Blendad

Information

This article was written on 05 Mar 2016, and is filled under Blogg.

Current post is tagged

, , , , , , , , , , , , ,

Fantisera gärna om din skugga men ligg inte med honom – Om KKM, Överlevare och min relation till Jonas Indes verk i största allmänhet

Första gången jag såg Jonas Inde låg jag i en nedsutten soffa omgiven av flabbande tonårskillar med snusfläckiga fingrar och varsin folköl i handen.

Jag måste ha varit fjorton år då och det där rummet och de där killarna verkade vara det enda alternativet för mig.

Jag kan inte minnas att någon av dem någonsin inledde ett riktigt samtal med mig. De snackade bara med snygga tjejer. Även om de själva verkligen var lindrigt snygga och de drog över vem som helst, för att använda ett av deras egna uttryck.

En sådan som jag fick vara med av bara farten. När det blev dags att gå hem efter den trista ungdomskvällen med filmvisning i församlingshemmet eller vad det nu kunde tänkas ha varit hängde jag på. Sedan kunde jag ligga där i den där soffan om det fanns plats, medan killarna drack sin öl, rapade och brölade och teven visade dåtidens mest populära humorserie, Percy Tårar, uppföljaren till den antagligen ännu mer populära Nile City och där, i teverutan, pixlig och utbuktande och inte med den bästa färgkvaliteten, var han, Tommy Bolin, den snälle killen, kvinnornas räddare, gestaltad av en gudabenådad skådespelare och komiker, Jonas Inde. Det var som om någon kommit ur mörkret in till mig och viskat ett löfte om att det fanns ett bort.

I efterhand när jag tänker på den här perioden av mitt liv blir jag beklämd. Det var 90-tal, ett mörkt årtionde på många sätt, fjärran både från 70-talets kollektiva idealism och 80-talets bekymmerslösa framtidstro.

I den håla dit mina föräldrar av någon, förmodligen väldigt trivial anledning valt att flytta låg villorna utlagda över slätten i ett klaustrofobiskt perfekt rutnät. Par efter par där mannen jobbade på någon av ortens industrier och kvinnan inom vården och så deras barn, två stycken oftast, som ifall de var pojkar spelade fotboll eller hockey och ifall de var flickor red eller möjligen spelade blockflöjt.

Varje kväll stod teveapparaterna på i bodegorna. Varje eftermiddag under sommarhalvåret klipptes gräs och tvättades bilar och varje lördagskväll grillades flintastekar.

Bortom fanns hyreshusområdena. Slitna bunkrar där de som inte hade råd med någon villa bodde och där det bara fanns en förälder, oftast en mamma, om ens det. Men där stod likadana teveapparater på. Och i både villorna och hyreshusen söp de vuxna sig fulla till fredagen. Precis som tonåringarna fast de oftast gjorde det någon annanstans, om de inte, som killen vars teve stod på med Percy Tårar, hade tillåtelse att dricka öl på sina rum vill säga.

I detta hermetiskt tillslutna helvete, evigt upprepande sig självt, fanns det normala, det fullkomligt innehållslösa, smärtfria och overkligt normala, och under det, det fula, störde, sjuka, möjligheten att bli våldtagen i någons garage eller dricka sig redlös på hembränt eller helt enkelt – och detta gällde om man var tjej – bara bli en hora i största allmänhet. För tjejer fanns det tre alternativ. Vara en snygg tjej, en osynlig tjej eller en hora.

Insikten om vad jag å ena sidan lät killarna i den nedsuttna soffan döma mig till och hur jag å andra sidan antagligen skulle se på dem idag om jag mötte dem på gatan är en påminnelse om hur liten världen kan bli och hur stor den egentligen är.

På något vis var Tommy Bolin en hälsning från stora världen. Inte bara för att han var en snäll kille, om än hopplös, utan kanske ännu mer för det mörker som fanns inom honom som jag kunde identifiera mig med. Efter det har Inde gjort många fler och bättre rollgestaltningar men Tommy Bolin förblir den första för mig även om Lennart i Torsk på Tallinn är den som berör mig djupast, särskilt i extramaterialet.

Tommy Bolin innebar ett hopp om att det jag innan jag blev tonåring alltid vetat trots allt var sant; att killar var som jag, åtminstone några av dem, att de bar samma smärta men att de också längtade efter att rädda både sig själva och någon annan.

