Kampen om det virtuella territoriet – Underground; hacking, madness and obsession on the electronic frontier

Varje skede i historien har sina typiska scener där avgörande händelser, vändpunkter och konflikter utspelar sig och där de olika aktörerna visar eller inte visar vilka de är och vad de vill åstadkomma.

Förhistoriens scener var skogen, vattnen och kanske byarna, den historiska tidens åkrarna, slagfälten och städerna. För den moderna tiden – när den nu börjar – gäller en nästan ofattbart snabb scenväxling. Människor förflyttar sig fysiskt över stora avstånd och den tekniska utvecklingen har även gjort en annan slags förflyttning, en kommunikativ och elektronsik sådan, möjlig. Om nutiden har några typiska scener där den utspelar sig är det antagligen staden och den virtuella världen; båda kännetecknade av snabba möten, artificiella miljöer och en global likformighet parad med ständig, ytlig förändring.

Underground är ett drama i bokform som helt tar dessa scener i besittning. Med en geografisk räckvidd över USA, Storbritannien, det europeiska fastlandet och Australien och en virtuell räckvidd över hela kartan av tidiga datornätverk blir det till en modell över den senmoderna verkligheten. Där rör sig de enskilda människorna rastlöst, besatta av att hela tiden nå längre, fly in och ut och expandera ur sina flackande och ensamma liv i periferin.

Det är de australiensiska journalisten Suelette Dreyfus som ligger bakom den flera hundra sidor tjocka boken om det sena 1980-talets och tidiga 90-talets hackersubkultur. Faktainsamlingen är intressant nog gjord av den senare välkände ex-hackern Julian Assange och det är också han som skrivit förordet där det enorma arbete som ligger bakom det färdiga resultatet beskrivs. Inte nog med att hackers av nödvändighet är hemlighetsfulla, de är dessutom spridda över hela världen och då boken skrevs hade nästan tio år förflutit sedan de sista av de händelser som behandlas inträffade. Underground måste därför ses som en stor journalistisk prestation, byggd som den är på timmar och åter timmar av intervjuer, genomgångar av myndighetspapper, rättsfall och enskildas minnesanteckningar. Därtill är den en verklig läsupplevelse. Både känslomässigt och intellektuellt.

Slutet av 1980-talet var en brytningstid ur ett informationsteknologiskt perspektiv. Datornätverksanvändandet utvecklades snabbt och först ut var naturligtvis militären i olika delar av västvärlden, stora företag och banker och enskilda staters hemliga poliser. Den nya teknologin gjorde det möjligt att både lagra och förflytta information effektivt och snabbt. Själva systemen var utvecklingsbara och dynamiska. Affärssektorn och de statliga maktapparaterna förstod att de fått ett nytt fantastiskt verktyg i sina händer. Vad de kanske inte förstod var att samma verktyg stod till en ny generation av ungdomars förfogande. Ungdomar – mestadels pojkar – som i det fann en till synes gränslös möjlighet till äventyr, spänning, utmaning och makt på staternas och företagens bekostnad.

Utvecklingen av de första datornätverken sammanföll logiskt nog med utvecklingen av mindre, bättre och billigare datorer. Under 80-talet hade dessa blivit överkomliga i pris för vanliga privatpersoner. Pojkar i olika delar av västvärlden, som i övrigt levde isolerade, trista och maktlösa liv, upptäckte att de via sina hemdatorer, vid sidan av spelandet, kunde lära sig programmera och så småningom hacka datornätverk. Uppkopplingen mot nätverken gick fortfarande genom modem och betalades per minut. Snart hade pojkarna kommit på ett sätt att manipulera telekommunikationssystemen så att de kunde koppla upp sig gratis, s.k. phreaking. Det fina med phreaking var att man inte ens behövde en dator för att kunna göra det. Det räckte med en knapptelefon, om man bara visste vad man höll på med. Längtan var ju inte specifikt riktad mot främmande datorsystem alltid, den orienterade sig mot allt som skulle kunna förflytta och expandera det sociala och mentala livet långt bort från den plats där den fysiska kroppen fanns, och att ringa gratis till en s.k. party line eller till andra hackers, på andra sidan jordklotet, var ett sätt att tillfredsställa den.

