Humor i tiden

Jag vet inte när jag första gången tänkte på att humorn hade förändrats.

Det kan ha varit någon gång runt nollnolltalets mitt. Jag vet att jag såg serien Mäklarna med Cecilia Frode och Kjell Bergqvist och kände ett diffust obehag. Inte så att jag inte skrattade – det gjorde jag. Serien har både ett intelligent manus och skådespelare som förmår ge det kött. Men jag var inte säker på att det var ett skratt som var särskilt befriande ens medan det varade. Jag insåg att det var för att jag skrattade åt någonting hos mig själv som jag istället borde ha skrattat med och jag insåg också att detta något till största delen representerades av Cecial Frodes karaktär Wilma.

Wilma är en kvinna runt trettio. Hon har då serien börjar just tagit över sin avdöde fars mäklarfirma. Frode gör ett halsbrytande och många gånger mycket träffande porträtt av den förment bortskämda, opraktiska och självcentrerade Wilma som drömmer om kärleken och därför blir ett lätt offer för Jonas Indes manipulative karaktär Hasse. Människor av Wilmas typ förekommer överallt. Man skulle kunna säga att det bor en Wilma i de flesta av oss. Wilma skall ha visning av en lägenhet men pratar hela tiden om sig själv. Hon faller, som sagt, för Hasse som är hantverkare och kommer hem till hennes lägenhet för en reparation, och då han dyker upp på middag har hon klätt upp sig alldeles för mycket, hon ser ut som om hon skulle gå på fest. Hon saknar sin far och misslyckas med att gå i hans fotspår. Ekonomi förstår hon sig inte på, varken i arbetet eller privat. Mitt i alltsammans känner hon sig övergiven och ensam. Hon vet helt enkelt inte hur hon skall hantera det här och Hasse hanterar henne fullkomligt hänsynslöst. Till slut går hon i sin desperation till en terapeut som ger henne rådet att söka i barndomen efter traumatiska händelser men det enda hon kan se är sin far som kommer med saft och bullar.

Parodin är träffande. Cecilia Frode är som skådespelerska mycket driven i att förena just humor och allvar. Gestaltningen av Wilma är heller inte gjord utan medlidande. Hade den varit det hade den inte blivit så grym. Då Wilma efter middagen med Hasse, då hon ännu tror att han vill vara tillsammans med henne, skriver till sin pappa att hon äntligen träffat någon som kan älska henne finns det en hjärtskärande inlevelse där. Ändå är det meningen att man skall skratta. Inte åt den värld som är för stor och för professionell för Wilma som på många sätt är barnslig i meningen naiv, självuppfylld och direkt, utan åt Wilma själv, som är så hopplöst efter, så bortklemad, och som nu minsann får lära sig hur det egentligen funkar i verkligheten.

Som kontrast till Mäklarnas Wilma kan man sätta Lennart i filmen Torsk på Tallinn från 1999. Lennart bor med sin mor i Norrland. Hans far har tagit livet av sig och han är alltså ensam med modern sedan många år tillbaka. Lennart har ett måtto: det är vad man gör som räknas. Han vet att känslorna inte kan få ta stort utrymme. Det finns sådant som måste klaras av. I extramaterialet till serien berättar Lennart om faderns självmord som han säger sig inte ha några som helst problem att prata om. Praktiskt redogör han för händelseförloppet. Så måste man ta det. För i bakgrunden finns modern och det är hon som måste tröstas. Lennart kommer att ägna hela livet åt att vara det barn som tröstar sin mor. Då gäller det att ta ansvar. För de andra männen i serien som också skall åka till Tallinn t.ex. För Lennart är det viktigt att alla beter sig korrekt. Allt skall gå rätt till. Det gäller att vara vuxen. Inte som man är vuxen då man först varit barn utan som man är vuxen då man varit vuxen nästan från början; krampaktigt, behärskat och med stor smärta.

