Wittgenstein – Sann människa, sann gud

Det ligger en slags sorg i insikten att bildningens allmänna spridning inte tycks leda till dess fördjupning. Jag kan känna den ibland då jag märker mitt eget flackande bland alla dessa texter som plötsligt dyker upp och pockar på min uppmärksamhet och mitt intresse. Det är som trodde jag att jag skulle kunna äga hela världen om jag bara tillräckligt snabbt tog in allt som sägs om den.

Vad jag egentligen vet, att allt som finns att upptäcka finns att upptäcka här och nu, för den som har uppriktigheten och tålamodet, i den enda lilla punkt jag har framför mig eller inom mig, hjälper mig inte. Jag är fångad i en strid ström som hindrar mig från att någonsin sjunka djupare ner i verklighetens väsen och jag är inte den enda som är det, snarast tycks det vara ett symptom på tidsandan.

Det är därför det är så mödosamt tillfredsställande att läsa en biografi som den Ray Monk har skrivit över Ludwig Wittgenstein, Geniets plikt. En bok som på många sätt avviker från de biografier som vanligen skrivs över kända personer men kanske främst på det viset att den kombinerar en oerhörd detaljrikedom med akademisk nit att hela tiden hålla sig nära källorna.

Monk går oerhört metodiskt till väga. Han börjar med att gå igenom familjen Wittgensteins historia och fortsätter sedan, i och med den egentlige huvudpersonens födelse, framåt långsamt, långsam, nästan år för år, ända fram till Wittgensteins död.

Hela tiden beskrivs Wittgensteins yttre öden och äventyr samtidigt som Monk försöker att med hjälp av alla tillgängliga källor tränga in i hans tankar, känslor och filosofiska verksamhet. I introduktionskapitlet klargör Monk själv sin avsikt; att beskriva Wittgenstein och hans filosofi som en helhet, som en människas kamp och vad denna kamp destillerar fram av möjlig sanning.

Tillvägagångssättet skulle förmodligen vara givande oavsett vilken tänkare man applicerade det på men i fallet med Wittgenstein visar det sig vara helt nödvändigt. För Wittgenstein själv tycks det nämligen aldrig ha funnits någon gräns mellan filosofi och existens. Trots att så mycket av det han tänkte och brottades med handlade om just denna gränsdragning så var hans eget liv en filosofisk hypotes i ständig omprövning. Faktiskt gör Monk Wittgenstein rättvisa just genom att hänge sig åt det komplicerade och omständliga arbete som det är att försöka frilägga förloppet i ett människoliv, som ju egentligen inte är någonting annat än en mänsklig varelses medvetandeström och hur den rör sig genom världen.

Monk inleder sitt verk med den fråga som Wittgenstein lär ha ställt sig som åtta-nioåring: ”Varför skall man tala sanning om det är till ens fördel att ljuga?” (Monk, 1992, s. 15) Frågan är ytligt sett inte typisk för Wittgenstein. För det första var det inte moralfilosofi Wittgenstein i första hand intresserade sig för även om – och säkert mycket på grund av att – han var en synnerligen moralisk person själv. För det andra uttrycker den en syn på verkligheten såsom innehållande två fasta kategorier, sanning och lögn, som den vuxne Wittgenstein säkert skulle ha vänt sig mot.

Ändå innehåller frågan i sig fröet till en upptäckt som kan sägas vara nästan profetisk; det vi talar om är är inte detsamma som verkligheten men det är verkligt i den bemärkelsen att vi talar om det.

Som Monk mycket riktigt konstaterar så ville Wittgenstein se sig själv som en sanningssökare. (Monk, 1992, s. 15) Hans sätt att leva sitt liv efter barndomen, då han uppges ha varit behaglig och inte gjort sig bemärkt på något särskilt sätt, tycks just ha varit att med frenesi sträva bort från allt tillgjort och grundlöst.

