Alla helgons dag

Då Heliga Birgitta i sina Uppenbarelser radar upp de synder som skiljer människosjälen från Gud är den nionde och sista att ”…mitt (Guds) lidande var helt och hållet dött i hennes (människans) hjärta.” (Heliga Birgitta, Uppenbarelser, 6:e boken)

Stycket är intressant för att det ringar in någonting väsentligt i människans förhållande till det sammanhang där hon ingår. Inte bara det historiska sammanhang där Birgitta själv levde utan hela det tidlösa sammanhang som är människans och allt levandes.

Alla helgons dag är i nutidens medvetande i huvudsak en dag för höststädning i sommarstugan och kyrkogårdsbesök. Helgon som Heliga Birgitta är helt enkelt inte på modet. Själva ordet helgon är i nutidsspråket ofta använt i betydelsen en idealistisk och osjälvisk person i största allmänhet. Någon är helgonlik, säger man. Då menar man som regel någon som på ett modigt – och ibland dumt – sätt uppoffrar sig för andra. Vad det handlar om är exceptionellt god moral, extrem viljestyrka eller stark känsla för rättvisa. Inte sällan finns det en underliggande värdering i bedömningen av en sådan person; det är någon som inte är som andra, som antingen är stark i betydelsen perfekt eller också inte riktigt förstår sitt eget bästa.

Helgonet är en god människa och att vara en god människa är i dagsläget inte särskilt prioriterat. Idealet i den sekulariserade och kapitalistiska västvärlden är den lyckliga människan; hon som mår bra och tar till vara sina egna intressen. En människa som vänder sig bort från världens lidande och säger: jag är inte en del av det där, jag känner er inte, jag klarar mig själv.

Citatet från Heliga Birgittas Uppenbarelser talar om ett annat människoideal. Vad kännetecknar det? Hur kan det vara en synd att som dödlig människa inte identifiera sig med Guds lidande och kan Gud – om han finns – över huvud taget lida?

Ett sätt att se på Bibelns passionsdrama är att se det som en bild av skapelsens yttersta villkor i en störd världsordning. Kristus – den rakt igenom mänsklige och rakt igenom gudomlige – lider och dör på korset, dömd av människor men också sörjd av människor. Passionsmyten hämtar sin styrka just ur det faktum att människan som läser den på en gång kan vara ett med alla dess roller. Hon är den lidande Kristus, utsatt för en värld som förgör det svaga och beroende. Hon är människan som dömer och själv förgör. Och hon är – slutligen – en av de åskådare som står framför korset och ser allt detta hända och inte kan gå därifrån. Mytens sanning ligger utanför historien, den ligger djupt nedsänkt i det mänskliga varat; i det som var och och en är helt ensam med och samtidigt delar med alla andra, med allt som lever.

Vad Heliga Birgitta menar med att Guds lidande är dött i människans hjärta är ingenting annat än att människans eget lidande, världens lidande, är dött i människans hjärta.

Idag skulle många säkert se en sådan död som en lycklig död. I Birgittas värld är det den död som kastar själen ner i helvetet. Birgitta vet nämligen att den som vägrar lida också vägrar leva; hon blir i förlängningen orsak till sin egen fördömelse och död eftersom hon förnekar sitt sammanhang med livet i vår verklighet. Den som vägrar lida kan inte känna någon medkänsla, ens med sig själv. Hon tappar förmågan att älska eftersom ingenting någonsin kan tillåtas bli så viktigt för hennes att det blir orsak till sorg då det försvinner eller förstörs.

Att hålla Guds lidande levande i sitt hjärta är att hålla sig själv levande. En sådan sanning kräver ingen gudstro i ordets vanliga, dogmatiska bemärkelse. Den kräver en öppenhet för den verklighet där vi befinner oss utan att veta varför och där ingen går säker, vare sig för sig själv eller andra. Det man skulle kunna kalla svaghet eller känslighet. Och priset man betalar för svaghet och känslihet i vår värld är som regel högt, ofta mycket högt.

Jag vet inte vad Heliga Birgitta skulle sagt om vetat att hon långt efter sin död skulle bli helgonförklarad. Vad jag däremot är ganska säker på är att hon på frågan om vilken egenskap som utmärker ett helgon inte skulle ha svarat godhet. Jag tror att hon skulle ha svarat sårbarhet. Eller möjligen uthållighet i lidande.

Helgonen var antagligen i de flesta fall goda människor men det är inte därför man borde minnas dem. Man borde minnas dem för att de var svaga människor, för att de inte satte upp några skydd eller vände sig bort utan bar sin del av skapelsens lidande till slut. De ville inte låta någonting dö i sina hjärtan.

Birgitta (1861). Heliga Birgittas Uppenbarelser. Bd 3 : Bok 6-8. Stockholm: Norstedt