Skam skam skam – En präst och en psykoanalytiker talar om saken med mig som moderator

Få känslor är så genomgripande och samtidigt svårfångade som skammen. Det är en skam, säger man och menar som regel någon vidrig företeelse som inte borde tåla dagens ljus. Man säger också att man biter huvudet av skammen då man helt ignorerar de sociala förväntningarna och sin egen blygsamhet och gör det som tycks nödvändigt eller fördelaktigt. Numera blir det allt vanligare att se skammen som enbart ett onödigt hinder. Individen skall röra sig fritt, expandera och ta för sig. Då är skammen ingen nyttig bundsförvant och den som inte vill bli en förlorare gör klokast i att fortast möjligt bita huvudet av den, innan den hunnit göra sin röst hörd.

Men vad är det då skammens röst har att säga? Vad kommer den ur för väsen och vari består dess oerhörda makt över oss människor? Att ringa in skammens natur är, trots att känslan i sig själv kan kännas inpå bara kroppen, svårt. Klart är att skammen verkar kunna framträda i åtminstone två huvudformer; en uppfostrande, skyddande och en aggressiv, mördade. Göran Larsson ger i sin bok Skamfilad – Om skammens många ansikten och längtan efter liv, den första formen namnet varm, mild skam. Denna skam är den naturliga, sunda som fortfarande är i jagets tjänst. Den finns där för att värna den egna integriteten genom att ge utslag då någon oombedd klampat in i den personliga sfären genom att t.ex. skämta respektlöst, tafsa eller ställa alltför intima frågor. Åt andra hållet ger den medmänniskan samma skydd. Den som kan känna varm, mild skam blir varse då den överträder andras personliga gränser genom att exempelvis vara alltför nyfiken på sådant som inte är moget att blottas hos den andre. (Larsson, Skamfilad, s.16)

Mot den varma, milda skammen ställer Larsson den skam som kommer utifrån och angriper jaget. Att bli skammad kallar Larsson det då individen av andra antingen passivt förmenas den ömsesidighet som alla människor söker och behöver eller också aktivt utesluts, nedvärderas och får sin värdighet kränkt. (Larsson, Skamfilad, s.18) Larsson gör ingen artskillnad mellan den varma, milda skammen och den andra varianten, som har sitt ursprung i upplevelsen av att ha blivit skammad. Han talar bara om en stegring av den varma, milda skammen som han i sin tur delar in i två grader.

Den första graden är den så kallat måttliga skammen. En person angripen av måttlig skam kan mycket väl till det yttre leva ett rikt liv. Det är i det inre skammen gör sitt sjuka arbete genom att åstadkomma en ständig upplevelse av brist, saknad och prestationsångest. Inte sällan finns där ständigt en diffus känsla av att vara en bluff. När som helst skulle avslöjandet kunna komma men av vad? Frågan tycks ofta inte ha något riktigt svar. Ofta vet den drabbade inte ens om vad som orsakar känslorna av obehag, overklighet och tomhet. (Larsson, Skamfilad, s.19-21)

Nästa gradstigning, den högre, kallar Larsson massiv, kall skam. Den här skammen har trängt djupare in i identiteten. Den går inte längre att begränsa utan den angriper alla delar av den drabbade och får han eller hon att känna sig i grunden fel och värdelös. Ofta tillkommer känslan av att vara naken, avklädd och förödmjukad; alla känslor som har sin rot i ett inträngande i den drabbade individen som denna inte kunnat skydda sig mot. ”När man blir fråntagen sin värdighet som människa blir man tillintetgjord, till intet gjord.” (Larsson, Skamfilad, s.24) Här handlar det alltså om en skam som blivit kvar efter en långvarig eller grov gränskränkning och som den drabbade inte förmår neutralisera.