Ludwig Wittgenstein föddes i Wien under det sena artonhudratalet, som ett av många syskon i den stormrika och judiskättade familjen Wittgenstein. Fadern var visserligen affärsman men familjens privata tillvaro präglades av humanistisk bildning och deltagande i Wiens vid den här tiden rika konst- och kulturliv. Flera av syskonen visade tidigt prov på musikalisk talang och även Ludwig Wittgenstein själv förblev under hela sitt liv intresserad av musik, så till den grad att han i sin filosofi ibland vände sig till musiken för att hämta exempel. (Monk, 1992, s. 465)

Faktum är att Ludwig Wittgenstein i jämförelse med sina övriga familjemedlemmar till en början alls inte gav intryck av att vars något särskilt. Av hans äldre bröder var det ett par som hade hamnat i våldsamma konflikter med fadern om vilken levnadsbana de borde välja och i ett av fallen slutade konflikten med självmord för broderns del. Därför var det antagligen en lättnad för alla då den unge Ludwig Wittgenstein intresserade sig för matnyttigt tekniska ämnen, för maskiner och konstruktioner, bl.a. av flygplan.

Det tekniska intresset skulle emellertid inte bli det som slutligen fångade Ludwig Wittgenstein. Omsvängningen började med att Wittgenstein deltog i föreläsningar i matematisk analys som en man vid namn J E Littlewood höll i (Monk, 1992, s. 38). En av kurskamraterna visade Wittgenstein en bok skriven av Bertrand Russel vid namn The Priciples of Mathematics. Temat för boken var tanken att matematiken kan härledas från ett litet antal grundläggande logiska principer (Monk, 1992, s. 39) Som jag tolkar det var Wittgensteins fascination för just den här boken faktiskt besläktad med den undran han känt som åtta-nioåring då hans stod inför frågan om lögnen.

Om det under den matematiska begreppsvärlden – denna värld av rena idéer – skulle kunna gå att finna en fast, icke-konstruerad grund skulle mänskligt symbolskapande i själva verket vara ett med den rena fysiska existensen och rakt igenom sanna påståenden skulle därmed vara möjliga.

För Wittgenstein var den fysiska världen, sättet man rent faktiskt levde, det praktiska arbetet, arenan för det sanna. Konflikten tycktes redan från början bestå i att få ihop detta med den teori och det tänkande och språk som Wittgenstein verkligen hade talang för. Valet av tekniken som han tagit som mycket ung var kanske ett utslag av hans längtan efter det konkret existerande, efter ett materiellt konstruerande av världen, men längtan till idéerna och teorierna visade sig trots allt större och han lämnade ingenjörsbanan för att istället skriva om filosofi.

Detta blev ineldningen på Wittgensteins filosofbana och på resten av hans liv. Man kan säga att han hade en osannolik tur även om denna tur säkert fick en ordentlig knuff av hans begåvning och hans burgna bakgrund; han fick inte endast komma till Cambridge, han blev därtill nära vän med Russel som skrivit den bok som satt igång hans intresse och utsågs snabbt av denne till att bli hans efterträdare.

Monk bygger till stor del skildringen av Wittgensteins första tid i Cambridge på den brevkorrespondens Russel vid tillfället hade med sin älskarinna lady Ottoline Morell. Av korrespondens framgår att Wittgenstein dök upp hemma hos Russel vid alla möjliga och omöjliga tider på dagen, febrig av iver att få diskutera sina tankar. Russel verkar visserligen ha haft en ängels tålamod men Wittgensteins entusiasm måste också ha smittat av sig på honom och gjort honom ganska upplivad.

Hos Wittgenstein fanns redan vid den här tiden en skoningslös avsky mot allt som kunde påminna om försök att popularisera eller att, för den delen, väva samman vetenskap med förment andlighet. Russels försök i den vägen bemötte han mycket hätskt. Medan Russel verkar ha varit en person som uppskattade vidsynthet och därmed hade en viss tolerans för slarv så var Wittgenstein besatt av sin strävan efter de precisa formuleringarna, den kompromisslösa strävan efter sanning (Monk, 1992, s. 74). Vänskapen med Russel skulle bestå under många år och den skulle vara själva startskottet till Wittgensteins eget tänkande men den skulle till slut ända i ömsesidigt avståndstagande. Vid det laget skulle Wittgenstein befinna sig någon helt annanstans.

