Blendad

Information

This article was written on 30 Nov 2015, and is filled under Recensioner, Skönlitteratur.

Äran att skriva en berättelse – Om Steglitsan av Donna Tartt

Det är svårt att inte hysa en djup respekt för författare av vår tid som faktiskt inte har givit upp att försöka berätta något.

Fast varför skall man ge upp det, egentligen? Visst kan man yra om postmodernism och ideologiernas död hit och dit och visst är det sant att vi lever i en globaliserad värld och att våra individuella liv blir alltmer utsatta för en splittrad verklighet o.s.v… o.s.v. men då kan man ju berätta om det då!

Och det gör Donna Tartt. Hon är nämligen amerikan och är inte rädd för att sträcka ut på 782 sidor när hon vill skildra ett femton år långt skeende i en enda människas liv.

Theo Decker är den människan. När berättelsen börjar är han på väg till en konstutställning tillsammans med sin mor. Eller egentligen är han på väg till skolan där hans lärare väntar med mindre goda nyheter om hans uppförande men på vägen vill modern in på museet. Utställningen visar en tavla hon hela sitt liv har fascinerats av, Steglitsan av Fabritius, och hon kan inte låta bli att vilja visa den för Theo.

Inne på museet sker sedan det som kommer att förändra Theos liv för alltid. På håll ser han en äldre man tillsammans med en rödhårig flicka som bär på ett blockflöjtsfodral. Sedan detonerar en bomb.

Theo överlever, till skillnad från modern, mirakulöst terrorattentatet. Med sig ut från byggnaden bär han Steglitsan och en märklig ring han fått av den äldre mannen som döende låg intill honom i den förstörda utställningshallen. Det är med denna ring och denna målning han går ut i staden och det som kommer att bli resten av hans historia.

Steglitsan är en roman om hur en explosion kan sända sin tryckvåg in i framtiden, långt efter det att den har tystnat. Det är också en roman om de nödlösningar och desperata åtgärder som vi människor är hänvisade till när ödet på olika sätt isolerar oss.

Men mest av allt är det en roman om konstens betydelse. Konsten är för Tartt den luftspalt som finns mellan våra obönhörliga villkor och betraktandet av dem, där skönhet kan uppstå mitt i förödelsen och göra förlåtelsen möjlig.

Tartt är ingen romantiker. Hon är mångordig, logisk, bitvis hårdkokt, som en thrillerförfattare i sin stil och Steglitsan är också verkligen en sorts thriller. Samtidigt är hon så klok och förstående, bara i egenskap av god iakttagare, att läsaren kan finna viss tröst i hennes text. Viss, bör dock förtydligas. Snarast är det väl fråga om den acceptans som uppstår när Tartt kombinerar brist på censur med sin stora berättarglädje.

Med sin detaljrikedom är Steglitsan närmast hyperrealistisk. Den postmodern upplevelsen görs rättvisa då Theo så gott som obehindrat tillåts röra sig mellan den amerikanska undre världen och den amerikanska överklassen, den kosmopolitiska maffians kretsar och Las Vegas konstgjorda värld, befolkad av blonderade kvinnor och svettiga män i cowboyhatt.

För läsaren är det en underhållande resa, även när känslan av redogörelse tränger sig på. Trots alla kläder och bilar och hus som beskrivs djupnar dock inte själva upplevelsen särskilt mycket. Den förblir ytlig och faktiskt fragmentarisk – alla ord hjälper inte när en sammanfattning under dem verkar saknas.

Som hantverkare är Tartt oerhört skicklig. Och som sagt, hon är en berättare mitt i postmodernismen och jag är den första att ära henne för det. Samtidigt är jag nog en gammaldags människa för jag tror fortfarande på berättelsen som gestaltning, inte bara rapport. Och sedd ur det perspektivet är Steglitsan en ganska trist historia. Visserligen lyckas Tartt med att göra det för episka romaner typiska lyftet på de sista sidorna men hon är inte Grass eller Marquez. Hon är amerikan på 2010-talet.

Vill man njuta av en berättelse som breder ut sig och tar lång tid att ta sig igenom är Steglitsan rätt bok. Diskussionen om konst och verklighet och det individuella ödet i den stora historien som går att skönja i den är också intressant, även om inte handlingen fullt ut ger den kött.

Har man – som jag – en längtan efter gestaltning, sammanfattning och djup är den inte perfekt däremot. Men det fråntar inte Tartt äran av att ha velat skriva en berättelse.

 

Tartt, Donna (2014). Steglitsan. [Ny utg.] Stockholm: Bonnier pocket

Leave a Reply


− two = 2