Larsson är inte ensam om att dela skammen i den sunda, skyddande och den aggressiva, dödande. Poeten och psykoanalytikern Else-Britt Kjellqvist som skrivit mycket om skam talar om den röda och den vita skammen. Hos henne går skiljelinjen mellan den skam som värnar individens växt och skyddar kärleken och den som gör motsatsen; förkrymper och isolerar. Den röda skammen ingår tillsammans med förmågan att känna skuld i samvetet. ”Den hjälper dig att upprätthålla dina gränser och att genom inlevelse inte överträda andras.” (Kjellqvist, Skammens väg till kärlek, s. 11) Att vara utrustad med en sådan skam är som att vara utrustad med ett signalsystem som genast signalerar då individualiteten – den egna eller någon annans – håller på att bli kränkt.

Både Larsson och Kjellqvist förlägger den kalla eller vita skammens uppkomst till människans tidigaste utvecklingsfaser, de där hon är som mest känslig för att bli avvisad eller kränkt. I själva verket innebär också avvisandet i självt en kränkning. Det lilla barnet blir visserligen till och växer inuti en annan människas kropp men då det kommer ut måste det tas emot i världen och bli sett på och besvarat i sina kontaktförsök. Annars hotar en inre hemlöshet och ensamhet, som om den blir tillräckligt total, faktiskt leder till döden. Antingen till en psykisk död – den lilla människan blir inte till och vänder sig inåt, blir med tiden kanske psykotisk – eller en fysisk som kan komma tidigt eller senare i livet, genom självmord eller drogmissbruk. Med dagens svenska samhälleliga kontroll av familjen och barnafödandet är det visserligen mycket ovanligt att spädbarn dör av kontaktlöshet men det hindrar inte att många barn får så svåra skador att de senare i livet utvecklar psykisk sjukdom eller faller offer för den massiva, sjuka skammen.

”Den tidiga ögonkontakten är grunden till den allra intimaste kontakt som är möjlig mellan två människor. Hindras denna eller förstörs blir den grundläggande självuppfattningen för all framtid allvarligt störd.” skriver Kjellqvist. (Kjellqvist, Rött och vitt, s. 21) Vad hon talar om är den mycket tidiga skammen. Den som har med det uteblivna ögonmötet att göra. Barnet söker den vuxnes blick men får inte fatt på den eller också är den spegelbild som finns att se i den inte den av ett underbart och önskat barn – istället finns där kanske bara en av sorg grumlad yta eller en spegelbild av någon som är krävande, oönskad och besvärlig.

Det uteblivna ögonmötets skam – för att tala med Kjellqvist – har med denna spegelbild att göra. Faktum är att människan saknar förmåga att se sig själv. Fast vi i vår tid, som är så full av kameror, speglar och avbildningar, ofta glömmer det så är det ingen av oss som kan möta sin egen blick utan mellanled. Blicken är något vi möter hos någon annan och i denna andres blick finns vår egen återkastad. Oavsett om vi känns vid det eller inte så innebär det att vi varje gång vi söker någons blick riskerar att se den vändas bort eller fyllas med avsky. Ögonkontakten är därför känslig, den gör oss sårbara inför varandra. Den innebär ett risktagande som den som fått uppleva det tidiga uteblivna ögonmötet aldrig slutar vara medveten om. I Rött och vitt – Om skam och skamlöshet beskriver Kjellqvist den här sortens grundläggande avvisande som något som individen måste skydda sig mot. Paradoxalt nog är skammen ett sätt att göra det. Skammen som innebär en upplevelse av att inte ha varit värd kärlek skyddar helt enkelt mot insikten om att det var omgivningen som inte var förmögen att älska. (Kjellqvist, Rött och vitt, s. 18) Så stark är människans behov av en värld värd att möta att hon hellre förkastar sig själv än erkänner att denna värld inte finns, att den rent av är en ond eller likgiltig plats.

Jag skulle vilja dröja lite vid Kjellqvists härledande av den grundläggande skammen till det uteblivna ögonmötet mellan barn och vuxen. Då jag läser psykoanalytiskt färgade texter slår det mig ofta att de är skrivna på ett språk som antagligen kan verka frånstötande eller till och med provocerande för många läsare. Visserligen har jag inga belägg för det. Mig har det inte den effekten på. Men jag har tyckt mig märka att folk man talar med eller som man hör tala om den typen av djupt liggande existentiella föreställningar som psykoanalysen försöker frilägga och benämna gärna ställer sig främmande inför en verklighetsbeskrivning som är så mytisk. Möter de sedan samma verklighetsbeskrivning i film, böcker, bildkonst eller musik verkar den inte alls väcka samma misstänksamhet.