Förutom på det filosofiska planet kom den första tiden i Cambridge att bli betydelsefull för Wittgenstein socialt och emotionellt. Där mötte han flera nya vänner, fick kontakt med andra filosofer och förälskade sig eventuellt för första gången i annan ung man vid namn Pinsent som han bl. a. åkte på semester tillsammans med.

Här började Wittgensteins vana att skriva talrika och långa brev till vänner och släktingar märkas tydligt. Och den längtan efter avskildhet som återkom under hela hans liv gjorde sig påmind och ledde fram till att han faktiskt lät bygga ett hus åt sig uppe i Norge, dit han kunde dra sig tillbaka för att vara ifred och arbeta.

Arbetet var för Wittgenstein uppenbarligen av två slag; dels det praktiska arbetet som han hade en delvis olycklig kärlek till, dels det filosofiska arbetet som han åtminstone periodvis verkar ha sett som sin huvudsakliga livsuppgift. Dragningen till det konkreta, till verkligheten som sådan, utan förvanskning av den sociala och intellektuella tveksamheter som Wittgensteins själv var medveten om att han måste ägna sig åt som människa, förde honom ut på krokiga vägar. Den stämning av höjdpunkt och därmed stundande förfall som varit Wiens runt sekelskiftet hade i hela Europa ersatts med en helt annan stämning; den annalkande modernitetens. Funktion, teknikdyrkan och gudsförnekelse var den nya tidens tecken och Wittgenstein var uppenbarligen fast besluten att delta i allt detta sådant det nu var och vad han än ansåg om det.

Då första världskriget utbröt blev det hans strävan att få delta som soldat och han gav sig inte förrän han fick det. Att vänner och familj avrådde honom spelade ingen roll. Det var som om han inte kunde låta bli att uppsöka denna möjlighet just för att den skulle kunna slå sönder hela hans universum av tänkande och klara teoretiska bilder.

Monk redogör visserligen ytterst noggrant för allt Wittgenstein företog sig men han är sparsam med slutsatser och han drar sällan upp de stora linjera i ett svep. Det är en strategi som gör hans biografi svårtillgänglig, tidskrävande och ofta snårig. Typiskt nog är det förutom det också vad som gör att man då man når dess slut känner att man själv i någon mening fått göra samma erfarenheter som Wittgenstein (eller som Monk) själv. En av dessa erfarenheter är just kampen mellan å ena sidan dragningen åt det totalt konkreta och verkliga, aldrig klarare manifesterat än genom ett krig, å andra sidan det rakt igenom gåtfulla, svårfångade och ogripbara.

Vad exakt Wittgenstein lärde sig av kriget – och det var, om man får tro honom själv en hel del – är med hjälp av Monks bok inte lätt att säga men det verkar som om det fick honom att i ännu högre grad än tidigare längta bort från tankarnas subjektiva och potentiellt falska värld. Efter kriget övergav han helt Russels idéer, tycks det, och bestämde sig för att bli folkskollärare snarare än yrkesfilosof. Detta var en bana som skulle tvinga honom att bli en av folket, en helt vanlig man med en relation till det fysiska som skulle göra honom sann. Wittgenstein torde ha sett detta som en del av sin religiösa fostran; om det inte fanns en konkret grundval för teorierna i botten, som Russel trott, och det inte fanns en andlig grundval möjlig att upptäcka i tillvarons kärna, så måste man kunna närma sig själva tillvaron som sådan, genom att arbeta med den, böja sig under den och göra sig av med all stolthet. Följaktligen gav Wittgenstein bort alla sina pengar – en hel del – och sökte sig till en byskola där han började som lärare.

