Blendad

Information

This article was written on 17 Jul 2016, and is filled under Blogg.

Buddenbrooks – Det mesta kommer på skam, till slut

Till raden av klassiker jag läste försent – eller kanske för tidigt, jag börjar tvivla – kunde jag som tjugotreåring lägga Thomas Manns Bergtagen. Det var urtrist vårvinter och jag hade lånat den på biblioteket eftersom jag inte kunde komma på något annat jag ville läsa och jag hur som helst någon gång borde ta mig igenom den.

På den tiden insåg jag inte vilket hopplöst utdött släkte jag tillhörde. Jag trodde fortfarande att det fanns något sådant som ”böcker man borde ha läst” och att det på något sätt skulle ge mig framgång i livet att vara bildad eller åtminstone beläst.

Skolans och föräldrarnas inte helt övertygade uppmaningar hade uppenbarligen tagits emot och lätt till stor och naiv övertygelse hos mig och fast jag nog var en ganska desillusionerad tjugotreåring i övrigt så satt det liksom i. När jag började läsa och upptäckte att jag inte hade en chans att följa med i de långa partierna av icke översatt dialog på franska skämdes jag alltså i vederbörlig ordning. Jag kunde inte franska och det borde man ju göra.

Skammen över bristande franskkunskaper var visserligen rätt mild men jag nämner den för att den har med något att göra i den här texten. Hur allting nöts ner och bär bort av tiden och hur det man trodde på visar sig vara betydelselöst.

Om fyrtio- och femtiotalisterna var de sista som i någon – i och för sig urvattnad men dock – mening försökte överföra en form av bildningsideal till den yngre generationen så var kanske jag ett av de sista exemplaren av nordeuropé som kände verkningar av dessa ideal i mitt inre.

Jag tyckte inte om Bergtagen. Den var långrandig, trist, alldeles för rik på dialoger som aldrig kom någon vart, tyckte jag. Manns diskussioner om katolicism kontra en sekulär samhällsåskådning eller protestantism, om esperanto, om tuberkulosens orsaker och bot, blev för detaljerade för mig.

Trots allt var jag född i en helt annan tid med helt andra problem. Jag var förbi den ålder då jag slukade sådant som Den stora gruvstrejken och Pappa Goriot därför att de skildrade en annorlunda verklighet och jag var ännu inte gammal nog för att själv ha upplevt hur min egen verklighet gradvis skulle börja falla isär, blekna och bli borta (fast den väl varit ganska instabil från början).

Det jag starkast minns av Bergtagen idag är scenen då Hans Castorp första gången hör musik från en grammofon. I den upplevde till och med mitt unga jag en fascination inför ögonblicksbilden av det förflutna. Budskapet gick så att säga fram, genom avlagringarna från föräldragenerationens Beatles-LP:ar, de jämnårigas CD-skivor från Absolute music och offentlighetens alla påslagna radio- och teveapparater. Det drabbade mig dock inte tillräckligt för att kväva mitt hånskratt när min bästa kompis i början av sommaren berättade för mig att hon lovat sitt kultiverade ex att läsa Buddenbrooks, till råga på allt på engelska över sommaren.

Han hade till och med skickat henne boken så att hon kände sig riktigt tvungen och när hon visade mig den och jag skrattat färdigt tog medlidandet över. Jag lovade i ett s.k. svagt ögonblick att också läsa den. Av ren solidaritet med en annan plikttrogen person som lovat något hon nu fick stå för och som dessutom fortfarande tvivlar på bildningens magi.

Alltså gick jag till biblioteket och lånade Buddenbrooks och började läsa. Inledningen var ju inte lovande. Tiotals sidor av detaljerat skildrad middag i den borgerliga familjens sköte. Lång dialog om urtrista världsliga ting som en gång engagerade lika mycket som våra dagars högintressanta samtal om mobilappar på modet och olika dieter. Men jag fick ju stå ut. (Annan av föräldragenerationens budskap, man håller vad man lovar, fast de knappast själva gjorde syn för sägen särskilt ofta).

 
Sedan middagen var över och romanen övergått till att beskriva en massa förvecklingar på marknaden och äktenskapsmarknaden drogs jag i alla fall in i handlingen. Det här är ju lite som att se en välgjord såpa, tänkte jag optimistiskt. Pengar och kärlek men inte så mycket sex i en salig soppa. Om man inte tycker att det är åtminstone lite underhållande är man inte människa.

Thomas Mann är ju också, det insåg jag redan när jag läste Bergtagen, en mästerlig människo- och miljöskildrare som kan sitt hantverk. Författare av hans sort, till borgerliga romaner av episk natur, anfäktades inte av modernisternas bekymmer med detta som brukar kallas ekonomi i prosan. De skildrar. Och de är inte egofixerade. De själva behöver inte vara med i texten men texten skall ta mig fan ta upp plats, när de nu lägger en sådan möda på den och då är ingen klänning för ointressant och inga dialoger behöver kortas för att bara säga just det där, som är poängen ni vet, det stora och djupsinniga som författaren vill ha sagt.