Det är som om psykoanalysens försök att fånga in det djupt privata, sätta ord på det och undersöka det rör vid en förnekad smärta eller skam. Hos konsten kan vi ofta välja vad vi vill uppfatta. Utrymmet för en ofarlig tolkning är större. Konstnärer eller författare som inte ger denna möjlighet (t.ex. författarna Jelinek och Coetzee) blir sällan storsäljare eller allmängods utanför kretsen av kulturella finsmakare som i sin tur ofta desarmerar deras verk genom att göra dem till föremål för pretentiös kult. Icke desto mindre har konsten vad många skulle uppfatta som en fördel jämfört med psykoanalysen; den tillåter nästan alltid betraktaren, läsaren eller lyssnaren att själv välja hur mycket som skall förstås, upplevas och benämnas. Man skulle kunna säga att den låter oss möta bilden av oss själva i änden av en tunnel där vi sedan kan gå närmare eller backa, allteftersom vi känner för det eller orkar ta emot.

Psykoanalysen begrepp är annorlunda eftersom de är mer precisa, mer skoningslösa. Den har också anspråk som skiljer den från konsten emedan den utger sig för att mer eller mindre vetenskapligt vilja kartlägga och undersöka det mänskliga varat. Kjellqvists framställning av skammen är särskilt i Rött och vitt präglad av denna ambition och säkert kan det frästa många läsare till att avfärda skammen som något inbillat eller överdrivet.

Detta är naturligtvis mina egna spekulationer men ligger de någon sanning i dem (och det tror jag att det gör) så är det förmodligen inte mycket att göra åt det. Den grundläggande skammen, den som har med det uteblivna ögonmötet att göra, uppkommer innan språket och det gör den svår att beskriva. I upplevelsen av den finns något på en gång massivt och undanglidande. Inte bara den senare utvecklade skammens undermålighetskänslor, obehag och tristess – dessa känslor finns där också – utan framför allt en överväldigande upplevelse av att stå utanför det mänskliga. I detta landskap, utanför, kan någon finna kreativitet och originalitet; där finns bilder och skuggor som vill fram i ljuset och en smärta som ligger före det mellanmänskliga. Där finns också gud. Inte mött genom medmänniskan utan mött i sig själv. Kjellqvist berör allt detta både i Rött och vitt, där hon skriver om skammens förhållande till skapandet, och i Skammens väg till kärlek där hon skriver ”Kanske är det så att det just är de oälskade, oönskade; de som ända sen födelsen bär på skam, som i sin förtvivlan tvingas på knä och vänder sig till Gud. De ber för att de är tvungna. Och är det inte för en gång skull rättvist att just dessa de mest utarmade är de som lättast får och når Guds kärlek?” (Kjellqvist, Skammens väg till kärlek, s. 106)

Den grundläggande skammen som innebär utommänsklighet kan även innebära ett möte med det gudomliga. Medmänniskors kärlek som en väg till mötet med gud kan vara stängd men gud kan själv någon gång just därför visa sig utan mellanled. Det här mötet skall inte idealiseras. Vare sig kreativiteten eller andligheten är några trevliga företeelser i ordets vanliga bemärkelse och det är inte alla som får nåden att orka närma sig dem. Vanligen försöker den skamdrabbade individen hellre försvara sig mot skammen än gå rakt ut i dess öde landskap. Kjellqkvist tar i det här sammanhanget speciellt upp skamlösheten som ett försvar.