Stackars Wittgenstein gjorde det inte lätt för sig. Barnen gjorde honom ursinnig då de inte visade sig vara så intelligenta och intresserade som hans perfektionism krävde. De enkla och varma människor som han säkert hoppats att byborna skulle vara avslöjades snart som ekonomiskt sinnade och intoleranta bönder. Om Wittgensteins ideal var tålamod, ödmjukhet och ringhet i enlighet med den kristna etiken så var det inte så han agerade gentemot sina elever. Monk beskriver hur han slog barnen då de inte förstod vad han menade och detta skall senare ha givit upphov till hemska samvetskval för Wittensteins del, som höll i sig i många år.

Lärarbanan fick i alla fall till slut en ände. Wittenstein arbetade under en period med att rita och bygga ett modernistiskt hus åt sin syster. Han återvände också till filosofin och fick en ny kärlek i sin unge lärjunge Francis Skinner i Cambridge. Arbetet med systerns hus hade tilltalat Wittgensteins praktiska ideal. De lärjungar han nu fick i filosofi uppmuntrade han till att lämna det akademiska livet och ägna sig åt praktiskt arbete, gärna som läkare eller enkla arbetare. För en utomstående iakttagare kan det här uppfattas som en form av omedveten grymhet; Wittgensteins vilja att vara verkligheten trogen fick honom att kräva att de personer som beundrade honom som filosof skulle bli något de genom denna beundran visat sig inte vara, nämligen arbetare.

Värst gick det för Skinner. Wittgenstein och han hade under resten av Skinners korta liv en kärleksrelation och Skinner var uppenbarligen beredd att göra nästan vad som helst för sin älskare. En period funderade paret till exempel på att flytta till Sovjet för att uppfylla och uppfyllas av de enkla och arbetsamma ideal som Wittgenstein hade för sig praktiserades där (han hade bl.a. läst Tolstoj som satt griller i huvudet på honom).

Långa tider krävde Wittgenstein avskildhet och uppehåll sitt förhållande. Han krävde också att Skinner skulle arbeta kroppsligt och överge sin utstakade framtid som akademiker. Detta gjorde han för Wittgensteins skull fast det framgår av alla de brev från honom som Monk citerar att det gjorde honom olycklig.

Till Wittgensteins försvar (om det nu är ett försvar) får man säga att han krävde lika mycket av sig själv. Vad han han däremot inte tycks ha kunnat göra var att ge sig själv av fullaste hjärta till en annan människa. Detta skulle efter Skinners död plåga honom mycket och kanske skulle man kunna se hans maniska upptagenhet av arbetet som en kompensation för att han ej förmådde uppfylla den andra halvan av det kristna tjänaridealet som han omfattade, nämligen kärleken till nästan.

Samhället genomgick under tiden måhända ännu större och snabbare förändringar än tidigare. Wittgenstein arbetade som vanligt oavbrutet med att revidera och modifiera sina filosofiska ståndpunkter. Samtidigt rustades det i Europa för ett nytt krig. Wittgensteins judiska påbrå tvingade honom då Tyskland intog Österrike att gå i slutgiltig exil i Storbritannien genom att godta en proffesur i Cambridge – detta var någonting som kraftigt stred mot hans ideal – och sedan skaffa ett engelskt medborgarskap. Krigets inledningsfas tillbringade han följaktligen med att motvilligt utföra vissa professorsplikter man han behöll envist sin motvilja mot det som han uppfattade som det etablerade och akademiska.

Efter en tid kunde han äntligen få arbete på ett sjukhus som tog emot sårade och det passade hans ideal mycket bättre. Återigen kunde han tvinga sig själv bort från idéerna och in i det påtagliga och kroppsliga. Livsfaran som det innebar att arbeta under blitzen bara ökade hans beslutsamhet. Ironiskt nog drog man på hans nya arbetsplats nytta av hans teoretiska begåvning, precis som man gjort under första världskriget då han mot sin vilja ofta tvingats till uppgifter långt från fronten. Han hjälpte bland annat några läkare som forskade om ”sårshock ” och följde dem i deras arbete fram till krigets slut.