För både Wilma och Lennart är det avsaknaden av en förälder som står i fokus. Men också symbiosen med föräldern. Ur den synpunkten är de båda barn. Fysiskt är de naturligtvis vuxna. Men i sin orientering i världen förblir de ofärdiga. Wilma tappar fokus så fort hon befinner sig utanför sitt hem. För att inte helt falla klamrar hon sig fast vid sig själv. Har man någorlunda god människokännedom köper man heller inte skämtat om terapeutens råd och den lyckliga barndomen. Visst har det en rolig udd riktad mot en många gånger slentrianmässig och urvattnad verklighetstolkning men det är heller inte det minsta sannolikt att Wilma om hon verkligen haft det så lätt tillsammans med sin far skulle ha varit så ångestfylld i sitt liv utan honom. Precis som det är för Lennart är hennes kraft centrerad runt någon annan än henne själv, vilket paradoxalt gör henne mycket självcentrerad, och då denne andre försvinner förlorar hon balansen. Hon blir någon som vi skrattar åt.

Trots dessa likheter mellan Wilma och Lennart är min subjektiva reaktion på dem helt olika. Jag skrattar åt båda men i Lennarts fall är det ett skratt som befriar mig och gör mig helare medan det i fallet med Wilma är ett skratt som trasar sönder. Varför är det så?

Det kan ha med perspektiv att göra. I Mäklarna är det Wilmas tillkortakommanden som står i centrum. Hur misslyckad hon är. Men också hur löjligt hennes misslyckande är eftersom det inte ens har något skäl. Hela tiden nagelfars det utifrån av publiken som vet bättre. I Torsk på Tallinn, däremot, får Lennart själv presentera sin värld, kringkörande i sin lastbil som han använder då han tömmer latriner. En pojke har kallat honom skitgubbe. Det är din skit, har Lennart svarat honom, berättar han. Han får alltså ge svar på tal. Och Lennart får ha sin egen orsak till att vara den han är. Hans sätt att se på livet bottnar i en verklighet som åskådaren inbjuds att ta del i. I denna verklighet kommer inte Lennart till korta. Där är han en kämpe. Oavsett hur han kan te sig i den andra verkligheten, den där ute, så är han hemma hos sin mor den son som bär och som beskyddar och vad den käre barnpsykologen än skulle säga om detta så är det högst reellt och mycket hjältemodigt av honom.

Torsk på Tallinn tillhör det sena nittiotalets humorflora. Dokussåporna hade då filmen kom ganska nyligen gjort sitt inträde i svensk teve och den så kallade ironiska generationen hade några år innan satt citationstecken överallt. Killinggänget som gjorde Torsk på Tallinn är förmodligen den humoristiska företeelse som påverkat min egen generation (som då var i tonåren) mest. Deras humor står med ena foten i ett nytt så kallat individualistiskt samhälle och den andra i det gamla folkhemmet.

Det är som om denna unga generation ser sig själva som de första sanna individerna; den första kullen unga som varken har sina rötter i det föråldrade bondesamhället eller är helt och hållet prisgiven åt ett konformt enhetssamhälle med två tevekanaler och hundskatt. Därför kan de tillåta sig att vara ironiska. De har genomskådat vad som omger dem men är inte beredda att lämna det. En blinkning visar att man inte tänker ta ett dugg av det här på allvar, samtidigt som man nyttjar det. För det här är en generation som antagligen haft det bättre än någon annan, både före och efter.

Då Henrik Schyffert för ett par år sedan reste runt med sin ståupp show The 90’s – Ett försvarstal var det symptomatiskt nog om humorn och allvaret han talade. Allvaret fick representeras av en incident från hans skoltid, då han blev mobbad – ett val som nog kan säga någonting om både Schyffert och hans generationskamrater. I sin show påtalar Schyffert att han idag skäms lite då han tänker på att det pågick ett krig nere i forna Jugoslavien medan han och andra unga människor sprang runt uppe i Stockholm och var ironiska. Det är också det symptomatiskt. Krig var ingenting de egentligen visste särskilt mycket om. Mobbning fanns däremot som en direkt erfarenhet hos många. Humorn de gjorde var till så stor del ironisk och kanske kan man tolka det som att ironin är den humor de som inte har någonting att vända sin humors udd mot använder sig av, för att umgås och ha roligt. Att vara ironisk i denna bemärkelse är att rikta udden mot den egna verkligheten efter att först ha filat ner den. Avsikten är inte att förändra eller ens kritisera det omgivande samhället. Bara att visa att man inte tar det på allvar. Faktum är att samhället rentav är lite töntigt i alla sina beskäftiga omsorger om en men så länge den ställer upp som lekstuga och objekt för ironin är det ändå okej. Som Schyffert mycket riktigt påpekade i just The 90’s – Ett försvarstal så var egentligen allt man ville att få driva lite med föräldrars gravallvarliga svenssonliv.