Många år senare, när jag var en bit över tjugo, skulle jag träffa en kille som på ett liknande sätt känt ett slags hopp i Tommy Bolin, fast från andra sidan s.a.s. Tommy Bolin som ett alternativ, om än dysfunktionellt, till den stumma, kvinnoföraktande och folkölsrapande småstadsmannen hade inte bara varit viktig för mig utan också för honom, där han växte upp, i en annan och förvillande lik del av Sverige.

Ännu mer har naturligtvis hänt sedan dess. Jag gifte mig med killen som gillade Tommy Bolin och vi skilde oss men fortsatte båda att gilla Tommy Bolin ändå och det mesta annat Inde gjort sedan dess.

Utmärkande för Indes konstnärskap, både som skådespelare, komiker och författare, är hans dubbelhet. Hans förmåga att gestalta både mjuk och ofta humoristisk sårbarhet och djupaste mörker och vrede. Ingen kan som Inde ge liv åt det sårade barnet, det som vet att världen vilar på dess axlar och som därför till varje pris måste hålla sin litenhet hemlig.

För mig är den typen av gestaltningar livsavgörande. När jag skrattar åt Lennart i Torsk på Tallinn skrattar jag åt mig själv men det är ett medkännande skratt, där jag kan förlåta mig för den jag blev. Många gånger har Indes konst varit en av de saker som fått mig att känna mig levande igen och få kontakt med mina grundläggande erfarenheter. Den har också tillåtit mig att leva ut sådant som i verkliga livet kan leda till katastrof. Sårade män som både vill rädda kvinnor och hämnas på dem skall man nämligen akta sig för men å andra sidan kanske de borde akta sig för mig med.

Inde är en komiker och författare som utmärks av stark kontakt med det inre mörkret. Det är hans styrka och det som skiljer ut honom i det svenska kulturklimatet där allt gärna skall vara lagom trevligt, sunt och politiskt korrekt. Han har också ett djup i sina gestaltningar som säkert kan verka skrämmande på dem som bara vill att kultur skall vara på låtsas och fungera som underhållning.

Låt mig här säga något om vad jag själv tror om konstens natur. Jag tror att konsten är på riktigt. Däremot är den inte identisk med tillvaron utanför konsten. Konsten är konst. Den är en egen sfär men där är den verklig, det enda verkliga. En förutsättning för att den skall kunna vara det är att det finns en gräns mellan konst och liv. Så att konsten verkligen får vara konst fullt ut, utan att förstöras av något runtomkring eller själv förstöra. För våra liv kan vi inte leva i fantasin även om konsten är fantasin om våra liv.

När Inde det sista uppenbarligen gått över gränser som han inte borde ha gått över så är detta mänskligt sätt kanske inte svårt att förstå även om det är svårt att ursäkta och får tragiska konsekvenser, om inte annat för honom själv.

Jag har med den här texten inte för avsikt att spekulera i vad Inde gjort och inte gjort den sista tiden, min avsikt är egentligen att skriva om hans böcker Överlevare och KKM som jag läst den här vårvintern.

Överlevare, som är den tjockare av dem, är en skildring av Indes resa till USA för att träffa den livstidsdömde mördaren Rod Ferrel, som han blivit intresserad av efter att ha sett en dokumentär om honom.

Med åren tycks Inde mer och mer och ha gått utanför sig själv när han söker efter det mörker han vill skildra och Överlevare är just en berättelse om detta sökande. Till en början ganska trevande, trevlig skulle jag nästan säga. Inde är rolig. Med mördande träffsäkerhet påpekar han att stor konst inte skall handla om kärlek utan om ensamhet. Stor konst måste göra ont och det skall den helst inte göra längre, i Sverige, tillägger jag eller om han tillägger det – jag minns inte.

Stor konst är inte bekväm för någon. Och Inde är inte bekväm, ens när han är sådär småputtrigt charmerande lättläst som han kan vara när han beskriver platser och människor i bästa reseskildringsstil. Fast som läsare är det ändå omöjligt att inte låta sig förföras just av den anledningen; Inde är en både skarp och rolig iakttagare, med ofta nålsticksvassa synpunkter på samhället och tiden.

Första halvan av Överlevare ägnas åt Indes förberedelser inför mötet med Ferrel. Han går runt i stan, är på motellet, äter lite, berättar vad han läst och tänkt innan mötet. Sedan kommer det, han får äntligen komma in i fängelset och träffa Ferrel. Det är här boken börjar bekräfta min tes och att konsten och verkligenheten måste hålla sig på olika plan.

Det är som om Inde åkt till USA för att träffa sin egen skugga och denne skugga är Ferrel. I teorin låter det kanske intressant men i verkligheten, för detta är verklighet, blir det mest sentimentalt och kladdigt.