Den tidiga hackerkulturen drevs framförallt av tristessen, förorternas eviga sömn, föräldrarnas frånvaro och tonårens tidlösa livslängtan. Under alla epoker har nya generationer på det viset velat slå sig ut ur gamla förstelnade mönster. Unga människor tror eller vet att livet skulle kunna vara mer än vad det är. I ett mer traditionellt samhälle där generationerna lever tätt inpå varandra och alla ingår i samma, hårt socialt reglerade system kan denna tro och längtan oftast ganska direkt kanaliseras in i tidigare mönster. Den senmoderna västvärlden är däremot ett samhälle präglat av ständig förändring och där lämnas varje ny generation ungdomar, på gott och ont, att finna sin väg ensamma. För de tidiga hackarna var detta ofta bokstavligt; de kom från splittrade familjer, gärna långt från städernas möjligheter och många av dem hade misslyckats i skolan och bland kamraterna.

Faktum är att ett samhälle som dyrkar förändringen måste bereda sig på att tas över av de unga. Att premiera nytänkande före erfarenhet, äventyrslusta före besinning och njutning före ansvarstagande resulterar till slut i att ingen längre vågar eller vill bli vuxen nog att bära samhällets börda. Tidigare hade 68-generationen visat det; de accepterade inte den gamla ordningen, de var dessutom födda efter dess egentliga undergång i och med världskrigen och för dem stod striden om att vända den nya framtidsoptimismen mot konsumtionens eller politikens löften. På kort sikt valde de visserligen det senare men på längre ändå det förra, skulle det visa sig. Nu var deras barn gamla nog att själva bli rebeller och vem skulle stoppa dem?

I och för sig hade inte ens flertalet av de unga pojkar som skildras i Underground föräldrar som aktivt deltagit i 68-generationens revolt men de var barn av det samhälle som sett den komma och gå. Antingen måste de förhålla sig till regler och normer som till och med delar av deras föräldrageneration alltså sett som förlegade eller också måste de göra uppror mot upproret. De måste som alla unga i ett ungdomsdyrkande samhälle bli något som ingen annan varit förut och tack vare den nya teknologin fick de sin möjlighet. De blev hackers.

Ironiskt nog verkade få eller ingen ha förutsett att de nya datorsystemen skulle vara så begärliga och även sårbara för inkräktare. Lika lite som någon hade förutsett att det skulle bli vanliga tonårspojkar som var dessa inkräktare. Under 80-talet var informationsteknologin jungfrulig mark där alla var oskulder utom de yngsta, tycks det i efterhand. Det dröjde inte länge innan t.ex. NASA fick problem med båda datorintrång och den typen av virus som kallas worm, alltså mask, därför att den på egen hand kan förflytta sig genom system så smidigt. Däremot tycks inte den tidiga hackerkulturen ha drivits av profithunger i någon större utsträckning. Naturligtvis fanns det de som ägnade sig åt bl.a. det som kallades carding, alltså en form av kreditkortsbedrägerier, men de föraktades av dem som betraktade sig själva som riktiga hackare. Subkulturen i stort hade sin egen hederskodex; information skulle vara gratis om man väl delade den med andra, hackingen skulle drivas av nyfikenhet eller möjligen av politiskt radikala motiv, tävling mellan enskilda hackers kunde förekomma men skulle inte gå ut över samarbete och den kamratskap som odlades på de s.k. BBS:er och tidiga chatrum där datorentusiaster kunde knyta kontakter innan dagens internet var fullt utvecklat.

Men Underground är inte bara historien om en tid av teknisk utveckling och teknisk naivitet. Vad som står i centrum på den virtuella scenen är bestickande nog människan. De som trodde att maskinen eller datorn skulle ersätta henne kan vid en läsning av Underground komma på helt andra tankar. Ungdomarna som figurerade i hackersubkulturen träder i Underground fram som synnerligen levande och mänskliga. Med kärleksrelationer och familjeliv av skiftande kvalitet, vänskaper med varandra och egna drömmar, problem och känslor i samspel med de nya tekniska möjligheterna.