Vår tid är, som sagt, en tid som faktiskt upphöjer skamlöshet. Allt skall visas upp och vändas utochinpå. Det gäller att inte hålla någonting för heligt, i kampen om att synas och lyckas. Men just målen för denna kamp är bevis på den undanträngda skam som driver den; spegling och bekräftelse. Här ligger den narcissistiska lösningen på skamproblemet; att i brist på en annan människas ögon att spegla sig i fastna framför sin egen spegelbild. Myten om Narcisssus förlorar aldrig sin aktualitet. Efter att ha flytt undan Echos kärlek straffas han med att förälska sig i sin egen spegelbild, vilken han också förtvinar och dör framför. Den verkliga narcissisten (och en sådan bor det nog inom de flesta av oss även om den narcissistiska personlighetsstörningen i snävare bemärkelse är ovanligare) har emellertid inte avvisat någons kärlek från början; han eller hon har själv blivit avvisad. Som tröst söker vederbörande efter sin egen spegelbild, överallt, och de människor som vägrar återkasta den i förstorat format straffas och plågas och beläggs med den skam som narcissisten inte själv står ut med. Kjellqvist vill visserligen inte se skammen och narcissismen som en och samma företeelse men ”Hos skammen och narcissismen intar självet en central plats.” konstaterar hon. (Kjellqvist, Rött och vitt, s. 46) Anledningen till oviljan att sätta likhetstecken är, som jag förstår henne, att hon vill skilja på den sunda och den osunda narcissismen, precis som hon vill skilja på den sunda och osunda skammen.

En sund narcissism, som innebär att individen förmår tycka om sig själv och tillerkänna sig själv individualitet, är något annat än den narcissism som i likhet med den vita skammen är en konsekvens av brist eller kränkning. Själv har jag ofta undrat om det verkligen är klokt att tala om sund narcissism. Att kunna känna kärlek och stolthet för och över det egna jaget är en grundläggande förmåga och den som saknar den kompenserar i allmänhet med narcissism men jag är osäker på om narcissismen verkligen bör ses som den perverterade formen av självkärlek på samma sätt som den vita skammen skulle kunna ses som den perverterade formen av den röda. Snarare än en uppblåst självkärlek upplever jag narcissismen som ett maskerat självhat. Kjellqvists psykoanalytiska förklaring av hur självet klyvs i den idealiserade delen som inte får skadas och den nedvärderade, sannare delen som måste döljas betraktar jag som rimlig (Kjellqvist, Rött och vitt, s. 46-61) men jag vet inte om jag själv finner det naturligt att se narcissismen som en förstärkt självkärlek. Det tror jag i grund och botten inte heller att Kjellqvist gör men jag tror att det finns en risk med att inte alltid benämna narcissismen för vad den verkligen uttrycker, nämligen självhat och brist som vänds utåt i hat och konsumtion av omgivningen. Människor som inte tidigare kommit i nära kontakt med den riktigt patologiska narcissismen låter sig gärna luras av den grandiosa ytan och jag tror att det i sig är en stor skada då det gör dem räddare och fast i en sjuk beundran vilket hindrar dem från att se igenom och protestera.

Larsson har ett delvis annat sätt att närma sig frågan om försvar mot skammen. Som präst och terapeut är det naturligt att han går mindre grundligt till väga än en psykoanalytiker, som gärna försöker skilja grundläggande skam från sådan som härstammar från senare erfarenheter av övergivenhet, misslyckande och övergrepp. Precis som i han syn på skillnad mellan varm, mild skam och massiv, kall skam så vill han hellre se skammen som något som gradvis drabbar en människa. För att förstå individens sätt att försvara sig mot skammen använder han sig av en mycket åskådlig bild som han kallar skamkorset. Skamkorset är som namnet möjligen antyder ett kors, omgivet av tre cirklar, som den osynliga frälsarens glorior ungefär.

