”Pappa, jag är också en sådan där liten hund!”

Min vän är hundvakt åt min lille herr hund, en chihuahua på snart tio år, klok och lite grå i pälsen, alldeles vid öronen. De två är ute på sin eftermiddagspromenad i grannskapet då de i ett gathörn möter på en man med hans lilla barn som entusiastiskt pekande på hunden utropar: – ”Pappa, jag är också en sådan där liten hund!” Min vän, som blir rörd, sänder mig genast ett textmeddelande om saken och tillägger: det är jag med.

För det är han ju! Han och jag och alla andra. Fast de flesta av oss glömmer det ganska tidigt eller ganska ofta. Någonstans går vi nämligen ur den tid då världen är hel därför att allt som lever i den är en del av oss själva. Hus och bilar och kakor har säkert tankar och känslor som man själv och de kan säkert flytta på sig för egen maskin också, om de tröttnar på ens sällskap. Och själv är man mitt inne i allt detta, mitt i tingens tankar.

Jag önskar att vi hade kunnat få bli bevarade där. Eller att vi kunde bevara tingen i våra tankar, som levande. Men de flesta av oss verkar inte ens klara av att bevara djuren där, som i allra hösta grad uttrycker att de är kännande, upplevande varelser. Är det för att djuren inte har ett språk vi kan förstå? Jag tror inte det. Också människor, som har ett språk, behandlar vi ofta som om de inte hade det. Snarare tror jag att det är vår egen oförmåga att se än djurens oförmåga att tala som det handlar om. Vi ser inte det som barnet i gathörnet såg, att jag är också sådan. Jag är också levande, kännande, underbar och i rörelse. Det är som om detta enorma mysterium går oss förbi, just för att det är så enormt. Det är till och med så att det passerar för oss som någonting vardagligt. Men för den som återerövrar förmågan att vara mitt inne i tingens tankar, att se allting inifrån, öppnar sig världen och visar sig som rakt igenom vara. Varje ögonblick i den är sitt eget och kräver sin inlevelse. Varje liten liten hund gör det också.

Det finns människor som avfärdar inlevelsen i djuren, växterna, tingen och människorna som någonting sentimentalt. Det finns också människor som faktiskt är sentimentala. Det är som om vårt samhälle bär på en en sjuka som gör det omöjligt att tala om sådant som kärlek, medkänsla och identifikation utan att det får en ton av falskhet och hyckleri. De enda som gör det helt öppet är de många representanterna för olika religiösa och kvasireligiösa eller terapeutiska inriktningar som dyker upp överallt där det finns lite marknadsandelar att plocka åt sig.

Jag är trött på alla öppensinnade präster, vetenskapsivrande filosofer, yrande miljöaktivister och ytliga livscoacher som verkar se det som sitt uppdrag att förse marknaden med ideologisk överbyggnad. Jag är trött på middagssällskap som frågar mig om jag är vegetarian ”för att jag tycker synd om djuren” och alternativfolk som pratar om Moder Jord och annat flum. Jag säger som den lilla ungen i gathörnet: pappa, jag är också en sådan där liten hund. Jag är det och det är där jag vill att min känsla för världen skall ligga.