Blendad

Information

This article was written on 28 Feb 2016, and is filled under Blogg.

Current post is tagged

, , ,

Elegi över den borgerliga romanen – Om Bo Bergmans Skulden

Bo Bergman tillhör de författare som är de sista i en epok och vet om det. Åtminstone får man en känsla av att han vet om det när man läser hans underbara lilla roman Skulden, utgiven på Bonniers 1948.

Huvudpersonen, Julia Martell, föds och växer upp i ett högborgerligt hem i det sena 1800-talets (gissar jag) Stockholm. Hennes far är tjänsteman; flitig, uppriktig, plikttrogen och på alla sätt redbar – och bildad! Hennes mor dör tidigt av sjukdom och vårdas in i det sista i hemmet av den trogna tjänsteanden Hanna som även efteråt kommer att se till att Julia får vad hon behöver.

Början är alltså i stort sett lycklig. Sjukdom och död är visserligen allvarliga saker men också något man ser sakligt och nyktert på. Fadern ser till att Julia får plats på kontoret och hemlivet fortsätter som förut. Tills Julia träffar en ung man med obestämbara författarambitioner som hon blir gravid med.

Fader och Hanna tar nyheten med bedrövad fattning. Det gör även faderns nya väninna, den före detta skådespelarskan Mary, som lånar Julia pengar och bevarar hennes förtroenden.

Själv är Julia fylld av motstridiga känslor. Hon har fått veta sådant om sina föräldrars relation som hennes far menar att ett barn kan få veta när den dagen kommer då det är dags för barn och föräldrar att lära känna varandra, som han uttrycker det. Också Hanna och Mary bidrar med sina bitterheter; Hanna som fått lämna bort ett barn till barnhem då ingen möjlighet fanns att som fattig husa behålla det hos sig och Mary som gjort en farlig abort som hon ångrar. Julia lyssnar, ung och naiv men också omedvetet grym i sina svar på dessa historier. För vad kan hon förstå av vad dessa äldre människor vet? Hon som alltid varit omhuldad och mätt.

Jag skall inte föregripa historien mer än så, jag har redan gjort det alltför mycket, men Skulden är verkligen en underbar roman. Den är en borgerlig roman skriven i modernismens tidevarv och den blir till slut Bergmans elegi över den epok som är hans och som han kommer ifrån men måste se gå under.
Jag minns när jag i den tidiga tonåren läste Bergmans dikter i antologin Svensk dikt som fanns hemma. Det djupa allvaret dem, vemodet men också sakligheten. Den stämning som jag senare börjat förknippa med den gamla tidens borgerlighet. Samma stämning som i den ljuvliga episoden när Mary följer med familjen i romanen Skulden till sommarnöjet på västkusten och Julias far citerar Byron i vattenbrynets sand: I love the name of Mary bara för att höra sin älskade säga att imorgon är det borta och själv svara att då får havet det, det gränslösa det eviga.

De är två medelålders människor som håller av varandra med hela tyngden hos sina besvikelser, som inte kan gifta sig med varandra men längtar. De känner den känsla som kanske är mest främmande för vår förstörda tid: blygsel. Kan någon ens längre förstå en? Den som inte är skam utan motsatsen; som skyddar det sårbara, mellan två människor och inom dem, var och en för sig.

En gång var borgerligheten inte nyliberal. En gång var den samhällets kulturellt dominerande klass och dess ideal var som Hjalmar Bergman beskriver det i Chefen fru Ingeborg sparsamhet, flit, uppriktighet, frikostighet och anspråkslöshet (fritt citerat ur mitt minne). Under den levde människor som Hanna, sådana som var den tidens offer för systemet, men det kan inte ta ifrån den att dessa dygder var vad som förlorades när den gick under efter två världskrig, socialdemokrati, modernismen och till slut den nya s.k. borgerligheten som t.o.m. stal dess namn och sedan spred den totala bristen på värdiga ideal men istället budskapet att var och en har rätt att ta för sig så mycket den kan på andras bekostnad, utan tro på något högre än den egna njutningen och framgången.

Borgerlighetens slutliga undergång blev inte socialismen utan De nya moderaterna och den i egna ögon vänsterradikala moderna medelklassen med sin närmast totala brist på inre liv och originalitet. Den boerliga romanen dog inte slutgiltigt med modernismen utan det som kom efteråt, föraktet för kultur och bildning och vår samtids mediekonsumtion som inget ger och inget kräver.

Jag sörjer den. Jag längtar till det som inte finns längre, som jag aldrig har upplevt och aldrig kommer att få uppleva. En barndom utan dagis och en ungdom utan porr och föräldrafritt och mediaprogrammet. Ett liv där det jag älskar också älskas av torra medelålders tjänstemän och där jag inför män som uppvaktar mig är kapabel att känna blygsel.

Jag längtar också efter andra saker, som inte bara hade med den borgerliga kulturen att göra utan med själva tiden den tog gestalt i; torghandeln, bjudningarna, gatulivet innan bilarna och de själlösa affärskedjorna.

Men mest av allt längtar jag efter känslorna. De djupa känslorna som bevaras i hjärtat, skyddade av ceremonier och en genomgripande civilisation, för sådan är borgerligheten i den borgerliga romanen, som jag uppfattar den; både mycket saklig, rationell, medveten om vad det offentliga livet och de praktiska realiteterna kräver och äkta och allvarlig, förmögen att härbärgera den underligaste freudianska komplex och fantasivärldar lika väl som, de renaste moraliska principer, romantiska svärmerier och drömmar, just för att den är medveten om att det viktigaste i livet är privat.

I slutet av Skulden får den döende borgerligheten ge plats åt den nya tidens sunda arbetare, utan en massa bildning och tunga konventioner och känslor som binder dem och hindrar från ett bekymmerslöst folkhemsliv med föreningsengagemang och radhus. Naturligtvis kunde Bergman inte veta vad som väntade när denna klass i sin tur skulle gå under.

Den borgerliga romanen slutade skrivas med den verklighet som den skildrade men den kan fortfarande läsas. Och jag som älskar den och känner mig mer befryndad med den än med något annat före eller efter kan bara säga att om den nu är borta så lever den ännu ett tag i mig och om jag sedan också är borta får det eviga gränslösa ta oss. Där allt minne finns och all sorg. Förborgade för oss människor som bara kan leva i en enda tid och därför vet så lite.

 

Bergman, Bo (1948). Skulden. Stockholm: Bonnier

Leave a Reply


1 + eight =