På korsets vänstra halva finns Mindre än-området och på dess högra Mer än-området. I den övre änden av den vertikala korsarmen finns Försvinna, i den undre Förvandla. I den vänstra änden av den horisontella armen finns Förgöra och i den högra Förföra. Cirklarna beskriver i hur hög grad den som rör sig längs korset använder sig av strategin. Tanken är att den skamdrabbade som regel använder sig av en av korsarmarnas strategier som sin huvudstrategi, vilken är mycket beroende av den grundläggande personlighetstypen. (Larsson, Skamfilad, s. 84)

Grovt förenklat skulle man kunna säga att man hittar narcissisten på den vänstra korshalvan, i namn av Förgöraren. Han eller hon förnekar skammen och försöker förgöra alla som avslöjar eller påminner om den. Medlen är ständiga gränskränkningar, övergrepp, krav på orimlig makt eller uppmärksamhet och en oavlåtlig kamp för att tillintetgöra den omgivning som upplevs som skambeläggande (och det från början med rätta). Man skulle kunna säga att Förgöraren använder vreden som sitt främsta vapen och jag skulle vilja tillägga den narcisstiska vreden; den som inte bara slår tillbaka vid verklig oförrätt utan också vid inbillad.

Försvinna-änden av den vertikala korsarmen är kanske den som de flesta har lättast att indentifiera som skam då den som använder denna strategi gömmer sig, går undan och tystnar; alltsammans blygselns tecken. Förföraren är då ofta – men inte alltid – svårare att omedelbart identifiera som bärare av skam. Att förföra andra människor, d.v.s. sträva efter att vara dem till lags, utplåna sina egna behov och försöka vinna gillande genom uppoffringar eller charm, är ett drag som ofta får avsedd i effekt på omgivningen; alla gillar någon som ger andra plats och service. Åtminstone ogillar de flesta inte en sådan person. I förlängningen innebär förfarandet en risk att helt och hållet bli offer. Skammen hanteras genom att den utsatte helt och hållet förnekar sin rätt att försvara sina gränser. Hur skulle någon kunna kränka mig? tycks frågan lyda. Jag är ju ingen. Som ett omvänt eko av narcissistens svar – jag är ju allt – avslöjar det en total ensamhet och tomhet. Där finns inget möte, bara ett konstaterande av en helt ensidig position.

Förvandlarens strategi är den kreativa, omskapande. Skammen gör ju både det egna självet och omvärlden outhärdliga och då kan en oupphörlig omskapelse utgöra ett slags hopp. Den som förvandlar vill förvandla sitt eget sinnestillstånd – genom droger, sex eller kickartade upplevelser – eller sin omvärld genom att utöva otillbörligt inflytande över den.

Skamkorsets zoner skall förstås som de spekra där skammen verkar. Den innersta avser den icke-skamsjuka personligheten där alla fyra livsstrategierna finns representerade i olika omfattning men inte på ett sätt som kränker andra eller det egna jaget. Mellanzonen är den måttliga skammens zon; här har individen ofta börjat handla i enlighet med en av strategierna eller en blandning av ett par av dem. I den yttersta zonen finns de extremare anpassningarna til skammen; den narcisstiska personligheten, psykopaten, masochisten, missbrukaren och den helt isolerade enstöringen. (Larsson, Skamfilad, s. 84-100)

Det är naturligt att Kjellqvist som är psykoanalytiker och poet gärna närmar sig skammen genom det djupt privata och individuella, genom citat från skönlitteratur, genom drömmar hon själv haft och fantasier berättade i psykoanalys. Det är också naturligt att hon söker svaret på skammens gåta i det ursprungliga mötet mellan två personer; barnet och vårdaren. Även om hon i Skammens väg till kärlek kommer in på mer sekundära skamerfarenheter, i form av social skam, skam över nederlag och skam som omgivningen i vidare bemärkelse lägger på individer och grupper av individer, så är det skammen som något djupt personligt och ursprungligt hon söker. Ironiskt nog är det hon som, till skillnad från Larsson, tar upp skammen som drivkraft i politiken, i samhället och i mänskliga konflikter på gruppnivå i största allmänhet. Psykoanalysen söker bilder och fantasier, vare sig dessa ligger hos individen eller har nått kollektivets yta.

På samma sätt är det naturligt att Larsson, prästen, mer beskriver skammen som en generell process hos individen. Han skiljer inte så noggrant på olika typer av skam utan ser dem som grader och lägger skiljandet mellan dem i uttrycken de tar sig istället.

