Sprid riskerna

Domstolarna i Storbritannien arbetar för närvarande intensivt med att åtala och döma de skyldiga till kravallerna i London förra veckan. Två unga män som skapat facebooksidor där de givit stöd till, respektive uppmanat till kravaller har fått fleråriga fängelsestraff. Detta trots att den ene mannen skapade facebooksidan på fyllan och sedan raderade den bara några timmar senare och den andre dök upp ensam på ”sin” kravall. Samtidigt talar David Cameron om möjligheten att stänga av sociala medier i extra ordinära situationer, såsom upplopp. Statlig kontroll över informationsflödet mellan medborgare, helt enkelt, och Kinas positiva reaktioner låter naturligtvis inte vänta på sig… (http://www.aftonbladet.se/kultur/article13473194.ab)

Utan att vara alltför spekulativ vågar man nog påstå att ett läge som det som uppstått i Storbritannien på sitt sätt spelar makthavarna väl i händerna. Dels kan man visa på omoralen bland samhällets lägsta skikt. (Se bara hur de beter sig! Inte underligt att de aldrig lyckas ta sig till de välbetalda och inflytelserika befattningarna i samhället!) Dels kan händelserna lyftas fram som ett exempel på vad som kan hända då medborgare kan meddela sig fritt med varandra, utan möjlighet till kontroll från statens sida eller från andra krafter som står staten nära, såsom stora inflytelserika mediakoncerner. (De sociala medierna gör att impulserna fortplantar sig hundra gånger så snabbt bland ligisterna!)

David Camerons tal fullkomligt osar av iver att statuera exempel. Domarna mot de som deltagit i kravallerna har inte bara kommit snabbt – så snabbt att man undrar hur processen egentligen gått till – de är också mycket hårda. Strategin är lika gammal som makten själv; man visar tydligt vem eller vilka som definierar hur verkligheten skall beskrivas och sedan visar man vad som händer dem som trotsar de regler och lagar som gäller i denna verklighetsbeskrivning.

Så är det i alla rättssystem. Rättssystemet bygger på att man kommit fram till vissa lagar och regler som skall gälla alla och att man sedan dömer ut straff i enlighet med dem. Det är ofrånkomligt. (En tydlig illustration till hur det fungerar är hur debatten gick då den svenska sexköpslagen kom 1999. Vissa menade att sexköp var försvarbart om båda var med på det. Andra menade att det absolut inte var det. Till slut bestämde man att den senare tolkningen av verkligheten skulle gälla och det är efter denna tolkning man nu dömer, oavsett vad den enskilde sexköparen eller prostituerade råkar tycka om saken.) Problem uppstår då staten eller annan makt utanför rättssystemet kan gå in och påverka hur lagarna tillämpas i enskilda fall eller helt enkelt börjar stifta lagar som gör det svårare för medborgarna att granska, diskutera och sprida information om hur makten utövas.

David Cameron har hela tiden drivit på för hårda tag mot de inblandade i kravallerna. Domarna som vi nu ser verkar på ett oroväckande sätt följa hans uppmaningar.

Internet innebär antagligen den största demokratiseringen av informationsflödet som någonsin ägt rum på vår planet. Det säger sig självt att makthavare världen över darrar inför möjligheten att människor på ett så okontrollerbart sätt kan ta kontakt med varandra och sprida den information de önskar. Just därför är varje steg i riktning mot en statlig kontroll av internet en stor fara. Det behövs verktyg för vanligt folk att kunna få makthavare att darra – just därför att makthavare lika lite som vanliga människor alltid eller ens någonsin är goda.

Frågan är om David Cameron kommer att lyckas med att använda det skedda för att förstärka sin verklighetsbeskrivning där det finns ”goda” medborgare och ”farliga” ligister istället för gemensamma problem som får sitt uttryckt i och späds på av individer och deras brister och destruktiva handlingar. Och om han kommer att gå vidare i sin strävan att kontrollera kommunikationsflödet på internet.

En sak är säker: de destruktiva krafterna hos människan lär vi få leva med, det enda som på sikt kan stävja dem är en spridning av makten och friheten. Omvänt alltså en spridning av riskerna.