Pessimismen var Wittgensteins naturliga hållning till mänskligheten i stort och kriget befäste den ytterligare. (Monk, 1992, s. 427) De år som han hade kvar att leva efter kigsslutet ägnade han framför allt åt att revidera och försöka färdigställa delar av sitt filosofiska arbete. Dels gjorde han detta på Irland, dels i Cambridge. Han besökte också under sin allra sista tid USA där han hade goda vänner.

En sista älskare hade nu, ganska långt efter Skinners bortgång, dykt upp, nämligen en ung man vid namn Ben Richard. Perioden präglades av Wittgensteins pendlande mellan intensiv kontakt med andra och total avskildhet. Cambridge framstod för honom som mer frånstötande än någonsin ehuru han som vanligt inte kunde hålla sig därifrån. Ensam i huset han hyrt på Irland eller som inackorderad där gjorde han stora delar av sitt arbete. Som vanligt hade han svårigheter att få färdigt någonting eftersom han alltid fann att slutprodukten vara otillfredsställande ändå; någonting kunde alltid ha blivit uttryckt mer precist, det fanns alltid tillfällen då det han sagt inte skulle gälla, oavsett hur minimalistiskt hans språk var så förblev det ett språk, med ett språks mångtydighet och yviga räckvidd.

Det är typsikt att Wittgensteins filosofi rörde sig i trängre och trängre cirklar runt språket. Sedan ha förkastat Russels idé om en logisk grund för matematiken hade han vridit perspektivet flera varv. Hela tiden med en ambitionen att bli mer precis. Klyftan mellan människans symbolvärld och hennes materiella verklighet, hennes gärningar i denna materiella verklighet, skulle om den inte kunde överbryggas upphävas.

Wittgenstein nådde i sitt tänkande dit han inte nådde i sitt liv; han kunde genom att göra symbolvärlden till något helt eget, konstruerat utefter vad verkligheten kräver men dock något konstruerat eget, avskilja verkligheten som på en gång sig själv nog och omöjlig att tala om utan denna symbolvärld.

Det är inte underligt att det måste ha varit svårt för honom att använda språket för att uttrycka sina idéer. Språket var för honom en del av symbolvärlden, ständigt föränderligt och anpassningsbart, till skillnad från den andliga och materiella verkligheten vars egentliga väsen låg utanför dess räckvidd. Men för att förstå det lilla man som människa kan förstå bör man betrakta denna symbolvärld, detta språk, men bara för vad det faktiskt är, ett fenomen som kan iakttas, inte något som avslöjar sammanhang under människornas egna förståelse.

Bland annat menade Wittgenstein att man borde studera konkreta situationer där interaktion förekom. Bara då man såg de som talades ansiktsuttryck, deras gester och reaktioner skulle man kunna säga något om språket de använde. (Monk, 1992, s. 473)

Vetenskapens gängse användning hade Wittgenstein litet till övers för. Vad han kunde acceptera var en vetenskap som fysik, där observationerna av verkligheten inte behövde tolkas och förmedlas genom så mycket språk. Psykologin däremot uppfattade han som god endast så länge den avstod från sina vetenskapliga anspråk (Monk, 1992, s. 475)

Inte så att Wittgenstein var ointresserad av psykologi, tvärt om; han läste bl.a. Freuds arbeten med behållning. Det han vände sig emot var tron på att man på ett vetenskapligt sätt skulle kunna tränga ner i människans inre. Wittgenstein trodde utan tvivel på att det fanns en inneboende sanning i tingen, i handlingarna och i själva existensen. Förmodligen var det för honom viktigare än allt annat att leva efter denna sanning. Men han trodde inte att man kunde nå den via språket eller via andra symboliska system byggda av människor. Han betraktade t.ex. Freuds teorier och den kristna teologin som värdefulla bidrag till hur man kunde tolka det verkliga och sanna men de var inte verkliga och sanna i sig själva – det var denna distinktion han upplevde som så viktig. De förändrade heller inte verkligheten eller upptäckte den. Snarast bidrog de till att förändra den symbolvärld som är våra tolkningar av verkligheten och som de själva var en del av.(Monk, 1992, s. 409)