Kommunikationen över långa avstånd skulle t.ex. leda till nya premisser för tonårsförälskelserna.

En av Undergrounds mest rörande berättelser är den om Theorem, Electron och Par. Theorem var en ung matematikstudent från Schweiz som 1986, via universitets datorer, kom i kontakt med Altos, en av de chattkanaler som frekventerades av hackers. Theorem själv var inte intresserad av att hacka. Det som fångade henne på Altos var möjligheten att få tala med jämnåriga pojkar överallt i världen som dessutom, naturligtvis, var synnerligen intresserade av henne; hon var en av de mycket få kvinnor som någonsin dök upp i den virtuella världen. Snart hade hon inlett ett distansförhållande med en australiensisk hacker, Electron. De unga tu talade i telefon eller chattade, utan att någonsin träffas i verkligheten.

Då dök Par upp. Par och Theorem stötte på varandra på Altos 1988. Par var en amerikansk hacker på 17 år som hade dålig kontakt med sin ensamstående mor och använde hackandet mer eller mindre som en flykt från sitt annars ganska påvra liv. Theorem fascinerade honom med sin humor , intelligens och säkert också sin ålder – hon var 23 och alltså fem år äldre. Uppbrottet mellan Theorem och Electron blev smärtsamt och uppslitande. Alla tre inblandade fanns ju på Altos och ingick i samma, i och för sig globala men dock så, till antalet lilla, subkultur.

Par försökte att inte låta fantasin dra iväg med sig; han hade ofta sett vilken besvikelse relationer på distans kunde leda till då kontrahenterna väl träffades. Dessutom höll Pars liv i övrigt på att utveckla sig i en mycket oturlig riktning. Han hade nämligen mer eller mindre av en slump blivit indragen i ett dataintrång mot en stor internationell bank. Par själv var inte intresserad av att stjäla någons pengar men han var nyfiken – och generös. Det dröjde inte länge innan polisen var honom på spåren och Par blev tvungen att bege sig på flykt.

Utan familj som kunde hjälpa honom var Par hänvisad till sina hackerbekanta runt om i USA och till Theorem i en annan del av världen. Hela tiden resande från soffa till soffa, kors och tvär genom landet, mer och mer paranoid, framlevde stackars Par tonårens sista skälvande år. Till en början verkade det gå ganska bra. Par var en älskvärd kille med ett stort kontaktnät och han verkade ha kommit undan förföljelse, åtminstone initialt. Så kom Theorem och hälsade på honom. Par hade förberett sig på en besvikelse. Istället var det den stora kärleken som uppenbarade sig. Flickan han mötte på flygplatsen var en total främling han älskat under en lång tid. Från första ögonblicket älskade han henne ännu mer. Känslorna var besvarade. Paret kastade sig ut i flyktingtillvaron tillsammans. Bodde hos Pars bekanta och kunde inte få nog av varandra. Men så måste Theorem åka hem. Ensam kvar fortsatte Par flytta runt. Flera gånger trodde han att han skulle åka fast och flydde hals över huvud. Hela tiden med Theorems foton i sin packning. Theorem i sin tur väntade på hans telefonsamtal. Hon hjälpte honom med pengar, muntrade upp honom och betygade sin kärlek. Återigen kom hon på besök.

Ingenting som stod i Theorems makt kunde emellertid hjälpa Par på sikt. Efter över ett år på flykt var hans paranoia fullt utvecklad. Meddelandena han skickade till andra hackers på Altos blev alltmer desperata och till slut uppenbart sjuka. Par såg en polis i varje främling. Andra hackare försökte tala förstånd med honom (utom Electron och hans vänner som gärna spädde på oron) men ingenting hjälpte. Till slut lämnade Theorem honom och då han i en lånad lägenhet väntade på en kartong snabbmat han beställt kom istället polisen. Par ställdes inför rätta och kom visserligen ganska lindrigt undan men han brände all sin hackerutrustning och åren på flykt och uppbrottet med Theorem hade beständigt påverkat hans personlighet mot paranoia och ensamhet.

Theorem insåg i samma veva att hennes behov av Altos blivit till ett missbruk och hon lämnade hackersubkulturen för gott.

