Blendad

Information

This article was written on 09 Aug 2016, and is filled under Blogg.

Kärleken är mycket mer romantisk – The Man Without a Shadow av Joyce Carl Oates

När man har svårt att minnas den man älskar behöver man en kärleksroman. I sommar har jag legat på klipporna, torkat och läst The Man Without a Shadow av Joyce Carol Oates, överraskad av min egen sömngångaraktigt precisa instinkt på biblioteket och Oates förmåga att fortfarande plötsligt leverera.

Margot Sharpe är en ung doktorand första gången hon träffar “the amnesiac subject”, eller Elihu Hoopes som han egentligen heter. En snygg, välklädd man i yngre medelåldern som Sharpe knappast skulle ha kunnat hoppas på något större intresse från, om det inte varit så att hon möter honom i rollen som “doktor” och han henne i rollen som “patient”.

Sharpes uppgift är att testa Hoopes minne. Han har nämligen genom en svår febersjukdom förvärvad under en vandring vid Lake George förlorat förmågan att skapa nya minnen.

Allt som Hoopes upplevt innan sjukdomen minns han men efteråt sträcker sig hans minnesförmåga mindre än tre minuter tillbaka i tiden. När han ser den unga doktoranden beter han sig som hans uppfostran bjuder honom. Han är artig, förekommande och civiliserat flirtig och här avgörs hans öde och Sharpes. Han kommer att bli det livslånga projektet, som Sharpe skall bygga sin karriär på, älska och föra bakom ljuset.

Varje dag kommer Sharpe att testa Hoopes minne i laboratoriet. Varje minut kommer Hoopes att se Sharpe och glömma henne. Och medan hon åldras och blir en gammal excentrisk professor kommer han föralltid att förbli trettiosju år.

Med Hoopes kommer Sharpe att kunna göra vad hon vill. Hon kommer att vilja skydda honom och hon kommer att vilja äga honom men oavsett kommer han inte att ha en aning om vem hon är, mer än i ögonblicket. Han är det perfekta objektet för en ensam, oattraktiv och alldeles för ambitiös kvinna. För kvinnor drömmer inte om män som objekt så länge männen kan iaktta dem och fundera över dem och minnas dem och det kan inte Hoopes.

The Man Without a Shadow hade kunnat bli en rätt trist historia, bygd på Oates vanliga minutiösa research och just därför rätt själlös. Ärligt talat läser jag gärna Oates senare böcker – som underhållning. Men som litteratur läser jag dem allt mindre. Så blev jag desto mer överraskad den här gången, när The Man Without a Shadow växer och blir till en djupt beklämmande och i ordet rätta bemärkelse rörande berättelse om kärlek. Kärlekens villkor som är ensamhet och längtan och att bli drömd och att drömma och sedan bli glömd och glömma.

Elihu Hoopes gäckar läsaren men inte på något sökt sätt. Oates lyckas genom hans på en gång hjälplösa och lätt obehagliga gestalt närma sig mycket svåra och grundläggande frågor: vem är människan när hon förlorar sin förmåga att orientera sig? finns det en möjlighet att älska och ha skuld utan att minnas? och finns det något sådant som en kärlek utanför tiden?

Hoopes lever som någon som dör var tredje minut och återuppstår lika ofta. Det hindrar honom från att förändras och ironiskt nog därmed också bli sig själv. Han är en person fast i ögonblicket utan att ha ett nu och omgivningens intresse för honom blir ofrånkomligen till grymhet. Alla behandlar honom visserligen utmärkt förekommande och berömmer honom för hans resultat på testerna, hans gamla faster som han bor hos köper honom dyra kläder, ger honom den standard en överklasskille i nordöstra USA kan förvänta sig och ser till att han varje dag kommer in till sjukhuset punktligt, men han är en försökskanin och egentligen syftar hans omgivnings vänlighet bara till en enda sak, att göra honom nöjd, foglig, samarbetsvillig, för så intressant är “the amnesiac subject”. För professor Sharpe och för resten av de människor som bygger sina karriärer på det ovanliga fallet av minnesförlust, utan att det minsta lilla komma närmare en förståelse av människan bakom.

Sakta och med bedövande surrealism bygger Oates samtidigt upp Hoopes inre värld. Hans minnen från den välbärgade barndomen, familjens sommarhus vid Lake George, minnena från ungdomstidens revolterande mot familjen och politiska radikalism; allt blir till Hoopes drömmar och samtidigt den enda verkligheten han känner. Ur drömmarna stiger bilderna som vrakgods ur ett oöverskådligt och grönaktig hav och blandas med de förvirrade intrycken från de senaste minuterna.