Hur som helst var serier som Percy tårar och Niele city snälla i sin utblick på verkligheten. Deras skurk Percy är ironiskt (!) nog en representant för den cyniska affärsvärlden och inte alls för något tråkigt folkhem. Och till och med han gestaltas med värme.

Dessutom gjorde Killinggänget filmer av vilka mina personliga favoriter är Fyra nyanser av brunt och En liten film om döden. Den senare handlar om en filmares kamp med sin egen och sin fars narcissism. Dåliga dåliga Carl Gunnar, säger fadern. Carl-Gunnar vet vad han måste göra för att vinna berömmelse. Något ingen annan har gjort förut. Filma sin fars döende. Men naturligtvis vet han också. Det är den sista förödmjukelsen. Efter den kommer han verkligen att vara dåliga, dåliga Carl -Gunnar på riktigt men kanske också berömd och lite mer framgångsrik och då kommer ju å andra sidan ingen att kunna se det utanpå honom –

Vilket dilemma!

Fyra nyanser av brunt är vid sidan av En liten film om döden den allvarligaste av Killinggängets produktioner. Här får både döden och kampen med egot plats – två teman som då Killinggänget lämnade det rent ironiska faktiskt tilläts anta sina fulla proportioner. Kanske bidrog Jonas Inde till detta. Han är och förblir Sveriges roligaste man (därför att han kan få åskådaren att gråta.) I Fyra nyanser av brunt är hans närvaro i rollen som den hemvändande sonen omvänt elektrisk. Det är som om allt mörker har samlats i honom och han bär den döde faderns skugga. Till och med den självutropade ironiska generationen kunde alltså göra humor med stor tyngd och ett pulserande hjärta – för är det inte det humor innerst handlar om? Tyngd och hjärta eller åtminstone puls.

Längre tillbaka, i min barndom, var humorn personifierad i Hasse Alfredson. Särskilt Hasse och Tage som älskades av den vuxna generationen. Det här var en humor som alltid hade udden riktad uppåt. Hasse Alfredsons förmåga att verkligen blottlägga det onda och sedan skratta åt det är nästan unik. Ser man Hasse och Tage idag kan mycket av det verka daterat och lite brungrått, som mycket annat från folkhemmets storhetstid. Tempot är inte vad man idag skulle kalla högt. Det är ett evigt lekande med ord och parodierar man så är det den lilla människan, hon eller han som skulle kunna vara en Wilma i billigare kläder, som man skrattar tillsammans med, åt de uppblåsta och skitviktiga. Den äldre publiken mindes klassamhället mycket väl. Sådant som fattigdom och tydligt markerade sociala skillnader var ingenting man glömde bort hur det kändes i första taget. Egentligen är jag för ung för att med hjälp av mina egna minnen kunna analysera den tidsanda då som rådde. Vad jag tror är att många av de som var vuxna och lite äldre runt åttiotalets första hälft verkligen trodde på ett samhälle för alla. Man visste tillräckligt väl hur det kunde bli annars och skrattade man så var det i allmänhet åt dem som förtrycker och skor sig på andra, inte åt de misslyckade och förtryckta.

Arvet från Hasse och Tages dagar påverkade säkert nittiotalets humor. Hur taskig man än var så var man ofta taskig mot dem som varit taskiga först. Skrattet hade kanske inte så spetsiga uddar utåt men inåt kunde det fortfarande skära upp och desinficera, som i fallet med Lennart.

Vad skulle då bli det sena nollnolltalets humor? Tiden är ännu nära inpå. Den som minns är alltid hänvisad åt nuets rörighet och det förgångnas delvisa glömska. Trots det finns det spår att följa. Mitt spår kan få vara Filip och Fredrik, ett par män i yngre medelåldern som under de senaste åren gjort en flertal produktioner för svensk teve. Att kalla dessa produktioner för humorserier är egentligen helt fel. Riktigare är att säga att det är en slags teveunderhållning med dokumentära inslag. Vad som förenar med humorproduktioner är främst att avsikten ändå är att få tittarna att skratta.

