Minnet i staden

Som så många andra svenska städer har Göteborg översköljts av rivningsvågen de senaste decennierna. Värst var det kanske på sextio- och sjuttiotalen. Gamla landshövdingehusområden jämnades med marken på löpande band och istället uppfördes nya rena och moderna hus.

En hel del av de här husen liknar mest grå betongbunkrar och jag vågar nog påstå att flertalet göteborgare idag antingen inte lägger särskilt märke till dem eller också tycker att de är fula. Olskrokstorget är ett bra exempel. Vilka tycker egentligen att lägenhetskomplexet bakom Ica Olskroken är vackert? Antagligen är det fler än de som älskar Frölundas eller Bergsjöns höghus men de är nog inte många.

Landshövdingehusområdena däremot, de befolkas idag av dem som har råd att betala för lite pittoresk muséekänsla.

Tråkigt nog är ivern att genomföra nya djärva arkitektoniska projekt ofta större än viljan att bevara och rust upp gammalt. Tyvärr skriver jag därför att upprustning skulle innebära både att man tog till vara det som faktiskt finns, till fromma för framför allt miljön, och att man bevarade mer av den historik som måste finnas i en stad om den skall få en egen atmosfär. Estetiska frågor går att strida om hur länge som helst men frågan om kontinuiteten över tid på en plats är inte bara en estetisk fråga, det är en fråga om att människorna som bor där behöver känna sig hemma.

Att ha ett hem är i mångt och mycket att ha en historia. Den medelklass som befolkar landshövdingehusområdena gör det säkert inte bara för att dessa områden ofta är lummiga och har gott om lekplatser för barnen. De gör det säkert lika mycket för att de där kan finna den kvardröjande tiden som blir åtråvärd i en kultur där allt bara går fortare och fortare.

Det gamla har något att ge oss som det nya länge kommer att sakna,

Dit kan man återvända och ändå vara kvar.

En av verkstäderna på Friggagatan. Nu är den försvunnen.

Friggagatans funkishus.

En nyligen genomförd rivning och nybyggnation är den på Friggagatan. Friggagatan har länge varit ett obskyrt tillhåll för strippklubbbesökare och mc-folk. Funkishusen från trettiotalet var på slutet lätt förfallna men fortfarande vackra och bevarande en inneboende grace.

Mark Isit, Göteborgs-Posten kulturskribent, hävdar i en artikel att ingen saknar dessa hus. (http://www.gp.se/kulturnoje/1.695808-friggagatan-rena-trolleriet )Han har fel. Jag saknar dem varje gång jag ser de nya hangarerna som flyter in mot bangården på andra sidan.

Friggagatan som den ser ut idag, från Svingeln.

Förr var Friggagatan en av de få gatorna i centrala stan som inte var uppstädad och renspolad. Nu är den bara en i mängden av snofsiga genomfartsgator. Hangarerna må vara ett exempel på modern genomtänkt arkitektur men med sina bruna fasader ser de ganska dystra ut. Åtminstone om det man jämför med är de nästan gyllengula funkishusen som en gång stod på deras plats. En redan regnig stad behöver knappast mer svärta och gråskalor och det tycks man ha förstått på trettiotalet då husen var vita.

Jag märker att jag tittar noggrannare på de gamla husen jag går förbi numera. Verkligen försöker ta in dem och minnas dem. Snart är de kanske borta.