Hoopes inre blir till en annan kontinent, som Oates, som annars lätt hemfaller åt en meningslös teknisk suggestionskraft, här lyckas väl med att gestalta och medan jag läser tänker jag att det alltid varit så med henne, det är drömmarna om livet hon skildrar, de uppförstorade, förvridna och suddiga minnena, inte det skarpa och banala nuet som de flesta av oss trots allt lever i och det är därför hon är så mycket läst.

I The Man Without a Shadow gör Oates Hoopes till en projektionsskärm för både Sharpes och läsarens fantasier om den perfekte mannen, han som ensamma fula kvinnor annars knappast får lov att drömma om, än mindre ligga med men som nu plötsligt blivit hjälplös, skenbart möjlig att kontrollera och erövra. Den perfekte mannen är bildad, snygg, prydlig, väluppfostrad – och minns ingenting. Och detta är det bästa med honom men naturligtvis också haken. Sharpe vet lika väl som läsaren att Hoopes kärlek kan hon aldrig få, även om Sharpe i romanen kan tillåtas få honom.

Hoopes kärlek är instängd i hans inre och hur mycket han än längtar kan han inte minnas sin längtan efter någon bestämd person eller ens en bestämd företeelse. Bara den obestämbara förnimmelsen av ensamhet och av att vara lurad stannar kvar.

The Man Without a Shadow är den mest mångbottnade av de av Oates senare romaner jag läst. Den är också den mest svårbeskrivna och svårrecenserade. Främst för att den inte erbjuder några svar. Både Hoopes och Sharpe förblir isolerade, främmande och på samma gång – obehagligt välbekanta, som delar av en själv. Oates håller texten igenom läsaren på halster genom att locka med att någonting skall lindra den hjärtskärande situationen Hoopes befinner sig i, att någonting skall befria honom ur ögonblickets terror och låta honom, om så bara för just ett ögonblick, få stilla sin längtan efter kärlek och komma ur sin isolering. Sex- och kärleksskildringarna är bedövande vackra och bedövande sorgliga. På ett plan platta och på ett annat skrämmande bråddjupa i sin desperation.

När jag läser tänker jag att det inte bara är Hoopes öde att vara inspärrad i sin lilla bur av tid, förhindrad både att se bakåt och att se framåt och se sig själv.

Den äldre Oates vet alldeles säkert – och det är vad The Man Withuot a Shadow kommer att handla om för mig – att kärleken är mest av allt detta, att famlande sträcka sig ut mot någon, tappa taget och falla. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Men de orden kan lika lite som något annat stoppa tiden och hålla dig kvar.

Och den dagen kommer då den andre för alltid kommer att förbli en gåta för en. Förstod du mig? Vem var du, egentligen? Hur såg din inre värld ut som aldrig kunde bli min, annat än genom mina sinnen? Också minnet är mycket osäkert.

Till slut kommer den man älskar att vara den man mest av allt vet att man aldrig kände. Men man kommer säkert aldrig att ha känt någon mer.

Efter att ha läst The Man Without a Shadow tänker jag att den äldre Oates vågar låta sina berättelser vara mer gåtfulla än den yngre gjorde. Jag avskyr när folk spekulerar i författares privatliv – jag tycker inte att de har med saken, med böckerna, att göra – men jag tror inte att en ung människa kunnat skriva The Man Withuot a Shadow. Att vara så vag och samtidigt skapa en stark närvaro i en text kräver att man vet vad man skriver om, inte med sitt intellekt utan i sitt hjärta. Först då kan man våga lämna frågorna öppna, i det här fallet de om gränsen för vår längtans räckvidd.

Förhållandet mellan Sharpe och Hoopes är mätt med alla normala måttstockar ett sjukt förhållande, med sin ojämlika maktfördelning och sin närmast totala brist på förutsättningar och ömsesidighet. Ändå är det inte alls olikt ett mycket långvarigt och djupt kärleksförhållande, vilket som helst. Precis som Hoopes inte alls är olik andra människor, utan tvärt om nästan mer mänsklig än de flesta. Allas vår kärlek begränsas av tiden och själva är vi också begränsade av vilka vi kan vara, genom våra sinnen, vårt intellekt, vår position. Det är den obehagliga insikten som håller läsaren kvar till sista sidan av Oates roman.

När jag läst klart den slås jag av att kärleken i grunden faktiskt är mycket mer romantisk än vad man vanligtvis tror. Och det blir tydligt om man ligger på klipparna, läser en kärleksroman och inte längre minns grälen om pengarna och bilen och politiken och de eländiga barndomarna, bara gåtan som var den andre. Jag kan aldrig fråga dig mer.

 

Oates, Joyce Carol (2016). The man without a shadow. New York

Leave a Reply


+ four = 9