Buddenbrooks handlar om Buddenbrooks och Buddenbrooks är en borgerlig familj i andra häften av 1800-talets Tyskland. Det som sedan skulle bli Tyskland, kan tilläggas. För familjen Buddenbrook, som i romanens början är en familj på uppgång, är det staden som är viktig. De sysslar med handel och de flyttar in i en äldre rik familj som det nu gått dåligt förs hus. Där skall de leva och verka och fortplanta sig är tanken och det gör de så länge de kan.

Efter att ha läst om dem ett tag är det omöjligt att inte märka att romanen förutom att vara en bra såpa och en detaljerad och levande skildring av en annan tids mode, arkitektur, samhällsliv och religion även och framför allt är en historia om ideal. Ideal som redan när Mann skrev sin roman var på väg att vattnas ur, sådant som arbetsamhet, bildning, att hålla vad man lovar, eller som en av fäderna i släkten Buddenbrook skriver i ett brev till sin dotter, att man skall arbeta, spara och bedja, fritt ur mitt minne.

Eftersom jag inser att jag delvis delar dessa ideal blev jag en mer hängiven läsare när jag väl insett att det är om dem och deras öde i den nya tiden Buddenbrooks verkligen handlar.

Så, jag skall inte avslöja för mycket om handlingen även om detta inte är någon recension. Men den här gången tog jag Mann till mitt hjärta, till slut.

Kanske för att jag tyckte att han mer kom till sin rätt när han utan kompromisser med modernism och andra av 1900-talets sjukor skrev sin realistiska prosa i samma tradition som 1800-talets stora berättare. Kanske för att Buddenbrooks var mer underhållande än Bergtagen. Eller för att jag själv helt enkelt själv blivit äldre.

När Thomas Buddenbrook mot slutet av sitt liv drabbas av förtvivlan inför den död som inga borgerliga strävanden kan rädda honom ifrån och anar alltings sammanhang, att vi alla på sätt och vis bakom dem vi är kommer att få uppleva allt och förlora allt, blir det nästan för mycket för mig. Inte bara för att jag känner mig själv i honom utan också för att jag känner min värld i hans, hur bräcklig den är och hur flyktig.
På ytan finns allt det som är uttrycket nu. Samhällsinstitutionerna, religionen eller bristen på den, idealen och strävandena, arbetet, relationerna man förväntas upprätthålla. Men på djupet finns något annat och allra längst ner kan man bara ana konturer. Ändå är det ytan som syns. Det är därför vi kan hänge oss åt den säkert nödvändiga övertygelsen att den är det enda, i vardagen, när vi skall iväg till jobbet, när vi är där, när vi handlar på ica, när vi skall laga middag, duscha, ringa försäkringskassan eller skatteverket, måla naglarna, vattna blommorna, rengöra spisen men inte när vi verkligen förstår att vi skall dö.

Det är med sorg man måste konstatera att den borgerliga 1800-talsmännsikans högtstående kultur av plikt- och familjekänsla, traditioner och bildning, var lika hjälplös mot detta livets förgängelse som vår egen hedonistiska, skenbart individualistiska tid, där vare sig bildning eller något större allvar får utrymme i offentligheten men som väl också den en dag kommer att sörjas av någon.

Redan som thugotreåring var jag utan tvekan en dinosaurie men jag förstod inte då till vilken grad. Det man sagt till mig en gång, som jag trott på, visade sig i många fall inte stämma. Det jag kämpat för har knappas betytt något för särskilt många andra än mig själv och mina ideal förkroppsligar jag väl mycket ofullkomligt. De jag älskar har jag i vissa fall förlorat. Jag kommer att dö. Jag hoppas att det inte är slutet på kärleken.

På dessa sätt är jag inte olik andra människor, allra minst medlemmarna av familjen Buddenbrook och det inser jag.

En gång läser jag måhända om Bergtagen och förstår den bättre. Eller så gör jag inte det därför att Thomas Mann också var en annan när han skrev den, som man blir under tiden man lever.

Balzac, Honoré de (1936). Pappa Goriot: roman. Stockholm: Bonnier

 

Mann, Thomas (2005). Buddenbrooks: en familjs förfall. Stockholm: Bonnier

 

Mann, Thomas (2001). Bergtagen. Del 1 & 2. [Ny utg.] Stockholm: Bonnier

 

Zola, Émile (1994). Germinal: den stora gruvstrejken : [roman]. [Ny utg.] Stockholm: Bonnier Alba

Leave a Reply


− three = 4