Utsökt konstverk i för stort format

Liksom omslaget på den svenska utgåvan är den, Uwe Tellkamps Tornet, flödande, detaljerad och rik i sin avbildning av det numera fossila.

Bit för bit, miljö för miljö, rekonstruerar Tellkamp fängelser, militärförläggningar, förlagskontor, sjukhus, kyrkor och naturligtvis staden Dresden vars gator och kvarter är huvudskådeplats för detta väldiga scenario. Som kikarlins och förstoringsglas har han ett språk som trots sin bas i den klassiska realistiska prosan blir något eget och växande, nästan organsikt. Metaforerna är svällande, naturskildringarna ofta överdådiga, namnen på allt från myndighetsorgan till maträtter sprängs in i de utförliga beskrivningarna av stads – och hemliv i ett sådant antal att en lista över dem med förklaringar krävs som appendix. Allt för att väcka det gamla Östtyskland till liv; dess dofter, färger, ljud och gestalter.

Men det är utan nostalgi som denna rekonstruktion sker. Utan nostalgi och utan det djupa stråk av sorg som annars ofta löper genom romaner av det här formatet. I Tornet finns ingen absurd trotsig fantasi som i Grass Blecktrumman och inget tålmodigt vemod som i Lenz Förhistorien, för att jämföra med två klassiker från samma språkområde. Här är det istället detaljerna som blir väsentliga. Inte bara på den språkliga nivån där Tellkamp, som själv är utbildad läkare, ofta blir nästan naturvetenskapligt exakt, utan också i den övergripande berättelsen. Invånarna i stadsdelen Tornet, som är en slags enklav av kulturell övre medelklass i Dresden, följs på nära håll genom händelser, samtal och tankar men de förblir till slutet egendomligt opersonliga. De finns där främst för att befolka Tellkamps rekonstruerade värld och det gör de också, var och en med sin lilla del av den att belysa.

Just rekonstruerandet, frammanandet och beskrivandet gör Tornet till en roman svår att både genrebestämma och låsa fast i en viss tematik. På ett plan är den naturligtvis en skildring av vad som händer med samhället och människorna i en diktatur. Dubbelspelet, misstänksamheten, förställningen och lögnerna är ständigt närvarande som livsbetingelser för de annars relativt privilegierade invånarna i Tornet, som i sin fångenskap tröstar sig med kulturens och privatlivets fröjder. Mitt ibland dem finns Christian som i romanens början befinner sig i tonåren och den utveckling som läsaren sedan får följa hos honom placerar in Tornet i traditionen av bildningsromaner.

Just som bildningsroman betraktat är Tornet faktiskt påfallande klassisk. Christian är pojke, han kommer från en trygg och stabil bakgrund men råkar på grund av lika delar äventyrslusta och orättvisa från omgivningens sida i problem som för honom på en härdande resa genom skilda miljöer och från vilken han återvänder som vuxen man. Som en spegling av honom finns Meno, hans älsklingsmorbror; förlagstjänsteman, naturvetenskapligt intresserad och redan fast i den vuxenhet vars kärna är en besittning av och ett lidande under aspassningens svåra konst. Det är mot honom och bort från honom Christians utveckling sträcker sig. Ut från den gemensamma ursprungsmiljön i den borgliga familjen Hoffman och in i den stora världen där man måste lära sig att ta sig fram på egen hand.

Men Tornet är kanske mest av allt, precis som undertiteln En historia från ett sjunket land antyder, en slags dokumentation av en tid och ett samhälle som under några decenniers tid frysts ner och blivit som orörligt, bara för att sedan tinas upp och ruttna på en dag. Torninnevånarna samlas på kvällarna för att lyssna till klassisk musik, diskutera och minnas det gamla Dresden, från innan DDR kom till. På samma sätt minns nu Tellkamp Dresden under DDR. Traditionen och tiden har i stadsdelen Tornet aldrig helt avstannat. Där, i denna kulturellt och mänskligt resursstarka reservoar, kunde livet bevaras i väntan på upptining. Nu efteråt är det ironiskt nog också där DDR bevaras. I kulturens urhav får allting plats till slut, även det giftiga gamla skrotet och fossilerna av miljontals utdöda rovbläckfiskar och koraller.

Tornet går alltså att läsa på en mängd sätt. Ändå skulle jag inte vilja kalla den en mångbottnad roman eller ens tillskriva den något större djup. Dialogerna är kvicka, karaktärerna underhållande och språket stundtals underskönt men de längre och sammanbindande trådarna saknas. Mycket fastnar i det tillfälliga och registrerande betraktandet. Torninnevånarna blir bitvis alltför sunda och normala mitt i det omgivande sjuka samhället för att de på allvar skall förmå engagera. Intressantast är ofta bifigurerna. Gestalter som den okonventionella författarinnan Schevola, den osympatiske men slagfärdige författaren Eschschloraque och överlevnadsexperten Pannkakan blir de som får ge Tellkamps romanvärld liv, snarare än de egentliga huvudpersonerna.

För den som är intresserad av Östtyskland specifikt eller av samhällen mer i allmänhet och i synnerhet då diktaturer är Tornet väl värd den tid det tar att plöja sig igenom nästan tusen sidor prosa. En hel del språklig elagans och möjlighet till estetisk njutning bjuds dessutom under vägen. Däremot är det tveksamt om Tornet i sig själv, som berättelse betraktad, riktigt lever upp till sitt eget format. Utsökt som ett litet konstverk blir den i monumentalstorlek lite väl svulstig och utan tillräckligt av fyllande innehåll.

Tellkamp, Uwe (2011). Tornet: en historia från ett sjunket land : [roman]. Stockholm: Bonnier

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Tornet – en historia från ett sjunket land av Uwe Tellkamp