Trots dess olikheter i perspektiv ringar de båda författarna emellertid in liknande mekanismer, nämligen bristen på ömsesidighet i de möten som definierar en individ och de kränkningar som i dessa möten kan ske av individens gränser. Skammen är en grundläggande upplevelse av att inte ha blivit mött eller att ha blivit mött som någon annan än den man är.

För mig förefaller det som om en av den sjuka skammens mest bestickande egenskaper är att den uppstår som svar på någon annans skamlösthet (alltså förnekade skam). Om inte den som avvisar eller kränker själv vill kännas vid sitt avvisande eller sin brist på respekt för andras gränser är det offret som får överta denna människas skam. Här tangerar skammen skulden som är den känsla som har med ansvar för handlingar att göra. Den enes förnekade skuld tenderar nämligen att bli den andres skam. Att bli utsatt för en kränkning är illa nog men då den som kränker förnekar eller är oförmögen att känna skuld och därmed ansvar att ställa till rätta blir offret lämnat ensamt med skadan. Än värre blir det om den som kränker är någon som offret älskar eller måste älska. Då måste skulden förnekas helt och i dess ställe träder skammen in. Det ligger något djupt förödmjukande i en relation där lögnen skyddar övergrepp och gränskränkningar från att påtalas eller avslöjas eller missförhållanden från att komma i dagen.

Den sjuka, aggressiva skammens natur är att den härstammar från någon annan. Den är som en främmande genetisk kod som trängt sig in och så småningom börjar leva sitt eget liv med resultatet att skambäraren själv börjar överträda sina egna eller andras gränser. Oförmögen att bli erkänd som offer för det ursprungliga avvisandet eller övergreppet är skambäraren dömd att upprepa det på sig själv eller någon annan, i desperat önskan att det skall neutraliseras. Logiken kan sedan se ut på olika sätt. Om jag kränker mig själv tillräckligt många gånger kanske jag upphör att vara någon som det går att kränka och då kanske jag i själva verket aldrig blev kränkt. Om jag kränker någon annan tillräckligt många gånger framstår det kränkande beteendet som normalt och tillåtet och då slipper jag kännas vid att det jag utsattes för var otillåtet men att den som gjorde det gjorde det ändå.

Larsson och Kjellqkvist ser båda mötet med den ursprungliga kränkningen eller med det grundläggande avvisandet som den möjlighet till läkning som finns för den svårt skamdrabbade. I bibeln säger Jesus att sanningen skall göra oss fria (Johannesevangeliet 8:32). Jag har alltid uppfattat detta uttalande som att den som vågar möta sanningen om sig själv och andra både kommer att finna förståelse, förlåtelse och till slut försoning. Det som inträffade var inte detta mysteriösa som alla konster senare skulle dölja med perversionen som resultat. Det inträffade var bara det som inträffade. Smärtsamt antagligen men det var vad det var. Och de som deltog var de de var; människor, med gränser för sin räckvidd.

Personligen ser jag, trots att jag tror på sanningens makt, en fara i de löften som många professionella hjälpare, särskilt religiösa sådana, avger då de vill motivera till att göra upp med skammen och den egna skulden. Larsson hänfaller särskilt till dessa – som jag ser det – orealistiska tirader om jorden som något slags paradis utan skammen. ”The Gentle Touch of Life finns överallt,” skriver han. ”En blick eller ett ord av uppmuntran, en ensam skriande vråk över ängarna eller en gnistrande solstråle i en droppe dagg,…” (Larsson, Skamfilad, s. 205) Då finner jag Kjellqvist mera realistisk. ”Detta arbete, att möta skammen, att själv härbärgera svåra känslor, förutsätter att man inte flyr exempelvis sin skam, utan står ut med det nästintill outhärdliga eller åtminstone strävar efter att göra det.” (Kjellqvist, Skammens väg till kärlek, s. 116) skriver hon bl.a.

