Jämlikhet i utfall = Jämlikhet i förutsättningar

Jämlikhet – vad är det?

Ur ett perspektiv är det naturligtvis bara ett av alla dess ord som politiker och ideologer älskar att uttala bara för att få känna den goda smaken av det och helst också bli förknippade med den av andra. Andra ord i samma kategori: frihet, rättvisa, gemenskap, demokrati. Listan skulle kunna göras ännu längre. Politiken är full av plattityder och slagord. Ändå är politiken inte i första hand plattityder och slagord. Den är tanke och handling – och det samtal som pågår däremellan.

Det innebär inte att ett ord som jämlikhet saknar inneboende kraft. Tvärt om bär det inom sig föreställningar och önskningar som är av oerhörd betydelse för människan. Hur man definierar ett ord som jämlikhet kan innebära skillnaden mellan låsning och frigörelse, maktlöshet och mod, uppgivenhet och tro.

Den senaste tidens högervindar har inte lämnat vare sig jämlikhetsbegreppet eller själva ordet jämlikhet i ro. Allt oftare hör eller ser man resonemang som, vare sig det nu är outtalat eller uttalat, lutar sig mot begreppet jämlikhet och då i bemärkelsen jämlikhet i förutsättningar. Man vill gärna – och det här kan också vara outtalat – se en skillnad mellan jämlikhet i förutsättningar och jämlikhet i utfall, varav det förstnämnda är det rimliga medan det sistnämnda står för något närmast trist och föråldrat, rentav orättvist.

För alla skall väl vara fria att ta sig så långt de kan med sina individuella förutsättningar? Ingen skall väl behöva bli hindrad av det målsnöre som jämlikhet i utfall skulle innebära?

Det ligger något bestickande i detta; ett samhälle som inte tillåter människor att nå sin fulla storlek krymper sig självt. Samtidigt är distinktionen mellan jämlikhet i förutsättningar och jämlikhet i utfall konstruerad. Helt enkelt av den enkla anledningen att vi människor aldrig föds in i ett vakuum. Vi föds in i en familj, en socialgrupp, en stad eller by och ett land med en historia och kultur. Jämlikhet i förutsättningar existerar således inte i verkligheten. Däremot som ett mål att sträva efter så länge vi vill ha ett samhälle där det inte endast är var ett barn föds och av vilka föräldrar som kommer att forma barnets framtid. Det målet kan kallas rättvisa.

Om inte det hela tiden skedde en generationsväxling i människosläktet skulle man kanske ha kunnat tala om en möjlig distinktion mellan jämlikhet i förutsättningar och jämlikhet i utfall. Nu är det emellertid så att varje människa är andra människors barn. Att då påstå att t.ex. ett barn som föds av föräldrar som just invandrat till ett land och därför inte kan språket eller ett barn till föräldrar som missbrukar droger eller av andra skäl inte kan ge barnet vad det behöver känslomässigt och socialt skulle ha samma förutsättningar som ett barn som föds av väletablerade stabila föräldrar är bara cyniskt. Så ser det inte ut.

Därför finns det bara en jämlikhet med verklig praktisk betydelse; den som råder då samhället strävar efter att människor ekonomiskt och socialt skall ha så lika förutsättningar som möjligt. Det innebär att jämlikheten i utfallet för en generation skapar jämlikhet i förutsättningar för nästa. De socioekonomiska skillnaderna kan då inte fortplanta sig ohämmat ner genom generationskedjorna.

Bara i ett samhälle med stor jämlikhet i utfall mellan de vuxna (föräldrarna )kan alla barn (framtidens människor) få någorlunda lika möjligheter att utveckla sina anlag och begåvningar; det vi kallar jämlikhet i förutsättningar.

Utfallet för den föregående generationen bestämmer förutsättningarna för den nästkommande. Människor har vetat det i alla tider. Också de som röstar till höger. Annars skulle de inte vara så måna om att placera sina egna barn i de bästa skolorna i de bästa delarna av städerna eller ge dem tillgång till de bästa fritidsaktiviteterna. Alltsammans val de gör åt sina barn redan innan barnen blivit stora nog att fatta egna beslut.