På samma vis avskydde Wittgenstein det som han såg som den nya tidens dyrkan av vetenskapen. Denna dyrkan innebar enligt honom en oriktig tro på att man kunde finna sanningen (Monk, 1992, s. 424) och sanningen går inte att finna. Sanningen befinner sig per definition utanför den tolkningsram vi använder för att söka den. Men vi bör söka den. Samtidigt som vi inser det illusoriska i detta sökande.

Wittgensteins ståndpunkt är inte samma ståndpunkt som säger att vi inte kan veta någonting och därför bör tvivla på allt. Ett sådant ständigt tvivel vände sig Wittgenstein tvärt om emot (Monk, 1992, s. 499). Han såg det som ofruktbart och faktiskt orealistiskt. Precis som konversationen som borde avlyssnas och iakttas därför att den var språket borde vårt iakttagande och avlyssnande iakttas och avlyssnas därför att det är iakttagandet och avlyssnadet.

Wittgenstein såg människan som omöjlig att avskilja från den symbol- och kulturvärld där hon fostrats in. I den jordmånen borde hon därför ta avstamp men hon måste inse att hon aldrig skulle kunna lyfta och flyga bort ifrån den, in i någon oföränderlig verklighets rymder. Jordmånen förändras ständigt av vad människan upptäcker då hon tar avstamp i den och det hon upptäcker tolkar hon och införlivar och därför blir skiljelinjen mellan det upptäckta och det upptäckande medvetandet konstruerad.

System som försökte infoga verkligheten enligt ett mönster och sedan se det som att de fångat verklighetens form vände sig Wittgenstein i sitt sena tänkande emot, lika mycket som han vände sig mot att en fast logik skulle kunna ligga till grund för allt och därmed vara möjlig att frilägga. Bl.a. angrep han Goethes färglära på de är grunderna. Han menade att färger inte kan ha inneboende karaktär. De är beroende av sitt sammanhang. (Monk, 1992, s. 489) Det är där vi tolkar dem och utanför den tolkningen kan vi inte se dem. Att tolka är att se. Det finns ingen motsättning och ingen skiljelinje däremellan. Den motsättningen och den skiljelinjen är skenbara.

Jag kan inte påstå att jag besitter den tankens klarhet som skulle krävas för att förstå Wittgensteins filosofi. Förstår jag någonting av den Wittgenstein som Monk beskriver så är det hans mänskliga dilemman; den symboliska och kulturella värld som omgav honom och som han personifierade som sig själv.

Där finns naturligtvis tidsaspekten. Wittgenstein kom att uppleva nittonhundratalets första hälft. Vad han föddes till var en värld där romantiken och artonhundratalets högborgerliga kultur fortfarande blomstrade. När han dog skulle allt detta ha sopats bort och kvar fanns den slagghög som skulle utgöra grunden för västerlandets senare fragmentariska och tvivlande civilisation. Det finns något bakåtsträvande i Wittgensteins längtan efter helhet och ett upphävande av motsättningar. Han ville på sätt och vis inte ställa fler frågor utan eliminera frågorna och istället börja undersöka den förståelse som var en förutsättning för dem. Ytterst sett verkan tron ha varit hans ideal, just för att den accepterar och sedan söker.

Av den orsaken tror jag inte att dagens värld skulle ha passat honom. Skenbart kanske. På ytan skulle man t.ex. kunna uppfatta Wittgensteins tankar om språket inte som teori utan som parktik, som nära många av dagens idéer om sociala konstruktioner. Men i grunden är Wittgensteins sökande ett andligt sökande som kräver tillit snarare än pragmatiskt tvivel.