Här rör Kjellqkvist vid något som jag tror gör det extra svårt för nutidsmänniskan att möta sin skam. Den som gör det måste acceptera sin smärta och den maltrakterade bilden av det egna jaget. Särskilt det senare är svårt i en tid då man uppmanas till att skapa sig ett slags beläte av det man drömmer om och vill vara för att med hjälp av detta besvärja lyckan och framgången.

Dessvärre tror jag att den sortens lovsång av tillvaron efter skammötet som Larsson ägnar sig åt faktiskt kan vara kontraproduktiv och rentav farlig. Himlen öppnar sig knappast bara därför att man befriar sig från den förnekande skammen genom att möta den och bli medveten om den. Snarare vidtar andra, faktiskt ofta smärtsamma processer. Plötsligt måste man minnas. Plötsligt måste man se dem man älskade som de de var och inte som de man ville att de skulle vara. Plötsligt måste man erkänna det man gjorde mot andra och sig själv för att hantera det som inte fick erkännas eller erfaras.

Mötet med skammen är en nödvändighet om frihet skall komma till stånd. Men även om skammen förlorar sitt grepp innebär det inte att den gör det för evigt eller att det är lätt att leva ansvarigt och medvetet. Såväl Larsson som Kjellqvist skriver om skammen från ett i grunden kristet perspektiv. Skillnaden är att Larsson gärna vill utlova ett himmelrike medan Kjellqvist nöjer sig med det som går att utlova, nämligen ett liv med en plågad och förödmjukad frälsare. Med andra ord, ett liv som älskad trots lidandet och kränkningen. ”Men det är i det sargade, utblottade, vanställda, hjälplösa, sårbara och oskyddade som Kristus, Guds människoblivande, finns. När vi känner oss värdelösa, förnekade, övergivna, förödmjukade, missförstådda och oälskade. Där – i den värsta skammen – finner vi honom.” (Kjellqvist, Skammens väg till kärlek, s. 109) Detta är i mina ögon ett inte bara mer realistiskt löfte från guds sida, det är också ett större löfte än Larssons löften om kvittrande fåglar och fantastiska mänskliga relationer. Kristus på korset är trots allt både bilden av total skam och total kärlek.

Innan jag lämnar de båda världsförbättrarna Kjellqvist och Larsson helt för denna gång skulle jag vilja säga något kort om vad jag själv tänker om skammens natur. För det första att jag inte rakt igenom kan definiera den. Skammen är en förvisad och ljusskygg känsla. För det andra att jag tror mig ha anat konturerna av den i det glapp som ofta uppstår mellan det goda och det verkliga i vår mänskliga värld.

Vi människor skäms då det vi vet är verkligt inte sammanfaller med det vi betraktar som gott och vice versa och vi inte förmår hantera denna diskrepans annat än genom förnekelse eller förvanskning. Å ena sidan lögnen – jag eller du är så bra – å andra sidan verkligheten – jag eller du är så dålig. Eller tvärt om: lögnen att du eller jag är så dålig och verkligheten att du eller jag inte förtjänar denna dålighet som lagts på oss av andra och oss själva och att vi inte orkar sörja den.

Ofta smyger sig skammen på i situationer då det sagda inte stämmer med det befintliga. Då man själv eller någon annan försöker låtsas det som är gott eller då det som är gott behandlas som om det vore ont. Man kanske skulle kunna sammanfatta det med att skammen uppstår då vi kränker det heliga som är den punkt där det goda sammanfaller med det verkliga. Gör man sig själv illa erkänner man inte det goda inom sig. Gör man någon annan illa gör man det inte heller men man erkänner inte heller det goda inom denna andra. Och eftersom detta blir för smärtsamt ljuger man för att dölja det. Där uppstår skammen. I det uteblivna erkännandet och sörjandet av att något heligt kränkts.

Bibelcitatet om att sanningen skall göra oss fria är för mig det citat som mer än de flesta andra i bibeln och annorstädes talar till skammen inom människan. Sök sanningen och du skall finna det dåliga så att du kan skilja ut det från det goda. Efter det är lögnens udd borta och utan lögnen mister också skammen till slut sin makt och kan äntligen ersättas av sorg och försoning.