Våld Första styckena

Första gången jag såg min man stod han framme i koret med ryggen vänd mot mig och de dammiga bänkraderna där det var meningen att församlingen skulle sitta. Han var klädd i en underlig svart kostym och på huvudet hade han en lika underlig svart hatt med breda brätten. I motljudet från korfönstren tycktes han mig onaturligt lång och utsträckt, som en skugga, och då han äntligen vände sig om, efter att jag råkat tappa en psalmbok i golvet, strålade hans ansikte mot mig, inte som ett ljus och inte som ett mörker, utan bara som ett solbränt, vindtorrt kranium. – ”Är det du som är vaktmästare här?” frågade han mig. Jag nickade. Jag hade böjt mig ner för att ta upp psalmboken från golvet och jag kände mig mycket sårbar. – ”Sommarvaktmästare,” sade jag. Han log inte. – ”Då kan du se till att min hustrus grav blir omskött då. Jag har betalat för det men då jag var där idag såg den ut som skit.” Hans röst gick rakt in i mig med sitt tonfall av återhållen vrede och kom mitt huvud att på nytt nicka, liksom hjälplöst. Psalmboken låg i mina händer och jag letade efter en ledig plats för den på hyllan vid bakersta bänkraden men slant till med fingrarna och tappade den ännu en gång i golvet. Mina händer hade blivit fumliga. – ”Vad hette din fru?” frågade jag tillmötesgående medans jag hastigt tittade upp över raden av psalmböcker och log mitt mekaniska till-din-tjänst-leende. Men allt jag kunde tänka på var hans ansikte där framme i koret, hur det tycktes bestå av samma substans som hettan och solen och den förbrända jorden, denna högsommardag som redan vid tiotiden blivit svår att uthärda.
Så gick det till första gången jag såg honom. Precis så. Han, framme i koret på den lilla landsortskyrkan där jag den sommaren, den första efter att jag gått ut gymnasiet, fått jobb, och jag, längst bak, i skuggan, fumlande med psalmböckerna. Jag tänker ofta tillbaka på detta tillfälle. Hur jag – eller rättare sagt den unga kvinna jag den gången var – pladdrande och tjänstvillig följde med mannen ut ur kyrkan och lät honom visa mig graven som behövde skötas om, längst bort på den vidsträckta kyrkogården; en liten grav med en enkel grå sten och namnet Jane Jonsson inristat under bilden av en duva. Hur jag gång på gång med patetisk iver bad om ursäkt medans jag böjde mig ner över graven och nöp bort vissna blommor från de slokande pelargoniorna som växte i den lilla rabatten framför stenen. Hur jag inte tystnade förrän mannen med en ljudlös nick lät mig förstå att han nu ämnade gå sin väg.
Sedan den liksom inifrån glödande minnesbilden av hur jag stod där i solskenet och såg efter honom, mannen som jag skulle gifta sig med, då han avlägsnade sig i riktning mot parkeringen. Min blick som hakat i hans rygg och fastnat där så att det bildades en tunnel mellan mig och honom, genom den kvava luften under de jättelika almarna som växer mellan gravarna. Svetten som sipprade fram i mina armhålor utan att ge mig någon svalka. Den klibbande fukten mellan mina lår. Skräcken som nådde mitt hjärta där det slog tungt i mitt av hettan sammanpressade bröst och fyllde mig med ett djupt och oemotståndligt rus. Det var en sådan dag då allt är skulpterat i sand eller utklippt i blixtrande stanniol. Jag hade aldrig anat att underkastelse kunde vara en sådan njutning.

Senare samma dag gick jag utmed landsvägen i solskenet. Över axeln hängde min bag där jag förvarade min plånbok, en pocketroman och andra nödvändiga ting. På huvudet hade jag en stråhatt som jag köpt strax innan jag lämnade stan, medans jag ännu föreställde mig en vistelse på landet som något idylliskt och nästan romantiskt. Hattens ljusblå band fladdrade efter mig i den svaga, heta vinden och på båda sidor om vägen bredde sädesfälten ut sig böljande och redan skiftande mot gult. Långt borta skymtade skogen som en taggig rand och här och där låg små röda hus omgivna av träddungar. Jag hade gått denna väg tillräckligt många gånger för att börja hata den och i värmen var det nästan outhärdligt. Svetten rann innanför min skjorta och trots att jag flera gånger under dagen smörjt in mig med solskyddskräm brände mitt ansikte och mina vader som eld. Jag gick mestadels med blicken i marken men då och då lyfte jag huvudet och såg ut över den öde vägen och jag längtade efter det ögonblick då jag skulle svänga in på den grusväg som ledde upp genom skogen till det hus där min gammelmoster Klara bodde – det som denna sommar också var mitt hem.
Det var då jag plötsligt blev varse hur en bil närmade sig bakom mig. Motorljudet tycktes dämpat av hettan, som en stor spinnande katt lät det. Då det kom närmare ljöd också en tuta och bilen saktade in och dörren på förarsidan öppnades. Det var en jeep. Mannen som tittade ut på mig var samme man som jag tidigare på dagen mött på inne i kyrkan men han var inte klädd i kostymen längre utan i blåställsbyxor och en vit skjorta med uppkavla ärmar. Han ropade åt mig att hoppa in och kanske hade jag låtit bli om det inte hade varit så varmt, om jag inte hatat denna långa raka väg så mycket, men som det nu var gick jag genast runt till jeepens passagerarsäte och klättrade in med min bag. – ”Vart ska du?” var det första han frågade mig. Jag behövde bara nämna min gammelmosters förnamn så nickade han och började köra. Jag minns att jag länge betraktade hans orörliga profil och hans händer mot ratten. Det syntes att han var van vid att arbeta fysiskt. Över hans handryggar löpte hundratals små vita ärr och färska rispor. Han var äldre än jag, kanske uppåt trettiofem fyrtio, jag kunde inte riktigt avgöra exakt. Han hade tagit av sig hatten och håret hade denna obestämbara nyans som i vissa ljus såg blond ut och i andra mörk. Medans han körde teg han och jag minns tydligt hur egendomligt det föreföll mig den gången, det att tillsammans med främlingar tiga. Sex veckor i denna by som knappt ens var en by utan mest en ansamling utspridda gårdar hade inte kunnat bota mig från min förlägenhet. Ändå sade jag själv ingenting. Jag bara satt där i min löjliga hatt och väntade. Han svängde in på grusvägen som ledde upp till min gammelmosters hus. Jeepen skumpade och krängde. Jag minns doften av vägdamm och unken skog. Våra hudytor skuggades av lövverken. På grusplanen framför min mosters hus – skogen öppnade sig där, som en famn – stannade han bilen och böjde sig fram över mig för att öppna dörren åt mig. – ”Du är inte härifrån,” sade han. Jag kände spänningen i hans nacke och rygg som en lätt vibration i den heta luften. Jag svarade inte. – ”Jag hämtar dig här vid åtta igen.” Så for dörren upp och jag steg ur och sekunden efter såg jag jeepen försvinna i ett moln av damm mellan träden. I köksfönstret rörde sig gardinen omärkligt då den slöt sig om min mosters vaksamma kärringögon.