Kännetecknande för Filip och Fredrik är att de sällan själva står för det roliga. Det skall nämligen andra göra. Företrädesvis folk de söker upp för att intervjua eller gästa på olika sätt. Att Filip och Fredrik skulle vara elaka är kanske att påstå för mycket. De är snarare ganska naiva samtidigt som att de är bra på att ta sig fram; en vinnande kombination av egenskaper i dagens värld som premierar smidighet framför erfarenhet. Deras naivitet yttrar sig bland annat i att de tycks blinda för all form av mänsklig smärta. Människorna de söker upp är ofta vad man kan betrakta som original. Ibland är de kändisar men inte alltid. Filip och Fredrik ställer dem närgångna frågor och tränger sig in i deras liv som de verkar betrakta som bisarra men just därför riktigt underhållande. De träffar bl.a. Pamela Anderson och lurar i en henne en massa saker om Sverige som inte stämmer och visar henne kort på henne själv där skönhetsfel syns. Till min skadeglädje smiter hon dock från intervjun och visar därmed att de här dumma svenskarna inte skall tro att hon, bara för att hon är kvinna och har tjänat en förmögenhet på sina bröst, är korkad och saknar värdighet.

Andra intervjuobjekt har svårare att värna sig själva. Det värsta exemplet är pusseblaskmodellen Fabio. Filip och Fredrik hälsar på honom i hans enorma villa och de gör vad de är bäst på, nämligen umgås på sitt avslappnade, till intet förpliktigande vis. Naturligtvis ställer de sina närgångna frågor och anstränger sig för att framhäva Fabios excentriska egenheter; det är ju han som skall stå för skratten, inte de. Och skratten är definitivt på Fabios bekostnad. Vad som gör ont är naturligtvis att Fabio verkar vara en ganska ensam man och han upplever nog sina gäster från Sverige som ett trevligt sällskap. Han tycks inte förstå att vad de i realiteten sysslar med är att de gör bra teve och bygger sina karriärer på hans bekostnad. Allt det som faktiskt är mycket mänskligt hos Fabio utnyttjar de för att nå sitt mål. De tycker han är superfestlig. En udda, lite pompös typ som har massor av pengar de kan snylta på och som inte precis har talets gåva. Mer förståelse tycks de då känna för den gamle porrskådisen Ron Jeremy som de gästar i ett annat program. Han presenterar dem nämligen för unken amerikansk white trashkultur som de älskar och har en genuint oborstad och okänslig stil som på något oklart sätt påminner om – Filip och Fredriks egen. Fast i jämförelse med Filip och Fredrik är förstås Ron Jeremy inte så lyckad. Hans framträdanden som ståuppkomiker kan de ju till exempel driva med. Han är faktiskt inte alls bra. Riktigt usel till och med.

I Filip och Fredriks program är det meningen att publiken skall skratta åt enskilda individers märkligheter; det hos dem som är trasigt och snedvuxet eller bara inte så slipat. Detta är humor för ett land som låtit sig dras med i individualismens tromb. Denna individualism som har ett janusansikte som i detta fall i sin ena halva visar bilden av ett original – en individ – som vi bör skratta åt och i den andra vårt eget ansikte – med alla individuella drag utplånade för att vi skall passa in i massan av vinnare.

Individualismen tycks innebära individens död. Åtminstone ur vissa synpunkter. Om var och en måste sälja sig själv gäller det att sticka ut men aldrig på ett sätt som kan uppfattas som negativt. Alltså är det i realiteten oftast bäst att egentligen inte sticka ut alls, bara göra som alla andra fast lite bättre.

Filip och Fredriks intervjuoffer tillhör en utrotningshotad art. Det är därför Filip och Fredrik – representanterna för den lyckade nutidsmänniskan – tycker de är så festliga. Ty i historien ligger ständigt en dragning till nuets motsats och lurar. Nuets motsats är onekligen undantagsmänniskorna och de kan säljas som bra teve därför att man kan skratta åt dem. Själva har Filip och Fredrik, precis som majoriteten av deras tittare, förmodligen vuxit upp under mycket sunda svenska medelklassförhållanden. Inga skavanker har behövt vidlåda deras karaktärer. De tänker alltid först och främst på sig själva och de behöver inte ens framstå som egoister – de gör ju det på ett så trevligt sätt!