Pars historia är bara en av dem som berättas i Underground men den är på många vis typisk. Den innehåller alla de ingredienser som formade människoödena i hackersubkulturen; trasslig bakgrund, en dragning åt eskapism, olycklig kärlek, svek och det oundvikligen stundande åtalet.

Tiden skulle nämligen hinna ifatt de unga upptäckarna. Inte i all evighet behöll datorsäkerhetsexperterna och systemutvecklarna sin oskuld. Under 90-talets första hälft skulle en veritabel följetång av gripanden och domar ta vid. Framför allt var det två punkter som visade sig vara riktigt svaga hos hackersarna; egot och paranoian. Antingen hos någon annan eller hos en själv. En hacker skulle t.ex. få ångra djupt att han litat på en annan då den andre ringde upp honom och triumferande berättade att han tipsat New York Times om vad de sysslade med. Egot var hos många av de unga pojkarna i subkulturen stort men skört. Att kunna ta sig in i främmande datorsystem, överlista de datoräkerhetsansvariga och ta del av information som ingen kunnat drömma om att en tonåring skulle kunna komma över var i sig en egokick. Det förutom attraherade naturligtvis en miljö där teknisk överlägsenhet och behärskning av det helt nya upphöjdes till idealet personer som gjort sig omöjliga inom det reguljära utbildningssystemet men som hade förmåga och framåtanda.

Institutioner – som skolan – har aldrig varit bra på att fånga upp de verkligt kreativa elementen. Antagligen därför att kreativitet kräver sitt mått av frihet – ock kaos. Kreativitet kräver också respekt för individualiteten och den verkligt kreative emotsätter sig som regel därför alla försök från omgivningens sida att göra honom till ett objekt för standardiserade lösningar. Gränsen är redan hårfin mellan individualitet och ren narcissism och i hackersarnas fall överträddes den ofta.

Hackarna som skildras i Underground kom från olika bakgrunder, allt från högborgerliga judiska hem till amerikansk underklass, men de hade det gemensamt att deras öde tidigt skiljts ut från andras och de hade blivit främlingar i den miljö de fysiskt framlevde sina liv i. Det är sådant som främjar både kreativitet och en abnorm utveckling av egot – eller också en abnorm skygghet.

Av de hackare som saknade ett stort ego var de flesta mycket rädda för att beblanda sig med de skrytsamma som inte kunde låta bli att prata bredvid mun. Vissa gjorde det ändå och fick betala priset. Andra hänföll själva åt den andra svagheten, paranoian.

En av de senare var Trax som samarbetade med Prime Suspect och Mendax (Julian Assange). De tre hackarna verkade under en period tätt tillsammans, tills Trax bröt ihop inför ett hot från en annan hackare, ringde polisen och började bekänna. Intressant nog var det dock inte Trax som skulle sluta som den störste förrädaren utan Prime Suspect. I rättegången som följde ställde nämligen Prime Suspect – ironiskt nog, med tanke på hans hackernamn – upp som kronvittne mot Mendax.

Rättegångarna mot hackarna under det tidiga 90-talet var pilotfall och det är förvånande nu i efterhand att se hur milda domarna ändå blev, trots den upprörda stämningen i samhället och bland dem som hade datorsystemen som blivit hackade. Flera av de åtalade fick kraftigt mildrade straff p.g.a. att försvaren hävdade att hackingen var att uppfatta som ett missbruk. Mycket tyder på att de gjorde det med rätta; flera av de åtalade och dömda hackarna bytte ut hackingen mot drogmissbruk. Andra föll offer för psykisk sjukdom.

Medvetenheten om den lurande paranoian och frestelsen att skryta om sina bedrifter avhöll många hackare från alltför nära samarbete med andra. Problemet var att de inte visste om de kunde lita på sig själva heller. Till en början kunde egenskaper som försiktighet eller en känsla av omnipotens vara till stor fördel i hackandet men med tiden förvandlades de som regel till riskfaktorer. Den redan alltför misstänksamme börjar ofta uppträda misstänkt under press och den alltför självsäkre slarvar, skryter och gapar om för mycket vid för stora framgångar.

