Munter elegi över civilisationen – Det tredje tillståndet

Mellan barmhärtigheten och begäret finns nuet. Så enkelt det skulle vara att stillna där! Avstå både från att anstränga sig och från att ge efter och bara vara.

Men det är inte alls så enkelt. Åtminstone inte för Amos Oz antihjälte Fima, som trots att han är närmare ålderdomen än medelåldern fortfarande tillbringar större delen av sin tid med att flanera på Jerusalems gator, på väg till och från sina olika älskarinnor och vänner.

Fima var en gång en lovande akademiker. Hans far, en östeuropeisk jude och framgångsrik kosmetikfabrikant med smak för välgörenhet och kvinnor, gjorde allt för att sonen skulle lyckas; stödde honom ekonomiskt och arrangerade ett förträffligt äktenskap åt honom. Men någonting gick fel. Istället för att anträda den akademiska karriär alla hoppats på började Fima föra ett vagabonderande liv, på vännernas, faderns och de många kvinnornas bekostnad.

I Fimas funderingar blandas högt och lågt. Han bekymrar sig för det dåliga trycket i blåsan då han kissar samtidigt som han i huvudet löser den judisk-palestinska konflikten och undrar om han borde hälsa på sin före detta fru för att tala allvar med henne om hennes sons problem. Ingenting är för litet eller för stort för att engagera Fimas fantasi och välvilja. Samtidigt är det inte heller något som är tillräcklig litet eller stort för att kunna förmå Fima till vare sig en verklig kraftansamling eller ett totalt uppgivande av kontrollen. Att döda en kackerlacka förefaller Fima barbariskt men att rädda en skadad hund är för besvärligt. Att höra kvinnorna på den gynekologiska kliniken där han arbetar skrika av smärta väcker hans medlidande och hans lust men han är rädd att göra dem med barn; själva ansvaret är en orättvisa om man är en bortklemad, viljesvag och ganska outhärdlig pojke på femtiotre år.

Fast i den sinnliga världen, mitt i denna sympatiska närvaro i tingen och osympatiska eftergivenhet för varje impuls, fortsätter Fima dock åtnjuta vännernas, kvinnornas och faderns gränslösa tillgivenhet. Han är som en modern Don Quijote fast utan någon Sancho Panza och på samma vis som med Don Quijote måste läsaren förlåta honom allt. Pikareskromanens hjälte tillkom trots allt för att påminna oss alla om att livet visserligen är på djupaste allvar men att detta faktum inte borde hindra oss från att leka det och vem kan motstå den påminnelsen?

Förälskad blir man alltså i Fima – och man blir tokig på honom. Man får lust att skrika på honom att han inte får glömma kaffebryggaren på utan vatten i för femtioelfte gången eller tipsa honom om att det inte är så strategiskt att hamna i säng med varende en av vännernas fruar, hur smärtfritt vänsterliberala än vännerna nu råkar vara. På det viset är Det tredje tillståndet sann underhållning – som varje god pikareskroman. Men Oz har också ett djup i sitt berättande som gör honom läsvärd. Knappt utan att märka det blir läsaren lotsad ner genom verklighetens och medvetandets olika nivåer. Finns det en position mellan handlandets skuld och passivitetens skam, mellan viljan och njutningen? Finns det ett nu där vare sig begäret eller ansvaret sliter i existensen? Finns det ett tredje tillstånd? Ingen kan påstå att den privilegierade Fima är den givna utgångspunkten för ett svar men han är det tydligen för frågorna.

Kanske kan man ytterst sett se Det tredje tillståndet som en munter elegi över den västerländska intellektuella kulturens öde i dagens Israel, mitt emellan civilisation och barbari. På Jerusalems gator vandrar Fima; filosoferar, upprörs över det politiska läget, tänker för mycket på sex och snuddar någon gång vid en stor insikt utan att förmå greppa den. Vad skall man med all civilisation om den inte är något annat än vanemässig bekvämlighet? Fråga Fima – han vet inte.

Oz, Amos (2007). Det tredje tillståndet roman. Lund: Btj