Det är här jag tycker mig märka att humorn har förändrats. Och naturligtvis har den det. Ingen mänsklig företeelse yttrar sig på samma sätt över tiden. Det kan alltså inte vara förändringen i sig själv som förtjänar ett påpekande utan vad som blir resultatet av den under olika ideal och omständigheter. Förändringen jag tycker mig se i humorn idag är en förändring i utsiktspunkt. Det är i sig ingenting unikt; även om själva humorn förblir hos människan så kommer hon att rikta den åt olika håll och använda den på olika sätt, den som skrattar kommer att bytas ut mot den som skrattas åt och vise versa. Vad jag anser vara en legitim humor kan inte vara någonting annat än en subjektiv åsikt. Ändå tror jag att det åtminstone ur en synvinkel finns bra och dålig humor. Jag tänker på humor som befriar ur underläge och humor som befäster underläge.

En humor som den hos Hasse och Tage eller fortfarande hos Killinggänget kunde bitvis rikta skrattets uddar mot det onda som kväver, både i samhället och inom individen. Den humorn man kan se hos t.ex. Filip och Fredrik är annorlunda. Det är en humor som riktar uddarna inåt, mot den sårade och sårbara delen av människan. Den underhåller kanske men förändrar nog inte så mycket, i alla fall inte till det bättre. Istället ger den uttryck åt en tidsanda som under individualismens paroll misstänkliggör och förlöjligar det som gör människor mänskliga, nämligen det djupt personliga både hos den egna livshistorien och de spår den sätter i kroppen och personligheten. Det är ett tidens tecken att Filip och Fredrik då de besöker en nudistfestival i USA (som visar sig vara en porrfestival och ett reklamjippo för prostituerade) glatt översätter white trash med det vita skräpet. Det är vad de ser: vitt skräp.

I det så länge av enhetskultur präglade Sverige vill tittarna ha lite kittlande mänskligt förfall och var hittar man det om inte i USA, individualismens hemland? Om det är humor är svårt att säga men det verkar som om folk tycker att det är roligt. Annars skulle väl tittarsiffrorna knappast ge anledning till ständigt nya produktioner med Filip och Fredrik.

Naturligtvis finns det en urgammal fara i att moralisera över vad folk tycker är roligt. Just för att människor gärna har roligt åt dem som plågar dem. I diktaturer är det här välkänt men även i de länder som berömmer sig om att vara demokratier verkar man ofta kunna säga saker mer rakt på sak om man gör det med humor. Satir och häcklande är effektiva metoder då man vill avslöja hycklare och lögnare. Att kritisera vad människor skrattar åt kan av den anledningen vara ett sätt att vrida ett viktigt vapen ur deras händer; ett vapen som skulle kunna ha använts i rättvisans namn. Ändå vågar jag påstå att humor av den art som Filip och Fredriks program står för är dålig humor, just för att den inte är ett vapen, annat än mot dem som själva är vapenlösa.

Det ligger faktiskt en stor och belysande ironi i att en del av nollnolltalets svenska teveunderhållning mest av allt verkade bygga på att man förlöjligade just de individer som man borde ha sett på med största respekt om det verkligen låg något i tidens officiella tolkningar av sig själv. Var detta ett tecken på att det inte längre fanns tillräckligt många hycklare att avslöja? Jag tror inte det. Det finns alltid mer än tillräckligt många hycklare. Kanske skulle hycklarna i det här fallet kunna vara inga andra än alla de som på en och samma gång utnämnde sig till individualister och strävade efter likhet med alla andra lyckade individualister.

Det ligger en stor tröst och ett stort hot i att ingen genuint mänsklig företeelse någonsin kommer att fortsätta yttra sig på samma vis i evigheter. Varje epok får den humor den förtjänar, kan man tänka, eller i alla fall hoppas. Humorns innersta väsen är lika svårfångat som kärlekens eller trons. Just därför överlever humorn allt. Ständigt i en ny gestalt – och densamma. Som enskild människa bör man ändå känna efter då man skrattar. Vem skrattar men åt? Vem inom sig själv? Vem där ute? Hur är det att skratta åt just detta?