Efter mötet med Ferrel förvandlas boken till ett slags narcissistisk spegellek där Inde för samtal där Ferrel tycks säga precis sådant som Inde skulle kunnat önska att han sade om han skrivit dramat om Inde och Ferrel – och det gör han ju.

Möjligen säger Ferrel precis det han säger, alldeles på riktigt, men det spelar ingen roll. Det blir ändå något tillrättalagt och just trist verkligt med de lite lagom manligt korthuggna dialogerna där Ferrel visar sig som precis det som Inde antagligen ville att han skulle visa sig som; det nu vuxna men då svikna ensamma barnet, den desperate unge killen med en psykiskt instabil men vacker och innerst inne kärleksfull mor.

Som läsare är det svårt att inte uppleva att Inde idealiserar Ferrel för att uppnå sina egna syften.

Om Ferrel vet jag inte mycket och jag är inte intresserad av om han är en förhärdad brottsling eller ett ångerfullt offer. Båda delar antagligen, som säkert många andra i hans situation, men resultatet blir inte lyckat när Inde försöker göra en så personlig bok om honom, eftersom de frågor som väcks kanske måste behandlas antigen objektivt filosofiskt eller inom konsten och då fria från det privata, specifika och därmed också objektivt.

Att konsten kan behandla det som inte går att behandla direkt mellan människor är en erfarenhet som jag tror bara går att göra själv. När jag för några år sedan såg dokumentären om hur Lars Norén tillsammans med interner satte upp 7:3 och hörde dessa i många fall ärligt talat råa sällar utsäga Noréns nästan undersköna repliker fick jag inte alls en känsla av en ytterligare dimension, som jag förväntat mig, utan av en märklig falskhet, som när en ton plötsligt skorrar i ett musikstycke. Samma känsla får jag när jag läser Överlevare. Indes fantasi om Ferrel är för bra. Den han möter i Ferrel är sig själv och det borde han ha gjort i ett manus eller på en scen istället.

Överlevare är till sist en ganska navelskådande upplevelse. Även om den är värd att läsa bara för början där Inde som sagt är rolig och intelligent som för det mesta annars. Vad gäller KKM, som för kännedom står för Känslig. Kärleksfull. Mördare. faller den mig mer i smaken rakt igenom. Den är trots allt konst, skönlitteratur i det här fallet, och till det borde Inde hålla sig.

I KKM utforskar Inde också den tudelade mannen, han som i sin sårbarhet längtar efter en kvinna, han som vill rädda henne från världen, och å andra sidan, han som vill mörda och våldta henne i raseri över att vara avvisad och otillräcklig.

Genomgående i romanen, som är mycket kort, är ilskan mot det samhälle som föraktar de olyckliga, misslyckade, udda och ensamma. Till befrielse för läsaren släpper Inde loss hämnden men också till äckel, för Inde har en förmåga att gå ännu längre än vad läsaren riktigt vill och så länge han gör det i konstens form är det välgörande. Här kan läsaren möta sitt eget raseri och de fulla konsekvenserna av det, utan att något förändras eller förstörs i yttervärlden. Känslig. Kärleksfull. Mördare. kan slå till och döda hela den lyckade snygga normala svenska medelklassfamiljen, våldta deras barn och vandalisera deras platteve och läsaren kan känna, så där arg är jag med men stopp, stopp, inte riktigt! Nej, sluta nu, inte barnen! Och det är nyttigt.

Den ensamme desperate mannen, missgynnad av kvinnorna är på det viset ett livgivande identifikationsobjekt. Och när han mot slutet av historien för ett ögonblick har en chans till äkta närhet väljer han bort den men den fanns där, ja den fanns och läsaren vet detta. Så fungerar konst. Den säger oss sanningen genom fantasin.

Efter att jag läst KKM och Överlevare, en kortroman och vad man kanske skulle kunna kalla en reseskildring, vet jag att Inde är viktig och jag hoppas att han själv skall inse det och börja bete sig därefter igen.

Att han kort sagt skall inse det (fast det inser han säkert redan) som jag inser någon gång ibland, att man måste umgås med sin skugga när man skriver men man bör helst inte bjuda in honom i verkligheten. Och är man kvinna bör man helst inte ligga med honom heller för då kan man bli räddad och sedan mördad.

PS: Jag lastar inte männen för hur de idioter var som jag kände innan jag kunde rädda mig själv.

Inde, Jonas (2011). KKM. Sala/Södermalm: Vertigo

 

Inde, Jonas (2015). Överlevare. Stockholm: Lind & Co

Leave a Reply


nine − = 4