Inte bara eller ens främst inför ett stort litterärt verk utan framför allt inför livet på jorden, människans seghet och allvaret i den belägenhet hon befinner sig i.

Den vördnaden skyddar knappast mot något utanför en själv men jag vet att den gör det inom en och därför vill jag läsa vilket jag också fortsätter med beständigt.

Efter att det nyligen meddelades att Aleksijevitj skulle få Nobelpriset i litteratur läste jag De sista vittnena. (Som tur var hade jag utan att veta om det varit lite förutseende; jag stod redan på kö på boken på biblioteket innan priset tillkännagavs.) Mina förväntningar var den här gången visserligen högre men som sagt; jag aktar mig för förväntningar. Jag var ju i alla fall redan bekant med Aleksijevitj berättarstil; blandformen mellan skönlitteratur och journalistik, den raka prosan som anpassas efter syfte, de små korta berättelserna där enskilda människor låter ett utsnitt ur sina liv framträda.

Rent litterärt har Aleksijevitj stora kvaliteter. Hon har en förmåga att ge en vacker och övertygande språkdräkt åt inbördes mycket olika berättelser. Samtidigt är hon mer av journalist än författare, i så måtto att hon framför allt strävar efter att ge läsaren en bild av sitt material. På så vis intar hon paradoxalt nog också en författarroll som är långt från den som länge varit på modet, åtminstone i Sverige, där egot hela tiden tycks viktigare än den konstnärliga produkten, boken, och författaren framför allt blir en medial figur.

I De sista vittnena är det de nu vuxna krigsbarnen som kommer till tals och varje berättelse inleds med namn, ålder på det barn som en gång upplevde kriget och yrke hos den nu vuxne; ett grepp som gör att läsaren hela tiden påminns om hur barnets erfarenhet ligger dold i den vuxnes, livet ut, hos oss alla.

Här hade det funnits risk för sentimentalitet. Åtminstone i Sverige finns det en tendens att bli väldigt sentimental så snart det handlar om barn (utan att verkliga barn blir så mycket gladare för den sakens skull). Men Aleksijevitj undviker den fällan. Det är trots allt den vuxne hon talar med.

Om det beror på att det är barn det handlar om och Aleksijevitj därför inte velat ösa på för mycket eller om det beror på att De sista vittnena gestaltar andra typer av erfarenheter än Tiden second hand vet jag inte men faktum är att De sista vittnena inte är en riktigt lika smärtsam bok att läsa. Jag kan rentav uppleva att den är mer hoppfull än vad jag riktigt tror på.

De vuxna, särskilt föräldrarna men också andra, i De sista vittnena framställs nämligen med ganska få undantag som modiga, kärleksfulla och offervilliga gentemot barnen. Vissa av berättelserna får mig rentav att undra om det inte handlar om efterhandskonstruktioner och önsketänkande hos de som berättar för är det inte just såhär alla barn, särskilt de som förlorat sina föräldrar tidigt, vill föreställa sig föräldrarna? Är det inte just så föräldrar flest gärna vill föreställa sig sig själva? Och om bilden vore helt oredigerat sann – tänker mitt svarta hjärta – såg inte då världen helt annorlunda ut?

Eller är det bara så att det krävs en krissituation, som ett krig t.ex., för att locka fram den gode föräldern ur oss? Så att vi istället för att ägna oss åt att gräla sönder våra äktenskap, dricka kaffe latte och vara på jobbet börjar ge vårt hjärteblod åt barnen?

Ingen av de här frågorna har jag egentligen någon aning om svaret på. Jag kan bara konstatera att De sista vittnena är en bok som inte innehåller lika mycket skildringar av ondska som Tiden second hand och fler skildringar av godhet. Därmed inte sagt att den innehåller mindre lidande.

Om det nu skulle behövas efter allt ståhej kan jag rekommendera Svetlana Aleksijevitj. Författare som förmår ge språket en sådan klarsyn är sällsynta och utan dem är jorden nog en helt outhärdlig plats att leva på.

 

Aleksievič, Svetlana Aleksandrovna (2013). Tiden second hand: slutet för den röda människan. Stockholm: Ersatz

 

Aleksievič, Svetlana Aleksandrovna (2015). De sista vittnena: solo för barnröst. Stockholm: Ersatz

Leave a Reply


− 3 = two