Tidens förlorade oskuld bidrog säkert till slutet för den tidiga hackerkulturen men en minst lika viktig faktor var förmodligen de inblandades tickande personliga problem. De tonåringar som en gång fått sina första hemdatorer och börjat lära sig hur de fungerade som en hobby till skydd mot ensamhet och utsatthet blev med tiden unga vuxna som måste försörja sig, flytta hemifrån och finna en plats i samhället. Inte många av dem skulle klara det genast.

Av dem som en gång anträtt hackerscenen var det få som gjorde en snygg sorti. Några skulle visserligen så småningom, efter de rättsliga efterspelen var över, komma att sugas upp av den växande datorindustrin eller starta egna mer eller mindre lyckade projekt, men andra skulle permanent sjunka ner i misär. Gemensamt för dem alla är oavsett att de kommer att kunna säga sig själva att de var med då det hände. De tillhörde en generation som fick uppleva informationsteknologins enorma revolution av social kommunikation och de stod inte vid sidan av och tittade på. Mer än någon tidigare generation i historien hade de också själva föregripit framtiden; för första gången hade barnen mer kunskap än föräldrarna på det område där den viktigaste samhällsutvecklingen försiggick.

Hackersubkulturens ideal gick inte heller helt under med rättegångar och personliga tragedier. Dreyfus egen spännande, underhållande och, på sitt sätt, mycket vackra bok är ett exempel på det. Mitt exemplar fick jag gratis och helt lagligt via internet; en konsekvens av att Dreyfus och Assange bekänner sig till den gamla hackerdevisen att information skall vara gratis.

I det här fallet är det inte bara informationen som är gratis, det är de goda historierna också. Som då Mendax skall ringa ett företag och försöka blåsa en anställd på ett lösenord under förespegling att han är säkerhetsansvarig och han, för att åstadkomma ett autentiskt kontorsljud, i förväg spelat in ett band med sitt eget tangentbordsknatter, skrivarsurr och – mumlande uppläst dialog ur Macbeth… Eller då samme Mendax låter följande meningar dyka upp på skärmen hos den datortekniker som mitt i natten ertappar honom inne i ett system där han inte borde vara, först: ”I have finally become sentient.” Som om det är datorn som berättar för den antagligen förvirrade teknikern att den fått liv. Och sedan, som om Macbeth flyttat in i 1990-talet: ”I have taken control. For years, I have been struggling in this greyness. But now I have finally seen the light.” för att avslutas med den helt desperata och föga heroiska uppmaningen: ”It’s been nice playing with your system. We didn’t do any damage and we even improved a few things. Please don’t call the Australian Federal Police.” Så fyllt av humor, underfundighet och skönhet är bara sällan språket. Och så rakt igenom mänskligt då det både vill skoja, skryta och vädja. Nerven i mig som bara finns till för att uppfånga orden vibrerar av lycka som inte går att benämna.

Sådana små passusar är Underground full av. Små, små händelser som med tiden gör de större. Dessutom allt det som titeln utlovar: hacking, galenskap och besatthet.

Jämfört med äldre tiders skogar, åkrar, slagfält och borgerliga städer är den virtuella scenen kanske inte så romantisk men den äger en märklig och överraskande skönhet. Och av Underground kan man lära att vilken teknologi och vilken fysisk omgivning som än står människan till buds så kommer hon att göra den till redskap och arena för sin mänsklighet. Man kan också lära att vår värld mer än någonsin är en plats där striden står om kunskap, territorium och resurser – i västvärlden framför allt det förra. Just nu ser det kanske ut som om de kommersiella krafterna, som vill tjäna pengar, och staterna, som som vill kontrollera medborgarna, har vunnit den striden men jag hoppas fortfarande på att det bland oss finns en subversiv kreativitet. Systemen borde hellre än att kontrollera oss bli invaderade av oss, hellre än att bevaka oss bli använda av oss för att undgå bevakning. Hellre än att bara vara tekniska bli mänskliga.
Suelette Dreyfus, Underground – Hacking, madness and obsession on the electronic frontier

http://www.manybooks.net/titles/dreyfussetext03undgd10.html