Monk citerar Wittgenstein: ”Jag kan mycket väl föreställa mig en religion i vilken det inte finns några lärosatser och där det alltså inte förekommer något tal. (…) Inom religionen är talet inte heller metaforiskt; ty annars skulle det vara möjligt att säga samma sak i prosa.”” (Monk, 1992, s. 269) Citatet är viktigt därför att det säger något om hur Wittgenstein föreställde sig tron. Den är den grundval som existerar utanför vår symbolvärld, utanför vårt språk, utanför allt vi kan fråga och tvivla på och kämpa med. Det enda sättet att nå den är därför via handling. Som Tolstoj skulle Wittgenstein vilja föra in sin tro i verkligheten genom det enkla, fysiska arbetet.

Det är som om Wittgenstein uppfattade det andliga som det medvetande som omger vårt medvetande. Därför kan det andliga hos människan inte manifestera sig i hennes eget medvetande. Det måste manifesteras i det hos henne som inte är av detta medvetande, nämligen hennes kropp, hennes gärning. I den kopplingen finns en djupt kristen symbolik. Gud blir gud först då han blir människa, kroppsligen. Det är då han lider och dör som kropp det gudomliga mysteriet uppenbaras. Gud förkroppsligas inför våra ögon, inte som en idé utan som den man som hänger på korset och från vars sår det rinner sårvätska och blod.

I sitt liv såg Wittgenstein inte sina tankar som det som skulle ge honom försoning och närhet med det andliga, utan sina erfarenheter; hans arbete och hans kropp som han utförde detta arbete med. (Monk, 1992, s. 493) Likväl arbetad han med att förädla sina idéer och få dem på pränt med hela det allvar som kännetecknar en andlig gärning. Att bli sann i den bemärkelsen att teorin och tvivlen upplöstes i tron och förkroppsligandet av tron verkar ha varit hans strävan in i det sista och jag tror att det är så man får se Wittgensteins tänkande, åtminstone såsom det framställs av Monk; som en andlig människas kamp för att bli värdig gud.

Syndafallet, såsom Bibeln beskriver det, är berättelsen om hur människorna genom att äta av kunskapens träd blir varse motsättningen i verkligheten och därmed börjar likna gud. Passionsdramat är berättelsen om hur denna motsättning upphävs genom att gud blir människa. Ty medan människan aldrig kan bli gud så är gud redan också människa. Det är mysteriet som jag tror att Wittgenstein på sitt ytterst personliga sätt strävade efter att tränga in i.

Genom att upphäva människans gudsanspråk som är frågandet och tvivlet och genom att upphäva sina egna aspråk på att förstå det som var utanför honom själv. Också – till slut – genom att låta levandet vara av gud medan förståelsen av livet måste förbli mänsklig.

Många ser frågan mellan sig själva och gud som frågan om gud finns. Wittgenstein tycks ha sett den som frågan om hur gud skulle kunna finnas i honom själv. I en av sina sista anteckningar skrev han : ”Gud kan säga mig: ”Jag dömer Dig ur Din egen mun. Du skakade av äckel inför Dina egna handlingar, när Du såg dem hos andra.” (Monk, 1992, s. 500) Den stora bokstaven visar den gemensamma identiteten mellan gud och Wittgenstein själv. Passionsdramats identitet som är gud och människa, både ock. Efter det är människan sin egen domare.

Wittgensteins filosofi saknar jag intelligens nog att förstå men jag förstår att han levde och dog som en sann kristen. Oavsett vad han själv ansåg om den saken. Ray Monk har skildrat den kampen utan att någonsin benämna den. Och jag hoppas att fler läser hans bok och låter sig påminnas om att det vi söker inte finns där ute.

Tipstack till Johan Gross.

Monk, Ray (1994). Ludwig Wittgenstein: geniets plikt. Göteborg: Daidalos