Levande nostalgi på Göteborgs Konstmuseum

Jan Lööfs omslag till Felix 1980

Jag är född under åttiotalets första skälvande år, i en tid som ännu till häften är inhöljd i brunt, orange, mörklila och mossgrönt men som sakta börjar skifta i pastell.

Fortfarande finns det bara två tevekanaler och på någon av dem visas Skrotnisse. Jag vågar inte titta fast jag tycker att det är spännande. Världen i teverutan är med sin murriga detaljrikedom en spegling av min egen barndomsvärld. Där finns den vänliga fantasin, den som fascineras av maskiner, djur, besynnerliga vardagshändelser, men där finns också hotet, ensamheten, ett slags svävande i mörkret.

Över två decennium senare skall jag se utställningen med Jan Lööfs väldiga, myllrande produktion på Göteborgs Konstmuseum. Jag ser den på Kulturnatta, tillsammans med en kär vän född samma år som jag. Det är han som har dragit dit mig och då jag stiger in i de ganska dunkla och av nattligt uppsluppna besökare fyllda salarna har jag bara vaga medvetna minnesbilder av Jan Lööfs verk. Jag är inte alls förberedd på den flodvåg av stämningar och ofödda minnen som skall välla fram genom mig. För i samma stund som jag ser den första bilden, som är stor nog att täcka en hel vägg och också gör det, vet jag: detta är kanske mer än något annat min barndom, detta är barndom. Och då jag ser mitt sällskaps ansikte vet jag att han tänker samma sak.

Inte bara skisser, färdiga bilder och seriestripar av Jan Lööf har Göteborgs Konstmuseum ställt ut. Där finns också modeller, många använda för produktionen av Skrotnisse, och en maratonvisning av teveserien Tårtan på bioduk (som vi inte orkar titta på mer än en liten stund i dörröppningen). En soffrundel är full av barnböcker tecknade av Jan Lööf som mitt sällskap läser för mig ur. Vi måste utgöra en ganska underlig syn; detta skenbara par i trettioårsåldern där mannen läser ur en bok för den tårögda, fnittrande kvinnan.

Men det är inte böckerna i sig – eller ens bilderna i sig. Det är den värld som på nytt öppnar sig för mig och som inte varit öppen sedan jag var tre, kanske fyra år; som en hemlig islåda där glömda sinnesförnimmelser, fantasier och känslor kunnat bevaras intakta i väntan på värme och ljus. Barndomsvärlden – min naturligtvis men även i en vidare mening. Jan Lööfs bildvärld är en barnvärld. Där finns barnets föreställning att alla orsakssamband som är fysiskt möjliga också är verkligt möjliga. Där finns den helt öppna blicken för detaljerna som den som är alltför lång och stor och har alltför bråttom glömmer att titta efter. Där finns fascinationen för det udda i det vanliga och det vanliga i det udda. Fruktförsäljaren finner självklart att ett enda rött äpple kan vara värt så mycket att han säljer plastäpplen för att slippa göra sig av med det. Hela planeter kan utan vidare byggas upp av maskindelar.

Av någon anledning bjuder det ofta den vuxne betraktaren lite emot att kalla teckningar och berättelser som vänder sig främst till barn för konst men i det här fallet är det bara att kapitulera; om den här märkliga blandningen mellan vardaglighet och kaotisk fantasi inte är konst så kan knappast någonting vara det. Inte vackert kanske – men fullkomligt oemotståndligt för tankarna, för ögonen som ser.

Jan Lööfs bildvärld är en av min barndoms många bildvärldar, det är världen sedd med barnets blick och det är – för mig och min vän – slutligen också barndomens värld i den meningen att det här är bilder sprungna ur en tid som är förbi.

Visserligen lever Jan Lööf och är aktiv fortfarande men det är som om hans bilder är formade under den svunna epok som formade världen som vi föddes till. Färgerna – de ganska nedtonade. Vardagsmänniskorna – så fjärran från nutidens lyckade, marknadsanpassade idealmänniskor med kostym eller designjeans. Rummen, bakgårdarna, husen – där allt är skräp och stök och hemligheter.

Där jag går genom museet denna sena fredagskväll och känner närvaron av de andra besökarna, av bilderna som omger oss och rummens vita svävande tyngd, då känner jag minnet gå genom mig och jag ser på mitt sällskap att han känner likadant.

För den som är född i Sverige under sjuttiotalet, inpå åttiotalets allra första år, är Jan Lööfs bilder levande nostalgi. Se dem på Göteborgs Konstmuseum eller någon annanstans. Eller bildgoogla dem.

Mer om utställningen finner du på: http://konstmuseum.goteborg.se/wps/portal/konstmuseet